9789180022828

Anna Hedenmo

EN BIOGRAFI OM ANNETTE KULLENBERG

Av Anna Hedenmo har tidigare utgivits:

Uppdrag sanning: möten och tankar, Brombergs 2018

Hästkärlek (antologi), Brombergs 2020

© Anna Hedenmo 2023

Mondial, Stockholm

omslag: Eva Wilsson

omslagsfoto: © Lars Nyman / TT Nyhetsbyrån

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002282-8

Författarens anmärkning

Den här boken innehåller scener, händelser och miljöer som är detaljerat återgivna. Detta har varit möjligt tack vare en lång rad intervjuer jag har gjort med människor från skilda delar av Annettes liv.

Utöver dessa berättelser har jag anförtrotts brev, sms och mejl mellan Annette och människor i hennes närhet, även vänners dagboksanteckningar har varit viktiga pusselbitar. Och från Annettes drygt femtioåriga produktion av böcker, artiklar, kolumner och tv-framträdanden har jag haft ett nästan oändligt källmaterial att ösa ur.

Min ambition har naturligtvis varit att ligga så nära verkligheten som möjligt. En biografi måste vara sann i det den väljer att skildra, även om den aldrig kan täcka in en människas hela liv och väsen. Men en biografi måste också – fråga bara Annette – vara underhållande, vilket har varit ytterligare en ambition från min sida. För att ge liv åt berättelsen har jag därför på vissa ställen tagit mig friheten att utifrån intervjuer och källmaterial återskapa replikskiften mellan Annette och människor i hennes omgivning. Det är många som ytterst generöst har bidragit till denna bok genom sina ärliga och öppenhjärtiga berättelser. Framförallt vill jag tacka Annettes båda döttrar Ylva Kullenberg och Katarina (Ulrika) Strand. Utan er ingen bok om denna briljanta och egensinniga kvinna.

SOLITÄR

I. adj.: ensam(stående); isolerad; som kännetecknar den som lever ensam

II. subst.: slipad ädelsten som infattats ensam; som utmärker sig gm att vara ovanligt stor o. vacker

e n sen fredagseftermiddag i september 1999 möter jag upp några SVT-kollegor i Gondolens bar. Med utsikt över Gamla stan och Stockholms inlopp tar vi ett glas vin i väntan på bussen som ska ta oss vidare till Nacka. Vi jobbar alla på Rapports morgonprogram, och i kväll är vi hembjudna till en av programmets återkommande gäster: Annette Kullenberg.

Annette ingår i »nyhetspanelen«, där hon tillsammans med den tidigare LO-basen Stig Malm och författaren Göran Hägg varje vecka kommenterar och reagerar på aktuella snackisar från nyhetsfloden. Det är en kvick och slagfärdig trio, där Annette briljerar med sina pricksäkra analyser och sarkastiska kommentarer, alltid med ett udda och överraskande perspektiv.

Vi är ett gäng trötta programledare och redaktörer efter en vecka med tidiga morgnar. Vinet gör oss lite fnittriga och uppsluppna. Men mest av allt är vi förväntansfulla och lite förvånade över inbjudan – ingen av oss har egentligen någon personlig relation till Annette, vi ser henne nästan som en ikon, Aftonbladets stora stjärna som vi förhåller oss till med stor respekt.

Jag tar en klunk Chardonnay och ser plötsligt ett bekant ansikte i andra änden av baren: Claes Borgström, Annettes bror.

»Vilket märkligt sammanträffande, vi är på väg hem till din syster!« ropar jag tvärs över bardisken.

Claes Borgström är en av landets ledande brottmålsadvokater. Han fick sitt mediala genombrott när Christer Pettersson stod åtalad för mordet på Olof Palme, och Claes kommenterade rättegångsförhandlingarna i Sveriges Radio.

Några år senare, i början av 90-talet, var Claes min bisittare när jag för Ekots räkning rapporterade från den uppmärksammade styckmordsrättegången. Två läkare misstänktes för att ha mördat och styckat en prostituerad kvinna, och hela Sverige följde fallet.

Nu ser Claes Borgström lite beklagande på oss som är på väg hem till hans syster, tömmer sitt glas och mumlar ett lite ironiskt »ha det så trevligt« innan han tar sin rock och går.

Den charmiga sekelskiftesvillan, röd med vita knutar, ligger vackert belägen precis intill Vaxholmsbåtens brygga, och Annette, klädd i smaragdgrön sidendräkt, tar emot oss på punschverandan. Ute på farleden drar Finlandsfärjor och kryssningsfartyg förbi medan två gymnasietjejer i vita förkläden serverar oss gin och tonic. Vi sippar på våra drinkar medan Annette visar oss runt i villans nedervåning. Ett trivsamt hem med traditionell högborgerlig inredning som andas Svenskt Tenn: blommiga Josef Frank-tyger, sprängfyllda bokhyllor i mahogny, inbjudande stoppade fåtöljer.

I matsalen är Annette noga med hur vi placerar oss runt bordet. Hon vill ha oss programledare, som Marianne Rundström och mig själv nära, och allra närmast vill hon ha John

Chrispinsson, eller »Radio-Jon« som hon konsekvent kallar honom eftersom han även jobbar på Sveriges Radio. Det är tydligt att John står högst i rang hos Annette, de är båda belästa och klassiskt bildade på ett sätt som inte alltid kännetecknar journalister.

Medan flickorna i förkläden serverar oss coq au vin och fyller våra glas med Bordeauxvin rör sig samtalet mellan aktuella nyhetshändelser. Moderaternas nya partiledare Bo Lundgren, som efterträtt Carl Bildt, kan det verkligen bli bra? Margot Wallströms nya jobb som EU-kommissionär, och den där nya Pridefestivalen, kommer intresset verkligen vara så stort?

Till en början deltar Annette i diskussionerna, men snart märker jag att hennes leende har slocknat, hon låter irriterad. Det är något med vårt babblande som inte passar henne, hon verkar inte hitta sin roll. Känner hon att hon tappat kontrollen? Att hon inte längre är den självklara medelpunkten? Jag kommer att tänka på en kollegas berättelse om Annettes femtioårsfest tio år tidigare, hon hade tagit emot gästerna liggande på en divan, klädd i en kortkort kreation med mycket generös urringning.

När Louise Bjarke, en av redaktörerna, förutspår en tuff tid för socialdemokratin utan Margot Wallström på hemmaplan, går Annette från irriterad till smått aggressiv. Hon naglar fast Louise med blicken och frågar med vass röst hur mycket hon egentligen känner till om det socialdemokratiska partiets inre liv. En känsla av obehag sprider sig runt bordet, vi börjar snegla mot varandra. Vad är det som händer?

När vi är framme vid desserten – äppeltarte med mandel och calvados – känner jag paniken komma krypande. Hur länge

ska detta pågå? Vi kaxiga tv-människor som ingen sätter sig på i vanliga fall, har förvandlats till en skock lydiga och skrämda får, vi är gisslan bland årgångsviner och silverbestick.

I ett desperat försök att rädda kvällen börjar jag smickra Annette, i naiv förhoppning att detta ska få henne på bättre humör. Jag berättar hur jag alltid beundrat henne, hur jag som tonåring snodde min pappas Aftonbladet, slukade hennes krönikor som jag inte alltid förstod men ändå drogs till, och tyckte hennes bildbyline var så cool att jag åkte hemifrån Hässelby till Gamla stan och köpte en likadan lamatröja med inkamönster i en peruansk butik. Sen klippte jag hellugg som Annette och började drömma om att bli journalist.

Men inget hjälper, Annette avbryter mig bryskt och gör klart att det är hennes tid som utrikeskorrespondent i Argentina som jag borde prata om, inte om hennes kolumner från anno dazumal. Det var reportagen utomlands som var hennes karriärs höjdpunkt, men det kan man kanske inte begära att några medelmåttiga journalister i Europas utkant ska förstå.

Vid det här laget är stämningen nära fryspunkten, allt vi säger, alla samtalsämnen, avfärdas av Annette. Varje försök till nya diskussioner faller platt till marken när hon förbigår dem med tystnad eller avbryter mitt i en mening. Det blir tystare och tystare vid bordet, till slut hörs bara Annettes lite släpiga röst som föreläser om tiden som Aftonbladets utsända i världen.

Efter middagen vill hon absolut visa oss sin nyinstallerade digital-tv. Hon sätter sig på golvet framför den generöst tilltagna

skärmen med två rejäla fjärrkontroller i händerna och börjar

bläddra mellan kanalerna: BBC, CNN, Sky … En och annan porrkanal dyker visst också upp, vilket väcker lite munterhet, men det är försent att rädda kvällen. Vi gäster känner oss så tilltufsade och slokörade att vi bara vill åka hem.

På bussen tillbaka mot Slussen kan vi inte annat än bara titta på varandra, närmast chockade över vad vi just upplevt. Skrattet bubblar i oss, men känslan av absurd humor överskuggas av sorgsenhet. Bilden av Annette på golvet med alla sina tv-kanaler. Denna blixtrande begåvning, denna framgångsrika och beundrade skribent, journalist och författare. Så ensam.

Nästan två decennier efter den oförglömliga middagen på Hasseludden rasar metoo-rörelsen i stora delar av världen. Och när Sveriges Radio repriserar en dokumentär från 70-talet om sexism och supande på Aftonbladet, seglar Annette Kullenberg upp i mitt medvetande igen. Här skildras bakgrunden och upptakten till Dokumentet – vittnesmålen som trycktes upp i fyrahundra exemplar och delades ut till tidningens alla medarbetare. När jag lyssnar inser jag att det var just Annette som ledde kampen mot gubbväldet på redaktionen. Det var hon som insåg att orättvisor och förtyck måste dokumenteras för att stoppas och för att därefter bli en del av kvinnohistorien.

Att den person som metodiskt och målmedvetet drev fram historiska förändringar för kvinnliga journalister, tjugo år

senare gör allt hon kan för att platta till andra kvinnliga journa-

lister som hon bjudit hem på middag, gör mig inte riktigt klok. Och när jag ser tillbaka på 70-talets bh-lösa och osminkade feminister i rågummisulor och ställer dem bredvid Annettes Chaneldräkter, knallröda läppar och stilettklackar, så blir bilden av Annette än mer komplex.

Men kanske var det helt logiskt att det var just hon som utkämpade kvinnokampen på Aftonbladet. I hela sitt liv var hon frispråkig och orädd, något hon själv förklarade med uppväxten i en högborgerlig familj: »Jag var uppfostrad till att man inte är underställd någon.«

Att lyssna på radiodokumentären Vad är det ni tjejer vill egentligen? är en nästan overklig upplevelse. Insikten att detta hade pågått bara några år innan jag själv blev journalist är omskakande. Reportrar som slog vad om vem som kunde få omkull den kvinnliga praktikanten, redaktörer som lät artiklar om motorsport illustreras med halvnakna kvinnor utan ansikten. Berättelserna inifrån Aftonbladet var en sådan total kollision med den bild jag som tonåring haft av journalistbranschen. I min värld hade reportrar och skribenter utgjort samhällets spjutspets, de var de smarta och intellektuella personer som för länge sen hade gjort sig av med gamla förlegade könsroller. Jag hade sett framför mig män och kvinnor som samarbetade i kreativa team, med självklar respekt för varandra, som både människor och journalister. Jag hade sett Annika Hagström, Pia Brandelius och June Carlsson ta självklar plats i de största tv-programmen. Med självförtroende och auktoritet berättade de om världen och ställde makthavare till svars. Men när jag hörde om Dokumentet insåg jag hur lite jag då hade vetat om

machokultur och kvinnoförnedring i det yrke jag så hett hade längtat till.

Samma år som metoo tapetserar Sverige med löpsedlar om kända män som anklagas för sexuella övergrepp, utses jag till ordförande för Publicistklubben. Och ännu en gång korsas mina och Annettes vägar, hon hade haft samma uppdrag tjugo år tidigare. Många av debatterna jag leder som ordförande handlar om metoo och dess följder, och under den tiden tänker jag mycket på Annette och de andra kvinnornas kamp på Aftonbladet. På vilket kompakt gubbvälde de fajtades mot, hur omöjlig ekvationen yrkesliv och familjeliv var för den kvinna som ville satsa på sin karriär. Det blir också tydligt för mig att dessa kvinnor betalade ett mycket högt pris för sitt yrkesliv, och Annette var en av dem.

Kanske, tänker jag, var hennes sätt att fara fram genom livet som en bulldozer det enda sättet för en kvinna född i slutet av 30-talet att få den framträdande plats och position som hennes sprakande intellekt förtjänade.

Den 28 januari 2021 avlider Annette på ett sjukhus i Portugal. Senare samma år reser jag som stipendiat till Villa San Michele på Capri, med resväskan full av krönikesamlingar och romaner signerade Annette Kullenberg. I tre veckor är jag helt innesluten i Annettes värld. I hennes stilistiska briljans, halsbrytande perspektiv, i konflikter och kamper, i hennes humor – och i hennes mörker.