PROLOG
Klockan 16:27 den 31 maj 2023 gick jag ned för den tio våningar höga spiraltrappan i den stora ljushallen på vårt kontor i Sundbyberg för sista gången. Klockslaget var valt med omsorg, det är då arbetsdagen slutar på Migrationsverket. Jag vet inte riktigt varför det inte är 16:30, jag tror det har att göra med något klämdagsavtal. Vartannat steg var tungt och vartannat lätt. Tungt för att det var jobbigt att lämna alla vänner, kolleger och de hyperintressanta frågorna. Lätt för att jag lämnade en myndighet som gjort en remarkabel resa, från amatörism till professionalism. En resa som påbörjades långt innan jag blev generaldirektör. Jag ska inte påstå att mina 24 år på myndigheten passerade i revy där i trappan, det vore att överdramatisera, men tiden efter att jag lämnade in tjänstekortet gav mig utrymme att fundera över vad dessa år av migration inneburit för Sverige, Migrationsverket och inte minst mig själv.
De första åtta åren då jag av naturliga skäl hade litet inflytande och gjorde en karriärmässig resa från timanställd handläggare till verksamhetschef. Migrationen till Sverige var mindre och mer stabil. Myndigheten var liten och mer anonym, och mediebilden präglades av enstaka skandaler och enskilda ärenden.
De nästföljande åtta åren då Sverige öppnade upp för världens mest liberala system för arbetskraftsinvandring. Den allmänna känslan i etablissemanget var att alla utvisningar var felaktiga, och
7
till och med sverigedemokrater gick i fackeltågen för att stoppa utvisningen i det enskilda ärendet. Politiker attackerade Migrationsverket för att vi följde lagstiftningen som de själva stiftade. Dan Eliasson inledde professionaliseringen av myndigheten. Jag blev rättschef och försökte varje vecka förklara i media varför någon inte fick stanna i Sverige. Utan att lyckas. Jag blev sedan operativ chef och fick den tveksamma äran att hantera den största flyktingkrisen vårt land genomlevt.
De sista åtta åren, då allt förändrade på bara några månader. Opinionen vände. Gränsen stängdes. Asyloligarkerna tjänade miljoner men ville ha mer. Jag blev generaldirektör. Ny restriktiv lagstiftning introducerades för att Sverige behövde »andrum«, ett andetag så djupt att det varar än idag. Myndigheten gick från 3 000 anställda till 9 000 och sedan halverades den till 4 500 på bara några år. Det ryckte i seglen internt. Kriserna avlöste varandra, från flyktingkris och pandemi till evakuering ur Kabul och krig i Europa.
*
I vanliga fall uppstår fenomen i USA några år innan det kommer till Europa. Det kan vara både på gott och ont, allt från rock’n’roll till skolskjutningar. När det gäller migration i sin nuvarande form är rollerna omvända. Europa hade sin flyktingkris 2015 och USA har sin nu. Likheterna är slående, bara namnen är utbytta. Istället för syrier, irakier och somalier är det colombianer, venezuelaner och guatemalaner som söker asyl. Istället för Medelhavet är det Rio Grande och muren som är barriären. Texas, Arizona och New Mexico är gränsstater istället för Grekland, Italien och Spanien. Gränsstaterna är förbannade för att stater med demokratisk majoritet i norr moraliserar över dem och men slipper problemen
8
vid gränsen och börjar skeppa asylsökande norrut. Det som var Tyskland och Sverige 2015 är New York och Boston idag. Staterna i norr svämmar över och opinionen vänder.
Eftersom gränsstängarna ofta företräds av högerexcentriker som demoniserar den asylsökande blir ryggmärgsreflexen från vänster och liberaler att demonisera excentrikern och att ta den svaga asylsökande i försvar. När den positionen är etablerad är den svår att lämna och allt som är problematiskt med stor migration målas i andra färger. Opinionen ser de praktiska problemen, genomskådar skönmålningen och excentrikern vinner valet. Stärkt av sina framgångar blir excentrikern ännu mer excentrisk. Den andra sidan inser att slaget är förlorat och erkänner att man varit naiv och att problem faktiskt existerar och skyndar efter excentrikern för att komma ikapp. Detta har hänt i Europa och händer just nu i USA. Biden-administrationen har svängt och ser gränsen som ett problem och har lagt ett förslag som är tuffare än alla tidigare, men det är ändå svårt att komma ikapp. Vilken nyutexaminerad varumärkesstrateg som helst kan berätta att originalet alltid är starkare än kopian och excentrikern vinner igen. Detta har hänt till exempel i Sverige, Italien och Storbritannien. Dessa länder har haft val som varit mer som folkomröstningar om migrationen, och presidentvalet i USA 2024 är just ett sådant val. Om resonemanget stämmer vinner Trump.
Migration är en urkraft lika gammal som mänskligheten. Människan har förflyttat sig, både av nödvändighet och nyfikenhet, så länge vi funnits. Vi lämnade Afrika och spred oss till världens alla hörn. Även moderna megatrender som urbanisering och
9
*
globalisering är varianter av migration. Migrationsfrågan hjälper eller stjälper regeringar över hela världen. Västvärlden, och även andra världar, står och stirrar ner i den demografiska avgrunden. Flera länder i Öst- och Sydeuropa kommer att krympa till oigenkännlighet och bli helt irrelevanta innan århundradets slut. Kina, Japan och Sydkorea kommer att halveras och Nigeria kommer att vara större än Kina och ta upp jakten på Indien som världens folkrikaste land. Den demografiska utvecklingen, och därmed den ekonomiska, kommer att vända världen som vi känner den upp och ned. Samtidigt kommer den globala tävlingen för att attrahera talang att skärpas. De länder som skaffar sig en långsiktig strategi för att både tygla och använda migration kommer att lyckas. De som gör en Nordkoreavariant och avskärmar sig från allt, och de som kör en USA-på-artonhundratalet-variant med fri invandring, kommer att misslyckas. Detta är inte svårt att förstå och ändå låter sig de flesta länder styras av ett av två narrativ. Allt eller inget. Tänk om skattepolitiken hade drivits av två ideologiska ytterligheter, noll eller hundra procent skatt. Och dessutom pendlat mellan ytterligheter i takt med mandatperioderna. Det hade varit förödande för samhället. Hur migrationen hanteras kommer att vara den enskilt viktigaste frågan framöver.
Men nu måste jag hejda mig, jag känner jag hur jag börjar ryckas med. Låt oss börja från början. En dag för mycket länge sedan …
DEL I 1999–2007 FORMATIVA ÅR
KONTORET BAKOM TOALETTERNA
»Jag bor nära och kan komma snabbt när ni behöver mig«, läser jag i mitt personliga brev bifogat i jobbansökan till Statens invandrarverk våren 1999 och önskar att jag kunde ge några faderliga råd till mitt yngre jag. Att bo nära arbetsplatsen var tydligen min bästa selling point för att få jobbet. Omvänt var även jag intresserad av att ha ett jobb nära hemmet efter att ha pendlat till Lund i sju år. Egentligen var jag nog mest intresserad av ett jobb, vilket som helst. Jag hade precis gift mig, hade två små barn, ett och tre år gamla, en bil och en alldeles för stor lägenhet i centrala Helsingborg. Under hela studietiden hade jag jobbat extra i Levi’s jeansbutik. Det gjorde att jag kunde köpa kläder med personalrabatt och kom till skolan klädd som en cowboy medan studiekamraterna mest såg ut som små herrar och damer. Inkomsten från butiksjobbet tillsammans med studielånet och en liten livränta efter min avlidna far gjorde att familjen nätt och jämnt kunde dra runt. Nu höll jag på att skriva mitt examensarbete på juristprogrammet och hade mycket tid över. Att skriva examensarbete var själsdödande, egentligen var hela juristutbildningen själsdödande. Jag vet inte varför jag sökte dit till att börja med förutom att jag fick nästan full pott på högskoleprovet och kunde komma in på vilken utbildning som helst. Jag valde helt enkelt juristprogrammet i Lund för att det var svårast att komma
15 1999
in på. Jag hade specialiserat mig på insolvensrätt och internationell bankrätt. Varje gång jag satte mig för att skriva på examensarbetet räckte det att jag såg titeln, »Obestånd och utländska tillgångar«, för att något skulle dö inom mig. Valet gjordes helt i avsaknad av logik, jag valde samma specialkurser som mina bästa kompisar. Det vore tråkigt att inte hänga ihop sista året efter så lång tid. Peter, som sedermera blev en av Skånes mest framgångsrika konkursförvaltare och Frank, som blev chefsjurist på Nordea Asset Management. De valde kurser och genomförde sen sina planer. Jag valde kurser och sökte sen jobb på Statens invandrarverk. Utan att ens riktigt veta vad det var de sysslade med där. En av de vanligaste frågorna jag får är hur jag kom in på denna bana. Länge önskade jag att jag kunnat svara att jag brann för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Men det vore inte sant. Jag började där för att det låg nära, rent fysiskt. Tydligen såg även Invandrarverket förtjänsten med detta för jag blev kallad till intervju.
Knutpunkten täcker fem kvarter och är likt många andra byggnader längs Helsingborgs paradgator överdimensionerad jämfört med stadens storlek. Rådhuset mittemot byggdes i en tid då staden endast hade 20 000 invånare men får ändå kampanilen i Florens att blekna i jämförelse. Helsingborg, och viss mån även helsingborgaren, har alltid drivits av ett självsäkert mindervärdeskomplex, särskilt visavi Malmö. Motsägelsefullt medges, men om du kommer därifrån så vet du vad jag menar.
En solig försommardag i juni tog jag Knutpunktens längsta rulltrappa upp till avgångshallen för färjorna till Helsingör. Jag rullade uppåt med självsäkert mindervärdeskomplex. Å ena sidan borde det här jobbet vara enkelt att få för en nästan nyexaminerad jurist, å andra sidan vet man aldrig. Skräckhistorier om studenter som läst juridik i fem år och jobbade som kypare cirkulerade. Just
16
innan biljettkontrollen, i en korridor till vänster, låg toaletterna. De sista innan Danmark eller de första om du anlände till Sverige, om man så vill. Det betydde att de var mer än väl frekventerade. Jag stannade i steget och såg den grå ståldörren i slutet av korridoren. Enligt anvisningen var det dit jag skulle. Men det fanns ingen skylt eller någonting annat som antydde att det skulle finnas en svensk myndighet bakom dörren. Med viss tvekan fortsatte jag ned längs korridoren och passerade genom ömsom dofter och ömsom odörer som resenärerna lämnat efter sig. Dörren gick att öppna och ledde till en ny korridor helt utan synligt syfte med kala grå väggar och ännu en grå ståldörr, fortfarande utan skylt. Dock fanns en ringklocka. Christer och Petra välkomnade mig in och jag tog första steget innanför väggarna till myndigheten där jag skulle stanna i 24 år.
Nästan omedelbart gick det upp för mig hur överklädd jag var i slips och kostym, den rådande trenden på kontoret verkade vara mer åt kofta och tofflor-hållet. Direkt till höger fanns ett rum med en massa utrustning där en man i blå rock höll någons händer och tryckte hans motvilliga fingrar mot en glasplatta täckt av bläck. Jämförelsen med fixaren Q i James Bond-filmerna låg inte långt borta i min begränsade referensvärld.
Petra och Christer hade fått enhetschefens förtroende att rekrytera en timvikarie. Ett ganska riskfritt uppdrag. En timanställd som inte funkar får inte fler timmar. Svårt att misslyckas. De bjöd på kaffe vilket jag aldrig drack ändå tackade ja till för jag ville verka seriös. Sedan inledde de med att berätta om enhetens uppdrag. Personer som anlände till Sverige utan korrekta handlingar direktavvisades till Danmark av polisen men om de sökte asyl överlämnades de till Invandrarverket. Där vidtog en snabb asylprocess bestående av fingeravtrycksupptagning och fotografering, omhändertagande
17
av eventuella identitetshandlingar och en kort asylutredning med tolk. Om inget ovanligt inträffade resulterade varje process i att den asylsökande fick åka tillbaka till Danmark och söka asyl där istället, detta på grund av ett bilateralt avtal mellan Sverige och Danmark. Detta år hade lagen ändrats och från och med nu skulle Invandrarverket verkställa avvisningsbesluten, det vill säga köra asylsökande som fått avslag över sundet och överlämna dem till danska polisen. Jag lyssnade noggrant och antecknade i mitt kollegieblock. Igen, endast i ett försök att framstå som seriös eftersom jag då som nu aldrig kunnat tyda min egen handstil.
Jag fick jobbet på stående fot och kunde gå tillbaka ut genom toalettkorridoren som nybliven timanställd handläggare vid Statens invandrarverks gränsenhet i Helsingborg. Att ta ett lättnadens andetag utanför toaletterna var inte att tänka på.
*
Första dagen på jobbet fick jag i uppdrag att verkställa ett beslut. En asylsökande hade fått avslag och skulle till Danmark i enlighet med avtalet. Uppgiften var den enklaste på enheten och bestod i att köra folkabussen på färjan och över till Danmark. Vi skulle alltid vara två och min kollega, Jan, var enhetens vaktmästare och allt-i-allo. Jan hade ett hjärta av guld men det märktes inte. På utsidan var han mer av en vresig Landskronagubbe. Jag tänkte att eftersom jag var ny och lägst i hackordningen så skulle jag köra och han åka. Jag tänkte fel. Jan såg en ära i att köra och det var en syssla som inte kunde anförtros gröngölingar, vilket resulterade i att han satt och gapade åt mig som en körskollärare hela vägen till polisstationen i Helsingör. När vi återvände till Knutpunktens trånga parkeringshus växlade han roll från körskollärare till en far med dyrbar bil som
18
övningskörde med sonen för första gången. Jag lyckades navigera den stora Caravellen förbi alla parkeringshusets grynnor och skär fram till enhetens parkeringsplats och körde då rakt in i väggen framför. Jan tittade på mig och sa: »Pågajävel.«
Det var inte direkt med hoppsasteg jag lämnade kontoret den kvällen. Jag tänkte att här blir jag inte långvarig.
Jag tog alla timmar jag kunde komma över, var alltid tillgänglig och jobbade så hårt jag kunde. Att bo nära var inte så dumt ändå. Jag gjorde asylutredningar på löpande band. Inte för att de spelade så stor roll, det slutade ändå alltid med avslag med hänvisning till Danmarksavtalet. Men all formalia skulle klaras av. Den första dagens besvikelse var som bortblåst. Varje dag satt man framför en ny människa som berättade om sitt öde. En kille berättade att han varit på nattklubb i Bagdad och råkat spilla sin öl på Saddam Husseins son Uday, eller kanske var det Qusay. Jodå, sånt gick för sig i Irak på den tiden innan Saddam såg förtjänsterna med en mer traditionell form av islam. Det var såklart inte bra att spilla öl på en potentat och han fick fly hals över huvud från Bagdad för att undkomma Qusays hämnd. Efter att ha gömt sig på landsbygden ett tag såg han ingen framtid och tog sig mot Europa. Nu satt han på kontoret och berättade för mig. För mig var det som dammgrodan som såg oceanen. Nog för att man fått en propp någon gång när man spillt en öl på någon på nattklubben Mogambo i Helsingborg på åttiotalet, men det stannade där. Ingen tortyrkammare. Ingen avrättning. Det var som om hela världens hemskheter och orättvisor damp ner på skrivbordet framför mig och de snäva referensramar inom vilka jag levt vidgades. Varje gång jag storögt kom ut från rummet och berättade något jag hört sa min kollega Lena, vi kan kalla henne det, hennes riktiga namn tillför inte berättelsen något, att jag var så godtrogen. Hon var en oldtimer, en av verkets
19
gamla järnkäkar som tyckte att jurister bara krånglade till saker. Hon berättade om hur det var när hon jobbade i Stockholm med den där överlägsenheten som huvudstadsbor ibland besitter.
»Han ljuger, det begriper du väl?« var hennes standardkommentar.
Nu spelade detta ingen roll vid gränsen, lögn eller ej så skulle han tillbaka till Danmark enligt avtalet. Men för dem som lyckades ta sig oupptäckta över gränsen och sökte asyl inne i landet var det en avgörande skillnad. De skulle då prövas mot hemlandet och inte mot Danmark. Då var asylbedömning skillnaden mellan liv och död. Då kunde inte ett sådant kategoriskt avfärdande göras. Det fanns en del sådana järnkäkar på Invandrarverket vid den här tiden. Hårda och inkompetenta. Jag svarade alltid mumlande på Lenas anklagelser. Man vill ju inte börja ett nytt jobb med att göra sig ovän med kollegerna även om de har fel. Ett annat sätt att beskriva samma sak är att jag hade bristande integritet.
Enheten jobbade tvåskift fram till midnatt och med all OB och övertid så blev lönen bra trots att den egentligen bara var 17 000 i månaden. På den tiden fanns inte Öresundsbron och tågen från kontinenten gick över färjorna till Helsingborg. Sista tåget innan midnatt körde av färjan 23:33. Om passpolisen hittade någon ombord som sedan sökte asyl så inleddes en kamp mot klockan. Om de hann fylla i alla papper och lämna över till oss innan midnatt så var vi ansvariga. Annars fick de kontakta vår dygnet runt-enhet på Arlanda som gav direktiv. Oftast tog Arlanda personen i förvar till nästa morgon då vi började jobba igen men hursomhelst innebar det att passpolisen fick jobba med ärendet under natten. En minut i tolv stod alla vid dörren. Allt var undanstädat och lamporna var släckta. Förhoppningen var att passpolisen inte skulle hinna ringa. Nyckelknippan i handen och ett öga på telefonen. Jag delade inte
20
övrigas förhoppningar, en ringsignal innebar arbete hela natten och nästan 2 000 kronor extra i lönekuvertet.
Det ringde. En kollektiv suck och någon återhållsam svordom. Jag skuttade iväg och tände lampor och startade datorer igen och förberedde för asylutredning. Passpolisen lämnade över en man i femtioårsåldern. Fårat ansikte och grovt byggd. Han var från irakiska Kurdistan och hade arbetat med får. Asylskälen var de vanliga, Saddams förtryck av kurderna. Som sagt, det spelade ingen roll. Han skulle tillbaka till Danmark. En av frågorna i utredningen var om man hade familj eller släkt i Sverige. I extrema undantagsfall, och bara begränsat till kärnfamilj, kunde det betyda att ett undantag från Danmarksavtalet skulle göras. Jag frågade och han visste inte. Han hade en storasyster som hade lämnat Irak på sextiotalet för att studera i Sovjetunionen. Han hade hört något om att hon kanske hade rest vidare till Europa någon gång. Jag slog på hennes ovanliga namn på datorn och en person med samma namn dök upp med adress Nedre Holländargatan i Helsingborg. Tre kvarter ifrån där vi satt. Mannen fick avslag och i nästan alla fall togs personer med avslag i förvar i Helsingborgspolisens arrestlokaler över natten för att kunna verkställas till Danmark dagen därpå. När jag underrättade mannen om beslutet verkade han helt obekymrad, han hade ingen uppfattning om skillnaden mellan Danmark och Sverige och reste gärna dit nästa dag. Därmed var det tveksamt om grund för förvar fanns. Min bedömning var att han inte hade för avsikt att hålla sig undan. För personer som inte togs i förvar, till exempel barnfamiljer, hade vi ett motell där de kunde inkvarteras över natten. Sedan 1994 behövde man dock inte bo på en plats som Invandrarverket anvisade utan man kunde istället bo i eget boende, så kallat EBO, om man kunde ordna det på egen hand. Detta var överkurs men jag frågade honom om kvin-
21
nan på Nedre Holländargatan var hans syster skulle han kunna tänka sig att övernatta där? Han svarade ja förstrött. Klockan var närmare tre på natten när jag ringde upp och en sömndrucken röst svarade.
»Hallå?«
»Ja, det var från Statens invandrarverk här. Ursäkta att jag ringer så sent men det är viktigt. Har jag kommit till NN?«
»Ja?«
»Har du en lillebror som heter NN?«
»Ja?«
»Han sitter här framför mig på Knutpunkten. Vi undrar om han kan sova över hos dig? Han måste åka till Danmark imorgon.«
Det var helt tyst i telefonen.
»Ja …«
Kort därefter stod jag och en kollega och ringde på porttelefonen på Nedre Holländargatan. En kvinna tungt märkt av livet i fluffiga morgontofflor och med en tunn morgonrock över nattlinnet öppnade. Av den förväntade glada återföreningen blev intet. De stod helt tysta och tittade på varandra. Långsamt avsökte de varandras ansikten efter igenkänningstecken. Av den lillebror och den storasyster som skiljdes åt för mer än trettio år sedan återstod inte mycket. Men det fanns där och de hittade det. De kände igen varandra och de omfamnade varandra. Länge. Under stilla tårar.
På vägen tillbaka förklarade jag för min kollega att jag fått nåt krångel med kontaktlinserna och att det var därför ögonen vattnades så. Han sade att han förstod precis, trots att han själv bar glasögon.
Nästa dag på överlämningen mellan skiften berättade jag om den ovanliga och rörande händelsen.
22
»Han har ju lurat dig. Han ljuger, det begriper du väl?« sa Lena.
»Hur kan du veta det? Du var inte där. Det var på riktigt«, försvarade jag mig.
Lena mumlade något ohörbart tillbaka och jag fortsatte att envist förklara varför detta var det lagliga sättet att lösa nattens uppgift. Hennes enda motargument var att det var minsann inte så vi brukade göra och det kanske värsta var att hon var övertygad om att hon hade rätt, bruklighet går före laglighet. På ett sätt är jag tacksam för att jag mötte henne tidigt. Hennes truismer som »I Kabul har alla swimmingpool och kör svarta Mercedes, vad ska de här att göra?« eller »Det kanske är ett bifall men jag ger ett avslag. Är det fel får väl Utlänningsnämnden ändra det« gjorde starkt intryck på mig. För mig får din persona gärna vara antingen hård eller mjuk, det är upp till dig. Men att du är inkompetent är svårare att smälta.
»Du«, sa jag. «Du tror uppenbarligen på allt du själv säger. Det gör inte jag. Det är kanske bättre att vi inte har så mycket med varandra att göra.«
Att jag satte mig upp mot Lena gav mig något. Hon var beslutsfattare, jag var handläggare. Hon hade varit med länge, jag var ny. Hon hade fel, jag hade rätt. Att ta strid för att göra rätt skänkte mig en underlig tillfredställelse. Efter detta var hon hur snäll som helst. Erfarenheten är att mobbaren fortsätter så länge du tillåter det. Så fort du ger tillbaka är det över.
Och mannen då? Han inställde sig enligt anvisning dagen därpå och verkställdes till Danmark enligt beslutet. Men det är knappast poängen, även om han hade smitit så hade det ändå inte varit lagligt att ta honom i förvar och han hade enligt lag rätt att bo var han ville den natten. Att skjutsa honom dit? Det var bonus.
23
