det lilla landet som ångrade sig
inlaga_klar.indd 1
2023-02-14 10:37
Mustafa Panshiri Jens Ganman
inlaga_klar.indd 3
2023-02-14 10:37
© Jens Ganman & Mustafa Panshiri 2023 Mondial, Stockholm författarfoto: © Sepehr Nosrati form: Gustav Schiring målning: Maud Muller av John George Brown, 1868 Tryckt hos Livonia (Lettland) 2023, i samarbete med Printpool isbn: 978-91-8002-278-1
inlaga_klar.indd 4
2023-02-14 10:37
For of all sad words of tongue or pen, The saddest are these: »It might have been!« John Greenleaf Whittier, Maud Muller
inlaga_klar.indd 5
2023-02-14 10:37
Innehåll DEL 1: FÖRE APOKALYPSEN 1. Urkult 2. Ångerbranschen 3. Pöbelmedier 4. Pray the gay away 5. Det perfekta brottet 6. Oberoende realister
11 29 37 53 65 79
DEL 2: EFTER APOKALYPSEN 7. Sjukt dålig stämning 8. Raus 9. »Kan du squirta på beställning?« 10. Medinastudenten 11. »Ge fan i min släpvagn« 12. Finlands sak är ... svår 13. Franskt facit Slutord
inlaga_klar.indd 7
99 113 119 131 143 165 189 220
2023-02-14 10:37
DEL 1 FÖRE APOKALYPSEN
inlaga_klar.indd 9
2023-02-14 10:37
1
Urkult
Om den politiska korrektheten har en geografisk – och ideologisk – mittpunkt så finns den i Ångermanland. I den lilla byn Näsåker strax intill Nämforsen. Eller mer exakt: den finns på Urkult, på den lilla musikfestivalen med det stora, multikulturella hjärtat. Sen 1995 har de spridit världsmusikens evangelium i Norrlands inland. År 2022 står artister som Dawda Jobarteh, Ebo Krdum, Oknytt, Syster Sol och Szabadság på programmet. De kommer från platser som Mali, Kwazakhele, Gambia och Sudan och för människor på högerkanten, speciellt i den nationalistiska miljön, är Urkult gissningsvis en enda lång sketch. Batiktanter i kubik (i alla åldrar), vegetarisk mat, örtmagi, gräskorgsflätning, urkraftsdans i grupp och kanske ett och annat bloss jazztobak. Det är tre dagars KRAV-odlad, HBTQ(r)-certifierad superinkludering och man kan fråga sig varför i hela världen vi åker dit? Vi vet inte riktigt. Kanske för att Urkult skulle kunna vara en framtidsversion av Sverige – om mångkulturen segrar och alla slutar att åka bil och flyga. Det där sista låter bittert. Det blir 11
inlaga_klar.indd 11
2023-02-14 10:37
en vulgarisering av ett i grunden komplicerat ideologiskt dilemma: Var går gränsen för vår altruism och vårt medkännande med omvärlden? Eller för att parafrasera den gamla Agendadebatten från 2012 som det blev sånt rabalder om: Hur mycket humanism tål Sverige? Ganska mycket förhoppningsvis, men som Rousseau sa: »När välstånd råder sover ångern, men den vaknar – med bitterhet – när motgångarna kommer.« Och även om motgångar är relativa i ett globalt sammanhang får man väl erkänna att det finns saker i det svenska samhällsmaskineriet som numera kärvar ganska rejält. Pudelns kärna är hur som helst: Har vi ångrat oss? Som kollektiv? Vill vi lämna tillbaka varan? Landet? Mångkulturen? Det humanitära stormaktssamhället? Är varan defekt? Levde den inte upp till våra förväntningar? Vi tycker att vi ser fler och fler tecken på det, inte bara hos högern. I takt med att fler spektakulära våldsdåd inträffar och den sociala oron griper omkring sig blir svensken mindre öppen och generös. Lågkonjunkturen lägger sten på börda. Vi ser om vårt eget hus. Värnar om familjen och vännerna i första hand. Det är synd om barnen i Afrika, visst, men vad gör en vanlig knegare när hon eller han får en elräkning på 15 000 i brevlådan? Eller vaknar av att nån dåre sprängt trapphuset? I vilket fall går det inte att utnyttja det öppna köpet nu. Det är för sent – bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka. Vi öppnade våra hjärtan och jublade när Löfven stod på Medis 12
inlaga_klar.indd 12
2023-02-14 10:37
och ropade att hans Europa inte bygger några murar. Och på Urkult lever den drömmen (tror vi). Drömmen om ett öppet, mångkulturellt samhälle där det räcker med att dansa barfota med blommor i håret till pakistansk näsflöjtstechno för att vara en god människa. På Urkult avfärdar man alla invändningar mot invandring och kass integration som ren ondska och missunnsamhet. Vi kommer antagligen att bli lynchade. * Vi lyssnar på en dokumentär om det havererade Bulletin projektet medan vi kör norrut, förbi Sollefteå och Resele. Berättarrösten jämför projektets upphovsman Tino Sanandaji med Napoleon Bonaparte. Tidigare anställda på Bulletin vittnar om hur Tino gett dem eksem och mardrömmar genom sin drakoniska ledarstil. Det känns som att människorna i Bulletinsfären är själva antitesen till Urkult. Det är mycket svårt att tänka sig Alice Teodorescu barfotadansa i extas framför en maltesisk trumgrupp. Eller Ivar Arpi göra detsamma i psykedeliska bellbottoms och en lila kristallskärva fastlimmad i pannan. »Lyssna!« säger Mustafa och håller upp pekfingret när trippelmördaren Ricard Nilsson gör entré på det famösa styrelsemötet. Han ler glatt medan jag skakar på huvudet. »Det här går inte ens att hitta på …« »Inte en enkel, inte en dubbel … utan en trippel-mördare som juridiskt ombud!« Mustafa skrattar hjärtligt. Han älskar 13
inlaga_klar.indd 13
2023-02-14 10:37
sånt här. Bisarra situationer. Jag tänker att han snart ska få sitt lystmäte. »Endast det bästa var gott nog för Bulletin.« »Vi skrev åt dem, glöm inte det …« »En artikel.« »Men ändå.« Vi svänger av väg 90 och parkerar ute på en äng bakom kyrkan i centrala Näsåker, sen följer vi malströmmen av solmogna hippies mot Folkets park där festivalen ska hållas i dagarna tre. Vädret är fantastiskt, stämningen på topp. Många går barfota och har dreads med många årsringar. Det är glada barn överallt. En och annan transperson. Vagnar med thaimat. Drömfångare. Hampabyxor. Jag nickar och tänker på Hunter S. Thompson: »Det finns inget som heter paranoia. Dina värsta mardrömmar kan bli verklighet precis när som helst.« Detta är vårt Fear and Loathing in Las Vegas. Jag är Raol Duke (alias Thompson) och Mustafa är Dr. Gonzo. Underrubriken till Thompsons klassiska road trip-skildring var: »En vild resa till den amerikanska drömmens hjärta« och för många är Urkult den svenska drömmen. Drömmen om ett gränsöverskridande, mångkulturellt samhälle där alla är snälla mot varandra och försöker göra gott. En hedervärd ambition, värd all respekt. Det är så här man önskade att man själv orkade vara lite oftare: öppen, fördomsfri, nyfiken på andra kulturer. En sann kosmopolit istället för en trist cyniker som tror att det är skillnad på kultur och kultur och att vissa kulturer kanske till och med är sämre än andra. Det 14
inlaga_klar.indd 14
2023-02-14 10:37
där sista snuddar vid den sortens tankegångar vänstern aldrig vill diskutera med öppna ögon: Är svensk nationalism värre än exempelvis tuaregisk? Eller palestinsk? Är den ena sorten bättre än den andra? Eller sämre? Är den ena kulturen mer värd att bevara än den andra? Vi sätter oss i kön utanför entrén och studerar folk. Ett ungt par fångar mitt intresse: han – smal, snygg, vältränad, talibanskägg, inga skor, fantastiska dreads, snöre istället för skärp. Hon – blond, snygg, alternativ, höga kindkotor, trubbig näsa. De har med sig sin treåring i en barnvagn men de pratar inte med varandra på hela den långa stunden de köar. De står mest och ser olyckliga ut. Beklämda. Humorlösa. Senare på natten ser jag killen sitta på golvet med ryggen mot väggen inne i danslogen och lyssna – koncentrerat – på afrikansk folkmusik. Han blundar demonstrativt. Absorberar musiken. Ser inte ut att ha särskilt kul, präglas bara av ett gigantiskt allvar, och lite känns det så när vi sitter där vid entrén: som att vi ska in till rektorn. Alltså Mustafa och jag. Vi har gjort nåt dumt och nu ska vi få skäll. Vi hör inte hemma i de här kretsarna, det är tydligt. Det är svårt att ta på exakt varför. Delvis handlar det om kläder och attribut men det är nåt annat också och jag funderar på om de andra besökarna ser på oss att vi medverkat i Navid Modiris podd? Syns det på oss att vi känner Chang Frick? Att vi poserade på bild med Jimmie Åkesson i vår förra bok? Jag känner hur paranoian kommer krypande samtidigt som jag sitter och irriterar mig över att Urkult inte är tillräckligt klichéartat. Vi känner inga haschångor, ser inga AFA-flaggor. 15
inlaga_klar.indd 15
2023-02-14 10:37