9789180023641

SUNDSVALLSOLIGARKEN

KNUT KAINZ ROGNERUD

SUNDSVALLS OLIGARKEN

EN BERÄTTELSE OM HUR

RYSSLAND LURADE VÄST

© Knut Kainz Rognerud 2023

Mondial, Stockholm

omslag: Eva Wilsson

författarfoto: © Thron Ullberg

illustration: © Graham Samuels

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002-364-1

Vi får inte glömma att motiven för mänskligt handlande vanligtvis är oändligt mycket mer skiftande och komplicerade än vad vi någonsin kan se i våra efterrekonstruktioner och att de ytterst sällan kan inringas och klart definieras. Därför är det ibland bäst för en författare att begränsa sig till att utan kommentarer bara återge händelseförloppet.

Fjodor Dostojevskij, Idioten, översättning av Ulla Roseen

FÖRORD

Det är få människor i dag som vågar prata om vad som hände. Många av dem som var delaktiga eller har varit vittnen har antingen tystnat, flytt Ryssland eller dött. Exakta detaljer och vittnesmål kring hur Oleg Deripaska byggde upp sitt företagsimperium är försvunna från ryska mediers hemsidor, dokument inom ryska myndigheter är borta. Den följande berättelsen bygger till stor del på ett femtiotal intervjuer, förundersökningsprotokoll, underrättelserapporter, vittnesmål i domstolar och rättsdokument. Några granskande nyhetstexter har gått att återskapa via arkiveringstjänster.

Det finns flera anledningar till att jag valt att lägga ned runt ett och ett halvt års arbete på att granska just Oleg Deripaska.

En var att när jag 2022 för SVT granskade den svenska regeringens agerande i samband med amerikanska sanktioner mot Ryssland 2018. Jag noterade då att ett halvdussin svenska ministrar, inklusive den dåvarande svenska finansministern Magdalena Andersson och den svenska EU-kommissionären, till och från och under nästan ett år gjorde stora insatser för att hjälpa Oleg Deripaska och hans företag. Hjälp som också kom från Paris, Berlin och Wien. Det gjorde mig nyfiken.

Jag såg snart också att i hans omfattande internationella nätverk fanns presidenter, statsministrar, EU-kommissionärer och företagsledare för globala bolagsjättar. Vem var den här mäktige mannen?

Det är en person som på bara tio år tog sig från enkla ryska förhållanden till att bygga en lönsam världsindustri och bli en av jordens rikaste koncernchefer. Att han regelbundet minglade med och attraherade den internationella eliten tyder på en ovanligt begåvad man med stor intellektuell och social kapacitet. Dessutom har han ett omfattande social- och klimatpolitiskt intresse.

En annan anledning skymtar fram i ett konfidentiellt så kallat diplomatiskt telegram från amerikanska ambassaden i Moskva till USA:s regering i Washington som blev tillgängligt i en av de stora Wikileaksläckorna. I telegrammet skriver ambassadören om en sammanslagning av flera ryska och internationella råvarubolag som kom att skapa världens största aluminiumkoncern utanför Kina. En viktig del av affären var ett aluminiumsmältverk i Sundsvall.

Enligt ambassadören godkändes affären av Vladimir Putin och den offentliggjordes av arkitekten bakom sammanslagningen, företagaren Oleg Deripaska, kort efter att han haft ett möte med den ryske presidenten.

I det hemliga telegrammet som skickades i slutet av 2006 försöker den amerikanske ambassadören antyda att det är dags för USA att hålla ett extra vaksamt öga på den ryske så kallade oligarken vars inflytande blivit allt större. »Han har en gynnsam relation med president Putin«, skriver ambassadören, han lägger till att Deripaska mer eller mindre är en »permanent deltagare på Putins utlandsresor« och enligt ambassadens kontakter är Deripaska allmänt erkänd som en av de två–tre oligarker som Putin vänder sig till »regelbundet«. Telegrammet var undertecknat av ambassadören William Burns, som sedan 2021 är USA:s chef för underrättelseorganisationen CIA.

Under det följande decenniet efter att William Burns skrev sitt sekretessbelagda telegram har Deripaskas inflytande i Ryssland och i övriga världen inte minskat. Som underrättelsechef har Burns återigen fått med Deripaska att göra. CIA spelar en viktig roll med att hjälpa Ukraina med militära underrättelseinsatser samtidigt som den militära delen av Deripaskas industri haft en viktig roll i Rysslands anfallskrig.

Jag har sökt Oleg Deripaska i över ett år. Jag har upprepade gånger mejlat och försökt ringa hans talespersoner, pr-konsulter och pressansvariga i London, New York och Moskva. Jag har kontaktat hans privata stiftelse, hans aluminiumkoncern och hans ryska industribolag och bifogat en lång lista med frågor om allvarliga uppgifter och även begärt en intervju. Men i juli 2023 hade jag fortfarande inte fått något svar.

När jag försökte kontakta en av koncernens andra ryska storägare med ytterligare frågor fick jag ett formellt mejlsvar från en talesperson. Kort efter ringde sent en kväll samma person upp och började ställa en rad motfrågor. Hans röst blev allt mer hätsk. Till slut lämnade han ett budskap som var svårt att missförstå. Han sade upprepade gånger, på fläckfri engelska med kraftig rysk brytning:

»Detta är inte ett hot. Jag upprepar, detta är inte ett hot. Men vi kommer med alla medel, givetvis inom lagens råmärken, försöka stoppa publiceringen av dina uppgifter.«

Frågorna till Deripaska handlar framför allt om hans koppling till Vladimir Putin, att han verkar vara en av de oligarker som Putin hjälpt mest och som han fått mest hjälp av. Deripaska har fått frågor

om sin relation till den ryska underrättelsetjänsten och sina mer ljusskygga aktiviteter i Europa, om sina aktiviteter i Sverige och Norge och sin inblandning i det amerikanska presidentvalet. Jag har också frågat om hans eventuella roll kring ett stort antal mord i samband med hans snabba karriär inom aluminiumbranschen under 1990-talet. Jag vill även veta något om hans relation till Rysslands under flera decennier kanske mest fruktade kriminella organisation, Izmailovskaja.

Först den 1 augusti i år, bara en kort tid innan denna bok ska tryckas, får jag till slut ett ett mejl med svar.*

Berättelsen om Oleg Deripaska är inte bara en historia om makt och maktmissbruk i Moskva. Min ambition med boken är att berätta en större historia om Rysslands förändring efter Sovjetunionens fall och om västvärldens hopp och tro på att ekonomiska verktyg och pengar skulle göra Ryssland mer demokratiskt. Men det är också en berättelse om alla dem som under decennier tog emot ryska pengar utan att fråga var de kom ifrån. Vissa av dem befinner sig i Sundsvall.

* Brevet är publicerat i sin helhet i slutet av boken.

DEL 1

DEN FATTIGE POJKEN FRÅN KUBAN

NÄR OLIGARKEN KÖPTE PIZZA I SUNDSVALL

De över sjuttio meter höga ljusgrå skorstenarna i betong likt fyrtorn med svarta sotränder är det första resenärer möts av när de närmar sig Sundsvall söderifrån. På det femte tornets västra sida står med stora blockbokstäver i versaler ordet ALUMINIUM . Länge var området ganska mörkt och dystert efter solens nedgång. Men 2005 genomfördes ett konstprojekt så att tornen kvällstid numera är upplysta i blått, lila, gult, rött och turkos.

De glada färgerna säger dock lite om Sundsvallssmältverkets tidvis komplicerade och mörka historia.

Michael Hadjimichael kom från Aten 1975 till »Staden som överraskar« enligt kommunens egen slogan. I över tre decennier har han bakat pizza åt Sundsvallsborna.

En solros i en vit vas står på disken i den lilla trivsamma restaurangen.

Belöningen för hungriga, om man tar sig uppför den branta backen några hundra meter från Stora torget, är stor. I gatans ena ände ligger ett blekgult tvåvåningshus i trä med mörkröda fönsterkarmar och brant tak. I bottenplan bakas enligt många Sundsvallsbor stadens bästa pizza.

Michael Hadjimichael, som börjar närma sig sjuttio år, verkar vara i god form. Med ett bländvitt leende välkomnar han kunderna som genom åren blivit allt fler.

Vid ett tillfälle, Michael minns det som någon gång under 2017, parkerade en nästan stridsvagnsliknande BMW utanför butiken. Aluminiumfabriken Kubals ryske vd kommer regelbundet och hämtar en lunchpizza. Denna gång steg direktören in genom den mörkröda dörren tillsammans med tre andra män. En av dem var en tystlåten storväxt herre. Han hade snaggat hår, intensivt blå ögon, skäggstubb och fylliga läppar. Michael kände tydligt igen Sundsvallsfabrikens ryske ägare från fotografier – Oleg Deripaska. Männen beställde varsin hämtpizza.

Fabriken under de fem tornen har länge präglat Sundsvall. På gott och ont. Sundsvalls aluminiumsmältverk, som är Sveriges enda, har under en lång period haft närmare femhundra anställda och sedan starten 1942 varit en av kommunens största privata arbetsgivare. De flesta vuxna Sundsvallsbor har antingen jobbat där eller har någon i familjen som haft anställning i den stora koncernen. Till det kommer alla som någon gång sommarjobbat på Kubikenborg Aluminium, som är fabrikens officiella namn, samma namn som den stadsdel har där fabriksområdet ligger. De flesta kallar fabriken Kubal och området för Kuben.

Men aluminiumsmältverket har haft många olika namn och många olika ägare. En av dem som sett hur fabriken köpts och sålts vid flera tillfällen är Ewa Back. Hon var i över två decennier en av Sundsvalls mäktigaste politiker, främst som socialdemokratiskt

kommunalråd. Varje gång smältverket bytte ägare ökade oron för de jobb som skapats av den fabrik som i åttio år gett livskraft och inkomst åt tusentals familjer.

När hon började med politiken i slutet av 90-talet hade Sundsvall cirka 95 000 invånare. I dag är det runt 100 000.

»Det har gått ganska långsamt för Sundsvall att växa jämfört med en del städer som har varit i samma situation. Men det är bara att jobba på. Det finns inget annat, man kan inte sätta sig ned och gråta.«

År 2020 satte kommunledningen en målsättning om att Sundsvall ska ha femtusen nya jobb år 2030.

När Ewa Back började sin karriär som heltidspolitiker hotades Kubal av nedläggning. Men i början av 1998 tog tre fabrikschefer över smältverket.

»Då väcktes ett hopp på ett annat sätt. Det här med jobben betyder väldigt mycket.«

Kubal har också länge spelat en mer privat roll i Ewa Backs liv.

Under en tioårsperiod på 80-talet bodde hon med sin familj på Harmonigatan, mitt emot det vidsträckta smältverket, några hundra meter från skorstenen med bokstäverna.

»Det var precis i hjärtat av Kuben.«

Hon kan fortfarande fundera över vad hon och familjen fick i sig under de åren. Kommunen hade utfärdat ett förbud mot att äta de grönsaker som boende på Kuben odlade i sina trädgårdar.

»De släppte ut ganska otäcka saker.«

Många år senare fick hennes son fast jobb på Kubal. Innan dess hade han jobbat flera somrar där, i dag är han maskinskötare. Trots att utsläppen från smältverket nu är betydligt mindre farliga än vad de tidigare varit, överskrids regelbundet gränsvärden av bland

annat stoft och så kallade fluorider. Under Ewa Backs tid som kommunalråd sålde Kubalcheferna efter några få år smältverket till ett schweiziskt metallhandelsföretag. Ewa Back funderade under den perioden mer över sonens hälsa än över vem som ägde företaget eller var pengarna kom ifrån. Det viktigaste var att den stora arbetsplatsen räddades.

Bara ett halvår senare fick Kubal åter nya ägare. Efter en storaffär med det schweiziska bolaget i oktober 2006 tog ryska Rusal över bland annat Sundsvallssmältverket. Ewa Back, som ett par veckor innan affären offentliggjordes lämnade kommunalrådsposten, säger att hon vid den tiden inte var engagerad i vem som låg bakom det nya bolaget.

»Jag tror det fanns någon sorts koppling till det ryska företaget Rusal då, men jag kan inte säga hur.«

I kommunvalet i september 2006 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta kommunval på över 30 år. Kampen om jobben var också en kamp om att göra partiet relevant.

Våren 2007 blev Kubal formellt en del av Rusal. Ryssarna gjorde så småningom stora investeringar i fabriken. De fick även utsläppen att minska. Samtidigt blev socialdemokraten Peder Björk vald till kommunalråd och kommunstyrelsens vice ordförande. Senare blev han dess ordförande.

Peder Björk bär när jag träffar honom i centrala Sundsvall en knallröd polyesterjacka med en ros på ryggen. Hans valkampanj inför det kommande riksdagsvalet pågår. Han hoppas på en plats på Västernorrlands riksdagsbänk. Efter vårt möte är det åter dags att knacka dörr.

Även för Peder Björk handlar relationerna med Kubal framför allt om att behålla jobben. Och om den så viktiga elen och det

kommunala tågspåret ut till Kubikenborg. Han säger att han tycker att de färgupplysta skorstenarna är fina.

»Men Kubal är en extremt liten anläggning i Rusalkomplexet.«

Under samtalet med Peder Björk finns det en mening som återkommer flera gånger i olika varianter.

Peder Björk visste lika lite som Ewa Back om vem som låg bakom det ryska bolaget i slutet av 00-talet.

»Jag hade ingen aning. Vi hade egentligen inga synpunkter på vem som ägde Kubal.«

Medan Michael Hadjimichael vid kökets fönster kavlade ut pizzadegarna berättade vd:n för honom om de höga elpriserna, om flytthot men att de till slut lyckats förhandla ett bra avtal. Mannen som såg ut som Oleg Deripaska var fåordig, han höll sig i bakgrunden men utifrån de andras uppträdande fick Michael intryck av att han var en person med stort inflytande.

När pizzorna var klara tog männen med sig papplådorna och gick. Sedan dess har Michael Hadjimichael inte sett till Oleg Deripaska i Sundsvall. Men hans skugglika närvaro och inflytande över staden och dess invånares framtid gör sig regelbundet påmind, även om få nämner hans namn.

Vid tidpunkten för Deripaskas pizzabesök i Sundsvall var han en av världens rikaste män. Av många en hyllad rysk företagsledare som med hårt arbete och moderna företagsmetoder omvandlat den ryska aluminiumindustrin från att vara ineffektiv och korrumperad till att bli en av branschens lönsammaste. Hans aluminiumkoncern där Sundsvallsfabriken ingår har blivit världens näst största.

Oleg Deripaskas lågprofilerade besök i Sundsvall motsvarade inte på något sätt hans förmögenhet, makt och internationella inflytande.

Under 2000-talet har Oleg Deripaska fotograferats och synts i otaliga tidningsartiklar på fester, möten, megayachter, i skidbackar och på exklusiva hotell världen över tillsammans med filmstjärnor, företagsledare och toppolitiker. Inte sällan har Vladimir Putin varit en av dem.

Det finns en annan berättelse än den officiella om hur Deripaska byggde sin egen förmögenhet. En berättelse som han under tre decennier lagt hundratals miljoner kronor på att tvätta bort med hjälp av pr-konsulter, lobbyister och advokater. Strategin har varit så framgångsrik att Deripaska ofta lite arrogant viftar bort journalisters relativt sällsynta frågor om hans förflutna. I en intervju från våren 2019 svarade han självsäkert på den tidigare Fox Newskommentatorn John Solomons frågor om påstådda våldsamheter och kopplingar till rysk maffia.

»Det finns inga bevis. Vad finns att bråka om? Tror du att jag skulle ha kunnat mörda någon för tjugofem år sedan utan att det finns några offer, några lik, några namn?«

2 KOSACKEN

Oleg Vladimirovitj Deripaska föddes en vinterdag 1968 i Dzerzjinsk. Staden ligger där floderna Oka och Volga möts, strax utanför storstaden som då hette Gorkij. Sedan andra världskriget har Dzerzjinsk präglats av kemisk industri, produktionen av kemiska vapen gjorde att den länge var stängd för utländska besökare. På 90-talet utsåg Guinness rekordbok staden till den mest förorenade i världen.

Uppväxtåren präglades av uppbrott, fattigdom och ensamhet. Föräldrarna, som hade judisk härkomst, skilde sig när Oleg Deripaska ännu var ett spädbarn. Pappan som var ingenjör inom militären försvann ur hans liv. Mamman Valeria hade ett enklare distributionsjobb på ett kemilaboratorium. Den ekonomiska utsattheten gjorde att hon när Oleg var fyra år lämnade honom till morföräldrarna. De bodde på en liten gård nära Ust-Labinsk i Kubanområdet i södra Ryssland, inte långt från Svarta havet.

Kontrasten mot det mörka, förorenade Dzerzjinsk var stor. Ett låglänt, bördigt jordbrukslandskap med Medelshavsliknande klimat.

Byn består av ett hundratal små gårdar med en smal strimma mark på varsin sida av en å som slingrar sig igenom ett landskap av

stora gröna och bruna jordbruksrektanglar. Efter höstskörden eldar man fortfarande regelbundet halmstubben på åkrarna längs vägen. I september sveper små moln av stickdoftande rök in över gårdarna.

Morföräldrarnas gård hade en liten trädgård på baksidan. Den sträckte sig helt ut till ån i vars mörka metarvänliga vatten det alltid funnits gott om ruda, silverkarpar, gädda och abborre.

Pojken tog hand om kycklingar, grisar och kor. Ibland fick han rida. Mormodern och morfadern lärde honom allt de kunde om odling. Deras materiellt enkla liv genomsyrades av principen om att överlevnad berodde av maten den egna jorden kunde ge.

Oleg Deripaska upptäckte snart att han tyckte om att läsa. Jack London, vars mest kända bok är Skriet från vildmarken, blev snabbt hans favoritförfattare. När han läst alla romaner som fanns i huset gick han över till läroböcker, vetenskapliga tidskrifter och uppslagsverk. Det tog honom en knapp vecka att lösa alla uppgifterna i en lärobok i matematik.

När Deripaska var åtta år gammal försvann återigen de människor som stod honom närmast. Med kort mellanrum dog båda morföräldrarna och han fick flytta till sin farmor. Redan som ung fick han börja arbeta extra med att ta hand om motorer som elektrikerassistent på en fabrik i Ust-Labinsk.

Efter att fabriksarbetarna var klara för dagen fick han i uppdrag att ta isär, rensa och tvätta varje motor. Det var spännande att förstå hur motorerna fungerade inifrån. Dessutom hade hans mamma

Valeria fått jobb på samma fabrik. En stolt Oleg fick sin första egna lön och sitt eget skåp i fabrikens omklädningsrum. Snart flyttade han hem till sin mamma i en lägenhet inne i Ust-Labinsk.

Året efter dog pappan. De hade inte haft mycket kontakt. Han ligger i dag begraven på den lilla kyrkogården tvåhundra meter

bortom morföräldrarnas hus. Ungefär samtidigt började pojken Oleg i skola nummer 2 i Ust-Labinsk. Där gick han i sex år. Han tyckte om litteraturkunskapen men det gick särskilt bra i matematik och fysik. Hans lärare förstummades över hans fenomenala minne och förmåga att snabbt lösa problem. När han tog studentexamen 1985 fick han toppbetyg. När han inte gick i skolan spelade han rugby och tränade karate.

Efter tuffa intagningsprov kom han sjutton år gammal in på fysiklinjen på Moskvas prestigefyllda statliga universitet MGU.

Att få en plats på MGU var inte enkelt för någon med judisk bakgrund. Kärnfysikern och Nobelpristagaren Andrej Sacharov har skrivit om hur man gav extremt svåra antagningsuppgifter till sökande från judiska familjer. Deripaska själv har aldrig framhävt eller offentligt pratat om sina judiska rötter.

Efter ett års studier blev Deripaska inkallad till att göra militärtjänst. Det blev två år vid Tjita nära Bajkalsjön i södra Sibirien där ett av högkvarteren för Sovjetunionens högt ansedda missil- och kärnvapenarmé var förlagd. Korta somrar, långa vintrar med temperaturer nedåt 25 minusgrader. På militärbasen fick han sergeantgrad och blev säkerhetsansvarig för ett större komplex med byggnader. Den hårda miljön bidrog till att forma hans karaktär.

»I armén lärde jag mig hur jag skulle hantera människor. Jag utbildades till soldat för militära ändamål. Den erfarenheten kan du använda i det civila«, berättade han långt senare utan att gå in på några detaljer.

När Oleg Deripaska återvände till universitetet i Moskva 1988 hade kommunistpartiets generalsekreterare Michail Gorbatjovs förslag om så kallad perestrojka just blivit lag. Begreppet, som betyder ungefär ombyggnad, innebar bland annat att kollektivt ägda små-

företag tilläts. Restauranger, butiker och mindre tillverkningsföretag som ägdes som kooperativ ökade snabbt. Det var en ny period av förändring. Slagordet var glasnost, öppenhet. Samtidigt var den sovjetiska staten allt mer bankrutt. Studiestöd eller stipendier fanns inte längre att tillgå. Några pengar hemifrån kunde Deripaska inte räkna med.

»Vi hade inga pengar. Det var en akut och praktisk fråga dagligen. Hur ska jag tjäna pengar för att kunna köpa mat och fortsätta studera?« har Deripaska berättat senare i en intervju.

Perestrojkan gjorde att det plötsligt fanns gott om små byggföretag. Deripaska jobbade på nätterna och under sommarferierna på byggarbetsplatser runt om i Ryssland och Kazakstan, precis som många av hans studiekamrater.

»Vi tjänade mycket pengar under de åren.«

Under året 1990 krackelerade den kommunistiska staten Sovjetunionen allt fortare. Visserligen vann kommunisterna och Michail

Gorbatjov det första någorlunda fria kongressvalet i maj 1990. Men

Boris Jeltsin, som avgått från den kommunistiska politbyrån, blev i praktiken landets nya ledare. Hans rörelse krävde snabba demokratiska och ekonomiska reformer, medan den mer hårdföra kommunistpartieliten ville backa och vända Gorbatjovs reformagenda.

Motsättningarna eskalerade. I väst försökte de baltiska staterna använda sig av det politiska kaoset för att frigöra sig från Sovjet. Ett par år tidigare hade uppskattningsvis 2 miljoner ester, letter och litauer bildat en fredlig, 69 mil lång mänsklig kedja genom att hålla händer och kräva självständighet.

I januari 1991 dödades ett tjugotal människor i Lettlands huvudstad Riga och i Litauens huvudstad Vilnius av rysk militär och polis som försökt stoppa självständighetsprotesterna.

Under den efterföljande sommaren satte en grupp ledande personer inom den hemliga polisen KGB, armén och regeringen Michail Gorbatjov i husarrest på hans semesterdatja på Krimhalvön. Genom att hävda att Gorbatjov var sjuk försökte de utlysa undantagstillstånd och ta kontrollen över regeringen. Bakgrunden var bland annat rädslan för att Sovjetunionen med sina många republiker skulle splittras.

Men statskuppen misslyckades. Männen bakom fick aldrig tag på Boris Jeltsin. När soldater försökte gripa honom fick han uppbackning av tusentals Moskvabor. Han tog sig till parlamentsbyggnaden och med hjälp av villiga händer klättrade han upp på en rysk stridsvagn som stod parkerad utanför den vita byggnaden. Medan publiken runt om ropade »Jeltsin, Jeltsin« tog han fram några papper ur fickan. Den silvergrå luggen fladdrade i vinden, soldaterna och publiken lyssnade uppmärksamt. Så började han tala.

»Det ryska folket håller på att bli herrar över sitt eget öde.«

Boris Jeltsin fördömde »det reaktionära och antikonstitutionella kuppförsöket« och uppmanade soldaterna att inte vända sig mot folket. Soldaterna backade undan, många av dem anslöt sig till motståndet och efter bara ett par dagar kollapsade kuppförsöket.

Under försöket till statskupp, bara två dagar efter Jeltsins uppmärksammade tal, förklarade sig Estland självständigt.

Oleg Deripaska har kallat de sista åren av det sönderfallande korrupta Sovjet för sin lärotid. Deripaska såg snabbt att de omvälvande politiska förändringarna av det nya landet Ryssland gav stora möjligheter. Hans kvicktänkthet, analytiska förmåga och ekonomiska drivkraft gav fördelar. Hans stora vältränade kropp tillsammans med japanska närstridskunskaper ingav respekt.

Samma år som Jeltsin tog makten grundade Deripaska och några studiekamrater ett företag. Det ryska politiska kaoset gjorde att nästan inga myndigheter fungerade. Få hade längre kontroll över de traditionella exportkvoterna och licenserna. Det var extremt lönsamt att köpa ryska råvaror och smuggla dem till väst.

Som 23-åring tjänade Oleg Deripaska den hösten redan på den andra exportaffären via Estland runt en miljon dollar. Det var emellertid bara små växelmynt i en sliten byxficka jämfört med vad han skulle komma att tjäna.

Råvarusmugglingen via de baltiska staterna var bara det första tecknet på det som kallats den största förmögenhetsöverföringen från offentligt till privat ägande i modern tid. Under några få år samverkade en rad faktorer tillsammans med dramatiska politiska och ekonomiska förändringar till vad som brukar kallas en perfekt storm. Men till skillnad från det mer slumpartade väderfenomenet som begreppet syftar på var den ryska stormen direkt kopplad till en rad medvetna beslut. En av följderna blev att en pojke som växte upp med kycklingar och grisar på sina morföräldrars lilla gård i södra Ryssland, utan några ärvda tillgångar eller kontakter inom näringslivet, på femton år kunde bli Rysslands rikaste man med en uppskattad förmögenhet på närmare 300 miljarder kronor.