9789180023610

den sista utposten

© Noa Bachner 2023

Mondial, Stockholm

illustration: Graham Samuels

form: Jonas Lindén

sättning: Gustav Schiring

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

isbn 978-91-8002-361-0

Prolog

d et tar inte många minuter innan overklighetskänslorna sköljer över mig inne på Hamad International Airport. Dels beror det på att båda mina kollegor får sina id-handlingar beslagtagna när vi landar. Dels på att min arbetsgivares säkerhetsavdelning har tagit kontakt under flygresan till Qatar och bett oss logga ut ur alla känsliga system eftersom de har snappat upp signaler om avlyssning.

Passen återlämnas efter en stund och klockan har passerat midnatt när vi börjar rulla längs motorvägarna, genom ökenlandskap och byggarbetsplatser. I ögonvrån skymtar jag MSC World Europa, lyxkryssaren som precis har lagt ankar utanför kusten och är utrustad med världens längsta rutschkana, The Venom Drop.

VM-premiären är mindre än ett dygn bort när Qatars regim gör en svängom: Det blir ingen ölförsäljning. Fifa öppnar ändå en bar intill det 200 000 kvadratmeter stora Qatar National Convention Center, som har gjorts om till arbetsyta för oss journalister. Vi får syn på baren en timme innan Fifapresidenten Gianni Infantino ska hålla presskonferens inför öppningsmatchen. Egentligen är det mer av en ölträdgård: Rader av träbänkar, en storbildsskärm, loungemusik, konstgräs istället för golv. En plats för avkoppling i ett hektiskt arbetsschema. Här är alla välkomna att köpa en Budweiser för 140 kronor. Alla utom qatariska kvinnor. Det står på en laminerad skylt som har tejpats upp under kortmaskinen.

Bara några meter därifrån ligger Al Mayassa Theatre, en aula med 2 300 sittplatser. Vissa av stolarna har skräddarsydda lädersäten från Bentley. Skenet från den stora skärmen bakom podiet färgar hela rummet lila. Jag klättrar över stolsraderna och tar plats ganska centralt. Det tar inte lång tid innan Infantino uppenbarar sig, klädd i mörkblå kavaj och vit skjorta. Han blickar ut över oss, flätar samman fingrarna och andas tungt genom näsan. En bunt papper med talepunkter ligger framför honom.

Fifapresidenten inleder med att säga hur kul det är att se alla i Doha, men hinner knappt avsluta meningen innan tonläget blir ett annat. Istället för att svara på frågor om det stundande slutspelet glider han sömlöst över i ett försvarstal för sig själv, Fifa och diktaturen vi befinner oss i. Han känner sig arabisk idag, säger han. Och homosexuell. Och som en qatarier. Funktionsvarierad och afrikansk. Han säger att han mobbades som barn för att han hade rött hår och fräknar. Han vet allt om diskriminering, och att vara migrantarbetare. Därefter kommer attacken. Européer är hycklare.

Vi, säger han, borde ägna de kommande 3 000 åren åt att be om ursäkt för alla hemskheter vi har begått de senaste 3 000 åren innan vi har mage att påpeka vad som är fel i andra delar av världen. Det går en halvtimme. Det går en timme. Infantino maler på. Då och då söker jag av rummet med blicken för att försäkra mig om att det som utspelar sig händer på riktigt.

Med mig till Doha har jag en trave böcker. Tre av dem är skrivna av idrottsforskaren Torbjörn Andersson. Den som väger mest heter Kung fotboll och är en mastig doktorsavhandling om den svenska

fotbollens kulturhistoria från 1880 till 1950. I väskan ligger även den tvådelade Spela fotboll bondjävlar!, Anderssons uppföljare som berättar om tiden efter 1950-talet. Varje kväll när solen kryper ned bakom huvudstadens skyline förflyttar jag mig med Torbjörns hjälp till en annan planet, en annan fotboll än den som spelas här. I kapitel efter kapitel följer jag de ideologiska konfliktlinjerna, hur Sverige stöter och blöter den eviga frågan om vad vi ska använda fotbollen till.

Böckerna blir som medicinering. Jag läser om bråken vid

Karlskoga IF:s matcher som nästan får föreningen utkastad ur seriesystemet. Den kvinnliga rösträtten i Umeå IF. Om Thure

Danielsson, en rikskänd hejaklacksledare från Södertälje. Hur

Sverige krånglar sig fram genom seklet, med principer som pendlar mellan att fylla fotbollen med mening och integritet, till att andra gånger kännas skenheliga.

I efterhand är mina 33 dygn i Qatar ett töcken. Några få klara minnesbilder etsar sig fast. Morgan Freemans moralpredikan under invigningsceremonin. Eldsflammor som skjuts mot himlen inför varje match. Lasershower. Househits som dånar från en dj i solglasögon under halvtidsvilan. Semiautomatiserade offsidekameror som genererar 3d-repriser. Qatars klacksektion med inhyrda män från Libanon. Säkerhetsvakter som sliter bort flaggor från iranska frihetsdemonstranter. Påhittade publiksiffror. Kändisslaktaren

Salt Bae med händerna på VM-pokalen. Till slut tonas allt ut till bilderna av Gianni Infantino och emiren av Qatar som långsamt klär på Lionel Messi en traditionell arabisk dräkt sekunderna innan han ska förevigas med VM-pokalen.

I långa stunder kan jag inte undgå känslan av att allt närmar sig en avgrund, att det här inte kan hålla ihop länge till. Jag är

inte ensam. Läsare, vänner och kollegor verkar dela upplevelsen.

VM känns som ett crescendo på något som pågått länge, de små stegens tyranni mot en oigenkännlig sport. Helt olika idéer om vad den egentligen går ut på kolliderar, och i Qatar blir krocken våldsam. När landet tilldelas värdskapet tolv år tidigare framstår ett mästerskap här som en ytterlighet, ett främmande inslag. Men inte längre.

Surrealismen i Doha är det nya normala.

Vad ska vi ha fotbollen till? I Sverige, precis som i resten av världen, svävar frågan ständigt i bakgrunden. Den har aldrig splittrat världens största sport på samma sätt som nu. Det har aldrig heller varit tydligare att Sverige har valt en egen väg. Vår fotboll erbjuder en berättelse om ett spegelvänt händelseförlopp i en tid av gränslös politisering och hyperkommersialisering. Anledningen till att det har blivit så är grundbulten i det svenska systemet, medlemsdemokratin, och den regel som ger den sitt genomslag: 51-procentsregeln.

Svensk idrott är organiserad enligt en modell med många år på nacken. Alla idrottsföreningar är underordnade sina respektive specialförbund, i fotbollens fall Svenska fotbollförbundet, som i sin tur lyder under Riksidrottsförbundet, som tar emot och fördelar medel från staten. År 1999 skrevs 51-procentsregeln in i Riksidrottsförbundets stadgar och gjorde det möjligt för svenska idrottsföreningar att bolagisera 49 procent av verksamheten, men inte mer. Resten skulle ägas av föreningens medlemmar, som med minst 51 procent behöll makten över alla större beslut.

Vill man förstå Sveriges position i det globala fotbollskomplexet måste man förstå den här regeln, varför den instiftades, vad den har betytt för den svenska fotbollens anatomi, vilken historia den reflekterar, vilka idéer och ideal den kanaliserar och hur den ger supporterrörelsen större genomslag i Sverige än på någon annan plats.

Men man behöver också förstå ögonblicket när regeln nästan försvann.

Satsningen hade kostat skjortan, men det hade blivit ett väldigt pr-värde av den. Jo, så är det. Björn Sundeby nickar instämmande åt sina egna ord och tar ett par långsamma steg ut på den torra gräsplanen. Den ljusblå pikétröjan fladdrar till i en sällsynt vindpust. Jag tar rygg på mannen som var en hårsmån från att lyckas välta fundamentet för den svenska fotbollen – och kanske hela den svenska idrottsrörelsen – medan han går bort mot ena målet. Tanken var att köpa klubben och byta namn på den. Från Moheda IF till FC Glooip, ett fotbollslag under samma flagg som den affärsverksamhet han höll på att bygga upp från Schweiz. Visionerna var stora. Här skulle pengar investeras, läktare torna upp sig, människor samlas. Här skulle fotboll av hög klass erbjudas.

FC Glooip skulle nå Allsvenskan i ett första steg, och sedan vidare. Feyenoord? Galatasaray? Real Madrid? Vem vet vilka storheter som skulle kunna dyka upp i Smålands nya idrottsmetropol. Så småningom hade allt behövt flyttas till Växjö, säger Björn medan han drar med fingrarna över nätmaskorna. Där finns ju det stora publikunderlaget.

Året är 2007 när projektet att omvandla fantasin om FC Glooip till verklighet föds. Sundeby, som redan då var utvandrad till Genève, har både en plan och pengar. Hans förmögenhet kommer i huvudsak från IST, ett Växjöbaserat it-bolag med 450 anställda och kontor i flera länder som han grundade på 1980-talet.

Till historien om motionen han skickade in tillsammans med Moheda IF hör att satsningar som den Björn planerade var efterfrågade, och inte bara här i Småland. Något behövde hända med fotbollen i Sverige. Det gick dåligt. Det var därför inte chockerande att den avgörande skillnaden mellan den svenska fotbollen och den som utövades i andra delar av världen började bli intressant: Förmågan att pumpa in pengar.

Att trycka in mer kapital utan att faktiskt äga Moheda IF kom inte på fråga. När Sundeby blir upplyst om att det ligger en regel i vägen tänker han att det är lätt fixat. Tillsammans med föreningens ordförande sätter han sig i sitt sommarhus på Öland och författar motionen till Riksidrottsmötet, där idrottens makthavare samlas och röstar om förändringar vartannat år. De båda männen tror att deras förslag kommer att vinna brett stöd, att det rent logiskt lär finnas många med både sportintresse och pengar som vill utveckla svensk idrott.

När jag träffar Sundeby många år senare säger han att han fortfarande är överraskad. Han var inte förberedd på vare sig kraften i frågan eller hur lång tid det skulle ta att utreda den. För att inte tala om följderna.

Väl framme vid Riksidrottsmötet avslås Mohedamotionen på studs. Ett så drastiskt förändringsförslag kräver mer förankring, vilket gör att Riksidrottsstyrelsen får i uppdrag att genomföra en utredning. Planen är att den ska presenteras i Visby två år senare.

Det är nu det tar fart. Sundeby får stöd, och inte av vem som helst. Svenska fotbollförbundet tar överraskande emot Mohedas förslag med värme. Från att ha skakat av ilska när en liknande idé diskuterades tio år tidigare framställs 51-procentsregelns avskaffande plötsligt som en existentiell fråga. Förbundets ordförande, Lars-Åke Lagrell, propagerar förbehållslöst för att riva upp den. Han trycker på hur svårt det är att inte kunna göra som konkurrerande länder. Vi svenskar är uppväxta i en tid med ideella föreningar, säger han, men nu är det dags att inse att den är förbi.

Sverige är på väg att förpassas till den europeiska fotbollens kloaker. Tåget med kapitalstarka klubbägare går nu för att aldrig mer komma tillbaka. För fotbollen finns ingen återvändo.

På många platser i världen ska Lagrell få rätt. Den tiden är förbi. Men inte i Sverige. Vad vare sig han eller Björn Sundeby vet är att de är i full färd med att inte bara utlösa en monumental strid, utan väcka den svenska fotbollens verkliga makthavare: medlemmarna.

Det ska i sin tur separera Sverige från den moderna fotbollen och staka ut en helt egen väg in i framtiden. Fotbollsnationen som reser sig är en motståndshandling, ett rigoröst försvar för en idé om sporten som förlorar mark överallt. Den här boken handlar om landet där den idén inte bara överlever, utan växer. Den handlar om Sverige som den sista utposten på fotbollens väg mot avgrunden.

DEL ETT HUR ALLT BÖRJADE

t immarna innan VM-premiären i Qatar har min tidning, Expressen, tre toppnyheter som fångar ögonblicket. Högst upp är en artikel om Gianni Infantinos uppläxning inne på Al Mayassa

Theatre: »Märkliga talet: Känner mig homosexuell idag«, lyder rubriken. Nedanför finns en text om att Fifa förbjudit sju europeiska landslag från att bära regnbågsfärgade kaptensbindlar till stöd för hbtq-rättigheter. Den tredje nyheten har rubriken: »Betalda fansen får inte längre ersättning« och handlar om migrantarbetare som VM-arrangören har hyrt in för att uppträda som supportrar på Dohas gator.

Fifapresidentens aggressiva öppning av VM-turneringen väcker känslor i vår del av världen. Både Danmark och Norge meddelar att det inte blir tal om något stöd för omval av honom. Har även Sverige fått nog?

På en gulnad gräsplätt utanför det väldiga Sheratonhotellet i Doha sträcker Karl-Erik Nilsson på ryggen och viftar bort en fluga. En grupp säkerhetsvakter försöker schasa bort oss från området, men vi får dispens att genomföra intervjun. Beskedet kommer direkt: Nej, han och förbundet har inte bestämt sig. Infantinos tonläge är förvisso beklagligt, men han har några månader på sig att reda ut allt. Sveriges röst går fortfarande att säkra. Försiktigheten skapar irritation. Hemma i Sverige finns en annan förväntan, en

önskan om att en förbundsordförande ska erbjuda ett tydligare svar på vad som är acceptabelt och inte i stunder som denna.

Tillsammans med fotbollens plats i det svenska samhället och publikens plats i fotbollen är Sveriges relation till den internationella fotbollen en fråga som har ägnats stort utrymme långt innan Björn Sundeby satte sig i sitt sommarhus på Öland. Den har också präglat vägen dit.

När vi återvänder till hotellet den kvällen har jag svårt att slita mig från Torbjörn Anderssons böcker. Mest fastnar jag för det som händer under och efter VM-semifinalen på Ullevi 1958. I efterhand framstår både matchen och efterspelet som en typisk inblick i Sveriges självständiga, egensinniga fotboll.

Målet som ska göra Kurre Hamrin odödlig är bara några minuter bort, men han har redan gjort avtryck. Västtysklands Erich

Juskowiak är utvisad. Satt ur spel av Hamrins dribblingsräder tappar vänsterbacken huvudet och får rött kort för en ful eftersläng. Håller domaren på att tappa matchen på Ullevi? Kanske.

Juskowiak är så förbannad att han måste släpas av planen. Hans lagkamrater sliter i honom och konfronterar domaren om vartannat. Inte blir det bättre när slutsignalen går. Stjärnanfallaren Uwe Seeler kokar när han lämnar gräsmattan. Han tycker för första gången i sin karriär att fotbollen inte stått i centrum och är orolig för att den ungerske domaren har påverkats för mycket av det som pågår runt omkring. Svenskarna är osportsliga. Framför allt publiken. Ingenting känns spontant, klagar han, utan bara kyligt och beräknat.

Innan matchen har Sverige skickat in artisten Lasse Dahlquist, långdistanslöparen Lennart Nilsson och skådespelaren Håkan Westergren med varsin megafon. Deras uppdrag är enkelt: Sätt fart på det här.

De lyckas. »Heja Sverige friskt humör« dånar om och om igen från de 50 000 personerna på plats. VM-semifinalens capos har varsin liten flagga i vänsterhanden som de vevar frenetiskt. Egentligen är det inget oväntat som händer. Sveriges läktarkultur har kommenterats flitigt under turneringen, även i tysk press. »Inte i något annat land är masshänförelsen så välorganiserad som här«, skriver tidningen Kicker, men när slutsignalen ljuder i Göteborg är fascinationen borta. Det västtyska förbundets ordförande är så provocerad att han vägrar gå på den traditionella banketten efter finalen. Han lovar istället att aldrig mer möta Sverige och kallar ramsorna för hatretorik. Men markeringarna har bara börjat.

Hemma i Västtyskland hämtas det näring från förbundets rasande inställning. Tidningen Bild samlar ihop över 2 000 protestbrev mot svenskarnas beteende. Svenska konstnärer, turister och flygvärdinnor angrips. På kappseglingstävlingen Kieler Woche i Kiel får en svensk barnkör utstå glåpord. I Aachen bränns en svensk flagga. I Hamburg stryker en restaurang rätten Schwedenplatte från menyn. På en bar vid stadens underhållningskvarter Reeperbahn höjs ölpriset för svenska besökare från en mark till fem. I Flensburg vägrar en bensinstation låta svenska bilister tanka. Andra får sina bildäck uppskurna.

Vid det här laget har den svenska läktarkulturen odlats länge. När fotbollen slår rot runtom i landet gör den det på olika håll parallellt, men utan en nationell liga att samlas upp i. Klubbarna i Sverige får därför snabbt starka band till sina hemorter och lokala

rivaliteter blir en avgörande gnista för intresset. Men det finns ett problem.

Mycket i svensk fotboll kretsar redan från start kring idén om ett uppfostrande projekt, fotboll som ett medel för att skapa skötsamma män. Den ska i likhet med annan idrott användas som instrument för att förstärka det så kallade gentlemannaidealet, ett önskemål som marknadsförs flitigt av medelklassen, medier och många fotbollsledare, och ett ideal som går att känna igen från England, varifrån sporten importerats. Inom ramarna för gentlemannaidealet finns ingen plats för hån av motståndare, svordomar, verbala attacker på domarna eller hetsande.

Vett-och-etikettnormen hindrar dock inte organiserat hejande från att utvecklas till en svensk paradgren. Redan under OS i Stockholm 1912 snappas fenomenet upp när amerikanska friidrottare på Stadion stöttas av kompisar som skanderar ramsor tillsammans. Både när landslaget spelar och hos många klubblag blir hejandet snabbt ett medel för att påverka matcherna, något som stör motståndare från andra länder. Vid ett tillfälle har en dansk tidning fått nog och skriver att »man blir instängd i en gryta och måste stanna där i 90 minuter för att höra på det infernaliska spektakel som svenskarna äro i stånd till att göra«. Tidningen har sett nog och konstaterar torrt att »ingen fotbollspublik är så dålig som den svenska«.

Att andra länder stör sig på svensk supporterkultur gör inte att publikens plats i fotbollen får ett enkelt erkännande. Det beror även på vem som utövar den. Sporten domineras till en början av medelklassen, men arbetarklubbarna och arbetarspelarna blir snart fler till antalet. I samband med det ökar mängden matchbesökare snabbt. Redan runt sekelskiftet har hundratals personer börjat dyka upp på fotbollsmatcher. År 1902 ser uppemot 2 000 åskådare en

match i Eskilstuna, och under åren som följer börjar medierna göra publiken till en del av händelseförloppet, det skrivs om hur den uppträder och påverkar matcherna.

Samtidigt ökar mängden rivalitet och stök, och tröskeln för att väcka irritation är betydligt lägre än idag. Det krävs inga bangers i närheten av bollkallar, kastade bengaler eller rusningar mot bortasektioner för att locka fram samhällets vrede. I Gefle Dagblad klagar en Gävlebo på att Sandviken AIK:s supportrar, som reser hela 600 personer till en bortamatch i distriktsmästerskapen, har ägnat sig åt »riktigt hånfulla bifallsyttringar«. Från Sandvikens håll kommer ett tydligt svar: Geflefansen är lika goda kålsupare och har gjort precis samma sak bara något år tidigare.

Flera av ämnena som genomsyrar svensk fotboll även i vår tid gör omedelbar entré. Polis–supporter-konflikter, trakasserier av domare och en oro för att vi snart inte har några kvar om det fortsätter, våld på arenorna, våld utanför arenorna och höga biljettpriser. Ett tidigt problem är att åskådare smiter in på idrottsplatserna eller tjuvkikar från kullar istället. Sandvikens AIK betalar till och med en polis för att eskortera bort gratispublik från matchområdet. Drömmen om polisfria arenor, som ska bli central för polis–supporter-konflikten på andra sidan millennieskiftet, har med andra ord haft uppförsbacke länge. Även debatten om vems fel olika skandaler är rasar på en gång. Inte sällan får sig medierna en släng av sleven. Negativa skriverier har piskat upp stämningen onödigt mycket, menas det på olika håll.

Men i det fula och farliga finns något kittlande, och efter första världskrigets slut börjar den okontrollerade stämningen accepteras mer. Publikens mer naturliga plats drivs fram av yngre människor och möter motstånd hos äldre, men nu går Nordiskt Idrottslif,

landets viktigaste sporttidning, plötsligt på linjen att publiken har rätt att sympatisera med ett av lagen och dessutom får väsnas. Det sänder en viktig signal.

Trots engagemanget dröjer de höga publiksiffrorna. Att ingen lyckas arrangera en nationell liga är en orsak. SM-guld delas ut, men spelformerna är regionala, spretiga eller kortlivade. Svenska serien, den första nationella tävlingen för landets elitklubbar, kommer aldrig på fötter ekonomiskt. I samband med första världskriget läggs den ned, och ett nytt försök misslyckas 1920.

Först 1924 händer det grejer. Allsvenskan, som får sitt namn officiellt först ett par år senare, ser dagens ljus efter att flera av landets ledande klubbar pratat ihop sig. Förvisso dröjde det till 1955 innan lag från hela Norrland tilläts delta, men ett helt seriesystem med upp- och nedflyttning tar form, och ligans födelse sammanfaller med startskottet för en fartfylld tid. Fotbollen sprids över hela Sverige och tar plats i samhället på ett annat sätt än tidigare. Fem år innan Allsvenskan startas formellt har Svenska fotbollförbundet

321 registrerade fotbollsklubbar. Två decennier senare har antalet vuxit till nästan två tusen. I hela Europa är det bara Storbritannien och Luxemburg som har fler per capita.

Hängivenheten i supporterled ökar också. Uppslutningar bortanför matcherna blir vanligare. När Helsingborg återvänder hem från en bortaseger mot IFK Göteborg tas laget emot av fem tusen personer. Landslaget som ska resa till VM i Italien 1934 firas av med hjälp av flera tusen fans vid centralen i Stockholm. Trots ekonomiskt svåra tider på 1930-talet reser supportrar på bortamatcher i stora antal, bland annat tack vare åtta timmars arbetsdag och det nya konceptet fritid. Resandet gör att söndagarna framstår som en sorts invasionsdag, ett tema som går igen över hela landet. När

Friska Viljor reser från Örnsköldsvik till Sundsvall följs laget av 55 bilar, enligt Torbjörn Andersson, som uppskattar att en fjärdedel av stadens vuxna manliga befolkning hänger med. När Söderhamn möter Hudiksvall nio mil bort i en distriktsfinal tar laget med sig 150 bilar fulla med supportrar. Och en båt.

Snart är även publiksiffrorna på väg upp. Det spekuleras vilt i nya jättearenor både i Göteborg och Stockholm. AIK har ett snitt på 17 000 åskådare säsongen 1931–32, vilket vid tidpunkten rankas som ett av Europas bästa utanför Storbritannien. Klubben är också Sveriges största och rikaste under den här perioden, men samtidigt mest misstänkliggjord av sina konkurrenter, en bild som inte direkt suddas ut när den hjälper Svenska fotbollförbundet att finansiera en ny nationalarena med ett lån på 100 000 kronor.

I kontrast till många nationsförbund utomlands sysslar inte Svenska fotbollförbundet med någon större förbudsapparat för att hålla ordning. Hallstahammars SK har några killar som tvingas sluta spela dragspel, och när det kastas »ryska smällare« på Stockholms stadion grips busarna av polis. Men bortanför arenorna är det värre, inte minst i anslutning till tågresorna som transporterar supportrar. Med rabatterade priser och så kallade extratåg, som arrangeras av klubbarna själva och SJ, blir det enklare att resa runt i Sverige. Alkohol, hög ljudvolym, slagsmål och svordomar i vagnarna gör att begreppet »idrottens svans« föds, en tidig etikett på det vi idag kallar huliganism, och med det följer debatt om vem som bär ansvar för vad.

Trots problemen fortsätter publiken strömma till arenorna, framför allt efter att den svenska supporterrörelsen – som vid tidpunkten bäst liknas vid ett embryo till dagens organiserade fenomen – lyckats med en av sina första stora landvinningar.

Det kostar för mycket att gå på fotboll. Ingenstans är man lika förbannad som i Göteborg. År 1926 höjs priset från en krona till en krona och tio öre för de tre stora klubbarna i staden. Det blir droppen. Ett hundratal supportrar trycker upp 15 000 pamfletter och sätter dem i händerna på industriarbetare som delar ut dem utanför den nybyggda Slottskogsvallen. Bland annat hotar supporterfalanger med att koppla in fackföreningsrörelsen. När IFK Eskilstuna kommer på besök hos IFK Göteborg är det lika många åskådare som ser matchen från kringliggande höjder som betalar för att gå in. Klubbarna pudlar, och priset sänks till en krona igen.

Aktionen får ringar på vattnet. I Malmö har priset för ståplats varit hela 1,65, men efter den framgångsrika kampanjen på västkusten blir det ändring på det. När IFK Malmö aviserar ett lägre inträdespris noteras ett nytt publikrekord, 4 500 personer. Matchen verkar avslöja den verkliga publikpotentialen. När walesiska Swansea gästar för en vänskapsmatch kort därpå erbjuds arbetare vid olika fabriker i området rabatterade priser. Det blir nytt publikrekord igen, och i Norrköping sker ungefär samma sak när IK

Sleipner sänker sina priser efter insikten att publiken i huvudsak består av industriarbetare.

Från och med 1940-talet skenar publiksiffrorna. Mellan 1948 och 1965 har Allsvenskan över 10 000 åskådare i snitt alla säsonger utom två.

Samtidigt blir föreningarna allt viktigare för sina städer och samhällen, vilket manifesteras genom den växande och allt mer organiserade supporterrörelsen. Det gör inte att den upphör att mötas av besvärade blickar. Önskemålet om en kontrollerad läktarkuliss står kvar. I Nordisk familjeboks sportlexikon beskrivs det

Allsvenskans publikexplosion på 1940-talet

organiserade hejandet fortfarande med ett moraliserande medskick så sent som 1949: »Hejningen ska komma i lämpliga ögonblick, antingen som uppmuntran eller tack, och får aldrig störa idrottsmannens samling före en viktig uppgift.«

Att uppmaningen får begränsad effekt märker inte minst Västtyskland sommaren 1958. Sveriges motståndare lämnar in en officiell protest till Fifa. Den hörsammas och lagom till finalen mot Brasilien på Råsunda förbjuds hemmalaget från att orkestrera sitt läktarinferno. Det blir förlust med 5–2. Först fem år senare ska relationen mellan det svenska och västtyska förbundet lappas ihop efter en pliktskyldig vänskapsmatch, men minnet av semifinalen lever ändå kvar i det tyska fotbollsminnet och beskrivs på sina håll med samma ord som i tidningen Bild dagen efter matchen:

Helvetet i Göteborg.

»Der Hölle von Göteborg.«

Källa: Svenska fotbollförbundet