9789180023191

© Elinor Torp 2023

Mondial, Stockholm

omslag: Elina Grandin

Tryckt hos Livonia, Lettland 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002-319-1

Stockholm,

1

Städerskor som pratar förlorar jobbet

centrum där hon bor är en stor deppig låda. Insidan har hon däremot så smått börjat gilla för dess gröna lugnande färg. Nu är alltsammans dessutom pyntat för jul med stjärnor och glansiga kulor. Bussarna stannar precis utanför. Det är fortfarande mörkt ute och den svenska vinterluften biter hårt i kinderna. Hon brukar komma i god tid, även om det innebär att hon får frysa en stund. Städerskor som inte passar tiden åker ut. Liksom. Städerskor som pratar förlorar jobbet. Chefen på förra firman var tydlig med det. Man ska arbeta och vara tyst. Egentligen passar det henne ganska bra.

Tjockt i näsan. Pudrigt vitt på marken. Knappt så att det döljer asfalten. BURR har någon skrivit på bänken med feta svarta bokstäver. Chilo vet inte vad ordet betyder men drar sig till minnes att hon hört människor omkring sig utstöta något sådant flera gånger den här månaden. Tydligen är det ovanligt kallt även med svenska mått mätt. Hon drar in snoret i näsborrarna. Ombord på bussen ska hon försöka att inte snörvla för mycket så att medpassagerarna blir skrämda och tror att hon har corona. Förkylningen vill inte riktigt ge med sig och att

jobba hela helgen var väl inte så smart när hon visste att hon måste upp igen tidigt måndag morgon för att som vanligt ta sig till andra änden av stan. Hon har inte råd att vara sjuk. Tre dagar den här månaden har hon legat hemma med feber. Det går inte för sig.

Sms:en kommer alltid kvällen innan med instruktioner om var de ska ses och vilka platser de ska städa på. I dag är det tisdag och de ska börja på ett äldreboende. Sedan vidare till en gamling som bor kvar hemma. Först på eftermiddagen är det städning av ett helt hus.

Bussen pyser i mörkret och sänker sig några centimeter så att de kan kliva ombord. Tre dagar kvar till jul. Pengarna får hon den tjugosjätte varje månad, alltid kontanter, oftast i bilen där ingen ser, direkt av chefen. Ibland är det chefens son som ger henne sedlarna. Som nu när chefen är i Spanien dit han brukar åka kring högtider.

Ingen möter hennes blick på bussen. Svenskar gör inte det. I synnerhet inte så här tidigt på morgonen. Antingen slumrar de med slutna ögon eller så tittar de tomt ut genom rutan. En del blippar i sina mobiler. Det verkar som om människor här liksom bara finns till i sina olika banor på väg till sina olika jobb. Sverige är ett mycket tystare land än Nicaragua. Hon tycker om det. Hon har aldrig förstått sig på människor som måste fylla ut alltsammans med ord hela tiden.

Egentligen är resan till jobbet den behagligaste timmen på dygnet. Hon får vara i fred och utanför susar den fria världen förbi, en plats på jorden där man får tycka och rösta som man vill.

07:30 är hon framme vid Telegramvägen och Nettan står mycket riktigt där med alla städprylar precis som sms:et talat om. Sedan augusti har de jobbat tillsammans. De är ett bra team. Kunderna gillar deras städning. Det blir ordentligt gjort. Nettan är nöjd. Chefen också. De vet att hon är noggrann och alltid lämnar hemmen skinande rena. Chefen säger det ofta till henne när de ses eller i alla otaliga sms som han skickar när helst på dygnet.

Hög kundnöjdhet.

Det är ett för krångligt ord som inte google translate lyckas översätta. Men hon fattar på ett ungefär vad det betyder. Chefen litar på henne, så mycket att hon till och med fått städa hans eget hem. Och Juan hjälper till i trädgården, när det behövs. Hemma hos henne i Brandbergen bor människor i höga gråa hus. Här i Nacka lever folk sina liv i villor med trädgårdar som har gungställningar och studsmattor med skyddsnät. Nu på vintern står bara skeletten av studsmattorna på tomten och över sandlådor och rutschkanor har det hela december legat ett vitt frasigt lager. Det är vackert. Snö är vackert. Men att hitta kläder som värmer är svårt. På de flesta städbolag har hon fått en huvtröja och en T-shirt. Inget mer. Men hon ska inte klaga, tänker hon. På det här jobbet åker de mellan städuppdragen i bil. Inte som på förra städbolaget där chefen skrek åt henne att hon var en idiot som kom vilse i kollektivtrafiken, totalt värdelös. Du måste hitta! Hur i helvete kan du inte hitta?! Och: Jag är inte din mamma! Värdelösa människa. För det mesta fick hon hjälp av någon snäll medpassagerare som lyckades få henne

på rätt buss eller tåg, så oftast hann hon i tid till sina städuppdrag som var utspridda över precis hela stan. Många nervösa timmar tillbringade hon i det obegripliga trafiksystemet och den tiden fick de inte betalt för. Chefen här är ändå schyst som har fixat en chaufför som skjutsar dem runt till städuppdragen. Alla jobb verkar dessutom ligga i ungefär samma område. Nu har hon lärt sig:

Nacka.

Värmdö.

Värmdö försökte hon också med i google translate innan hon fattade att det var namnet på samhället och inget som hade med städning att göra. Ä och Ö. Fascinerande bokstäver som bara finns i Sverige. Å, Ä, Ö. När hon kom till Sverige, det är över tre år sedan nu, täljde Juan in bokstäverna i bänken i deras busskur. De skrattade åt det lustiga språket och nynnade på låtar utan att förstå texten. Det gjorde inget för precis i början när de just mötts kändes allt ljust och hoppfullt. Första sommaren med Juan minns hon i detalj. Nu har de hängt ihop i vad som känns som en evighet, nästan hela tiden som hon arbetat i Sverige. Juan brukar säga att bygg är bättre än städ. Att de i alla fall får bättre betalt. Men hon vet inte. Juan har på jobbet blivit kallad värre grejer än henne:

Jävla invandrare som inget fattar.

Horunge.

Gå och dö.

Ibland spelar han in sin chef med mobilen så att de kan lyssna efteråt och översätta. När han en dag på jobbet inte förstod ordet »sopborste« kastade chefen ett järnrör mot honom. Han var så arg att jag såg venerna i halsen på honom,

berättade Juan på kvällen när de skulle sova hemma i Brandbergen. Den gången trodde han på riktigt att chefen skulle skada honom.

På städschemat som chefen levererar från dag till dag står städ på seniorboende, städ av rum, städ hos äldre som bor hemma, städ på kontor, städ i människors privata hus. Viktiga personer flera av dem. En känd journalist som hon känner igen från teve. Politiker. Och så vanliga människors hem. Mest villor.

Nettan sneglar på klockan och gör ett tecken som visar att de måste jobba snabbare eftersom nästa hus är en speciell städning. De har lärt sig varandras uttryck. Det funkar, trots att de inte har språket. Ibland skrattar de ihop över språkförbistringarna. Men Nettan märker också när hon inte är på det humöret och hellre städar tyst. Nettan är ungefär dubbelt så gammal och hade kunnat vara hennes mamma. Är det stressigt, som i dag när de bara fått en timme på sig att städa den gamlas lägenhet, säger Nettan som hon brukar då tidschemat är tajt:

Speedy Gonzales!

Då vet Chilo att det gäller att rappa på.

När klockan är ett packar de in sig och prylarna i bilen för att åka vidare till dagens sista städobjekt. Träden blir fler och buskarna tätnar till lummiga gränder där familjer bor var för sig utan att behöva beblanda sig med grannarna. Två tvära svängar till vänster, och till höger. Sedan stannar bilen vid första huset på gatan, nummer 2. Hon känner igen garaget och fasaden direkt. Det är villan hon har bett om att få slippa. Visst har hon städat här tidigare, och Nettan har varit här många fler gånger än henne, så det är inte det, att de inte vet hur. Det är bara

olustigt varje gång i just den här villan. »Viktig person« har de sagt. Viktigare än de andra viktiga som de också städar hos i Nacka. Mer behövde hon inte veta. Första gången släppte chefen in henne själv och visade runt i rummen, hur hon skulle städa så att kunden blev nöjd. Han hade nycklarna och instruerade henne. Sedan fortsatte hon att städa huset tills hon fattade att personen som bodde här var högre uppsatt än vad hon först trott, minister till och med om hon förstått saken rätt, minister i den svenska regeringen.

Det tar emot att kliva ur bilen. Hon har ju sagt att hon inte vågar. Hon skickar ett meddelande till chefen. Men kommer på att han är i Spanien. Så hon hör av sig till sonen som inte heller svarar. De vet ju att hon städar svart. Att hon inte har giltiga papper längre. Att hon är här utan tillstånd. Sist gick chefen henne faktiskt till mötes. Han satte en annan vid firman på att städa huset.

Nettan lugnar henne. De lyfter ut städredskapen ur bilen och deras chaufför kör i väg. Den här dagen är lite annorlunda får hon reda på. De ska förutom att städa stänga av vattnet. Och de ska inte ta vägen via garaget som sist. Nettan har fått en kod till huvudingången. De går uppför stentrappan till ytterdörren. Höga buskar skymmer sikten ut mot gatan och gammeldags gatlyktor kantar gräsmattan. Den platta trädgården sträcker sig ända bort till grannen. Annars är det inget med huset som sticker ut. En helt vanlig tegelvilla.

Dörren är dubbellåst. Nyckeln till överlåset har de inte. Nettan tittar på henne och hon tittar på Nettan. De blir stående en stund på trappan. Nettan får något spänt i blicken. Hon försöker ringa både chefen och exfrun som också är involverad i firman.

Inget svar. Hon kan se hur Nettan liksom väger alternativen i huvudet medan varma luftpuffar lämnar hennes mun.

I väntan på att chefen ska återkomma går de tillbaka till garageinfarten. En granne som Nettan verkar känna lite kommer över. De pratar en stund.

Så förstår hon att Nettan tänker försöka ta sig in genom garaget ändå. Att grannen ska veta att det är hon som utlöst larmet om det börjar tjuta. Hon hinner inte hejda Nettan förrän hon har satt nyckeln i låset.

Ljudet skär illavarslande, tycks studsa mellan husen i gränden och expandera ut över hela Nacka. Folk kommer garanterat rusa ut och undra vad som står på. Helst vill hon trolla bort sig själv från jordens yta. Nettan sätter igång med sin mobil igen. Hon ska nog försöka förklara för vaktbolaget att det inte är någon fara. Men till slut ger hon upp. Telefonen går inte att ringa ifrån längre. Hon verkar ha fått slut på sitt kontantkort.

Chilo! ropar Nettan och gör någon obegriplig gest med armen som om hon vill att hon ska försvinna.

Hon går tvärs över gatan för att komma bort en bit och hoppas på att Nettan ändå hann ringa tillbaka deras bil. Hon kör händerna djupare ner i fickorna, spänner sig i kylan och blir tom på tankar när ett ilsket surrande läggs till tjutet. En helikopter hovrar plötsligt lågt över deras huvuden och hon hinner tänka att det är ett påkostat vaktbolag. Så kommer deras bil och hon sätter sig i baksätet. Händerna greppar ett paket med kakor som hon för till munnen. De torra kexen blir till grus. Käkarna rör sig mekaniskt och helikoptern fortsätter snurra sina propellrar otäckt nära. Hon mår illa och knaprar på kexen för att lugna ner magen och stilla oron i bröstet. Men det sticker och

bankar och börjar bli svårt att andas. Så bromsar en polisbil in vid Nettan. Två poliser på garageinfarten. Helikoptern i luften. Det blinkar och tjuter. En polisbil till. En kvinna och en man. Mannen tittar åt hennes håll och sätter av direkt emot henne. Han smattrar på svenska. En kulspruta med obegripliga ord. Långa hårda haranger. Hon försöker säga att hon inte förstår. Men han bara fortsätter. Vassa ögon. Stram mun. Han drar hennes händer ur fickorna dit de sökt sig igen. Som om han tror att hon bär vapen. Med militärisk precision som mer påminner om Nicaragua får han ut henne ur bilen. Till assistans kommer en poliskvinna med mjukare mun. Läpparna formar ord som hon fattar och det tar en stund innan hon hajar varför. Poliskvinnan kan spanska.

Nettan lämnar garageinfarten och kommer över till dem.

23.

Det handlar om hennes ålder. Ofta får hon höra att hon ser yngre ut än vad hon är. En del misstar henne för en tonåring. Och Nettan har visst trott att hon är tjugotre.

25, översätter poliskvinnan och motar bort Nettan som får gå och ställa sig på garageinfarten igen.

När den hotfulla polismannen backar undan någon meter han också visar hon för poliskvinnan ett foto i mobilen som hon tagit av sitt pass. Sedan sker allt sekundsnabbt. Hon får inte lämna platsen. Hon är efterlyst. Polismannen tar över med sina brutalare armar. De runtikring påstår att hon får handfängsel kring sina handleder, men hon är inte där längre i sin kropp. Nettan kommer springande från garageinfarten med skräck i blicken och verkar vilja krama om henne, men motas bryskt bort. Hon sätter då av mot deras städbil där handväskan med

hennes tillhörigheter blivit kvar. Nettan vill lämna över den. Men polismannen och poliskvinnan smäller igen framdörrarna och kör bort ifrån huset. Så ringer det i deras telefoner och de säger något på svenska, tvärvänder bilen och kör tillbaka igen. Nettan står där med hennes väska och poliserna skriker åt henne att släppa och när hon inte gör det rycker de väskan ur handen på henne.

Samtidigt, i centrala delarna av stan, vid Rosenbad, sitter journalisterna redo på glest utställda stolar. Tv, radio och tidningar. Kablar på golvet och framme vid podiet svenska flaggan gånger tre mellan EU:s stjärnor. Det är en i raden av pressträffar om coronaläget som direktsänds hem till folket. Uppställningen är toppad denna eftermiddag med socialministern, statsministern, finansministern och folkhälsomyndighetens generaldirektör.

Statsminister Magdalena Andersson inleder.

Nu är det bara tre dagar kvar till jul och det är en högtid många av oss ser fram emot. Som för många också innebär lite välförtjänt ledighet och möjlighet att umgås med nära och kära.

Finansministern tittar på statsministern när hon talar.

Jag vill börja med att säga följande till svenska folket. Vi måste nu ta ett gemensamt ansvar. Vi måste anpassa oss efter den nya verklighet som råder.

Utanför på gatan fladdrar presenningar. Maktens centrum moderniseras under namnet Projekt Rosenbad så de sedvanliga fastigheterna vid strömmen har klätts i byggställningar och överallt grovstädas trottoarerna. Pressträffarna hålls i en lokal som heter Bella, ett kvarter närmare T-centralen.