9789180027663

HEL ENA HERBER T

SJÄLVMORDEN

inlaga_GS.indd 1

2025-10-06 17:47

inlaga_GS.indd 2

2025-10-06 17:47

HELENA HERBERT

SJÄLVMORDEN MÖRKRET I MALMÖ

inlaga_GS.indd 3

2025-10-06 17:47

Har du eller någon i din närhet tankar på självmord? Här kan du få hjälp: Ring alltid 112 vid akuta lägen.

Mind, Självmordslinjen, 90 101, www.mind.se Hjälplinjen, 90 390, www.hjalplinjen.se BRIS, 116 111, www.bris.se Jourhavande medmänniska, 08–702 16 80 (nattetid), www.jourhavande-medmanniska.se

© Helena Herbert 2025 Mondial Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan isbn: 978-91-8002-766-3

inlaga_GS.indd 4

2025-10-06 17:47

Att avgöra om livet är värt att leva eller inte är att besvara filosofins mest grundläggande fråga Albert Camus

inlaga_GS.indd 5

2025-10-06 17:47

inlaga_GS.indd 6

2025-10-06 17:47

H u r k a n m a n leva i en absurd värld, präglad av våld, ensamhet, oförutsägbarhet och ondska? Det finns lika många svar på den frågan som det finns människor – och det finns de vars förtvivlan är så stor att de till slut svarar: Det går inte.

I Sverige tar mellan 1 200 och 1 300 personer livet av sig varje år, men långt fler drabbas. De som blir kvar – barnen, syskonen, vännerna, föräldrarna, partnern – kommer att tvingas leva med frågan vad som drev deras älskade att lämna livet fram till den dag de själva dör.

Varje år görs också minst 15 000 självmordsförsök. De som försöker ta sina liv men överlever skrivs ofta in i den psykiatriska slutenvården. Det är en stängd värld med en egen logik, en värld som möjliggör både maktmissbruk och övergrepp. Jag har varit både patient och personal där. I Självmorden vill jag ge dig en inblick i vad som sker bakom de låsta dörrarna.

Författaren

inlaga_GS.indd 7

2025-10-06 17:47

inlaga_GS.indd 8

2025-10-06 17:47

BUREN 12 APRIL 2024

D e t f ö r s t a h o n noterar är lukten. Skarp och obehaglig letar den sig in i hennes mörker. Ammoniak. Det andra hon lägger märke till är kylan. Det är kallt och fuktigt, och hon fryser. Det tredje hon känner är smärta. Hon ligger hopkrupen i fosterställning med benen uppdragna och huvudet nedböjt mot knäna. Det gör ont i nästan hela kroppen. Underlaget är hårt och skrovligt, och den sida av kroppen som vilar mot golvet är bortdomnad. Hon känner sig vagt illamående, som om hon är åksjuk.

När hon med en kraftansträngning lyckas öppna ena ögonlocket möts hon av ett par stirrande ögon, sneda och gulaktiga.

Hjärtat reagerar blixtsnabbt. Herregud, en varg, tänker hon och tvingar upp sitt andra öga. Sakta vänjer sig ögonen vid mörkret, och till sin lättnad ser hon att vargen befinner sig bakom galler. Den sitter i en bur, tänker hon, och hjärtat saktar ner något. Sen pressar den sin långa nos genom gallret och hon känner den torra, kalla nosspegeln vibrera bara några centimeter från hennes ansikte. Instinktivt drar sig kroppen undan, men hon kommer ingenstans. Det tar stopp bakom hennes rygg, vid ­fötterna, knäna, huvudet.

Det är då hon inser att det inte är vargen som befinner sig i en bur.

Det är hon själv.

9

inlaga_GS.indd 9

2025-10-06 17:47

Trevande undersöker hon buren. Den är gjord av runda metallstänger som känns isande kalla mot hennes fingrar. Det är ju en transportbur för hundar. Hon sitter i en hundbur, en sådan som folk brukar ha i bilen. En av hennes kollegor har en till sina jakthundar. Skräcken fyller hennes kropp. Vem fan har stoppat in mig i en transportbur för hundar? tänker hon. Och varför? Vad ska den här människan göra med mig?

Rubriker om bunkerläkaren som spärrade in en kvinna som sexslav dyker upp i hennes hjärna, liksom den gamla historien om lådan som Anna-Greta Leijon skulle hållas fången i. Och blev inte en ryttare, en svensk hoppryttare, kidnappad och sen inspärrad i en låda av något slag?

Men varför skulle någon vilja ha mig som sexslav? tänker hon.

Vad är det för sorts perversion? Det kan inte vara anledningen.

Pengar då? Motivet till både den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon och kidnappningen av hoppryttaren var pengar, visst var det så? Eller fanns det ett politiskt motiv till Leijonlådan?

Hon minns inte. Det kan i alla fall inte finnas något politiskt motiv till att hålla mig fången i den här buren, tänker hon, och knappast något ekonomiskt heller. Det finns ingen i hela världen som är beredd att betala en lösensumma för mig. Jag har ju en del pengar själv, förstås. Kan det vara någon form av utpressning det handlar om?

När ögonen vant sig vid mörkret ser hon att hon befinner sig i någon sorts uthus, eller kanske en lada. Väggarna består av breda plankor. Det är öppet upp i nock och hon kan urskilja ljusare rektanglar på långsidorna som hon sluter sig till är fönster. Det är mörkt ute, kväll eller kanske natt, tänker hon. Hur länge har jag varit här?

Hon försöker rekapitulera händelseförloppet: Jag lämnade 10

inlaga_GS.indd 10

2025-10-06 17:47

jobbet strax efter femton, gick mot bilen. Jag lyssnade på radio.

Det var väl därför jag inte hörde att någon kom bakom mig, för att jag hade lurarna i öronen.

Hon får anstränga sig för att komma åt sina sista minnesbilder. En hård arm om hennes hals, en trasa tryckt över hennes näsa och mun, en fuktig som luktade bittermandel. Hon vet vad den lukten betyder. Någon sövde henne med eter, lade antagligen in henne i en bil, kanske direkt in i transportburen.

Vem vill mig så illa? tänker hon förbryllat och följer samtidigt vargens rörelser med blicken. Han vandrar rastlöst fram och tillbaka i ladan, inspärrad precis som hon, men med större utrymme att röra sig på.

Jag kan inte ha varit utslagen i ett dygn, tänker hon, det skulle behövas så mycket eter för det att jag dött. Alltså bör det fortfarande vara fredag, eventuellt natt mellan fredag och lördag.

Ett plötsligt skrapande ljud får henne att vrida på huvudet.

En ljus springa framträder i det annars kompakta mörkret. En dörr, antagligen en tung dörr eller i alla fall en som är svår att öppna, att döma av den tid det tar att skjuta upp den. Vargen har rest sig och fixerar sina lysande ögon på öppningen.

Bra, tänker hon. Jag har inte tappat fattningen. Hon skärper alla sina sinnen. Skrapandet upphör. Den ljusare springan har växt till en rektangel, nästan en kvadrat, säkert två meter hög och nästan lika bred. Vargen trampar ivrigt på stället och gnyr lågt och djupt. Hon urskiljer en gestalt, nästan lika lång som dörren är hög. Pulsen ökar, och hela kroppen spänner sig som inför en strid.

11

inlaga_GS.indd 11

2025-10-06 17:47

LUND 3 MAJ 1986

” D e n g e n u i n t s u i c i d a l e präglas av en allt överskuggande drift att dö. All överlevnadsinstinkt har kapitulerat inför den oerhörda kraft som finns i dragningen till döden.”

Ivan Markovic går fram och tillbaka i föreläsningssalen medan han talar, stannar ibland till framför den svarta tavlan och klottrar något med den vita kritan han håller i handen, hårt, så att det gnisslar. Hans svarta, löst hängande byxor är fläckade av kritdamm och den lika löst hängande kavajen är trådsliten.

Kostymen ser ut att vara två nummer för stor, som ett minne från en tid med en resligare och fylligare kroppshydda. Hans hår är vitt som snö och ansiktet brunbränt och fårat.

Hans åhörare, en grupp AT-läkare, är trollbundna. ”Men!” säger professor Markovic och spänner de intensivt blå ögonen i åhörarna. ”Det innebär inte att autonomin är satt ur spel. Tvärtom, mina vänner, tvärtom”, fortsätter han och skriver ”autonomi” på tavlan med sådant eftertryck att dammet från den vita kritan flyger i luften och sen sakta dalar mot golvet av svart granit. ”Autonomin, individens fria vilja, arbetar för individens djupast kända längtan – att dö”, säger han och skriver ”död” med versaler på den svarta tavlan.

Föreläsningssalen är luftig och ljus med en takhöjd på närmare fyra meter, vitmålade väggar, stora fönster och globlampor i 12

inlaga_GS.indd 12

2025-10-06 17:47

vitt opalglas. Det varma solljuset faller in genom de höga fönstren och det luktar som om det snart ska bli sommarlov: nyklippt gräs och en svag doft av rengöringsmedel från senaste golvtvätten. ”Vad betyder det?” säger han och vandrar bort till det stora fönstret med utsikt över Sankt Larsparken. Han ställer sig med ryggen mot AT-läkarna och blicken mot horisonten, väger lätt fram och tillbaka på fötterna i svarta kängor med händerna på ryggen och låter tystnaden sänka sig i föreläsningssalen. De unga läkarna följer honom med blicken. ”Det betyder”, säger han och vänder sig om, ”att den genuint suicidale ser till att dö. Det är inte svårt att dö. Den som vill dö finner en avskild plats och en säker metod: skogen, vinden, ett ostört hotellrum, ett skjutvapen, ett rep eller ett badkar. Han ställer sig framför ett tåg eller hoppar från en hög höjd. Att dö”, säger Ivan Markovic igen, ”är inte svårt. Alla som försöker dö är inte genuint suicidala. Tvärtom. Det gäller de som skriver avskedsbrev, ringer ett sista samtal, väljer platser och metoder som inte leder till oåterkallelighet utan innebär betydande risk för upptäckt och återupplivande. Ja! Jag säger risk, för den genuint suicidale vill inte bli upptäckt, vill inte återbördas till livet – han vill dö.”

Ivan Markovic ringar in ordet ”död” med tjock, vit krita. ”Vad ska vi då dra för slutsats av dessa halvhjärtade, fåfänga försök att dö?” frågar han retoriskt och ser uppfordrande på sina studenter.

En ung kvinna, med ljust hår och grå ögon inramade av diskreta glasögon räcker upp handen. ”Ja?” nickar professorn. ”Att de inte vill dö”, svarar den unga läkaren.

Ivan Markovic fortsätter att nicka, nu bekräftande. ”De vill inte dö”, ekar han och vandrar tillbaka till fönstret.

13

inlaga_GS.indd 13

2025-10-06 17:47

”Deras överlevnadsinstinkt är intakt och befinner sig i strid med driften att dö. Deras autonomi är satt ur spel. De klarar nämligen inte av att utföra det som de påstår sig djupast sett vilja, nämligen att dö. Posörerna, de som poserar som suicidala, präglas av något annat än dödslängtan. De låter sig styras av sin törst efter uppmärksamhet och sin barnsliga drift att gäcka systemet, utmana grundläggande mänskliga normer och värderingar som säger att livet är en gåva och därför kräver inte bara ansvarstagande utan också tacksamhet.”

Ivan Markovic låter påståendet sjunka in innan han fortsätter: ”De genuint suicidala behöver inte psykiatrins hjälp. De kommer att lösa sin situation själva och realisera sin djupast kända längtan. Posörerna, däremot, behöver utmanas.”

Han tar några steg tillbaka mot den svarta tavlan. ”Vad tror ni händer om en person som poserar som suicidal stängs in i ett rum med tillgång till diverse skjutvapen och knivar, rep och en passande krok?” säger han och kluckar förtjust till vid tanken på repet och kroken. ”Om han lämnas ifred med en försäkran om att ingen kommer att störa och att han är fri att göra precis vad han vill?”

Professorn låter frågan hänga i luften innan han själv besvarar den. ”Det finns två möjliga utfall. Antingen tar posören tillfället i akt och uppfyller sin påstått djupa längtan efter att avsluta sitt liv. Eller så grips han så småningom av en stark längtan efter att leva. Överlevnadsinstinkt och livslust vaknar, libido vinner över thanatos och posören ber om att släppas ut.”

Ivan Markovic stannar upp framför den svarta tavlan. ”Oavsett vilket har vi hjälpt patienten att finna och uppfylla sin djupast kända vilja – till livet, eller till döden”, avslutar han, och en av de unga läkarna klappar spontant i händerna.

14

inlaga_GS.indd 14

2025-10-06 17:47

ENSKIFTESHAGEN, MALMÖ 13 APRIL 2024

L ä n g s F ö r e n i n g s g a t a n s t å r körsbärsträden i full blom och tulpaner prunkar i stadens planteringar. Ljumma vindar får nyss utslagna löv att darra lätt och för med sig ljuva dofter av nybakat bröd från Pågens på Lantmannagatan. Det är vår i Malmö, lördag förmiddag och världen känns som en ganska vänlig plats, mjuk och pastellfärgad.

Sabine och Eddie, båda klädda i sina polisuniformer, sitter vid ett bord i Enskifteshagen, några kvarter bortom körsbärsblomningen, och äter lunch. Det är ett av stadens mer oansenliga grönområden, knappt värdigt att kalla park, men där finns i alla fall gräs, några träd, bänkar och ett par bord.

Dessutom råkar Falafel Baghdad, som säljer Malmös bästa shawarma, ligga precis utanför. Köttsaften rinner längs Eddies haka när han tar ett rejält bett av rullen på mjukt irakiskt bröd, grillat kött, krispig sallad och sås. Sabine vänder ansiktet mot den skarpa solen medan hon tuggar. Även detta år blir det vår, tänker hon.

De har haft några ovanligt lugna veckor på Malmöpolisen efter att den intensiva utredningen i samband med mordet på journalisten Yasmin Khatib och händelserna som följde i dess spår avslutats. Det hela visade sig vara en riktig härva av människohandel, prostitution och extremism med en av stadens 15

inlaga_GS.indd 15

2025-10-06 17:47

mäktigaste imamer som spindeln i nätet. Efter att de rett ut den röran hade det varit välbehövligt med lite vila. ”Så här borde livet alltid vara”, säger Sabine.

Eddie hummar obestämt till svar och hon känner ett litet sting av dåligt samvete. Medan hennes liv står på plus, med maken David hemma i Sverige igen efter att ha jobbat med ett forskningsprojekt i Oxford och barn som för tillfället är både friska och nöjda, vet hon att Eddie har det tungt. Hon funderar på hur han egentligen mår. De känner varandra väl vid det här laget, efter många timmar i bilen tillsammans. Eddie är hennes klippa. Han är den som alltid behåller lugnet. Hon kan tända till och dra iväg, både i tankarna och rent konkret, men han är mer eftertänksam, stabil. Nu är det annorlunda. De senaste veckorna har han tappat humöret vid några tillfällen, blivit förbannad på småbus, till och med dragit pistol en gång då det var helt opåkallat. Det oroar henne, dels för att hon bryr sig om honom, dels för att hon är svag om han är svag.

Jag måste kunna lita på att du håller huvudet kallt, Eddie, tänker hon medan han stoppar in den sista biten av sin shawarma­ rulle i munnen. Klockan närmar sig halvett, och det börjar väl egentligen bli dags att röra sig, men de har inget brådskande som väntar. Några tonåringar trixar borta vid skaterampen, två unga kvinnor har slagit sig ner på en filt med varsin bebis och skrattar och pratar medan de äter sin medhavda matsäck. En äldre man kommer sakta gående med rullator och en fetlagd, vaggande hund i koppel.

Sabine ser forskande på sin arbetspartner, iakttar hans skarpskurna profil, den böjda näsan, fylliga munnen och markerade kindbenen, och funderar på om hon ska fråga hur han har det.

Hon har fattat så mycket som att det är strul med Annika, polisprästen som han blev handlöst förälskad i för ett drygt år 16

inlaga_GS.indd 16

2025-10-06 17:47

sen. Annika var nyanställd på Rättscentrum då. Eddie hade nog varit intresserad av henne sen de hälsade på varandra första gången, men det var i samband med att han i sista stund lyckades rädda henne från att bli mördad av sin exman som känslorna slog ut i full blom.

De verkade ju så lyckliga tillsammans, tänker Sabine medan Eddie tittar ner i sin telefon. Han nyser kraftigt och letar fram en pappersnäsduk ur byxfickan. ”Pollenprognosen”, säger han och håller upp telefonen. ”Stora mängder björk”, tillägger han dystert och snyter sig ljudligt.

Sent i höstas verkade något ha hänt mellan Eddie och Annika, och för två veckor sen hade Eddie hittat henne medvetslös, nästan död, i sovrummet hemma i lägenheten vid Davidshall.

Hon hade försökt ta livet av sig. Eddie hade ringt Sabine, helt förkrossad och uppenbart i chock när Annika tagits in på intensiven för att magpumpas. Efter det hade han vägrat att beröra händelsen, men Sabine kan se att kollegan mår skit. Hon har inte hört hans stora skratt på flera veckor.

Hon fylls av ömhet när hon ser på Eddie som sitter med blicken i fjärran. Han drar handen genom sin svarta kalufs och suckar knappt hörbart. Det här är ett bra tillfälle, tänker hon.

Nu har vi tid att prata lite.

Sabine torkar fingrarna på en pappersservett och drar ihop sitt mörkbruna, snart axellånga hår i en hästsvans. Sen stoppar hon in en prilla under överläppen och tänker reflexmässigt att det här blir sista prillan, eller i alla fall sista dagen med snus.

Imorgon ska jag sluta.

Precis när hon ska öppna munnen för att fråga hur Eddie mår sprakar det till i komradion. ”Pågående incident på Nobelvägen 17 b”, säger en stressad röst. ”Vem är i närheten?”

17

inlaga_GS.indd 17

2025-10-06 17:47

Eddie reser sig och svarar: ”Vi är några minuter därifrån.”

Medan de springer mot bilen får de veta mer om ärendet de ska ut på. Flera personer har tydligen larmat om att en ung man är i färd med att hänga sig i en lägenhet. ”Emanuel Antonsson”, upprepar Sabine det hon hört på radion, ”han ska bo på fjärde våningen.”

Eddie sätter sig vid ratten och de kör iväg med tjutande sirener. Bara vi hinner i tid, tänker Sabine. Det finns en chans att vi kan rädda honom.

18

inlaga_GS.indd 18

2025-10-06 17:47

NOBELVÄGEN 17 B, MALMÖ 13 APRIL 2024

M u s i k e n h ö r s ä n d a ut i trapphuset, hård och ödesmättad. Sabine ringer på dörrklockan och knackar, utan något gen­ svar. Eddie sätter sig på knä och öppnar brevinkastet för att ropa men hejdar sig när han ser de svarta kängorna som dinglar ett par decimeter över golvet. ”Fan!” skriker han. ”Vi måste in, flytta på dig!”

Han vräker undan Sabine innan han tacklar dörren med hela sin tyngd. Den ger vika förvånansvärt lätt och faller inåt med ett brak.

Eddie rusar före in i en pytteliten hall med ett valv in till lägenhetens enda rum. En stege ligger omkullvräkt på golvet, musik strömmar ur högtalarna. En man iklädd svarta jeans och en svart t-shirt dinglar i ett rep som är fastsatt i en krok mitt i den vackert ornamenterade takrosetten. Det långa, svarta håret täcker mannens ansikte, och de spensliga armarna är mycket bleka. ”Und die Vögel singen nicht mehr”, sjunger den mörka mansrösten från högtalarna som står i varsitt hörn. Rammstein, tänker Sabine, ”Ohne dich”.

Eddie tvekar en nanosekund innan han reser stegen, klättrar upp på den och försöker lyfta repet som mannen hänger i ur kroken. ”Helvete”, grymtar han, högröd i ansiktet av ansträngningen.

19

inlaga_GS.indd 19

2025-10-06 17:47