N
LÄ E
ST
V
THEODOR KALLIFATIDES
L TT Ä
RSIO
E
I VÅ
L ÄT
L Ä STN
-L
X
Lix: 23 Lättlästnivå: X-Large
T
A RG
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 43469 ISBN 978-91-8003-000-7 Upplaga 1:1 © Theodor Kallifatides och Vilja förlag 2020 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Ännu ett liv Författare: Theodor Kallifatides Boken är en bearbetad version av Ännu ett liv, utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017. Bearbetning: Tomas Dömstedt, 2020 Omslag: Henning Trollbäck Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2020
THEODOR KALLIFATIDES
Bearbetning: Tomas Dรถmstedt
Böcker av Theodor Kallifatides på Vilja förlag (samtliga i bearbetning av Tomas Dömstedt): Mödrar och söner Det sista ljuset Ett nytt land utanför mitt fönster Ännu ett liv
Inget är dyrbarare än en vän. Aristoteles
Del 1
1 Det var en svår tid. Min senaste roman hade tagit all min kraft. Jag var trött och funderade på att överge skrivandet, innan skrivandet övergav mig. Jag hade fyllt sjuttiosju år, så det var redan övertid för mig. En kväll när jag träffade Dagens Nyheters kulturchef började vi prata om detta. Han tyckte inte att folk borde skriva efter sjuttiofem års ålder. 7
– Det går bra fram till sjuttiofem, sedan händer det något med författarna, sa han. Hade detta ”något” hänt mig nu? Jag gjorde ett par försök att arbeta med några idéer, men kom ingenstans. Orden smakade illa i min mun. Hur skulle jag kunna skriva igen? Var det ännu möjligt att leva mitt liv kring en text? Jag sov och vaknade med texten. Min berättelses hjältar och hjältinnor var så nära. De gjorde mig nyfiken. De gick arm i arm med mig, eller fnissade bakom min rygg. De fanns alltid där. 8
Så hade mina dagar varit sedan jag kom ut med min första bok 1969. Det hade alltid varit lätt att skriva. Varje bok ledde fram till att börja med nästa. Men nu var det 2015 och kraften sinade. Den största skräcken har alltid varit att man skulle skratta åt mig. Jag var mer rädd för att skriva illa än att inte skriva alls. Men skulle jag veta själv när det blev dåligt? Beslutet att skriva eller inte skriva kunde jag bara fatta själv. Det gällde mitt liv. Jag skulle kanske kunna skriva om varför jag inte kunde skriva. 9
Men det kändes oviktigt. Det var bättre att sluta. Kunde jag sluta? Jag var inte säker. Att inte kunna skriva är en sak. Att bestämma sig för att sluta försöka är en annan. Varför kunde jag då inte skriva? Det berodde inte på sjukdom, privata olyckor eller på hur samhället blivit eller något annat. När man skriver är det som att man bara dras med. Berättelsen väljer sina egna vägar. Jag längtade så mycket efter den känslan, men den kom inte.
10
2 Två månader gick. Varje morgon åkte jag till mitt arbetsrum. Men det enda jag gjorde, var att lyssna på musik och tala i telefon. Mest spelade jag schack med datorn. Jag älskade att vara i mitt arbetsrum på Söder i Stockholm. Hej du, sa jag på morgonen när jag klev in. Har du något för mig i dag? Rummet hade haft det under alla år. 11
Jag bryggde mitt kaffe, tände min pipa, öppnade datorn och världen strömmade in. Det som blir till en berättelse finns inte bara i huvudet, utan också runt omkring. På väggarna och möblerna, i doften från kaffet, i lampans sken. En lyckad dag kan man skriva om vad som helst. Genom det ena fönstret såg jag Katarina kyrka, och genom det andra Stockholms hamn. Jag hade haft så många fina år i mitt rum, och nu skulle jag leva utan det. Jag hade alltid arbetat. Det var mitt liv. Det var min själ. 12
De sista månaderna var som en mardröm. Jag gjorde allt som vanligt, men när jag öppnade datorn var det stopp. Jag prövade olika idéer, men ingen höll. Jag hade problem. Inte bara med mig själv, utan också med samhället. Det var svårt att se Sverige förvandlas. Rättvisan och solidariteten trängdes undan av marknaden. Utbildning och vård privatiserades. Skillnaderna i inkomster steg år efter år. Det som gällde nu var girighet och varje människas frihet. 13
Allt gick så fort. Jag åldrades i en värld som blev mer och mer främmande. Till slut vågade jag inte öppna munnen. Jag ansågs bara gammal och gnällig. Men det fanns också sådant som hade förändrats till det bättre i staden. Till exempel handlarna ute i det fria. De reste sina tält på torget varje morgon. Samira från Chile sålde blommor. På något sätt gjorde det mig glad att se henne. Hur svårt kan det vara att skriva en bok, när en ensam flykting kan dra i gång ett eget företag? Där fanns också greken. Det hade gått bra även för honom. Han hade fem anställda, han arbetade hårt. 14
Steg upp klockan fyra på morgonen och var på jobbet till nio på kvällen. Samma rutiner varje dag. Först hämta varorna, sedan resa tältet och ställa fram allt. Därefter försöka sälja så mycket det gick. På kvällen måste varorna tas in, och morgonen därpå började man om från början. – Du har blivit som Sisyfos, sa jag till greken. Myten om Sisyfos handlar om hur guden Zeus gett Sisyfos straffet att släpa upp en sten till toppen av en kulle, men när han fått upp stenen rullar den ner igen. Och Sisyfos måste börja om från början. En dag såg greken annorlunda ut. Han hade inte rakat sig, log inte när han såg mig. 15
Han berättade att han hade bestämt sig för att inte bli som Sisyfos. Han hade lämnat torget och tagit en promenad. Så hade han druckit en kopp kaffe i lugn och ro. Därefter satte han sig på en bänk och tittade på människorna som gick förbi. Men så tänkte han: det går inte an att sitta på en bänk mitt på dagen. Han skyndade sig tillbaka till jobbet och började genast härja med sina anställda. Det var ett nöje. – Hör på, min vän, sa han till mig. Det kan hända att du är författare och filosof, men du har inte förstått myten om Sisyfos. Han skakade på huvudet och sa: 16
– Zeus straffade honom inte. Han gjorde honom en tjänst. Människan är ingenting utan sitt arbete. Jag hade aldrig hört denna tolkning. Men han hade rätt. Jag förstod det nu, när jag hade lämnat mitt arbetsrum. Livet var meningslöst utan arbete. En eftermiddag när jag var på väg hem mötte jag några ungar utanför sin skola. De ställde sig framför mig, och en flicka frågade: – Vad heter du? När jag sa att jag hette Theodor trodde jag att hon skulle fnissa. Jag trodde fel. – Ett vackert namn, sa hon och bugade. 17
Det var den eftermiddagen som jag fattade beslutet. Jag borde byta liv, lika självklart som jag sagt mitt namn till dessa barn. Försöka hitta det jag hade förlorat. Jag lämnade arbetsrummet, gjorde mig av med allt som fanns där. Sedan stängde jag dörren bakom mig. Hej då min vän, sa jag. Jag anade inte följderna.
18
Författaren Theodor Kallifatides känner att det är dags att sluta skriva. Men skrivandet har varit hans liv. Kan han sluta skriva? Han vet inte. Men kan han fortfarande skriva? Det blir också allt svårare. Så reser han till sitt hemland Grekland. Och där hittar han tillbaka till skrivandet, på ett oväntat sätt. Det här är en bearbetad version av Ännu ett liv.