Dagbok från Dårhusen
Felipe Leiva Wenger & Behrang Behdjou
Illustrationer: Jonnie Holmberg
SHULULULU!
Hur mår ni där ute? Vad gör ni? Var bor ni? Vem tror ni att ni är? Tror ni att ni är fläshiga eller? Är ni ens nöjda med er själva? HÖN! HÖN! Jag driver! Du är tuuung! Låt ingen säga åt dig att du inte kan bli vad du vill. Förstår du?
Mitt namn är Lilla Al-Fadji … aka Lilla aka LAF aka Lilla LAF aka LAF Doggy Dogg aka LAF now, jag kommer
få dig att cry later aka Lilla Al-Pacino aka Lafionel Messi aka …
Yffff. Det är för många smeknamn, jag orkar inte skriva alla. Men kalla mig vad du vill, så länge du vet vem som är mannen, myten, legenden, LILLA LAF. Den tyngaste!
Jag är 12 bast och bor i Drömsta och jag är helamerikan, halvbrasilian och helsvensk, en tredjedel italienare och en kvarts jamaican. JAH MAN! Och mycket annat så klart, som tusen procent fläshig osv – HÖH!
Jag bor i kvarteret Dårhusen, området som byggdes för att människor som inte mådde bra i skallen skulle ha nånstans att vara. Det var för typ hundra år sen men namnet blev kvar. Jag tror att det heter mentalsjukhus egentligen?
Fett taskigt att kalla dem dårar! Men det är ett coolt namn nu och jag bor i det galnaste huset av dem alla – Dårhuset!
Först: Varför skriver jag dagbok? Bra fråga. För en timme sen visste jag inte ens vad en dagbok var. Dag. Bok. Det låter konstigt. Jag trodde att det var en bok som man läste varje dag, men tydligen är det en bok som man skriver i typ varje dag. Enligt min nya lärare Emma så är det för att hon vill lära känna oss bättre. (Emma är bäst! Ge mig högsta betyg, Emma!)
Okej, jag har inte ens träffat Emma. Hon är min klassföreståndare i skolan som jag ska byta till efter sommaren. Nyss skickade hon ett meddelande till alla som ska börja i nya klassen och frågade om vi kunde skriva dagbok under lovet. En vecka räcker, skrev hon.
FECK! Får lärare ens säga åt en att göra saker på sommarlovet? Är inte det typ elevslaveri? Jag tänkte hoppa över det och gå ut och hänga med mina polare. Så jag tog på mig tofflorna och skulle precis öppna dörren. Då ställde sig mamma i vägen och sa: ”LAF, har du inte missat en sak?”
Hon sa det med den där morsan-rösten som bara morsor kan ha och så tog hon fram sin mobil och visade … Att Emma hade skivit till henne också. Emma! Din golare! Var du tvungen? Fett onödigt!
Mamma tycker att skolan är fett viktig och kämpar för att jag ska få bra betyg så att jag kan bli doktor eller advokat eller ingenjör men jag ska bli största superstjärnan i världshistorien och åka runt och uppträda och alla mina fans ska stå och skrika ”LAF! LAF! LAF!” och göra vågen – och så ska jag bo i en mansion i Hälliewüüd och ha en fet lägenhet
på hundrade våningen i New York med utsikt över taken och så ska jag ha ett sommarhus i Mälibu och en båt och två jetskis. Det kommer vara BÄNGER!
Jag vill inte säga det till morsan ännu, hon blir fett glad när hon tänker att jag ska bli doktor och sånt, och jag älskar min mamma. Hon jobbar och sliter och håller koll på allt. Klockan, dagar, veckor, år, man ba whöööööt?! Hur kan hon ha allt det i huvet? Det finns för mycket jag vill hinna med! Det är svårt att hålla koll på allt!
En dag ska jag köpa henne ett slott. Och sen en mansion. Och en båt. Och en känguru. Och en jetski … Nej, förresten. Då kanske hon kör vilse och hamnar på en öde ö..
Såå … Jag var tvungen att kolla på nätet vad dagbok är för nåt.
Först fick jag upp fett med bilder på böcker i olika färger, det sa inte så mycket. Sen såg jag böcker som det stod TREÅRSDAGBOK på, det kändes föör länge! Om tre år är jag inte ens kvar i Drömsta, då är jag på världsturné eller sitter i farsans fläshiga mansion i Hälliewüüd och är superstjärna på heltid. Jallafall.
Efter det såg jag böcker med lås på. WTF? Varför skulle jag ens låsa in mina ord? Hela världen kommer vilja läsa om The Life of den tyngaste Lilla Al-Fadji.
Så jag klickade vidare och hittade det här … Whöt? Jag såg ut som ett frågetecken. Varför ville Emma att vi skulle skriva såna här grejer? Whatever, KÖR VI!
1. personliga eller professionella mål. Bli rikast och kändast i hela världen. Bli president och hela tiden få FOUR MORE YEARS! FOUR MORE YEARS!
2. arbetsuppgifter och aktiviteter som ska
utföras varje dag.
Öh? Nej, tack! Jag kan borsta tänderna varje dag, det räcker.
3. semesterplaner.
Alltså, jag har redan varit runt fett mycket i sommar. Jag var på Jamaica och träffade Bob Marleys familj och i olika delar av Sverige och klappade ALLA djur som finns. Sen så var jag i USA och körde bil utan tak och bungyjumpade ner i Grand Canyon: HÖN HÖÖN?! Och så hälsade jag på mina homies i Chile och Thailand och på Maldiverna och Hawaii och i Somalia och i Etiopien och Ukraina osv … Det har varit mycket i sommar. Jag är lite trött faktiskt.
1. personliga eller professionella mål.
2. arbetsuppgifter och aktiviteter som ska utföras varje dag.
3. semesterplaner.
4. budgetinformation.
5. uppmaningar till reflexion som inspirerande citat eller dagliga tacksamhetsövningar.
4. budgetinformation.
Cash finns, hön höön!
5. uppmaningar till reflexion som inspirerande citat eller dagliga tacksamhetsövningar.
Whöt? Reflexion? Man har reflexer när det är mörkt ute? Annars blir det reflexlöst: ”Yuuhuu, nån där?” Sen är jag inte jättetacksam för att Emma och mamma tvingar mig att skriva dagbok. Men okej, ett inspirerande citat:
”Bättre springa utan skor än att tvingas äta snor.”
© Lilla Al-Fadji Productions, 2024.
Mamma skrattade men var inte nöjd. Hon sa att jag skulle läsa på vad en dagbok är och försöka igen. WHÖT? Läsa på? Man ba, ööööööh, vem orkar? Då fattade jag varför folk har dagböcker med lås på … Men hon är min morsa, så jag gjorde som hon sa och hittade det här:
Börja med datum och en eventuell hälsningsfras. Beskriv och förklara så tydligt som möjligt vad du själv eller den tänkta dagboksförfattaren har varit med om. Skriv ner olika tankar och känslor om det upplevda.
OK? Yfft. Jalla, nytt försök:
Datum.
SHU DÄR!
Det är LAF. Jag förstår att ni vill veta mer om mig så här kommer lite snabbfakta.
Jag föddes en skön och solig vinternatt den 24 december för 12 år sen.
Japp, jag kom som en julklapp till mänskligheten: ”Ho ho ho, finns det några snälla barn här?” sa jag när jag slajdade ur mammas mage och ut i världen. Sjuksköterskorna hade aldrig sett en så cool och fantastisk bebis tidigare och frågade om en selfie direkt. ”KÖR VI!” sa jag och bad om att få en nattmacka. Jag hade redan som nyfödd en god aptit på livet. Min favoritmat är pasta, pizza och pommes frites. Jag gillar att åka elskoter, klättra, spela basket, lyssna på musik och äta bullar. Mmm, BULLAR! Finns det nåt godare än bullar? Kanelbullar, kardemummabullar, lussebullar, köttbullar och alla typer av bullar. MÜMSIGT! (Förutom fiskbullar, blääää! Vem kom på att knåda en fisk till en bulle? Whöt? Den borde få kvarsittning till nästa århundrade!)
Jag har varit med om mycket och har nästan alltid roligt. Ibland är allt fantastiskt, ibland inte. Ibland är jag glad, ibland inte så glad. Oftast är jag glad. Life is güüd! Men det viktiga är att le eller jallafall försöka att inte vara ledsen i onödan. Jag tänker mycket och är med om mycket, så jag hoppas att ni vill följa med i min dagbok. Fast det är klart ni vill… Vem vill inte hänga med LAF liksom?! Nu är det värsta fina vädret och jag ska gå ut och träffa mina kompisar men jag skriver senare.
Fläshiga hälsningar
Din homie LAF
Mamma läste flera gånger och skakade på huvudet. Hon
såg inte glad ut men var inte heller arg: ”Du får fortsätta senare.” Sen lät hon mig gå.
Det var för skönt att öppna dörren och dra därifrån!
Ska jag göra det här i en hel vecka? Läxor på sommarlovet? Berätta om mig själv och mina vänner? Jag kommer verkligen inte fortsätta skriva dagbok när det här är över.
Varje dag – varje dag – ska man inte bara leva livet. Man ska skriva om det också … Jag pallar inte.
Vänta? Var var jag? Feck. Jag orkar inte läsa tillbaka. LAF out!
Shulululu dagboken!
I’m back! Jag var nyss ute med Zoomie och Bäbi, två av mina bästa homies.
Melissa som också brukar vara med oss är på Zakynthos med sin familj. Det är nån ö i Grekland. Hon snappar bilder från sin fläshiga resa och vi snappar tillbaka från gården. Melissa skickar bilder med turkost vatten och vi skickar tillbaka en bild på Amos kiosk på torget. Hon skickar bilder på vita sandstränder och vi skickar på kattbajset i sandlådan.
Melissa vinner. Amo har sina fett goda chokladdoppade bananer (han skalar en banan, trycker fast den på en pinne, doppar den i smält choklad och sen kyler han ner den – holy moly, de är BÄNGER!) men Melissa klarar nog sig utan dem i två veckor. Kanske finns det en grekisk amo på Zakynthos, Amo Yiannis, som gör likadana. Vi spelar mangas och låtsas att vi har feeett roligt och skriver saker som ”fattar om du längtar hem” och hon svarar typ ”Zakynthos is for lovers”. WHÖT? Vad menar hon? Är hon ihop med nån grek som heter Georgios som kör
runt på en moppe och har nya tofflor varje dag? Georgios kanske redan har värsta mustaschen och säger romantiska saker som: ”Du är så vacker, agapi mou.” (Om du inte kan grekiska så betyder det typ ”min älskling”.)
Men ärligt, Zakynthos ser tjock nice ut. Sol och bad och fett med friterad ost. Värsta auran.
”Saknar er”, skriver Melissa och vi svarar … Att vi saknar henne också. För det gör vi. Det är ganska tråkigt när Melissa är borta. Hon är fett snäll. Hon är också den som tar minst skit och inte låter en hålla på. Jag är fett glad att hon blev vår kompis. Allt är mycket roligare med henne.
”Vad kul vi har här på gården”, sa jag och Zoomie höll med. Det var fett varmt ute, så vi satt i skuggan under ett tak.
”Sån där vit grekisk sand hamnar ändå bara i arslet”, sa han.
”Exakt! Sen måste man ha en dammsugare för att få ut allt.”
”Ja och man får inte ens använda dammsugare på hotellet.”
”Nej och det finns inte ens dammsugare på hotellet.”
”Just det och man kan inte ens fråga städarna om hjälp, för då ringer de säkert polisen.”
”Och så kommer polisen och är arg för att man störde när de åt souvlaki och börjar skrika åt en på grekiska.”
”Ja och man fattar ingenting så de tror att man har gjort nåt värre än att be om en dammsugare.”
”Mm och så tar de med en därifrån för säkerhets skull, för att de inte vet om man är galen eller inte.”
”Ja och så får man sitta svettig i baksätet i polisbilen med sand i arslet utan att fatta vad som händer.”
”Och så blir man dömd till fängelse för … Jag vet inte, att de blev uppringda på typ obekväm arbetstid.”
”Exakt och vem vill sitta i ett grekiskt fängelse i 40 grader?”
”Precis och där inne är det säkert 100 grader.”
”Ja och sen får man typ bara äta grekiskt bröd och dricka grekisk yoghurt.”
”Mm och när man ska gå på toa har man bara ett hål i golvet.”
”Precis och … ”
Så där höll vi på ett tag, tills Bäbi sa:
”Det är gott med grekiskt bröd.”
Vi nickade och höll med och Bäbi sa:
”Jag har aldrig varit utomlands. Jag skulle faktiskt vilja åka.” Bäbi reste sig upp och följde efter en lila fjäril som fladdrade runt honom. ”Lugn”, sa han.
Zoomie och jag tittade på varandra och sen erkände han att han inte heller har varit utomlands, förutom en gång när hela familjen var i Somalia och hälsade på. (Det är Zoomies föräldrars hemland och de är fett många barn så de behöver nästan hyra ett helt flygplan för att kunna åka.) Jag nickade, men sa inget. Jag har aldrig varit utomlands heller. Det verkar fett grymt att luta sig tillbaka i en stol och så kliver man av till ett helt annat väder på en helt annan plats med en helt annan känsla. Wäow …
Jag vet inte hur vi skulle ha råd. Grekland får vänta. Eller, jag får tjäna cash och ta med morsan. Melissa har para. Hennes mamma är chef på Festfamiljen som säljer ballonger och partygrejer och tjänar feeeeett med cash.
Jag skulle bli glad om vi bara åkte nån timme bort, till