BLI KÄRLEKEN DU SÖKER
BLI KÄRLEKEN DU SÖKER
BRYT MÖNSTER, HITTA RO OCH LÄK DINA
RELATIONER
NICOLE L E PERA
Översättning: Erik Nisser
Alla namn och uppgifter som skulle kunna bidra till att identifiera personerna i boken har ändrats eller i några fall klumpats ihop.
Copyright © 2022 by JuniorTine Productions. Published by agreement with Folio Literary Management, LLC and Sebes & Bisseling Literary Agency
originalets titel: How to be the love you seek: Break cycles, find peace + heal your relationships
svensk utgåva: Mondial, Stockholm 2024
översättning: Erik Nisser
originalomslag: Joanne O’Neill
omslagsillustration: © Sai Tha/Shutterstock
författarfoto: Starla Fortunato
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-460-0
Till min mamma och alla som funnits före oss, må de vila i kärlekens eviga frid.
Till alla oss som är kvar, må vi omvandla smärtan och läka våra hjärtan.
INNEHÅLL
Inledning: Du åstadkommer förändringen 9
1 Kraften i dina relationer
2 Utforska ditt kroppsliga jag
3 Neurobiologin bakom traumatiska bindningar
Efterord: Mitt hjärtas oväntade sanning
Tack 300
Noter 302
INLEDNING
DU ÅSTADKOMMER FÖRÄNDRINGEN
Den här boken läser du förmodligen för att du känner dig stressad av någon relation i ditt liv. Oavsett om det gäller en kärlekspartner, en förälder, ett syskon, en vän eller någon kollega skulle du vilja ha en annan dynamik i förhållandet till denna person – och om du är som de allra flesta, vill du att den förändringen ska ske så fort som möjligt. En del kanske rentav tvekar till att över huvud taget jobba vidare med relationen, osäkra som de är på om det är mödan värt eller om förhållandet ens går att laga. Andra kan ha svårt att hitta eller hålla liv i relationer och känner oro inför en framtid av isolering eller ensamhet.
Det kan jag förstå. Under de tio år jag jobbade som klinisk terapeut träffade jag många klienter som innerligt längtade efter att finna en varaktig kärlek, kunna lösa upprepade konflikter eller bryta dysfunktionella vanor. Gång på gång under mina sittningar med klienter –enskilt, i par eller familjevis – lade jag märke till ett återkommande mönster: Trots de bästa avsikter och de mest uppriktiga försök lyckades klienterna aldrig skapa eller bevara de relationer de ville ha, vilket i många fall hade lett till stor frustration och även bitterhet.
Merparten av mina klienter läste böcker om relationer och hade genom åren provat på alla de senaste strategierna och verktygen, i hopp om att något, vad som helst, skulle hjälpa. Många hade hört talas om ”kärlekens språk” som blev så populärt med Gary Chapmans
bok Kärlekens fem språk: Hemligheten med varaktig kärlek från 1992. Chapmans teori går ut på att banden som förenar ett par kan stärkas genom att be partnern visa sin kärlek på olika sätt – genom fysisk beröring, kvalitetstid tillsammans, givande av gåvor, bekräftande ord eller tjänster (som att bädda sängen eller laga middag).
Det är en vanlig röd tråd i de flesta relationsbaserade terapier att man efterlyser en yttre förändring – det vill säga, att man förväntar sig att den andra ska anpassa sitt beteende för att fylla ens egna behov. Praktiker och verktyg kan variera från terapeut till terapeut, bok till bok eller från den ena ideologin till den andra, men budskapet är oftast i grund och botten detsamma: Vi måste på något vis ändra på oss själva för att bättre tillgodose den andras behov, och vice versa.
I teorin kan det säkert låta som en bra plan att be den andra att ändra sitt beteende, om man inte känner stöd och sammanhållning i sin relation. Men när det omsätts i praktiken slår det ofta tillbaka. Man kan inte ändra på en annan människa, och det fungerar sällan särskilt bra att förlita sig på att den andra ska förändra sina djupt rotade relationsmönster, i alla fall inte någon längre tid. Tvärtom, att efterlysa yttre förändring bidrar ofta bara till ökad spänning, vilket i sin tur väcker missnöje eller reaktivitet och fördjupar konflikter och kontaktlöshet. Det kan rentav vara en patentlösning för ett livslångt förakt och bitterhet.
Du kan (med rätta) undra: Så vad ska jag göra, då? Om det inte funkar att förvänta sig att den andra ska anpassa sin person för att bättre passa min person, vad finns det då som funkar? Det var den fråga jag ställde till mig själv i många år.
Som ung vuxen hade jag väldigt svårt att knyta den sortens band jag önskade mig. Jag hade många olika terapeutiska verktyg att ta till, men kände mig ändå missnöjd i de flesta relationer, trots att jag verkligen ansträngde mig för att reflektera över mig själv, utöka min självkännedom och förbättra mitt sätt att kommunicera. Jag kände mig jämt ensam, även när jag var omgiven av andra, antingen det var med min egen familj i samband med någon högtid, med ett kompisgäng
som träffats för att fira min födelsedag eller med en kärlekspartner på semester, bara vi två. Just de gånger då jag ville (rentav förväntade mig att) känna djup samhörighet, slutade det ofta med att jag bara kände mig ensam och oälskad. Vad jag än sa, hur jag än sa det, eller vad de andra än gjorde eller försökte göra för min skull, kände jag mig frånkopplad och ensam. Ju mer desperat jag försökte komma nära, desto längre ifrån kände jag mig, och desto ondare gjorde det.
En julhelg, då jag fortfarande satt fast i den här sortens otillfredsställande men välbekanta onda cirkel, blev jag lite klarare över mönstret i mina relationer. På den tiden var jag ihop med Sara, en relation som du får veta mer om i kapitel 1. Vi hade varit tillsammans i flera år och delade lägenhet i New York. Eftersom vi båda brukade åka hem till våra respektive familjer på juldagen, hade vi gjort det till en tradition att fira julen ihop några dagar i förväg. Just det året hade Sara frågat om vi inte kunde vara bara vi två. Det var ett avsevärt avsteg från den vanliga dynamiken mellan oss. Sara var väldigt social och i många år hade relationen kretsat kring fester och middagar med andra. Jag blev väldigt rörd över att hon nu ville fira dagen med bara mig och jag hoppades att denna speciella gest skulle stärka våra band. Vi vaknade upp i vår julpyntade lägenhet på morgonen och jag gjorde i ordning en särskild julfrukost innan vi satte oss ner för att ge våra klappar till varandra. Jag sprättade upp ett kuvert från Sara och blev alldeles till mig. Där låg två biljetter till en föreställning med Cirque du Soleil – min favorit! – lite senare samma dag. Hon vill tillbringa ännu mer tid med bara mig! Hon kom ihåg hur mycket jag tycker om Cirque du Soleil! Hon älskar mig! tänkte jag. Det var det ultimata kärleksbeviset. Men när vi var färdiga att gå började jag få samma gamla gnagande känsla av att vara frånkopplad. Några timmar senare satt jag vid Saras sida i en nedsläckt, fullsatt salong och kände likadant. Jag kände mig till och med mer ensam än jag gjort tidigare under dagen. Vi pratade inte och hade inte ögonkontakt där vi satt i bänkraden, och i stället för att känna mig bunden till henne genom något slags osynligt kärleksband som jag tänkte borde
finnas mellan oss helt utan ord, kändes det som att jag satt bredvid en främmande människa. För att hantera obehaget beställde jag in en öl och fortsatte sedan att dricka föreställningen igenom, i hopp om att det skulle riva ner vad det nu var för mur vi hade mellan oss.
På den tiden var jag inne på andra året av min utbildning till klinisk psykolog och gick i egenterapi. Jag arbetade med mig själv och var verkligen på väg att – trodde jag i alla fall – bli mer medveten om mig själv, samtidigt som jag delade med mig av mina nyvunna insikter med andra. Fast allt det där stärkte mig egentligen bara i tron att problemen i relationen med Sara måste bero på hennes ovilja eller oförmåga att knyta an.
Ju längre jag gick omkring och puttrade i min välbekanta ensamhet och kontaktlöshet, desto mer började jag undra om inte de olyckliga känslorna ändå hade något med mig själv att göra. Precis som jag hade känt så många gånger förr med flera andra, kände jag mig kanske ensam med Sara för att jag var känslomässigt ensam. Även om det sved att inse att jag kanske omedvetet var källan till mitt eget lidande, gav det också en strimma av hopp om att jag i så fall, som ytterst ansvarig, kanske kunde bryta det mönstret.
I likhet med många av de mönster vi upprepar som vuxna började min egen känslomässiga ensamhet när jag var liten, som en följd av mina tidigaste relationer i familjen. Som barn fick jag aldrig lära mig att knyta an emotionellt därför att ingen omkring mig knöt an på det viset – de hade heller aldrig fått lära sig det. För att känslomässigt ha kontakt med någon annan, upptäckte jag många år senare, måste man ha känslomässig kontakt med sig själv. Och för att ha känslomässig kontakt med sig själv, måste man kunna uppleva och uttrycka sina känslor autentiskt. När man uttrycker sina känslor på ett autentiskt sätt, kan man också känna sig sedd, bekräftad och stöttad av andra på riktigt – känslomässiga kärnbehov som är gemensamma för alla oss människor.
I och med att jag hela tiden skyllde relationsproblemen på de andra och förväntade mig att de skulle ändra sig för min skull, kunde jag
aldrig se min egen roll i min olycka. Jag såg aldrig vilken dålig kontakt jag hade med mina egna behov och önskningar. Jag jobbade visserligen på att förstå mig själv bättre, men jag var inte helt på det klara med hur jag betedde mig i mina relationer. Precis som många av mina klienter utgick jag ifrån att andra skulle ta hänsyn till mina känslor och få mig att må bra, utan att själv veta hur man bär sig åt för att göra det. Eftersom jag inbillade mig att den ”rätta” personen liksom ”bara skulle veta” hur känslorna av ensamhet skulle lindras eller trollas bort, blev jag besviken när det inte hände, vad mina partners än gjorde eller vilka de än var. Idén att den andra skulle fylla mina behov sköt relationerna i sank, ändå fortsatte jag att upprepa samma slags beteenden, inte bara i mina kärleksförhållanden utan i alla relationer.
När jag så sakteliga började få upp ögonen för att jag själv var den stående konstanten i alla mina relationer, insåg jag också att jag aldrig skulle kunna styra vad andra gjorde eller inte gjorde, än mindre hur snabbt och effektivt de skulle se till mina behov. Jag började dessutom förstå att vi bara skulle känna oss oälskade båda två om jag krävde eller förväntade mig att den andra skulle ändra på sin person eller sitt autentiska uttryck. Det är ett universellt behov att få känna sig älskad för den man är – och det behovet ville jag definitivt inte heller förneka mina nära och kära.
Det jag aldrig fick lära mig, varken i min familj eller under psykologutbildningen, var att vi först och främst måste ändra på hur vi upplever och relaterar till oss själva om vi ska kunna ändra på hur vi upplever och relaterar till andra. Hur du förhåller dig till dig själv som vuxen är en direkt återspegling av hur andra relaterade till dig som barn. Om omsorgen om dig som liten var oberäknelig, svajig eller sviktande, kan det ha bildats en kärnföreställning som säger att du inte är värd att tas omhand eller att få dina behov tillgodosedda. Med en sådan inpräglad känsla av ovärdighet börjar man ändra på sitt sätt att uttrycka sig och relatera till andra. Med tiden visar man uteslutande sina ”acceptabla” sidor för andra och spelar vissa roller – något som jag här i boken kallar det betingade jaget – för att skydda
sig själv och passa in i sin tidigaste miljö. Som vuxen drivs man sedan fortsatt av sin djupa rädsla för att inte vara något värd och upprepar de här vanemönstren i sina relationer.
Men när man spelar den här sortens välbekanta roller tappar man kontakten med sitt unika väsen, med sitt eget individuella sätt att vara med andra, vilket ofelbart leder till att man känner sig undervärderad i sina relationer. För att kunna uttrycka sig autentiskt inför andra måste man känna sig tillräckligt trygg och säker. Och för att känna sig trygg och säker måste man först och främst bli trygg i den egna kroppen. Många saknar tillgång till den tryggheten, därför att kroppen inte känner sig trygg. Om de kroppsliga behoven aldrig tillfredsställs, tvingas nervsystemet leva med en ständig stress. Då fastnar man i överlevnadsläge och kan rent fysiologiskt aldrig känna sig trygg i andras närvaro.
Den insikten var en ögonöppnare för mig. Om jag aldrig kände mig riktigt trygg i min egen kropp, hur skulle jag då kunna uppleva glädjen, lättheten och den djupa kontakt som en autentisk kärlek kan ge? Om jag hela tiden fokuserar på om jag lever upp till andras eller samhällets krav och förväntningar, och på kuppen förtrycker mina egna behov och önskningar, hur ska då någon annan kunna knyta an till den jag faktiskt är? Om jag inte känner och älskar hela mig, hur kan jag då förvänta mig att någon annan ska lära känna och älska hela mig?
Att jag delar med mig av min egen historia är för att den är så vanlig. Alla har förstås en helt unik historia, men det är faktiskt ganska få som känner sig värda att älska och som inte har behov av bekräftelse från andra. Precis som när vi var små väntar vi på att andra ska få oss att känna oss trygga. Vi fortsätter att tränga bort de sidor som vi en gång lärde oss att skämmas för, vilket bara bekräftar att vi fortfarande är rädda för att de sidorna är lika ovärdiga idag som man en gång fick oss att tro. Men när man undviker, förnekar eller ändrar på sitt autentiska uttryck, då ökar stressen. Därmed ökar även bitterheten mot andra. Till slut blir det bara för mycket att bära, så man fräser
åt sina nära och kära om de inte frågar hur man haft det, undviker svåra men viktiga samtal med familjen eller sluter sig totalt om ens vänner försöker visa sitt stöd – inte helt ovanliga vanor bland många av oss, i och med att vi återupprepar barndomens copingstrategier trots att de bara får oss att lida.
När man får kontakt igen med den man faktiskt är och sin naturliga känsla av värdighet, då händer något vackert – och inte bara med en själv. Ju tryggare man kan uttrycka sig själv, i desto högre grad kan man också få andra att uttrycka sig autentiskt och sårbart. Det var inte förrän jag fick bättre kläm på mina egentliga behov och önskningar som jag på riktigt kunde vara mitt autentiska Själv med andra. Det gjorde att jag kunde visa dem den kärlek som jag trodde att jag hade gett dem hela tiden. Men för att förstå vad jag behövde och ville var jag tvungen att komma i kontakt med min fysiska kropp och utforska vad den upplevde i stunden.
Efterhand som jag knöt an till min fysiska kropp och blev mer bekväm med att nyfiket utforska dess förnimmelser, blev jag också bättre på att hantera jobbiga och upprörande situationer och säga vad jag kände i stället för att stänga ner eller checka ut, som jag länge brukat göra. När jag blev mer bekväm med mina känslor och fick större tillit till min förmåga att uttrycka mig själv, kunde jag också tåla obehaget i att visa mig sårbar inför andra. Med tiden kunde jag umgås mer uppriktigt med andra, även med människor jag nyss träffat. I och med att jag öppnade mig mer för mina egna känslor, kunde jag vara mer närvarande och känna större empati med andras. Jag var tvungen att lära mig att bli trygg nog i min egen fysiska kropp för att kunna öppna mitt hjärta och både ge och ta emot den kärlek jag längtade efter. När jag väl hade gett mig av på den livsomvälvande resan, visade det sig tids nog hur djup, givande och livsvidgande kärleken kan vara, och det har lärt mig att målet inte bara är att finna kärleken, utan också att finna och riva alla skyddsbarriärer som uppförts emot kärleken. Kärlek, har jag förstått, handlar inte om att bete sig på något särskilt sätt, utan om att förkroppsliga känslan
av kärlek i sig själv och därmed kunna erbjuda andra både stödet och möjligheten att vara sig själva, precis som de är.
I den här boken delar jag med mig av kunskaper och verktyg som jag själv har tillägnat mig för att hjälpa dig på din egen resa tillbaka till ditt hjärta. Den vill visa hur du kommer i kontakt igen med hela dig; med din kropp, ditt sinne och din själ. Du får lära dig att se de olika betingade roller du spelar i dina relationer, hur du kan identifiera och tillgodose dina egentliga behov, hur du kan lindra starka, överväldigande känslor och, ytterst, hur du kan knyta an till ditt hjärtas medfödda och obegränsade förmåga att älska. Resan – och boken – syftar till att återställa kontakten och relationen med ditt eget hjärta, lika mycket som till att återställa kontakten och relationen med hjärtat hos dem som lever i din närhet. Som du kommer att se är det först när vi har kontakt med vårt eget hjärta och vårdar det, som vi kan knyta an och måna om hjärtat hos en annan människa.
När du återknyter till den vishet och intuition som finns i ditt eget hjärta kan du göra val som skänker glädje och mening, både i och vid sidan av dina relationer. Resan hjälper dig att sprida kärlek och ger dig tillgång till din djupaste potential som enskild, som partner och som del av din familj, vilket gynnar hela samhället i stort. Att vara kärleken man söker är den största och mest läkande gåva man kan ge till sig själv, till andra och till den värld vi alla delar.
I ditt hjärta finns kraften att förändra dina relationer och din egen omvärld. Det är den kärlek som lever i oss alla som är den sanna källan till läkning.
1
KRAFTEN I DINA RELATIONER
De flesta ser relationer som något som liksom bara händer dem, snarare än något som händer med dem eller ens på grund av dem. Man blir kär och sveps med av en annan människas kraft och passion. Man väljer fel person om och om igen och blundar för alla ”röda flaggor” varje gång, trots att man tror sig veta bättre. När relationen krackelerar eller bryts, klandrar man gärna den andra för det och tänker att personen ifråga varken kunde eller ville göra en lycklig.
Det är ofta svårt att se sin egen roll i relationer. Det gäller även det faktum att man instinktivt kan dras till en viss person av vissa speciella skäl: Många förälskar sig, inte för att den andra väcker hjärtats längtan, utan för att just den personen uppfyller omedvetna behov som man inte ens vet om att man har. Och de flesta av oss ser omedvetet till att omge sig med människor som gör det möjligt att upprepa gamla vanor och mönster från sina tidigaste relationer.
Vi kan känna vanmakt i våra relationer därför att vi ägnar större delen av vår tid och energi åt något som helt enkelt inte går att kontrollera: andra människor. Du kanske själv just nu känner dig hjälplös och hopplös, ur stånd att ändra på din relation, och då är det oerhört stärkande att inse att du faktiskt har agens och kan göra något åt det hela. Det har och kan vi alla. Alla kan finna och skapa sunda och lyckliga relationer. Vi kan vara kärleken vi söker, oavsett vad andra gör eller vad som händer runt omkring oss.
MIN EGEN ROLL I MINA RELATIONER
Jag kunde ofta känna mig passiv och maktlös i mina kärleksrelationer, ända tills jag var lite drygt över trettio. Jag hoppade från den ena partnern till den andra och klandrade dem alla för att jag ofelbart kände mig så missnöjd. Jag trodde att jag skulle kunna råda bot på det om jag bara träffade någon som ”passade mig bättre”, ett mönster som började när jag var sexton och blev ihop med Billy. Han var min första kille och jag var kär – trodde jag i alla fall.
Som i en vanlig tonårsromans sågs vi mest på helgerna och tittade på tv, träffade kompisar och gick på bio. Min familj kände till Billy och gick med på att vi umgicks, ändå pratade jag aldrig om honom med dem, utan muttrade bara något korthugget till svar om min mamma eller syster råkade fråga eller beklagade mig ifall han gjort något jag retade mig på. Jag pratade aldrig mer ingående om vårt förhållande med mina kompisar heller, inte för att jag inte tyckte om Billy eller hade starka känslor för honom, tvärtom, jag trodde att jag var kär i honom. Men i min familj delade vi aldrig några känslor, om det inte var för att vi var upprörda eller ängsliga för något. Och jag fortsatte i de banorna och kände mig bara bekväm med att prata om (eller snarare klaga på) Billy om han sårat eller gjort något som stört mig.
Efter ett och ett halvt år gjorde vi slut. Jag var helt knäckt. Den främsta orsaken var att vi till hösten kommit in på olika college, två skilda universitet som låg tretton timmars bilfärd från varandra. Men en annan orsak var att jag, med Billys ord, var ”känslomässigt otillgänglig”, en beskrivning som jag minns än idag. Det chockade mig då. Jag kände mig inte alls känslomässigt otillgänglig, utan tvärtom väldigt kärleksfull mot Billy. Från unga år hade jag alltid satt en ära i att bry mig om andra och vara en fin och omtänksam person.
Efter ett år på college märkte jag till min stigande förvåning att jag lockades av möjligheten att dejta tjejer. Med ens såg jag hela historien med Billy i ett helt annat ljus. Såklart att jag var känslomässigt otillgänglig! tänkte jag. Jag är ju gay! Min första flickvän, Katie, träffade jag
i idrottssammanhang. Vi hade gemensamma vänner och intressen, och umgicks mycket i samband med träning, resor till matcher och utekvällar med de andra i laget. Det var grunden för vår relation; närhet och likhet. Vi ägnade mesta tiden åt olika aktiviteter, men samtidigt hade jag ändå en skavande känsla av att någonting fattades. Jag ville ha nära kontakt, men jag delade väldigt lite av mina känslor med Katie – eller med någon annan över huvud taget. I själva verket var jag inte riktigt öppen eller tillgänglig för någon djupare känslomässig kontakt. Omedveten som jag var om hur jag bidrog till den bristande kontakten, och eftersom jag inte kände den gnista som jag ville känna, gjorde vi slut efter arton månader ihop och jag började i stället att träffa Sofia.
Sofia och jag var ihop till och från under resten av studietiden och flyttade till slut till samma stad efter examen. Hon var olik Katie på många sätt, men den dynamik vi skapade tillsammans gjorde att jag fortsatt kunde hålla en viss känslomässig distans och på så vis undvika ett djupare och mer autentiskt engagemang. Jag visste det själv. Eller snarare var det mitt omedvetna – den del av hjärnan som driver våra instinktiva, automatiska tankar, känslor och reaktioner – som visste det. Det är i detta djupskikt av psyket som vi lagrar alla våra minnen, även dem vi inte medvetet, aktivt kan dra oss till minnes, jämte såren från barndomen, våra bortträngda känslor och kärnföreställningar. Sofia hade vuxit upp med en känslomässigt reaktiv mamma som ofta fick utbrott mot henne som liten. Mamman kunde gapa och skrika eller kritisera och sabla ner henne. Rätt snart i vårt förhållande började Sofia behandla mig på samma sätt. Hon kunde skälla på mig om hon inte höll med om vad jag sa eller gjorde, säga elaka saker eller såga mig totalt om hon inte gillade något med mitt yttre. Eftersom jag visste en hel del om vad hon varit med om som barn, förklarade jag beteendet inför mig själv med att hon egentligen inte menade något illa, utan att hon helt enkelt bara levde ut såren från sin barndom. Det var visserligen sant, men jag hade också otroligt svårt att sätta gränser för vad jag var beredd att tåla från henne. Jag kunde
varken stå på mig eller kommunicera mina sårade och upprörda känslor, och efterhand började jag märka att jag blev allt surare på Sofia. Jag klandrade Sofia för min egen olycka, utan att förstå vad som egentligen var fel – att jag var djupt upprörd på mig själv för att jag viftade bort min egen smärta och hittade på ursäkter för hennes sårande beteende.
När Sofia och jag gjorde slut för allra sista gången, träffade jag Sara som jag sedan var ihop med under de kommande fyra åren. Sara var en rätt sorglös person som gillade att festa och ha kul, vilket jag omedvetet drogs till. Med Sara var det alltid så mycket på gång att det avledde uppmärksamheten från negativa känslor. Eftersom hon jämt verkade så obekymrad, kunde jag skämmas om inte jag också kände mig otvungen och obrydd. Jag började festa runt med henne och hakade på i hennes späckade sociala program. För att lindra tomheten och obehaget i bristen på ett djupare känslomässig engagemang, hölls jag omedvetet kvar i gamla invanda hjulspår samt höll mig strängt upptagen och nyttjade substanser som förströelse. Sara visade aldrig något missnöje med vår relation, men hon kunde bli elak när hon drack – vilket inte var sällan. Men precis som i relationen med Sofia rationaliserade jag Saras beteende och intalade mig att hon bara druckit lite för mycket och inte riktigt menade vad hon sa. Jag fortsatte att tränga undan mina känslor för att i stället försöka lugna Sara eller vara henne till lags. Jag satte alltså hennes känslor framför mina egna. Våra månader tillsammans blev till år och jag började känna samma bitterhet mot Sara som jag känt gentemot Sofia. Även den här gången klandrade jag min partner för att hon inte tog hänsyn till mig och mina känslor. Till slut var relationen över.
När Sara och jag gått skilda vägar flyttade jag till en fyra som jag delade med Vivienne, som var äldre än jag. Hon verkade mycket mognare än andra kvinnor jag känt och vi blev snabbt vänner och snart älskare. Jag attraherades av hennes självständighet och emotionella självtillräcklighet och vi hade dessutom lite samma smak och gemensamma intressen. Efterhand började vi ömsesidigt öppna
upp om våra respektive rädslor och bekymmer, vilket fördjupade kontakten.
Vivienne var i likhet med Sofia uppväxt i en instabil, påfrestande familj och hade flyttat hemifrån redan som tonåring. Hon koketterade med att hon aldrig hade behov av någon annan och lät från första början förstå att hon inte var ”typen som gifter sig”. Så när hon några år senare började prata om att gifta sig med mig kände jag mig väldigt speciell. Hon vill inte gifta sig, men hon vill gifta sig med mig! myste jag för mig själv. Vi tog ett flyg till Connecticut, där det på den tiden var lagligt med samkönade äktenskap, och inom ett år hade vi flyttat tillbaka till min hemstad som ett äkta par.
Strax efter den flytten började min syn på kärleksrelationer att förändras. Jag hade just doktorerat i psykologi på New School for Social Research och börjat gå i egenterapi, den praktiska del av utbildningen som varje psykolog måste gå innan man kan verka som privatpraktiserande terapeut. Jag gick två år i psykoanalys, både enskilt och i grupp. Det är en gren av psykologin där man undersöker hur det omedvetna sinnet driver våra tankar, känslor och beteenden, liksom dynamiken i våra förhållanden.
Jag hamnade alltså helt plötsligt i en tryckkokare av egenanalys och självbedömning. Under de enskilda sittningarna började jag utforska mina omedvetna tankar och känslor – något jag aldrig gjort förut – och i gruppsammanhangen fick jag göra bedömningar av mitt samspel med de andra i klassen. Efter några veckor insåg jag att det mellan Vivienne och mig gapade en enorm känslomässig klyfta. Vi berörde aldrig våra djupare känslor eller dynamiken i vår relation, men där var jag nu och talade öppet om båda de sakerna med vilt främmande människor. Jag började grubbla över om jag egentligen var så särskilt lycklig i mitt äktenskap och om relationen verkligen gav den känslomässiga kontakt jag behövde.
I vår nya hemstad hade vi inte en lika stor vänkrets som förut, vilket i mångt och mycket snävade in vår värld till bara oss två. När vi inte längre kunde förströ oss socialt blev dynamiken i förhållandet
desto tydligare, dess olika aspekter blev synliga när de nu kom till ytan, ungefär som luftbubblor från någon som hållit andan för länge under vatten.
Jag började klaga över bristen på kontakt och sa till Vivienne att jag inte tyckte relationen hade det känslomässiga djup jag ville ha – och behövde. Jag anklagade henne för att vara alltför självständig och gav henne skulden för att vi inte kunde mötas på ett djupare plan, vilket slungade in oss bägge två i en rundgång av skarpa konflikter. Jag skruvar på mig när jag tänker tillbaka på det här. Precis som i mina tidigare relationer kunde jag inte se min egen del i att förhållandet hölls på en ytlig nivå. I och med att jag var så avskuren från mina egna känslor, kunde jag inte göra dem rättvisa. Jag visste inte ens vad jag hade för känslor.
Medan jag bara blev olyckligare, kämpade Vivienne hårdare för att rädda äktenskapet. Hennes beslutsamhet skrämde mig, och när jag till slut insåg att jag ville skiljas blev jag som förstenad. För första gången i mitt liv kände jag en djup längtan som gick helt emot den andras vilja, en person som jag ju ändå tyckte väldigt mycket om. Jag våndades i flera månader över hur jag skulle framföra att jag ville skiljas och försökte under tiden att stöta bort henne med mitt beteende i stället. När jag till slut gav röst åt mina verkliga känslor kände jag mig styrkt och förskräckt på samma gång. Det var första gången i någon relation som jag prioriterat mina egna önskningar framför någon annans.
Skilsmässan var första gången som jag kunde se min egen roll i en relationsdynamik som varken gagnade mig själv eller min partner. Ytligt sett hade min omedvetna vana att blunda för egna behov, tränga undan mina känslor och sätta andras behov framför mina egna fått mig att tro att jag var en ”god” och ”osjälvisk” människa. Men de vanorna lyckliggjorde varken mig eller någon annan. Eftersom jag knappt någonsin gav uttryck för mina sanna känslor – många av dem tillät jag mig inte ens att ha – utökade jag bara den emotionella distansen till andra. Att sätta andra före mig var inte osjälviskt. Det var att överge mig själv. Jag var inte nöjd, utan tvärtom ofta orolig