9789180070492 by Smakprov Media AB

Marcus Kjessel

Brinnande Is

Tack! Jag vill tacka för allt stöd jag har fått från både vänner och familj. Och speciellt tacka min underbara flickvän för all hjälp med redigering och inspiration.

Marcus Kjessel

Brinnande Is

Kapitel 1 Alarmet ljöd i det mörka sovrummet. Jonas slog upp ögonen och stängde av alarmklockan. Han lade sig sedan ned och somnade om. Fem minuter senare vaknade han av alarmet på mobilen och stängde av även det. Han hade valt att ha två olika alarm, mestadels för att han hade en tendens att stänga av alarmet utan att riktigt vakna. Han hade därför satt sin alarmklocka och sin mobil på två olika ställen. Nu var det dags att gå upp. Detta hade varit processen varje morgon, utom på helgerna självklart. Han steg upp och gick genom sitt stökiga rum och in till toaletten som låg precis utanför rummet. Han låste dörren och gjorde iordning sig. Han såg på sin spegelbild och iakttog det som han hade sett under loppet av flera år. En helt normal kille med blont hår, som nådde ned till ögonen, och grå ögon. Hans kropp var inte muskulös men heller inte smal eller tjock och hans hy var blek av för lite vistelse i solens strålar. Jonas gick ut ur toaletten och återvände till sitt rum. Han tände taklampan och gick sedan fram till fåtöljen där hans kläder väntade på honom. Eftersom han hade valt att gå upp senare på morgonen och sova mer, hade han gjort iordning det mesta han behövde för att bara behöva äta lite frukost och sedan gå ned till bussen. På detta sätt behövde han bara ungefär tjugo minuter på sig på morgonen istället för fyrtio minuter. Hans rum var ganska stort och rymligt, när det väl var städat. Han gick fram till fåtöljen som stod i mitten av rummet där hans kläder låg, och tog på sig dem - blå jeans, svart t-shirt, en svart munkjacka, vita kalsonger och svarta strumpor - och tog med sig mobiltelefon, klocka, Ipod och hörlurar ned till hallen, där han lade ned sin Ipod och hörlurarna i den inre jackfickan. Han gick sedan in till det medelstora köket och åt sin frukost som bestod av mjölk och rostat bröd med smör och skinka på. Han åt tre sådana smörgåsar och drack sin mjölk medan han kollade på klockan. Det var bara tio minuter kvar tills bussen skulle gå. In kom hans fosterföräldrar som han nu bodde hos. Susan och Johan Sten hade sett till att Jonas skulle bo hos dem efter Jonas föräldrars 7

tragiska olycka som förändrade hans liv för alltid. Patrick och Katarina Svärd omkom i en bilolycka som skedde en stormig natt för tre år sedan. Susan var tjugofem år och hade långt blont hår. Johan var en smula längre än Susan och hade kort blont hår. Johan och Susan hade varit Jonas föräldrars bästa vänner och hade även en bra kontakt med Jonas flera år innan olyckan. Johan var tjugosju år och han var också ganska atletisk och brukade försöka få med Jonas på skidåkning, simma och vara med på gymmet. Jonas hälsade dem båda med en ”God morgon” och sade att han behövde skynda sig till bussen. Susan och Johan hälsade Jonas med samma hälsningsfras tillbaka och satte sig sedan vid matbordet. Jonas gick in till hallen och tog på sig ytterkläderna och gick sedan ut genom dörren och nedför trapporna utanför. Trappuppgången till lägenheten var relativt rymlig för att vara en trappuppgång och det fanns bara tre våningar i huset där Jonas bodde. När han öppnade porten som ledde till utsidan, kände han att kylan var häpnadsväckande kall och den starka blåsten hjälpte inte. Men han hade inte tid till att bry sig om sådana småsaker, det var inte lång tid kvar tills bussen skulle åka. Jonas tyckte alltid det var jobbigt att gå upp morgonen, vilket gjorde att han inte var direkt motiverad till att gå till skolan, men han visste också att det var viktigt att göra. Man hade uppenbarligen inte haft tid att skotta här än, insåg Jonas när han kämpade sig genom de halvmeters höga massor av snö. Han lyckades i alla fall komma ned till busshållplatsen i lagom tid för att hinna med bussen. Det stora, blå fordonet kom guppande fram till hållplatsen och stannade sedan och dörrarna öppnades med ett pysande ljud. Jonas klev in och dörrarna stängdes bakom honom. Han iakttog busschauffören och denne såg varken glad eller pigg ut. Jonas stämplade kortet och fortsatte bak i bussen. Han hittade en ledig plats lite längre bak i bussen där han satte sig. Bredvid honom satt en man på cirka fyrtio år. Mannen hade på sig en beige rock och en svart mössa.

Jonas kände hur bussen svajade för vinden och hur den sladdade lätt på isen på småvägarna. Han satte på Ipoden och satte i hörlurarna i öronen. Musiken dränkte ut nästan allt annat ljud. Bussen stannade och dörrarna öppnades ytterligare en gång. In kom en man som var stor som en björn och som var tvungen att böja sig lite för att inte slå i huvudet i taket. Han satte sig längst fram i bussen, troligen för att det skulle bli trångt för honom längre bak i bussen. Jonas kände igen mannen som en vaktmästare på Aktiviteten i Mölndal. Mannen var känd för sitt usla humör och sitt antisociala beteende. Jonas tänkte inte mer på honom och återgick till att kolla ut genom fönstret och lyssna på musik. På nästa stopp gick det på en kille vid Jonas ålder. Han gick till och med i samma klass som Jonas. Han hette Mattias Ljungberg. Mattias hade tappat synen efter han hade varit med sin mamma utanför hennes jobb för två år sedan. Hon hade varit forskare på Jansson och Kraft. När hon hade tagit med Mattias skulle arbetarna ta bort farligt avfall. Just den dagen var en av arbetarna bakfull, och när Mattias gick med sin mamma råkade arbetaren spilla lite avfall på både Mattias och hans mamma. Båda fick föras till sjukhuset fort och det tog någon vecka innan Mattias vaknade. När han väl vaknade kunde han inte se. Men det första han frågade var var hans mamma var någonstans. Det var då han fick veta att hon var svårt sjuk från radioaktiv strålning. Mattias hade också behandlats mot radioaktiv strålning, men hans fall var inte ens i närheten lika allvarligt som hennes. Några dagar senare dog hon och Mattias hade aldrig slutat klandra sig själv för det som hade hänt, fast han inte kunde ha gjort något för att förhindra något av det som skett, och hans far hjälpte inte det hela heller. Fastän hans pappa aldrig sade det högt till Mattias, kände Mattias alltid att hans pappa klandrade honom också. Mattias gick på bussen och verkade märka att vaktmästaren var ombord, då han vände huvudet en aning mot mannens riktning en kort stund, för att sedan fortsätta bakåt och sätta sig bredvid Jonas. Detta var en sak som var märkligt när det gällde Mattias; det verkade som att han

ibland hade bättre syn är vad hans vänner hade, än någon annan i världen hade. När de brukade fråga honom om det sade han alltid att han hade hört det och bara gissat. ”Hur visste du att jag… äh, skit i det. Hur är det?” sade Jonas. ”God morgon på dig med. Det är ganska bra, du?” Mattias log bakom sina solglasögon. ”Trött bara. Så… när sticker vi till kyrkogården?” Idag var årsdagen till Mattias mors död, och på ett sätt, Mattias andra chans på livet. Jonas och hans vänner hade som tradition att följa med Mattias när han och hans pappa gick till kyrkogården och besökte Mattias mammas grav varje år. Mattias ville ha det så och hans vänner ville stötta honom i hans sorg. ”Jag tänkte att vi kunde gå dit vid sextiden.” Mattias rörde inte en min, så Jonas tänkte att det vore bäst att släppa det. ”Märkte du vaktmästaren?” frågade han istället. ”Det är klart. Inte ens jag kan missa honom.” Ett leende kom smygande på Mattias läppar. Bussen guppade fram igen och killarna började kallprata lite tills de kom fram till hållplatsen där de skulle gå av. De gick av och Jonas kollade vilken buss de skulle ta. De brukar ha två olika alternativ; antingen kunde de ta spårvagn 4 till Mölndals Station, eller så kunde de ta buss 771, vilket även den åkte till samma station. Det verkade som att de precis hade missat buss 771 så de valde att ta spårvagnen till Mölndal istället. De fortsatte att kallprata under resan, Jonas pratade lite om ett nytt spel som han hade köpt och spelat. Snön fortsatte att välla ned i stora mängder utanför. Killarna kom fram till Mölndal Centrum och fortsatte gå upp till Fässbergsgymnasiet. De gick längst huvudgatan bland affärerna och fortsatte sedan uppför backen mot skolan. När de kom fram såg de att klockan redan var tjugo i nio och de började sin lektion klockan nio. Jonas såg inget spår av sina andra vänner eller klasskamrater. Klasskamraterna började dyka upp fem minuter senare, vissa enskilt och andra i grupper. När klockan var tre minuter i nio kom Peter.

Peter var ungefär lika lång som Jonas och hade brunt kortklippt hår. Han var en toppstudent och det var något som de andra brukade använda sig av när det gällde läxhjälp, i alla fall förr i tiden, nu var det inte lika mycket av det som gällde. Peter hjälpte gärna till med läxor och att även lära ut vissa saker. Han var mycket duktig på matematik och vetenskap, något som märktes tydligt när han skulle lösa vissa problem, i skolan så som i vardagen. Läraren kom och öppnade dörren till lektionssalen och Jonas och hans klasskamrater började gå till sina platser. Peter och killarna satte sig längst fram - Jonas och Mattias gjorde detta mestadels för att de helt enkelt följde efter Peter. Deras lärare hette Karl Beck och ämnet var matematik. Beck var i fyrtio-årsåldern och hade kort, brunt hår. Jonas hade hört rykten om att Beck en gång i tiden hade varit en duktig atlet, men att han hade skadat sig under en tävling och att han då hade fått ett nytt jobb som matematiklärare istället. Uppenbarligen hade han haft utbildning i det. När man såg på Beck nu, tyckte Jonas att man inte kunde se att Beck hade varit en atlet förr. Han såg inte ut att vara i någon särskilt bra form. Men innan Beck hade hunnit börja lektionen öppnades dörren och in kom en kille med ett uttråkat ansiktuttryck. Han verkade inte ha bråttom till sin plats. Killen mumlade något som en ursäkt och satte sig sedan bredvid Jonas. ”Är alla här nu?” frågade Beck irriterat. ”Bra. Då kan vi sätta igång.” Sedan vände han sig om och började skriva några formler på tavlan. Efter cirka en minut slutade han, kollade på formlerna och verkade sedan nöjd med resultatet. Han plockade upp en liten hög med papper som han sedan skickade nedåt salen med elevernas hjälp. ”Under denna lektion kommer ni att arbeta med att lösa dessa ekvationer, genom att använda er av formlerna på tavlan.” sade Beck. Jonas kollade på pappret han fick och där fanns ekvationer som han inte hade en aning om vad han skulle göra för att lösa dem. Dessa verkade omöjligt svåra. Fast å andra sidan var Jonas inte så förvånad över detta. Klassen hade nämligen fått massa olika ekvationer av samma

omöjliga sort att lösa under de senaste tio lektionerna. Detta hade pågått under flera veckor nu, ända sedan deras vanliga matematiklärare blev sjuk. Beck hade blivit vikarie för deras sjuka matematiklärare. Killen som hade varit sen till lektionen hette Tommy Svensson, en av Jonas bästa vänner. Tommy var förmögen och han hade ärvt sin förmögenhet av sin far som hade varit chef för ett stort tandkrämsföretag, det var nästan lika stort som Colgate. Företaget som Tommys pappa hade grundat var utspritt runt om i världen. Hans pappa kom ifrån New York ursprungligen och hans mamma kom från Sverige. Tommys pappa hade gått bort för sex år sedan. Tommy hade ärvt sin fars företag, men företagsledningen tyckte att det vore bäst att han slutförde sina studier innan han tog över. Han hade motvilligt gått med på detta. Tommys mamma hade inte fått den delen av hans pappas förmögenhet, utan hade fått annat istället. I deras klass fanns tjugofem elever, och under denna lektion var det bara fem av dessa elever som arbetade, mestadels för att de andra inte förstod vad de skulle göra med ekvationerna och definitivt inte med formlerna. I början hade eleverna frågat Beck om hjälp med ekvationerna, men när han hade slutat ge dem hjälp för att det verkade som att han blev frustrerad på deras okunskap, slutade de att fråga honom. Han brydde sig inte ens om att de flesta eleverna satt med sina telefoner under lektionen. Peter och Tommy var två av dem som arbetade med ekvationerna, de andra tre var Linus, Marie och Sarah. Jonas kände inte dessa tre särskilt väl, fastän de hade varit i samma klass i tre år. Bredvid Peter satt en annan kille från deras klass, Patrick. Han och Peter hade vuxit upp med varandra och blivit bästa vänner. Patrick var atletiskt byggd och var en typisk partykille. Han hade brunt hår och bruna ögon. Hans far var Frank Richardsson, som hade grundat ”Rickssons Smör”, Sveriges största smör och margarin företag, och tjänat stora pengar på det. Jonas hade inte mycket gemensamt med Patrick, men tyckte att han kunde vara rolig att vara med ibland.

Timmen gick och till slut sade Beck de magiska orden: ”Nu är det rast.” Killarna plockade ihop sina saker och gick ut med resten av klassen. Jonas tog fram schemat och sade sedan: ”Vi har rast i tio minuter innan samhällskunskapen. Cafeterian?” De andra höll med och följde med honom nedför trapporna och bort till uppehållsrummet. Killarna satt och skojade med varandra när de fick besök av två andra ungdomar, Robert och Eva. De gick i samma klass men hade extra biologilektioner under en av matematiklektionerna. Robert hade blont hår och blåa ögon. Han spelade ishockey på fritiden. Tommy och Robert kom väldigt bra överens och brukade umgås mycket under fritiden. Eva hade gröna ögon och mörkrött hår. Hon var ihop med Magnus, en nittonåring som alltid har på sig ett par solglasögon, även inomhus. ”Tja! Vi har precis haft biologi. Fan, vad tråkigt det är.” sade Robert och satte sig ned bredvid Peter och lade sina böcker på bordet mitt emot. ”Så svårt är det väl ändå inte. Jag kan hjälpa dig ifall du vill.” sade Peter och lade armen kring Roberts axlar på ett skämtsamt sätt. ”Varför inte, vi kan ju kolla på det under håltimmen senare idag.” sade Robert leende. Jonas kollade på klockan och sade sedan: ”Vi får nog gå nu om vi ska hinna i tid.” De andra höll med och sedan satte de fart mot samhällskunskapssalen. På vägen dit gick de förbi sina skåp och bytte ut sina matematikböcker, eller biologiböcker, mot samhällskunskapsböcker. Det var inte långt till salen och de kom fram med några minuter till godo. Deras lärare redan kommit och släppt in de andra klasskamraterna när de kom fram. Samhällskunskapsläraren hette Kristina Andersson och hon var i fyrtioårsåldern, brunett och hade svarta, smala glasögon på sig. De intog sina platser och Kristina började lektionen.

”Idag ska vi prata om EU och det kommer vi också att göra under månadens resterande lektioner.” sade Kristina och bad dem sedan att öppna sina böcker på sida 122. Lektionen gick långsamt framåt och till slut kom slutet på lektionen, till Jonas stora glädje. Eleverna gick ut och gick till sin nästa lektion. Så här fortsatte det resten av dagen, bortsett från lunchen som de åt i Fässbergsgymnasiets lunchsal som kallades Fässtaurangen. Maten som de fick den dagen var ganska god, spaghetti och köttfärssås. Det fanns också ett vegetariskt alternativ, linsgryta med ris, som Robert tog utav. Resten av gruppen åt spaghettin. När skoldagen äntligen var över gick Peter, Jonas, Mattias, Tommy och Robert hem till Tommy. Tommys villa var stor och den låg väldigt lägligt; högt upp på en kulle inne i Eklandaskogen. Tommys pappa hade låtit bygga villan för att han alltid hade gillat Sverige och det var även ett perfekt ställe för att slippa paparazzi och pressen överlag. Tommy hade flyttat in på sin 15-årdag. När han fyllde 18 år slängde han ut assistenterna som hade bott där till dess. Han hade ju självklart kvar städare och trädgårdsmästare, eftersom det är både en stor villa och en väldigt stor gräsmatta. Tommy hade förklarat att hans mamma var på semester i Miami och att de skulle villan för dem själva. När killarna kom dit märkte de - utan Tommy - en konstig sak; dörrarna verkade öppna sig automatiskt då Tommy gick emot dem. När Tommy såg deras undrande ansiktsuttryck skrattade han bara och förklarade: ”Jag har skapat en AI eller om ni hellre föredrar det, en artificiell intelligens. Jag kallar den för Omni. Den är ett program som jag har installerat på min nya dator som styr hela huset och min mark.” ”Va?” sade alla de andra i kör och såg förvirrat på sin vän. ”Jag ska visa er. Kom med.” Med det gick han genom hallen och in till vardagsrummet. Han ställde sig i mitten av rummet, knäppte med

fingrarna en gång och plötsligt tycktes hela golvet, väggarna och taket flyta. Sedan sade en entonig röst: ”God dag, Herr Svensson. Hur kan jag stå till tjänst?” Rösten kom som från ingenstans och överallt samtidigt ”Jag drar slutsatsen att dessa unga män är inbjudna.” ”Det gör du helt rätt i, Omni. Jag skulle gärna bjuda mina vänner på var sin cola.” Tommy kollade frågande på sina vänner och de nickade instämmande. ”Det kommer på en gång, sir.” Eftersom killarna verkade lika förvirrade som innan, så fortsatte Tommy: ”Högtalarna sitter lite här och var, den riktar in sig utefter min position. Coolt, eller hur?” Just då kom det en robot svävande till dem med en bricka i famnen, på brickan var det fem coca-colaburkar. Roboten var en enmeters lång cylinder som verkade snäva cirka trettio centimeter ovanför marken. Roboten hade smala metallarmar som stack ut urmitten på robotkroppen. ”Hejhej, det är ju Puckot.” sade Jonas. ”Varför kallar du honom för det?” sade Robert. ”Vadå? Han är ju lite av ett pucko.” sade Tommy. ”Men han är väl en artificiell intelligens?” ”Tro mig, det finns inget intelligent i honom. Han är som en dator, han följer bara kommandon. Och han heter förresten Puckot.” sade Tommy. Puckot sänkte ned brickan mot vardagsrumsbordet, men välte brickan innan den kommit fram till bordet. Om det inte vore för Mattias hade burkarna slagit i golvet, men han hade tillräckligt höga reflexer för att förhindra det. Han hade lyckats greppa tag i brickan och balanserade burkarna. De andra kollade helt förvånade på medan Mattias ställde brickan på bordet. ”Vad?” sade Mattias. ”Snyggt trick. Du slutar aldrig att förvåna mig.” sade Robert med ett undrande ansiktsuttryck.

”Man skulle kunna tro att du vore en Ändrad eller något. Inget illa menat på något sätt.” Jonas kände att Tommys kommentar var onödig och stötande. Men när han såg Tommys ansiktsuttryck, insåg Jonas att det inte var menat på ett dåligt sätt. Tommy kunde helt enkelt råka slänga ur sig dumheter ibland utan att riktigt tänka igenom vad han egentligen ville säga. Detta visste gruppen mycket väl om, men det gjorde inte det mindre irriterande. Ändrade var människor med speciella ”krafter”. Vissa kunde röra sig omänskligt snabbt eller skjuta eld ur händerna eller praktiskt taget göra vad som helst som ingen vanlig människa kunde göra. Människorna hade vetat om Ändrades tillvaro sedan ett år tillbaka då en katastrof inträffade. En tonåring med explosiva krafter hade med misstag sprängt en halv ö och genom detta dödat 505 invånare. Tonåringen hade klarat sig oskadd men försvann spårlöst efter det. Efter denna katastrof sågs Ändrade som ett hot mot samhället och poliser hade till och med fått order om att oskadliggöra möjliga Ändrade i vissa länder. ”Jag har bara bra hörsel och reaktionsförmåga, det är allt.” sade Mattias. ”Jo, jag inte kan tänka mig att ha någon Ändrad som vän.” sade Tommy. Återigen kom dumheterna och Jonas stönade mentalt och himlade med ögonen. Ingen sade något på en lång stund efter det. Tommy hade satt på lite musik och ur högtalarna ljöd hårdrocksmusiken som gruppen gemensamt gillade. Den som äntligen bröt den pinsamma tystnaden var Robert, som sade: ”När går vi till kyrkogården, då?” Den frågan var riktad till Mattias. ”Jag hade tänkt mig att vi skulle sticka vid femsnåret.” sade Mattias. ”Du sade att Omni styr hela ditt hus och din mark. Hur kan den styra din mark egentligen?” sade Jonas för att byta samtalsämne. ”Jo du förstår, i marken har jag planterat in elektroniska mottagare som tar emot vissa kommandon som jag skickar till dem. Om jag, till exempel, ser att gräset på norra sidan inte får tillräckligt med solljus,

Jonas Svärd är en 19-åring vars liv förändras drastiskt när han hamnar i en traumatisk situation. Han upptäcker snabbt att han har utvecklat speciella krafter som låter honom mana fram både eld och is. När Jonas får i uppdrag att rädda en döende civilisation, måste han ta sig till andra sidan världen innan det är för sent...