9789180023184

© Ann Heberlein, 2023

Mondial, Stockholm

Illustration: © Fredrik Tjernström

Omslag och inlaga: Conny Lindström

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

ISBN : 978-91-8002-318-4

FÖRORD

Hösten 2021 fick jag i uppdrag av tidningen Fokus att skriva en text till en artikelserie om kärlek. Ämnet är inte okänt för mig. Jag har intresserat mig för kärlek både i teorin och i praktiken, kan man säga. Med fyra brutna förlovningar, en skilsmässa, otaliga uppbrott, förälskelser i diverse män och några kvinnor, samboskap, särboskap, distansförhållanden, stjärnfamiljer och regnbågsfamiljer, monogami och polyamorösa relationer har jag rikliga erfarenheter av allt som kan gå åt helvete mellan två (eller fler) människor som älskar varandra. Jag har skrivit en lärobok om sexualitet och en kärleksroman, otaliga texter om äktenskap, skilsmässor, olycklig kärlek och romantiska illusioner.

Framförallt har jag längtat. I hela mitt liv har jag längtat efter att bli älskad och vara trygg i att vara just det, älskad, accepterad, säker. Jag har längtat så förtvivlat efter det jag tror att alla andra får, efter en kravlös, allomfattande kärlek som helar och läker och gör allting bra, längtat efter en människa som kan älska bort min ångest, min rädsla och mitt självförakt. Så småningom förstod jag att den sortens kärlek är mycket ovanlig. De flesta människor lever i skrangliga förhållanden, byggda

på kompromisser, besvikelser och ett visst mått av lögn och självbedrägeri. Det är alltså inte jag som är särskilt omöjlig att älska. Det är snarare kärleken som är omöjlig, eller, möjligen, min idé om kärlek som är omöjlig.

När jag satte mig framför skärmen för att skriva en text till Fokus artikelserie om kärlek tänkte jag att jag ville skriva något annat än det jag tidigare skrivit i ämnet. Jag ville skriva om lycklig kärlek, om kärlek som är varm och bekräftande, som är okomplicerad och omedelbar. Först funderade jag på att skriva om kärleken mellan föräldrar och barn, men avfärdade idén innan jag hunnit formulera första meningen. Inte heller den kärleken är okomplicerad. En stund funderade jag över att reflektera över den ickeromantiska, oerotiska kärleken, »kärleken utan smärta« som den grekiske filosofen Epikuros skriver, nämligen vänskap. Det avfärdade jag också. Mina erfarenheter av vänskap, framförallt kvinnlig vänskap, är, kan man säga, blandade.

Medan jag våndades över min oförmåga att formulera mig om kärlek satt min lilla hund Alva vid mina fötter och lyssnade uppmärksamt på mitt muttrande och mina suckar. Hon lade en tass på mitt lår som hon brukar göra när hon tycker att jag är tråkig och såg mig stint i ögonen. »Du älskar mig i alla fall«, sade jag och klappade henne på huvudet och plötsligt visste jag vad jag skulle skriva om: Hundar, och vad de lärt mig om kärlek. Jag ville skriva om Victor, min första hundkärlek, om Kimmie, den rufsiga beardisen som inte kunde vara i möblerade rum, om Ville, Victors son och, såklart, om Alva, min lilla, söta och kärleksfulla dansk-svenska gårdshund. Ingen man

eller kvinna har älskat mig lika hängivet som mina hundar –och aldrig har min kärlek varit så generös som i relation till mina hundar. Ända sedan jag var barn har jag föredragit att umgås med djur – hästar, katter och kaniner – framför människor. Djur har inte förmågan att förställa sig. Djur är så mycket lättare att förstå, än människor med alla sina föreställningar, lögner och självbedrägerier. Andra dagar tänker jag att det inte är så stor skillnad på människor och djur. Också människor reagerar på hur de blir behandlade. Människor som blir illa behandlade blir bittra och arga. Den som är älskad och respekterad har kraft att vara generös och engagerad. Människor är bara så mycket bättre på att dölja vad de tänker och känner.

»En hund älskar sina vänner och biter sina fiender«, skrev Freud, »till skillnad från människor som är oförmögna att känna ren kärlek och ständigt pendlar mellan kärlek och hat«. I ett brev till vännen Marie Bonaparte utvecklade han sitt resonemang och hyllade hunden för förmågan att älska utan komplikationer och för den oförfalskade och uppriktiga tillgivenheten en hund är kapabel till. Man behöver aldrig tvivla på hundens kärlek. Den är mycket tydlig, och tydligheten är välgörande i sig.

Kanske kan vi lära oss något av våra hundar – en högre grad av ärlighet och äkthet. Jag är övertygad om att vi kan lära oss något om kärlek av våra hundar, kärleken bortom fiktioner, föreställningar och orimliga förväntningar: Den okomplicerade, uppriktiga kärleken. Den som bara är.

När jag googlade »dogs, humans, love, philosophy« inför skrivandet av texten till Fokus artikelserie om kärlek förstod jag snabbt att jag inte på något sätt är den första att skriva om relationen mellan människa och hund. Det blev en text till Fokus om kärlek, och det blev den här boken, med ett något större perspektiv. I den här boken gör jag ett försök att teckna en livshållning med begrepp som kärlek, vänskap, tillit och autenticitet i centrum. Det är en livshållning för det lilla livet, för individen och hennes relationer med andra individer snarare än en moralfilosofisk teori för beslut och processer på samhällsnivå. Å andra sidan börjar allt i det lilla, det privata, hos individen. Samhället består ju, som bekant, av individer och om samhället består av individer som är överens med sig själva och i balans tror jag att det samhälle vi delar med varandra blir en bättre plats för alla.

PAPPA OCH KÄRLEKEN

Jag var länge avundsjuk på Zeb. Jag tyckte att han fick allt det av min pappa som jag aldrig fått – och som jag längtat efter. Zeb fick ömhet. Han fick pappas odelade uppmärksamhet och omsorg, han fick sova mellan mamma och pappa i deras säng och när han tiggde och tjatade om något skrattade pappa, nästan stolt, över hans fräckhet istället för att tillrättavisa honom som han gjort med mig och min bror när vi var små och ville ha glass eller godis. Zeb fick min pappas kärlek.

Zeb var en ståtlig röd duck tolling retriever. Han kom in i mina föräldrars liv några år efter att jag och min bror flyttat hemifrån. Första gången mamma och pappa åkte på semester utan Zeb var jag hundvakt. Redan semesterns andra dag ringde min pappa för att höra hur det var med hunden (inte med mig). Han bad mig hålla telefonen vid Zebs öra så att hunden kunde höra honom och sedan frågade han mig om Zeb känt igen hans röst. Hunden såg verkligen både glad och lite förvånad ut över att höra en bekant röst, så jag sade till pappa att Zeb alldeles säkert uppskattade att han ringde.

Med en tagg i hjärtat mindes jag när mamma och pappa åkte på en sexdagars semester till en kurort i Tyskland sommaren

jag fyllde fem. Pappa hade korats till segrare i en limericktävling i Kvällsposten och första priset var en vistelse med helpension på ett tyskt pensionat bland bergen. Jag var ett mycket oroligt barn, och den fasa jag kände över att mina föräldrar skulle åka båt (jag var mycket rädd för att färdas över vatten) och vara borta i nästan en hel vecka är ett av mina tidigaste och starkaste barndomsminnen.

Jag var övertygad om att de skulle dö och aldrig mer komma hem. Oroligt bevakade jag telefonen – en svart kobra – i mormors hall. Inte en enda gång var det mamma och pappa som ringde. Det var för dyrt, sade pappa när de äntligen återvänt och jag, lätt förebrående, frågade varför de inte ringt hem.

Allt det där tänkte jag medan pappa, nästan trettio år senare, med öm röst pratade med sin hund i min telefon. Jag insåg naturligtvis det löjliga i att vara avundsjuk på en hund, en mycket trevlig och intelligent hund dessutom, som jag själv också var mycket förtjust i.

Kärleken, eller vår längtan efter att bli älskade, lockar inte alltid fram det vackraste hos oss. Bristen på kärlek, misstanken att inte vara särskilt älskad, väcker ilska, sorg, bitterhet och kan, som i mitt fall, göra oss lite löjliga. Avvisande kan göra oss rasande och hämndgiriga eller ömkliga och klängiga.

Så är det med sådant som är viktigt – och att vara älskade, att få och att ge kärlek, är ett djupt liggande mänskligt behov. När människan fått de primära, fysiska behoven av mat, vatten och sömn uppfyllda söker hon trygghet, kärlek, vänskap och gemenskap. Kärlek återfinns redan på tredje steget i Maslows behovstrappa, före både makt, bekräftelse och självförverkligande.

Jag är för övrigt inte den enda som blivit svartsjuk på en hund. Sigmund Freud, den banbrytande psykoanalytikern, fick på ålderns höst en chow chow av sin dotter Anna. Hunden, som fick namnet Yofi, blev hans ständige följeslagare och assistent. Det påstås att Freud ansåg att Yofi hade »en betydande psykoanalytisk förmåga« och dessutom var en »mycket god människokännare«. Faktum är att Freud var så fäst vid Yofi att Anna beklagade sig över att hunden fick mer kärlek och omsorg än hon.

Ganska snart slutade jag i alla fall att vara svartsjuk på pappas hund. Istället fascinerades jag över all kärlek som bodde i min pappa, bakom hans ganska karga attityd. Det var som om all kärlek han snålat med hela sitt liv plötsligt bara vällde ut, inte bara över hunden utan också över mig, min bror och barnbarnen som kom. Hundens tillit, trofasthet och obetingade kärlek förlossade pappas kärlek och han blev en mjukare man. Den som upplever sig vara älskad har lättare att älska – och man inte själv fått erfara en trygg, pålitlig kärlek som barn är det måhända svårt att ge det som man själv inte fick till sina barn.

»Att älska är att ge det man inte har till någon som inte vill ha det«, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan och sätter fingret på något av kärlekens paradox: det ogripbara i kärlekens väsen – eller kanske det omöjliga i att förstå vad kärlek är – parat med den starka viljan att älska, och, får man förmoda, bli älskad. Lacan intresserar sig framförallt för den romantiska, eller möjligen erotiska, kärleken, den där kärleken mellan två människor som bygger på val. Det skiljer den från

kärleken mellan föräldrar och barn, eftersom man inte väljer sina föräldrar. Man måste inte älska sina föräldrar, men man vill väldigt gärna älska sin mamma och pappa – och man vill, kanske mer än något annat, bli älskad av sina föräldrar.

Den kärlek vi får under uppväxten formar våra bilder av kärlek och av vad vi är förtjänta av. Får man inte ömhet, trygghet och uppmärksamhet som barn är slutsatsen att man inte är värd vare sig ömhet, trygghet eller uppmärksamhet nära, och varje kärleksrelation man ger sig in i präglas av rädslan att bli övergiven, avskuren och avfärdad.

Människan vill älska och bli älskad. Varför är det då så svårt? »Kärlek är en illusion, den som älskar saknar något men han vet inte vad det är; den älskade vet inte mer, han besitter något som gör honom attraktiv, men han vet inte vad«, fortsätter Lacan och måhända har vi i alla fall en början till svar på vår fråga här. Det är svårt att älska eftersom vår bild av vad kärlek är inte är rimlig. En betydande del av våra föreställningar om kärlek är fiktion – »människor skulle aldrig förälska sig om de inte hört talas om kärlek«, som den franske författaren François de La Rochefoucauld skriver. Det finns liksom ett manus, en form för förälskelse och kärlek vi förväntas anamma.

Låt oss konstatera att kärleken och berättelsen om kärlek inte är samma sak: Den romantiska kärleken, bestående av rosor, promenader hand i hand och middagar på tu man hand, är en konstruktion, byggd av andras berättelser om kärlek, av fiktio-

nens bilder, filmer, romaner, tv-serier, reklam. På samma sätt förhåller det sig med våra föreställningar om kärlek mellan barn och förälder och kärleken mellan vänner.

Våra föreställningar om vänskap, om föräldraskap, om trygga pappor och kärleksfulla mödrar är också konstruerade av ett mischmasch av autentiska upplevelser, fiktiva berättelser och egna drömmar. Vi övar oss genom att iaktta hur andra gör, och vi härmar tills vi spelar rollen av bästa vän för evigt eller förälskad kvinna så väl att vi övertygar både oss själv och andra –ja, ända tills någon synar korten och avslöjar vår charad.

Den sortens charad är främmande för hundar: »En hund

älskar sina vänner och biter sina fiender«, som Freud ju skrev. Jag tycker mig ana ett visst mått av uppgivenhet hos psykoanalysens fader i citatet. Varför krånglar vi människor till det så? Kan vi ta intryck av våra hundar och deras sätt att vara –tydligare, ärligare och mer äkta.

Ärlighet, äkthet, tydlighet, gemenskap, tillit och lojalitet – konturerna av en attityd till livet, en filosofi om man så vill, avtecknar sig i resonemanget om människans relation till hunden. Den grekiske filosofen Diogenes kan ha varit den förste att formulera en livshållning med inspiration från hundens inställning till sin tillvaro. Han hyllade hunden för den enkla livsstilen, för förmågan att finnas i nuet och se glädjen i de små tingen. Han var inte den siste att formulera en filosofi med hjälp av hundar. Till de senare tänkarna som reflekterar med utgångspunkt i relationen mellan hundar och människor hör vetenskapsteoretikern och feministen

Donna Haraway samt den franske filosofen Mark Alizart.

Haraways The Companion Species Manifesto: Dogs, People and Significant Otherness från 2003 har rönt en del uppmärksamhet liksom Alizarts Dogs: A Philosophical Guide to Our Best Friends från 2019. Haraway tar avstamp i sin relation med hunden Cayenne. Hon undersöker frågor om makt och samarbete och myntar begreppet »companion species«. Därmed ifrågasätter hon bilden av människan som hundens härskare. Haraway betraktar relationen mellan hund och människa som ett samarbete, reciprok snarare än assymetrisk.

Också Alizarts tänkande om hundar – eller kanske snarare med hundar – har sitt upphov i en egen relation med en hund. Alizart skrev sin bok om hundar och filosofi som en del i sitt sorgearbete efter att hans första hund dött. Alizart beskriver, inte helt olikt Haraway, hunden som en vägvisare, en vän som subtilt pekar på det som verkligen räknas i livet, hjälper oss att finna glädje och dessutom sätter oss i kontakt med naturen som ju också är vårt ursprung.

Både Haraway och Alizart menar att människan kan lära sig något av hundar: Om livet, men också om att vara människa. Jag tror att vi kan lära oss något om kärlek, om vänskap och om det som är väsentligt i livet genom att fundera över hundens sätt att vara hund i relation till människan men också genom att reflektera över hur vi är människor i relation till hundar.