9789180070645

MITT LIV BO PALMGREN

Ungdomsåren

1

2

Bo Palmgren

MITT LIV Ungdomsåren

3

Copyright © Bo Palmgren 2021 Illustration och foto: Bo Palmgren

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-064-5

4

Till minnet av min mor till Do och Asmita

5

6

INNEHÅLL 1 Barndom i Gusum 2 Skoltiden Hagahemmet i Örebro

9 48 71

3 Släkten

115

4 Tonåren

136

Riksyrkesskolan i Gamleby

163

5 Mina första arbetsår

182

6 Gymnasietiden

219

7

8

1. BARNDOM I GUSUM

Min mor föddes en sensommardag i Regna den 17 September 1929.

Hon växte upp på en liten ort, norr om Finspång, som heter Regna. Hon var min morfar och mormors tredje barn och yngsta dotter.

Mor fick namnet Alva med tilläggsnamnen Brita och Ulrika. Prosten Albin Rudén döpte henne i Regna kyrka. Familjen bodde i syd-östra Regna under hennes första uppväxtår. Hon hade två äldre syskon – Matts som var född i Oktober 1918 och Ingrid som föddes i Maj 1922.

I Regna hade min morfar och mormor en liten gård som kallades för Eknäset. De arrenderade gården då min mor föddes och bodde kvar där under först halvan av 1930-talet. Det var ett litet lantställe strax intill en sjö, som hette Regnaren. Familjen bodde och arbetade på gården under hennes första uppväxtår. Gården finns inte längre kvar.

I mitten av 1930-talet flyttade de till Norrköping där min mor sedan började skolan hösten 1936. I lågstadiet gick hon i Gustav Adolf skolan. Hon hade en kvinnlig lärare, Ingeborg Almbladh, under de första läsåren. Efter höstterminen 1938, när hon skulle börja vårterminen i årskurs tre, flyttade Alva över till Kyrkskolan i Östra Eneby där hon även gick mellanstadiet.

De åren hade hon en kvinnlig lärare - I. Lindin.

De två sista årskurserna 7 och 8, gick hon i Erlaskolan i syd-östra Norrköping från hösten 1942 fram tills hon slutade skolan.

I sjuan hade min mor Tyra Samuelsson som lärarinna och i åttan blev hennes klass undervisad av Wera Körberg varvid hon gick ut den åttaåriga folkskolan eller som den benämndes – Norrköpings Folkskolors Högre avdelning.

9

Hon var mycket duktig på att teckna och sjunga och skrev fint redan under sina tidiga skolår.

Min mor konfirmerade sig på våren år 1944 i Östra Eneby kyrka. Ett par av hennes kamrater - Britt-Marie Gustafsson och Alice Gustafsson konfirmerade sig samtidigt.

Britt-Marie Gustafsson hade min mor blivit bästis med redan i tredje årskursen. De blev mycket goda vänner och behöll sitt fina och djupa väninneskap under hela vuxenlivet. De var alltid väl förtrogna och kunde alltid lita på varandra.

Britt-Marie skulle gifta sig längre fram med Kalle (Karl) Gustafsson. De fick även en son, Lars-Göran som föddes 1951.

Alva och Britt-Marie behöll sin nära kontakt och träffades emellanåt regelbundet hela livet.

Min mor gick alltså ut skolan den 9 juni 1944 efter åtta studieår. Hennes lärare, Wera Körberg, gav henne många fina betyg. Där fanns bl a “Med utmärkt beröm godkänd” och många “Med beröm godkänt”.

Min mor Alva började därefter arbeta hösten 1944 vid Pressbyråns kiosk vid Fridvalla, Östra Eneby i nordvästra Norrköping. De kommande åren bodde hon hemma med sina föräldrar i Fridvalla. Hon arbetade och skötte om kiosken. Det var en anställning hon trivdes med och skulle behålla under många år.

Sommaren år 1949 var Alva och Britt-Marie ute på cykelsemester. De cyklade under ett par dagar från Norrköping, över Östgötaslätten och följde Göta kanal till Varamobadet i Motala. Där satte de upp sitt tält, badade och kopplade av. Under dagarna de vistades där träffade de boxaren Ingemar ”Ingo” Johansson och brottaren Axel ”Acke” Grönberg som befann sig där på ett träningsläger. Acke hade redan vunnit ett OS guld i grekisk-romersk brottning mellanvikt. Kommande år skulle han även vinna VM-guld i brottning. Han är nog den duktigaste brottaren vi hittills haft i Sverige. Ingo skulle bli 17 år den här sommaren och vinna sitt första svenska mästerskap ett halvår senare i tungviktsboxning. Tre år framåt i tiden skulle det bli ett OS-silver i Helsingfors och sommaren 1959 skulle

10

han bli världsmästare i boxning genom att knocka Floyd Patterson på Yankee stadium i New York.

Ingo och Acke ställde gärna upp när flickorna ville fotografera sig med dem i Varamobadet.

Min mor var uppväxt i Norrköping och kände väl till staden och dess omgivningar. Den här dagen var en helt vanlig dag då hon gick till arbetet, såsom hon gjort många dagar tidigare under flera år. Hon gick för att arbeta i Pressbyrå-kiosken vid Fridvalla, Östra Eneby i nordvästra Norrköping.

Under dagen tog en man, som gjorde värnplikten på flygflottiljen F13 vid Bråvalla i Norrköping, vägarna förbi kiosken för att handla en tidning och lite röka. Han hade tagit en promenad i solskenet till kiosken som låg en halv kilometer ifrån flottiljen. Han blev snabbt mycket förtjust i den vackra och utåtriktade flickan som hade lätt för att tala med honom. Dessutom hade hon ett mycket vackert leende, ett sånt som han nästan aldrig tidigare hade sett. Han stannade en stund extra för att få prata lite mer med flickan som var i hans egen ålder.

När han en stund senare, vandrade därifrån, hade han tämligen omgående redan beslutat sig för att han skulle komma tillbaka igen senare och så gjorde han – flera gånger om.

Den här dagen när min mor och far träffade varandra första gången var en dag år 1950. Min far hade tidigare arbetat några år på ett par laboratorier i Uppland och Västmanland innan han hade fått rycka in för att göra rekryten eller värnplikten på F13. Han hade sökt sig till flygflottiljen för att få arbeta med ett av sina intressen – radiotrafik. F13 hade några år tidigare som första regemente börjat flyga plan med jetmotor - J28A från de Havilland. Nu fick han i stället fullt upp med att handla tidningar, köpa godis och röka för att få träffa den unga flickan i kiosken, så ofta han bara kunde. Hon var inte så lättflörtad men varje gång han varit och handlat av henne, tyckte han att hon blev mer och mer förtjusande och trevlig.

11

Under den här tiden läste han ibland Norrköpings Tidningar och vid några tillfällen sett att Gusums Bruk, några mil söder om Norrköping, ibland sökte personal. När han nu fick se att de sökte en laborant till brukets lilla laboratorie, samtidigt som värnplikten sakta närmade sig sitt slut, sammanställde han och skickade snabbt in en anställningsansökan. Gusums Bruk låg ju drygt 4 mil söder om Norrköping, vilket förenklade det hela.

Efter ett par veckor fick han ett positivt svar tillbaka och beslutade sig då för att besöka bruket, för att få presentera sig, visa sitt intresse och få höra mer om den tjänst han sökt. Kanske var den intressant.

Bruket visade sig ha ett enkelt metallurgiskt och kemiskt laboratorie, på det övre våningsplanet, i en byggnad alldeles emellan huvudkontoret och strax intill Gusumsån. Där kunde han få börja arbeta som förste laborant direkt efter att han avslutat sin värnplikt i Norrköping. Han hade ju redan tidigare erfarenhet av att arbeta med liknande uppdrag vid järnbruk, medan det här var något nytt - ett mässingsbruk. Han noterade dock att laboratoriet behövde förbättras och fick löfte om att det skulle han gärna få hjälpa till med.

Han bestämde sig snabbt och började direkt efter att han avslutat värnpliktstjänstgöringen att arbeta vid Gusums Bruks laboratorie under sommaren 1950.

Flickan han handlat av i kiosken i Norrköping gav honom emellertid ingen ro. En helg bestämde han sig för att återigen åka in till Fridvalla för att handla och få tala mer med henne. När han slutligen kom fram hade han tur, det var hon som stod i kiosken den här dagen. De talades vid en stund och han fick sina varor. Slutligen tog han mod till sig, stärkt av sitt nya arbete, och frågade om de inte tillsammans kunde gå ut någon kväll eller kanske göra en utflykt tillsammans.

Min mor, som då hade börjat bli lite förtjust i den envetne unge mannen tyckte att hon ville bjuda hem Elof, för så hette den unge mannen, så att han skulle få träffa hennes egen mor och far - och så gjorde hon.

12

Min morfar Hans var mycket noggrann och van att ta folk. När han talade var han lugn, saklig, lyssnade ordentligt samtidigt som han var lättsam och lätt att prata med. Livet hade gjort honom väl insatt i många detaljer som ungdomen inte alltid riktigt förstod sig på. Han arbetade som hamnarbetare i Norrköping och hade också ett fackligt förtroendeuppdrag för dåvarande Transportarbetarförbundet.

Några väl genomtänkta och allvarsamma ord från min morfar gjorde att Elof tämligen omgående fick mycket stor respekt för honom. Något som sedan för alltid fanns kvar, insåg jag längre fram.

Min far skulle, efter det här första mötet, många fler gånger få resa in till Norrköping för att få träffa min mor.

Min mor och far blev mycket kära i varandra och bestämde sig snart för att de ville förlova sig. Det skedde följande vinter som sakta gick över i vår, lördagen den 24 mars 1951.

Min mor såg till, säkert under sin fars översyn, att allt skedde i rätt ordning för att de senare skulle kunna gifta sig och få flytta tillsammans. Min mor kände stor glädje och såg snart fram emot att kunna få gifta sig och bilda familj.

Min mor och far umgicks en hel del, främst under helgerna, det kommande året. Båda två hade arbeten som de skulle hinna med under veckorna, i kiosken respektive på laboratoriet.

Knappt ett år senare, när min mor blivit 22 år och min far just fyllt 23 år, beslutade de att gifta sig. Min mor avslutade sin anställning efter drygt sju år vid Pressbyrå-kiosken den 14 januari 1952 och började sedan arbeta på kontoret vid Gusums Bruk AB. Min mor och far gifte sig Lördagen den 2 Februari 1952 i Östra Eneby kyrka - hennes konfirmationskyrka.

Alldeles intill kyrkan låg även Pressbyrå-kiosken som hon ansvarat för under så många år. Det var där spårvagnen rundade kiosken, vid den norra vändhållplatsen, där hon arbetat och skött om försäljningen i många år, innan hon träffade min far.

13

Mor och far flyttade strax efter giftermålet tillsammans och fann varandra snabbt. De bosatte sig på tredje våningen, i ett hus som kallades för F18, i en en-rumslägenhet. Det var beläget vid Vallonvägen i nordvästra delen av Gusum. I huset fanns två trapp-uppgångar, A respektive B, och lägenheten var i uppgång A. Min mor engagerade sig mycket och inredde sitt nya hem.

Huset innehöll 18 olika lägenheter varför det fick namnet F18. Vallonvägen - när valloner under 1600-talet hade kommit till Sverige och grundat flera bruk, bl a Gusum Bruk och Finspångs Bruk, som länge hade varit ett par viktiga bruk för hela Sveriges utveckling. Kanske har de haft en större betydelse än vad många idag ens kan ana.

Min mor började arbeta vid Gusums Bruks kontor, i samband med giftermålet och flytten till Gusum, som stansoperatris på hålkortsavdelningen.

Min far Elof var född i januari år 1929 och växte upp i Östervåla, idag Heby kommun i Uppland. Han var äldste sonen och hade två yngre syskon – Sven-Olof, född 1939 och Anita, född 1947.

Min far hade gått sexårig folkskola innan han gav sig ut i arbetslivet. Han var tretton år gammal när han började arbeta sommaren 1942. Elof kom bra överens med sin mor - Vendela varför hans far - Simon ansåg att han gott kunde flytta hemifrån och försörja sig själv ganska omgående efter att han hade avslutat skolan. Han fick då flytta hemifrån och lära sig klara sig själv. Det här var mitt under andra världskriget, sommaren 1942. Ofta den tiden var det nog ganska tufft för de yngre. Var och en fick se till att lösa sina egna problem.

Han flyttade till Söderfors, några mil norr om Östervåla, för att arbeta vid järnbruket som då ägdes av Stora Kopparberg och tillverkade kvalitetsstål. Stålet gjordes av malm som transporterades från Dannemora gruvor.

I Söderfors hade han snart börjat arbeta på ett laboratorium för att lära sig att göra kemiska analyser så att stålet skulle få de rätta egenskaperna.

Så snart en kemisk analys var gjord på smältan kunde de tillsätta vissa

14

ämnen, så att stålet fick de rätta egenskaperna varefter smältan sedan fick kallna.

Några år senare flyttade Elof till Kolsva där han arbetade vid järnbrukets laboratorie (Kohlswa Jernverk) som då var Sveriges största stålgjuteri.

Han fortsatte där arbetet med att utveckla kemiska analyser så att det skulle kunna säkerställas att stålets egenskaper var korrekta innan det såldes vidare på den öppna marknaden för tillverkning av många allehanda saker.

I slutet av den här perioden, dvs i slutet av 1940-talet, hade min far blivit inkallad till det militära för att göra sin värnplikt. Han hade under arbetsåren blivit intresserad av radiotrafik och sökte därför i samband med värnplikten att få arbeta med radiotelegrafi. Därmed blev han uttagen att arbeta, vid flygflottiljen F13 strax utanför Norrköping, specifikt med radiotelegrafi eller radiosignalering.

I samband med att han var på F13 läste han om Gusums Bruk i tidningen Norrköpings Tidningar och bestämde sig för att söka ett arbete där. De var intresserade av att få hjälp med att utveckla ett laboratorie så min far tackade ja till det erbjudande han fick att börja arbeta där.

Han började arbeta som laborant vid det kemiska och metallurgiska laboratoriet intill huvudkontoret. På fritiden hade han också hunnit skaffa sig ett litet intresse. Ofta när han kom hem om kvällarna, efter arbetsdagens slut, hade han börjat lyssna på utländska radiosändningar. Han spände snart upp en lång antenn, utanför huset i F18, som han sedan koppla in till en radioapparat för att lyssna på långvågsradio från andra delar av världen. Hans utländska språkkunskaper var relativt dåliga men vad gjorde det när han vid goda förhållande kunde lyssna på vad BBC sände ut i etern. Hans intresse växte och snart började han också att reparera trasiga radioapparater.

Vintern 1953 började min mor Alvas mage att växa. I slutet av februari 1953, valde hon därför att själv avsluta sin tjänst. Det var förmodligen något som bara måste göras i samband med att hon skulle få barn.

Kvällen den 8 April 1953 födde min mor mig på lasarettet i Norrköping.

Hon var då 23 år. Under den här tiden var det tradition att modern var

15

hemma med barnet, åtminstone under uppväxtåren. Mitt namn Bo var något mor och far tyckte skulle passa bra för mig. Mina andra tilläggsnamn Hans och Gustav fick jag efter min morfar respektive efter min far och farfar.

Vi bodde i Gusum, knappt fem mil söder om Norrköping. Under mina första två år hade vi ingen bil, varför vi inte så ofta reste iväg för att t ex träffa vår släkt. Min morfar Hans och mormor Ester besökte oss ibland.

När jag föddes blev jag deras första barnbarn. Morfar Hans var drygt 64 år och mormor Ester skulle bli 58 år. Jag minns att vi besökte dem några gånger flera år senare, i deras hem vid Vasagatan intill Stockholmsvägen inte långt ifrån dagens Polishus. Jag minns var deras hus låg och delvis hur det såg ut under de sista åren av 1950-talet.

Vi träffade även ibland min farfar Simon och farmor Vendela som bodde lite söder om Stockholm. Min farfar var 51 år vid min födsel och min farmor 45 år.

Några månader efter att familjen fått tillökning hade en större lägenhet blivit ledig. Vi flyttade ned ett våningsplan och tog över gavellägenheten på 2:a våningen. Den bestod av två rum och kök, ett badrum och en balkong. I änden av entréhallen fanns ett sovrum, alldeles till höger innan låg köket mot gården och till vänster var vardagsrummet placerat mot gaveln.

Badrummet fanns på vänstra sidan i hallen. Ett stycke från balkongen och även på köks- och sovrumsidan växte tät skog mot norr och väster. Mot söder fanns en gräsmattan med några träd utanför vardagsrummet och bortanför låg några villabostäder. Där passerade också en liten grusväg, parallellt med vårt hus långsida. Området var lugnt och alldeles i utkanten av samhället.

I vår nya 2-rumslägenheten växte jag upp. Jag har inte så många minnen från de första åren, men ska försöka beskriva de jag minns.

I min mors röda fotoalbum fanns några bilder som visar mig på ett-årsdagen, när jag sitter i en fåtölj och sträcker ut mig mot tårtan, för att blåsa ut ljuset. Det var svårt att göra och jag försökte nog flera gånger, innan jag

16

Boken är en biografi och berättar sällsynt öppenhjärtligt om de besvärliga uppväxtåren där författarens svåra sjukdom ständigt och tröstlöst gjorde sig påmind - alltmedan läkarna arbetade febrilt i förhoppning att "hitta de rätta vägarna" och så småningom finna en lösning - "även om det kommer att ta lite tid" meddelade de - samt de dramatiska ungdomsåren när hans liv närmast föll samman.

Författaren berättar personligt, fascinerande och medryckande om barndomen på landsbygden, arbetet och om de människor han mött.

Bo Palmgren är i grunden civil-ingenjör, forskare och utbildad vid Chalmers i Göteborg innan han fortsatte sin karriär inom världens största bilindustrier.

Hans biografi är den första och handlar om de besvärliga uppväxtåren och de dramatiska ungdomsåren.

021602045X