9789180023320

KRAMEN FRÅN HELVETET

KRAMEN FRÅN HELVETET

VICTOR DE ALMEIDA

MED ANTONIOS ANTONIADIS

© Victor de Almeida & Antonios Antoniadis

Mondial, Stockholm

omslag: Daniel Bjugård

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002-332-0

”Låt aldrig någon annans bojor fängsla din själ.”

EN KREOLSK VAGGA I

Rummet är mörkt och omslutet av stenväggar. Vi ligger på en hård träsäng utan lakan. Min kropp är stel, krampaktig, den har aldrig legat naken på en flicka förut. Jag är fyra år, hon i tidiga tonåren. Hennes ögon stirrar på mig medan hon juckar med sin stora kropp. Jag är som fast under ett stenblock. Jag älskar mammas kramar, men den här intimiteten är annorlunda. Påtvingad. Förlamande. Genom ljuset som sipprar in mellan dörrkarmen och golvet ser jag kvinnans ansikte. Hon heter Nuna och är en familjevän.

Minnet från händelsen är suddigt. Jag kommer ihåg den med hjälp av dofterna i rummet. Kryddiga aromer. Fisk och kött blandat med stank från boskapsdjuren. Getter, får och hönor som lämnat sin avföring i gränderna utanför. På golvet ligger svartvitt fågelbajs. Jag känner lukterna och ser framför mig hur Nuna njuter av juckandet. När hon är klar låter hon mig gå.

Episoden sker på Kap Verde, mitt hemland. Jag föddes i Várzea da Compainha, ett område i staden Praia som ligger på ön Santiago. Den största av Kap Verdes tio öar. Jag lever tillsammans med min ensamstående mamma, Matilde. Pappa är

frånvarande. Nuna är dotter till Juana, min mammas sköterska. De är barnvakt åt mig och bor tillsammans med oss. Att jag är ensam med Nuna är därför inte konstigt, men övergreppet ingick inte i överenskommelsen.

Rummet där vi ligger är en del av ett stenhus. Ett fungerande hem i all dess anspråkslöshet. På baksidan finns ett myller av innergårdar med getter och kycklingar. Utanför huset sträcker sig en lång och smal gränd, områdets genomfartsled. Här gömmer sig förälskade ungdomar från föräldrarna och hånglar i smyg. Familjestrukturerna är hårda. Utan tillåtelse får man inte vara tillsammans offentligt, än mindre kyssas. De smala gatorna ger ungdomarna en frizon.

Husen sitter ihop med gränderna, bildar huslängor på flera hundra meter. Gemenskapen är stor. De vuxna går ofta mellan husen för att se på tv. Det är 70-tal på Kap Verde och det finns bara två tv-kanaler. Favoritprogrammet är en brasiliansk telenovela. Ingen vill missa avsnitten och samlas hos familjerna med tv. Små klungor med kapverdier vallfärdar genom gränderna.

Konkurrensen om platserna är hård. Den som kommer sent får sitta på gatan utanför och titta in. Under tiden roar barnen sig själva i gränderna. Vi springer runt i vår egen värld.

II

Kap Verde är ett land med två världar. En mörk och en ljus. Människor beter sig olika beroende på hur svart man är. Nyanserna definierar var den ena sfären slutar och den andra börjar. Rika familjer är oftast ljusare, de fattiga mörkare. Det är ingen

slump. Jag föds den 22 oktober 1974, i en tid när landet fortfarande är en portugisisk koloni. Att mörk hud är stigmatiserande är inget man pratar om, men det märks.

Innan jag har hunnit fylla ett år, den 5 juli 1975, blir Kap Verde självständigt. Det innebär slutet för den vita mannens förtryck av öborna, men kolonialismen släpper inte sina klor. En nästan 600 år lång ockupation tar tid att upplösa.

På 1400-talet nådde portugisiska sjömän Kap Verde. Obebodda vulkanöar med ett perfekt läge vid Afrikas västkust. Ingen vit människa hade tidigare satt sin fot där. Portugiserna befolkade området med européer, men inte bara. Inom kort fylls öarna också med afrikanska slavar. Människohandel är en stor del av det portugisiska kungahusets förmögenhet och Kap Verde förvandlas till ett europeiskt slavcentrum.

Överlyckliga ger portugiserna de nyupptäckta öarna fantastiska namn. En döps till Maio eftersom den hittades i maj månad. En annan får namnet Fogo, vilket betyder rök. Fogo är den enda av Kap Verdes öar med en aktiv vulkan. En tredje heter Brava, döpt efter en modig kvinna som vägrade underkasta sig sjömännens vilja. De vackra namnen speglar dock inte tillvaron. Slavarna behandlas som djur. Det är kolonialismens glansdagar och den vita mannens överhöghet dominerar världen. Svarta dör, torteras och säljs. Ett trauma som har plågat generationer av afrikaner.

Portugiserna är listiga. De söndrar och härskar. Vänder slavar mot slavar, svarta mot svarta. De gör allt för att inte förlora makten över Kap Verde. Genom åren har de sex med afrikanska slavinnor och tjänsteflickor. Barnen får ljusare hud och övertar makten. När portugiserna försvinner upprätthåller de den kolonialistiska ideologin. De behåller palatsen och rikedomarna. Än

idag finns attityderna kvar. Som ljus är det lättare att få arbete. Folk tror att turister blir bortskrämda av svarta arbetare.

Till en början kan slavarna inte prata med varandra. De är från olika delar av Afrika och talar inte samma språk. Slavägarna inför ett portugisiskt språkkrav, men med årens lopp förändras detta. Smarta och uppfinningsrika slavar skapar egna ord. Blandar sitt eget språk med portugisiska. Inom ett par generationer förstår slavarna varandra. De utvecklar ett gemensamt slavspråk, kreol, som idag är det officiella språket på Kap Verde. Grunden är portugisiska, resten en mix av afrikanska språk. När jag träffar människor från Gambia och andra håll i Afrika har vi liknande ord. De säger att mitt språk låter som dålig franska.

Hela den kreolska kulturen är ett potpurri av andra civilisationers traditioner. Vi äter rätter som innehåller kött, fisk och bönor, allt på samma gång. Detta märks även på människors utseende, ingen är den andra lik. Det finns de som har tunt hår, är mörka i tonen och har breda kinder. Samtidigt kan du möta många som har blont, lockigt hår och är ljusa i hyn. Ett exempel är fotbollsspelaren Henrik Larsson, som är från Kap Verde men ser väldigt annorlunda ut än jag. Det är tvära kast på Kap Verde och historien gör sig alltid påmind.

III

Min mamma föds i São Tomé, en örepublik på Afrikas västkust. Hennes föräldrar är två av tusentals slavar som tagits med från Kap Verde. Mina morföräldrar jobbade under slavkontrakt, mormor på två år och morfar på fyra år. Efter kontraktstiden

återvänder de till Kap Verde och mamma bosätter sig hos min morfar Antonio i Paraya. Där växer hon upp, arbetar och föder mig.

Under regnperioder bor familjen i den lilla landsorten São Martinho. Antonio är en driftig man, godsägare med gröna fingrar. Stilig och förhållandevis ljus för att vara svart. Alltid uppklädd som de cigarrökande italienska gubbarna med basker. Hans gård i São Martinho är full av djur och odlingar. Antonio har många barn. Både i São Martinho, men också i Paraya, dit han far med jämna mellanrum i sin Toyota.

Avståndet är inte särskilt långt, ungefär som Stockholm–Uppsala, men ur öbornas perspektiv är det en bra bit. Min mamma gör samma resa regelbundet, fast på åsna. Hon åker in till staden för att sälja mango, papaja och nötter. I Kap Verde är det flickornas uppgift. Antonio tar hand om min mamma, men det finns ett problem. I Praya bor även morfars andra kvinna, Maria. Med henne har han flera barn, halvsyskon till min mamma. Men Maria tycker inte om min mamma. Hon ser min mamma som en bortbyting, ett barn som inte tillhör familjen. Hon är hård och behandlar mamma med förakt. En gång slår hon mamma i huvudet med en kastrull bara för att hon inte lagat riset på rätt sätt. Mamma får ett ärr i pannan för livet. Maria är en matriark som styr familjen med järnhand, och mamma har placerats längst ned i hennes hierarki.

Situationen blir ohållbar. Maria tvingar min morfar till att kasta ut mamma. Trots att hon nyligen fött mig får hon inte bo kvar. Hon flyttar 500 meter bort och bosätter sig med Juana, kvinnan som tagit hand om min mamma under uppväxten, och hennes dotter Nuna. Flytten räcker för att ge mamma en lugnare tillvaro. Hon slipper trakasserierna och kan ta hand om sin familj.

Övergreppet är inte mitt enda minne från Kap Verde. Jag har en tydlig bild av en fotbollsplan. Det är egentligen inte en plan, snarare ett sandutrymme där ett pojkgäng springer efter en ovalformad tygboll. Fotboll på Kap Verde är inte detsamma som fotboll i Sverige. Konstgräsplaner, uppritade straffområden och föräldrar som ordnar skjutsscheman är inget man ens ser på tv. Jag står vid sidan av och iakttar hur de leker tillsammans med min storebror, João. Han är två år äldre än mig. Min mamma fick honom tillsammans med en annan man innan hon träffade min pappa. Några år senare kör mannen ihjäl sig på en motorcykel, och gör João faderlös.

Mitt på sandplanen slinker João omkring. Han är gänglig, men han spelar fotboll med full kraft. Hans ansikte är bredare och mörkare än mitt, kanske för att vi inte är helsyskon. När han springer efter bollen försöker jag gå mot honom. Jag stapplar fram eftersom jag hade svårt att gå som barn, men han märker mig inte. Han är helt inne i sin fotbollsmatch. Något mer minns jag inte, men scenen brukar återspela sig för mig när jag återvänder till Kap Verde.

Flera år senare träffar jag pojkarna från fotbollsplanen på Kap Verde. De är äldre, vuxna och större, men att se dem i ögonen är som en tidsresa. Jag skjuts tillbaka till den rödbruna sanden. Min bror som skuttar fram efter tygbollen. Hans leende som förstärks av de stora käkbenen. Alla mina minnen från Kap Verde återvänder. Snäckorna på stranden. Lukten från sanden när den blandas med saltvattnet från Atlanten. Sköldpaddorna som vältrar sig upp på land. De stora tonfiskarna som männen drar upp och hugger på mitten. Maffiga köttbitar som serveras

med oliver och tomater. Innergårdarna med getter och makaker. Apor som husdjur.

Fram till fem års ålder är Kap Verde hela min värld. Gränderna, lerhusen, det kristallblåa vattnet och det tropiska klimatet. Intrycken från mina första år är starka, men när jag är fyra år försvinner tryggheten. Från en dag till en annan är jag ensam. Nuna, Juana och alla syskonen är kvar, men inte mamma. Hon är försvunnen, borta utan att lämna något spår efter sig. Jag förstår ingenting. Jag frågar de vuxna, men ingen har sett henne.

Juana är med hela min barndom på Kap Verde. En snäll, ansvarsfull och varm kvinna. Trots att hon lider av en sjukdom tar hon hand om mamma. Hon lagar mat, byter mina kläder och fyller tomrummet efter min frånvarande pappa. När mamma försvinner stärks mitt band till Juana. Hon tar hand om mig, men jag bara gråter otröstligt. Ingen berättar för mig vad som hänt, varför det inte finns ett spår kvar av mamma.

Hon är borta i nästan ett år, men en dag tar de vuxna med mig till ett annat hus i området. Det är ett enkelt hus, men man ser att det ligger ett tappert försök till uppgradering bakom. Väggarna är gjorda av torkad lera. Det är inte vanligt på Kap Verde. De flesta hus är gjorda av plåt eller halm. Det här är ett rött tegelhus med flera rum.

När jag kommer in i huset sitter några män kring ett träbord. De spelar kort och dricker grogg. Hembränd sprit som oftast är gjord på honung, majs eller kokos. På Karp Verde betyder grogg

just hembränd sprit, inte en drink utblandad med apelsinjuice. Mitt i rummet ligger en kvinna på en brits. Det är Juana. Hon ligger på rygg, livlös och med ögonen stängda. Hon är död och det här är hennes begravningsceremoni.

Under ceremonin får jag syn på en kvinna. Hon klampar fram mot mig med stora ben och beslutsamma kliv. Min kropp stelnar till. Det känns som att hela världen står stilla. Jag försöker placera henne. Vi har träffats förut, men jag vet inte var. Det är som att vi hör ihop, men ändå inte. Jag dras motvilligt till henne. Hon lyfter upp och kramar mig. I famnen väcks allt till liv.

Mamma.

Jag blir rädd och börjar gråta.

VI

Varför mamma hade varit borta eller var hon hade varit förstod jag aldrig. Först senare fick jag berättat för mig att det började med att jag föll ihop och hamnade i koma. Uppståndelsen är stor hos familjen. Läkarna berättar att jag är infekterad med salmonellabakterier. Utsikterna ser dystra ut, det spekuleras i att jag inte kommer överleva. I Afrika är det vanligt med snabba dödförklaringar. Ett par dagar i koma kan vara tillräckligt. Min familj förbereder sig för det värsta.

Mina nära kan inte mycket om salmonella, men läkarnas oro väger tungt. Förtvivlade över situationen tror de att det är över. De mäter min kropp och beställer en barnkista från utlandet.

Kistorna på Kap Verde anses inte tillräckligt fina. Jag har sett bilder på den efteråt. En surrealistisk känsla. Kistan är knappt en

meter lång och en halv meter bred. Perfekt för att rymma resterna av den värsta sorg som kan drabba en förälder.

Som tur är går det inte så långt. Precis när de förbereder min kropp för begravningen kommer ett livstecken. Jag vaknar upp på sjukhuset. Familjen tror inte sina ögon. De gråter av lättnad. Människor blir religiösa för mindre, men det här är inte bara Guds förtjänst. Det finns en svensk familj att tacka.

Under min uppväxt arbetar min mamma som kokerska åt militären på Kap Verde. Hon lagar mat och tar hand om soldaterna. På grund av en ögonsjukdom blir hon skickad till Guinea-Bissau. Där får hon hjälp av portugisiska läkare, men hon träffar också familjen Aschberg från Sverige. De arbetar med militären och mamma lagar deras mat varje tisdag och torsdag. Med tiden blir de goda vänner. Jag är också med på ett hörn, även om jag inte minns det. Mamma bär mig ofta i ett litet knyte på bröstet. Redan som åtta månaders bebis blir jag den första från Kap Verde att bli inskriven i militären i kommunen Tarrafal. Mamma vill ha med mig i frihetskampen.

När jag blir sjuk kontaktar mamma Sven Aschberg. Han är utbildad kirurg, en av de skickligaste i hela Sverige. Han lugnar mamma, pratar med läkarna och stöttar familjen. Till skillnad från dem är han inte uppjagad. I Sverige är det väldigt få som smittas av salmonella, ännu färre dör. För honom är beställningen av kistan ett drastiskt steg.

Jag överlever sjukdomen, men Aschbergs betydelse för vår familj stannar inte där. Sven och Berith bjuder mamma till Sverige. De berättar om möjligheterna i det svenska samhäl -

let. Mamma lyssnar och blir intresserad. Kanske finns det en möjlighet för familjen att flytta? Trots självständigheten är Kap Verde fattigt. I Sverige kan vi få en bättre tillvaro. Drömmen är

möjlig, men det krävs förarbete. Hon behöver åka till Sverige och lägga grunden. Familjen Aschberg erbjuder henne husrum och hon far iväg.

VII

Mamma försvinner till Sverige för att skapa ett bättre liv för oss. I sin värld överger hon mig inte, men jag påverkas av att hon bara försvann. Känner mig sviken och avvisad. När mamma återvänder på Juanas begravning hamnar jag i chock.

Vågar jag lita på mamma? Tänk om hon sviker igen? Min oro förvärras några dagar senare när mamma berättar att vi ska flytta till Sverige.

Under uppväxten är jag väldigt fäst vid Kap Verde. Landet och kulturen är en trygghet. När mamma berättar om flytten vägrar jag acceptera beslutet. Det känns som att man vill rycka upp mig från mina rötter. Jag är så bråkig att man lurar mig att vi inte alls skulle resa till Sverige, bara till en annan ö.

Lögnen håller inte särskilt länge. Vi har mer packning än vanligt, även ett barn förstår att det inte var en vanlig resa. När vi kommer till flygplatsen bryter jag ihop fullständigt. Jag gråter och skriker. Mamma har ljugit igen. Fört mig bakom ljuset precis som när hon försvann.

Motvilligt lämnar jag Kap Verde. När jag tittar ut genom fönstret på flygplatsen skiner solen och det är blått överallt. När vi landat och kliver av planet har den blåa himlen bytts ut mot ett kritvitt snölandskap. Människorna pratar konstigt, ser annorlunda ut och har jättemycket kläder på sig. Kylan slår oss rakt

i ansiktet. På den tiden pågick vintrarna i Sverige från oktober till mars.

Från flygplatsen åker vi till Nacka. Bosätter oss i en etta på Ektorpsvägen som mamma ordnat när hon var i Sverige. Området är perfekt. Söder om Stockholm och nära till naturen. Människorna på Ektorpsvägen är speciella. Studenter, alkoholiserade mödrar, instabila män och utlänningar. Personer med olika livsöden och historier. En stor del av lägenheterna är hotellhem. Utslussningslägenheter för människor från psykiatrin på Nacka sjukhus, men även barnfamiljer som oss.

Systemet med hotellhem är en klassisk socialdemokratisk pryl. Ett försök att hjälpa utsatta människor in i samhället. Initiativet är talande för den svenska välfärden. Samhället ska finnas där för utsatta människor som behöver hjälp. Moderaterna myntade senare uttrycket ”kaffe-och-bulle-mentaliteten” för just den här typen av projekt. Sociala hjälpsystem för att öka tryggheten. Hotellhemmet hjälper oss in i samhället. Vi flyttar in i lägenheten och mamma får jobb på Nacka sjukhus. Under hela min barndom arbetar hon som städerska på sjukhuset. Hon tar också extraknäck i lokaler och kontorsmiljöer. Ibland följer jag med. Hon motiverar mig med veckopeng om jag hjälper henne att städa. En romantisk tanke som snabbt spricker. Som barn är jag lat av naturen, inte alls intresserad av att städa. Jag vill bara ut och leka i mitt nya hemland.

KAPITEL 2

ÄRTSOPPA OCH PANNKAKOR PÅ TORSDAGAR

Den första vintern i Nacka var vild. Det föll hur mycket snö som helst, innergårdarna var övertäckta. Jag minns hur jag tittade på ett glasfönster och såg min spegelbild. Stora snötussar damp ned på mitt krulliga hår. Wow! tänkte jag. Hur kan de landa där så mjukt och smälta på mitt huvud? På Kap Verde såg jag regnet falla, men aldrig i minusgrader. Mörkret och kylan var fascinerande. Alla kläder man behövde. Lekarna man kunde göra i snön. Jag hittade snabbt nya kompisar. Vi åkte kälke, pulka och byggde snögubbar. Trots att jag kom från ett annat klimat hade jag inga problem med kylan. Som barn blev hela världen en lekplats.

De svenska somrarna var också underbara. Ljusa kvällar och svala nätter. Stora kontraster mot Kap Verde. Vi var ständigt utomhus. Lekte dunken, röda-vita-rosen och pallade äpplen från villorna. Naturreservatet som sträcker sig från Järla ut till Skarpnäck och Tyresö var hela vårt universum. Oändliga områden att utforska. Skogar, sjöar och stigar, det tog aldrig slut.

På den här tiden fanns det ingen tydlig gräns som markerade

när ungdomen började och barndomen slutade. De gemensamma lekarna pågick upp i sena tonåren. Vi sprang emellan gårdarna och lekte hela dagarna. När jag inte var med kompisar försvann jag till biblioteket. Läste Fem-böckerna, Ture Sventon och Mästerdetektiven Blomkvist. Drömde mig bort i olika världar. Sakta kom tv-spelen in i bilden också. Atari 500 och Commodore 64. Tillvaron var idyllisk. Vi skapade vår egen fristad.

II

Mamma gjorde allt för att ge mig en stabil uppväxt. Hon visade mig moral och lärde mig att behandla människor med värdighet. Det finns inget ont i henne, men ändå hade jag svårt att känna tillit. En kort tid efter att vi kom till Sverige flyttade vi igen. Denna gång tvärsöver gatan till en större lägenhet. Det positiva var att dagiset Kastanjen låg i samma port. Jag var ständigt ute och lekte. Ville inte sitta still eller vara hemma.

”Victor, spring inte för snabbt, då springer du ifrån dig själv!” sade mamma.

Jag hade lätt att finna min plats i Sverige. Jag lärde mig språket och den svenska livsstilen. Hemma lyssnade vi mycket på radio och tittade på tv. Mitt favoritprogram var Beppe Wolgers med dockorna i sängen. Jag blev bekant med svensk musik. Cornelis Vreeswijk, Ulf Lundell och Björn Skifs. Tillsammans med Olof Palme blev de ambassadörer för svenskheten. De utstrålade trygghet och pålitlighet.

Samtidigt fanns det också ett annat Sverige. Det rasistiska Sverige. Som barn upplevde jag inte rasism på ett strukturellt

plan. För mig kom den insmygande bakvägen. Människor stirrade på mig med gåtfulla ögon när jag åkte buss. Främlingar som kladdade med händerna i mitt krulliga hår. De gav mig Mariellakakor bara för att jag såg söt ut. Det tog flera år innan jag förstod att det handlade om rasism. Som barn trodde jag det var mitt eget fel, att deras obehagliga blickar berodde på min personlighet. Jag internaliserade rasismen, lade skulden på mig själv.

Grunden till utanförskapet var mitt utseende. Det representerade något exotiskt. Mörk hud, stora läppar och krulligt hår. Lekplatserna var fulla av blonda barn med ljusblåa ögon. De vuxna såg likadana ut och fällde ofta kommentarer.

”Victor är snäll och pratar som oss, men de där jävla svartskallarna följer aldrig några regler.”

”Svartskallarna förstör Sverige. Inte du, Victor såklart, vi menar generellt.”

Jag var där på nåder. Välkommen så länge jag betedde mig som en svensk. Inget utrymme för misstag, inga svängar utanför boxen. Då var det bara att packa och åka hem.

III

Den här attityden märkte jag även av hos mina kompisars familjer. En av mina barndomsvänner är Henrik. En liten, tanig och försynt pojke. Som personer är vi väldigt olika, men har ändå kul ihop. Vi åker BMX och gör trix på bakhjulet. Henrik är ganska duktig på att trixa när vi tränar, men så fort någon tittar ramlar han. En gång tävlar vi mot några andra kompisar. Jag är i samma lag som Henrik och vill inte förlora.

”Jag kan köra dina turer så är du domare, men se till att döma till vår fördel bara!” säger jag.

Henrik är bättre på det teoretiska och accepterar rollbytet, men under tävlingen dömer han ändå neutralt. Jag blir så irriterad på hans blåögdhet.

Hans familj uppskattar mig. Henrik är pojkaktig och bräcklig. Han har hudutslag och bryter sina ben flera gånger. Jag är raka motsatsen. Livlig, stark och atletisk. Jag gör kullerbyttor utan problem och tar plats på ett annat sätt. Det gjorde intryck på hans pappa Lennart. Och uppskattningen är ömsesidig. Jag gillar Lennart, han fyller en del av tomrummet efter min pappa. Under uppväxten påverkas jag av flera fadersgestalter som Lennart. De lär mig om manlighet och allt det som mamma inte kunde. Problemet är bara Lennarts rasism. Hans favoritsmeknamn på mig är ”Kolsäcken”. Jag är van och har lätt att acklimatisera mig, men ibland går han över gränsen. Lennart arbetar som busschaufför, han låter mig alltid åka gratis. Det känns som en nattklubb när man är tjenis med vakten och går före kön, men priset får jag betala på andra vägar. En dag kliver jag på som vanligt. Lennart ler och släpper på mig. Efter några hållplatser griper han mikrofonen och ropar: ”Kolsäcken! Vill du komma fram en stund?”

Alla i bussen stirrar på mig. Det vrider sig i hela kroppen. Jag brukar sällan säga ifrån, jag spelar med och låter de nedsättande kommentarerna flyga förbi, men denna gång är det annorlunda.

”Säg åt folk när de går över din gräns”, brukar mamma säga. Med raska steg går jag till hans hytt.

”Säg inte sådär, jag heter Victor.”

”Äsch, det är väl inte så farligt”, säger Lennart och tar skämtsamt ut sina löständer som han brukade göra för att få oss att skratta.

”Det är en kolsäck, en neger, alla borde ha en”, mumlar han osäkert.

”Stanna bussen, jag ska av här”, säger jag trots att det är ett par hållplatser för tidigt.

Jag går hem med ilskna steg, sårad och ledsen. Samtidigt fattar jag inte grejen. Jag ser det som personliga vendettor och inte etnisk förnedring. Han är taskig mot mig av personliga skäl. Långt senare greppar jag prylen om strukturell rasism.

Under uppväxten åker jag iväg på somrarna. I flera år blir jag placerad hos olika sommarfamiljer i Skåne och Dalarna. Det är äventyr som tar mig nära den svenska folksjälen, samtidigt som mamma får avlastning. Jag lär mig om midsommar och hur man äter middag som svensk. Inga högljudda diskussioner. Man väntar på sin tur och duckar obekväma samtalsämnen. Jag besöker många sommarfamiljer. De är jättesnälla, håller ordning på mig och visar mig familjelivet i Sverige.

Jag är aldrig ensam hos familjerna. De tar hand om en handfull barn åt gången. Alla har en trasig bakgrund. När jag är i Dalarna blir jag kompis med Rikard. En illröd punkare med fräknar, som fixar sin frisyr med tandkräm. Jag hamnar ofta i bråk med rödhåriga personer, men inte med Rikard. Vi skapar problem tillsammans istället. En av somrarna leker vi med en polsk tjej från Sverige. Hon heter Monika och är placerad där precis som vi. Familjen äger en gammal folkabubbla som vi brukar leka mamma-pappa-barn i. Vi har inga sexuella intentioner, men det finns ändå en spänning. Det är vårt sätt att utforska vuxenvärlden.

Händelsen uppdagas och familjen är inte glad. Det blir som ett öråd där vi tvingas ta ansvar för vad vi gjort. Jag blir utpekad som den pådrivande trots att alla var med på leken. Föräldrarna visar dock förståelse och låter oss komma tillbaka nästa sommar. Men då hamnar jag och Rikard återigen i klistret.

Familjen tar ofta med oss på bilturer i deras Volkswagen. Ibland åker vi till bilträffar i Garpenberg, ibland för att handla mat. Under bilfärderna lyssnar vi alltid på musik. Kassettband med sommarhits. Jag älskar de där banden. Framförallt två stycken som vi ständigt har på repeat. Vid ett tillfälle snor vi dem. Rikard blir påkommen, men skyller allt på mig. Återigen samlar familjen oss till ett öråd. ”Men Victor, inte i år igen.” De börjar tröttna på upptågen.

Incidenterna hos sommarfamiljerna är en försmak av det som väntar. Jag utsätter mig ständigt för situationer som drar in mig i problem. Anledningen till att jag åker iväg från Nacka är mitt rastlösa beteende. Det blir allt tydligare. Mamma har kontakt med socialtjänsten. De vet att jag inte mår bra och försöker lösa situationen. Det hjälper en stund, men bara tillfälligt.

Hos sommarfamiljerna finner jag ett sammanhang och en stabilitet som inte finns i Nacka. Hemmet är fullt av kärlek, men det är inte alltid så tryggt och mamma har träffat en ny man som har alkoholproblem. Hos de svenska familjerna får jag utrymme att slappna av. Tillåts vara ett barn som alla andra. Efter somrarna ligger ett helt år framför mig och jag återvänder till Nacka med en klump i magen.