INNEHÅLL
Författarens anmärkning
7
Tidslinje
9
1
Nadja
13
2
Muren faller
29
3
Saklighet och opartiskhet
42
4
Patient noll
57
5
Nermin
67
6
Ett livshotande syndrom
74
7
En gentleman i manchesterbyxor
90
8
Konflikten
103
9
De norska journalerna
118
10
Kiruna
136
11
Uppdrag förvanskning
143
12
Larmet
159
13
En omöjlig utredning
177
14
Utredning och motattack
190
15
Uppdrag slutfört
201
16
Skuggboxaren och Sluggern
215
17
Stockholmssyndromet
232
18
Vetenskap och beprövad erfarenhet
250
19
Professorerna i Dalarna
265
20
På flyget hem
283
21
Evidensupplevelse
306
Källförteckning
324
Personindex
332
5
inlaga_TILL_TRYCK.indd 5
2020-09-07 15:25
inlaga_TILL_TRYCK.indd 6
2020-09-07 15:25
FÖRFATTARENS ANMÄRKNING
När jag första gången skrev om de apatiska flyktingbarnen, hösten 2019, var det som att låsa upp dörren till ett förbjudet rum. Där inne fanns alla tankar, åsikter och erfarenheter som i nästan femton års tid hade förpassats från offentligheten. Plötsligt klev personer fram och berättade om sina erfarenheter. Deras berättelser var inte baserade på rykten eller andrahandsuppgifter – utan på en mångårig yrkesverksamhet. Stora delar av den här boken är baserad på deras erfarenheter, där de flesta idag framträder i eget namn. Boken bygger också på tusentals sidor med dokumentation från statliga utredningar, forskningsrapporter, Socialstyrelsen, polisen, Migrationsverket, migrationsdomstolarna och andra myndigheter. Jag lyfter också fram de tidningsartiklar, radio- och tv-inslag som formade debatten och som påverkade besluten. Men den här boken hade inte blivit möjlig om inte Nermin och Anahit Arakelyan hade berättat om sin tid som »apatiska«. Att Anahit dessutom gjorde det offentligt, i eget namn, har enskilt betytt mer än någonting annat. För de barn vars symtom gett familjerna uppehållstillstånd är det behäftat med risker att berätta. Familjerna kan förlora sina uppehållstillstånd och barnen sina familjer eftersom de bryter 7
inlaga_TILL_TRYCK.indd 7
2020-09-07 15:25
FÖRFATTARENS ANMÄRKNING
lojaliteten. Kombinerat med en generell känslighet och polarisering kring asylfrågor har det kitt som hållit ihop narrativet om de apatiska barnen således varit oerhört starkt. Fortfarande finns det läkare, vårdpersonal och poliser som inte vill berätta, ens anonymt, om vad de sett och upplevt. Och sedan finns de som varit i ansvarsposition som inte vill bli intervjuade. Likväl har tillräckligt många människor trätt fram för att möjliggöra en uppgörelse med den offentliga bilden av de apatiska barnen.
8
inlaga_TILL_TRYCK.indd 8
2020-09-07 15:25
TIDSLINJE
1989
Berlinmuren faller.
1991
Jugoslaviska krigen startar.
1991–1992
Sovjetunionen upplöses och 15 nya stater bildas.
1993
Flyktingpolitik blir het debattfråga i Sverige.
1996
Kritiserade utvisningar skapar konfliktfylld stämning mellan Invandrarverket och medierna.
1998
Första dokumenterade fallet av apatiskt flyktingbarn.
1999
Psykiatrer varnar för att intygsskrivandet i asylärenden har satt psykiatrin i en »gisslansituation«.
2004 april
Psykologen Andreas Tunström släpper rapporten Barn som gett upp varpå medier uppmärksammar omfattningen av problemet.
2004 maj
Göran Bodegård skriver i Läkartidningen att symtomen är livshotande och introducerar begreppet pervasive refusal syndrome.
2005 mar
SVT och TV4 lanserar Bryan Lask som expert på apatiska flyktingbarn.
9
inlaga_TILL_TRYCK.indd 9
2020-09-07 15:25
TIDSLINJE
2005 apr
Konflikten mellan barnläkare och barnpsykiatrer tar fart.
2005 apr
Marie Hessle och Nader Ahmadi släpper den första statliga rapporten.
2005 jun
SVT Aktuellt påstår att där finns hundratals apatiska flyktingbarn i Australien.
2005 jun
Socialstyrelsen håller experthearing med stora meningsskiljaktigheter mellan deltagarna. De norska fallen presenteras av Inger Schanche.
2005 sep
Regeringen lättar temporärt på asylregler.
2005 okt
Socialstyrelsen släpper meddelandeblad. Skriver att vårdpersonal bör vara uppmärksamma på manipulation, vilket väcker protester.
2005 nov
Uppdrag granskning sänder program om fallet Martina.
2005 nov
Migrationsverket polisanmäler föräldrar till apatiska flyktingbarn.
2005 dec
Polisen i Sundsvall anmäler fyra fall av misstänkt barnmisshandel.
2005 dec
DN publicerar »champagnemejlet«.
2006 maj
Andra statliga rapporten släpps.
2006 sep
Uppdrag granskning sänder »Spelet om de apatiska barnen«. Debatten blossar upp och dör.
2006 dec
Den tredje och sista statliga rapporten släpps.
10
inlaga_TILL_TRYCK.indd 10
2020-09-07 15:25
TIDSLINJE
2007 maj
Vetenskaplig konferens om apatiska flyktingbarn. Henry Ascher hävdar att konflikten är över och att konsensus i huvudsak råder.
2008 nov
Göran Bodegård och Guhn Godani släpper rapporten Bördan de kom med. Skriver att uppgivenhetssymtom beror på trauma.
2009 aug
Bernice Aronsson och Lotta Wiberg släpper studie efter toxikologiska analyser. Inga droger hittas i testerna.
2009 okt
Gellert Tamas bok De apatiska släpps och får översvallande recensioner.
2010
Läkarna Elisabeth Hultcrantz och Anne-Liis von Knorring börjar volontärvårda apatiska flyktingbarn.
2012
Uppsalaforskare påstår efter studie att de apatiska barnen har »extrema nivåer« av stresshormoner och att tillståndet inte går att simulera.
2013
Socialstyrelsen släpper vägledning och spikar diagnoskoden F32.3A med beskrivningen Uppgivenhetssyndrom.
2016
Forskaren Karl Sallin släpper studien Resignation syndrome: Catatonia? Culture-bound?, där han ifrågasätter både traumahypotesen och att apatiska flyktingbarn skulle finnas i hela världen.
2017
The New Yorker publicerar reportage om apatiska flyktingbarn i Sverige. Startar en våg av både utländska och svenska inslag där Elisabeth Hultcrantz figurerar som expert.
11
inlaga_TILL_TRYCK.indd 11
2020-09-07 15:25
TIDSLINJE
2019
Magasinet Filter publicerar reportaget »Ohörda rop« där två före detta apatiska flyktingbarn berättar att de tvingades att simulera. Debatten om de apatiska tar fart igen.
2020 jan
Dokumentärfilmen Life overtakes me nomineras till en Oscar.
2020 feb
Magasinet Filter avslöjar att huvudfallet i Life overtakes me är en bluff.
2020 feb
SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, kommer fram till att det saknas vetenskapligt underlag till diagnosticering och behandling av uppgivenhetssyndrom.
12
inlaga_TILL_TRYCK.indd 12
2020-09-07 15:25
1
Nadja »Men det visade sig att dessa rykten var vad vi idag kallar för fake news, propaganda från högerextremister.«
Nadja var sex år gammal när hennes föräldrar bestämde sig för att ta henne till akuten. Den 9 mars 2017 körde Nadjas mamma och pappa henne till Falu lasarett och berättade för läkaren att de hade fått ett avslag från Migrationsverket och Nadja därför hade blivit alltmer orolig och rädd. De senaste dagarna hade hon vägrat att äta och dricka och pratade inte längre med föräldrarna. Dessutom hade hon svårt att hålla tätt och behövde använda blöja. Innan Nadja togs till akuten hade hon varit livligare än de flesta i klassen, envis och snabb i fötterna. På sitt rum sparade hon flera medaljer från orienteringslopp hon sprungit i skogarna utanför småstaden i Dalarna där familjen bodde. Men nu var det slut med det. Läkaren undersökte Nadja, tog puls, blodtryck och blodprover, men kunde inte hitta några kroppsliga fel. För säkerhets skull skrevs hon dock in över natten för observation och för att 13
inlaga_TILL_TRYCK.indd 13
2020-09-07 15:25
OLA SANDSTIG
»försöka arbeta runt matsituationen«, enligt läkarintygen från barn- och ungdomskliniken på Falu lasarett. De tre följande dagarna fick Nadja knappt äta eller dricka någonting. När familjen åt middag tillsammans med några vänner fick Nadja bara se på och sedan tvingade föräldrarna henne att gå ut och springa för att hon skulle bränna kalorier och göra av med vätska. Den sexåriga flickans kropp påverkades snabbt av omständigheterna. Den 12 mars noterade läkarna att hon »relaterat till svält fått en allvarlig rubbning av sina salter i blodet«. De skrev in flickan, gav henne intravenöst dropp för att återfå vätskebalansen och försökte sedan driva ner en sondslang genom näsan och svalget. Nadja, som hittills hade följt föräldrarnas krav på att hålla sig så passiv som möjligt, kunde inte hålla tillbaka skräcken inför att få en plastslang instucken genom näsan. Läkaren noterade: »I behov av sond, men vid försök till sondsättning får vi en mycket traumatisk situation där vi pga ångest och rädsla hos flickan blir tvungna att avbryta.« Trots Nadjas panikreaktion lyckades personalen två dagar senare föra en sond genom hennes ena näsborre ner i svalget. Hon framstod då som fullt apatisk och låg med slutna ögon, till synes medvetslös. De kom överens om att föräldrarna skulle sköta sondmatningen i hemmet och fick ett recept på sond näring de kunde hämta på apoteket. Läkarna gav dem också ett recept på D-vitamindroppar, för de visste att flickan inte skulle vistas utomhus i någon större omfattning och därmed var riskerna stora att hon skulle drabbas av D-vitaminbrist. Nadjas föräldrar hade klarat av första fasen. Om de fortsatt kunde få Nadja att framstå som sjuk var utsikterna goda för att hennes tillstånd skulle bedömas som tillräckligt allvarligt för att ge 14
inlaga_TILL_TRYCK.indd 14
2020-09-07 15:25
DE APATISKA BARNEN
familjen uppehållstillstånd på grund av »synnerligen ömmande omständigheter«. Men det kunde i värsta fall dröja flera år. * Nadjas familj kom till Sverige från Ukraina våren 2015. De ansökte om uppehållstillstånd hos Migrationsverket och angav att de var förföljda i sitt hemland. Familjen hade bott i en småstad i västra Ukraina där pappan drev ett företag som grävde ner fiberkablar och sålde internetabonnemang. Enligt pappans berättelse till Migrationsverket hade han blivit gripen av den ukrainska säkerhetstjänsten SBU. De gav honom ett ultimatum: antingen skrev han över sitt företag till dem eller så skulle han infinna sig i armén. Pappan vägrade. Han och hans kollegor ska ha blivit inlåsta och misshandlade så illa att en av hans kollegor dog av sviterna och pappan hamnade på militärsjukhus. Men han lyckades muta en sjuksköterska och fly från sjukhuset. Mamman berättade i sin tur att hon hade blivit kidnappad, slagen och sexuellt utnyttjad av samma grupp som var ute efter hennes man. Migrationsverket bedömde att deras berättelser var sammanhängande men fann inga belägg för att förföljelsen skulle vara myndighetsstyrd; det kunde lika gärna röra sig om handlingar utförda av kriminella. Hösten 2016 fick familjen avslag på sin asylansökan. Enligt mamman fick dottern Nadja först då reda på att de var hotade i hemlandet. Hon reagerade då med att bli alltmer inåtvänd och nu, efter ett drygt halvår, låg hon bara på sängen och vägrade att äta. Och nu var också läkarna övertygade om att flickan var sjuk. 15
inlaga_TILL_TRYCK.indd 15
2020-09-07 15:25
OLA SANDSTIG
* För Nadja förändrades livet över en vecka. Föräldrarna drog för gardinerna i lägenheten så att ingen som passerade på gatan skulle titta in. Nadja kunde röra sig fritt i hemmet, men så fort hon var utomhus körde föräldrarna henne i rullstol. Hon fick instruktioner om att alltid blunda, inte röra på några kroppsdelar och vila huvudet mot rullstolens nackstöd så att hon såg ut att vara avsvimmad eller förlamad. Hela vårdkedjan i Dalarna var nu engagerad i Nadjas fall. Föräldrarna fick ett schema från en dietist: Fresubin sondvälling 5 gånger per dygn och D-vitamin droppar dagligen. Enligt läkarnas instruktioner skulle de vända henne i sängen regelbundet för att undvika liggsår och de skulle ge henne massage och göra tänjövningar för att hennes muskler och leder inte skulle stelna. Visserligen skulle inget av det här göra Nadja frisk. Läkarna kände inte ens till någon behandling som gjorde barn med uppgivenhetssyndrom friska. Prognosen enligt läkarintygen »avgörs helt av om det går att skapa trygghet runt flickan och av erfarenhet vet vi att besked om permanent fundamental trygghet är avgörande för återhämtning. Om detta inte snabbt tillses riskerar tillståndet att fortsätta sin progress i djupare apati«. Vad sjukhuset i klartext skrev var att om Migrationsdomstolen, dit alla som fick avslag på sin asylansökan kunde överklaga, inte gav familjen ett uppehållstillstånd, helst så snabbt som möjligt, skulle Nadja bli ännu sjukare.
16
inlaga_TILL_TRYCK.indd 16
2020-09-07 15:25
DE APATISKA BARNEN
* Makarna Irina och Göran Bylund lärde känna Nadjas familj på senhösten 2016. De bodde nära varandra, träffades minst någon gång i veckan och deras barn lekte med varandra. Eftersom Irina var invandrad från Estland och talade flytande ryska kunde hon kommunicera bekymmerslöst med familjen. – Eftersom de hade fått avslag på sin asylansökan föreslog jag dem att flytta till Estland, berättar hon. Jag hade en lägenhet där och kunde skaffa jobb åt pappan. Men de bestämde sig för att istället överklaga till Migrationsdomstolen och invänta beslutet. När Irina i början på mars fick reda på att Nadja plötsligt hade blivit sjuk blev hon chockad. Hur kunde en flicka som lekte, åt och sprang på bara en dryg vecka bli till ett livlöst kolli? Hon kunde inte få ihop det. Men när alla täta sjukhusbesök ebbade ut och familjerna återigen började umgås insåg Irina att någonting inte stämde: – Hon var ett helt friskt barn, gick hemma, åt mat. Det enda mamman var orolig för var att hon skulle äta för mycket, så att läkarna fattade misstankar. Under våren och sommaren 2017 träffade Irina familjen minst femton gånger. För det mesta var hon hemma hos N adjas mamma och fikade och ibland var hon eller henne äldsta dotter barnvakt åt Nadja. De yngre barnen undrade vad det var för konstig slang som stack ut ur näsan på Nadja, men i övrigt var allting som vanligt, förutom att Nadja aldrig gick i skolan eller rörde sig utomhus. Till en början spelade Irina med, de var trots allt vänner. Hon till och med bar ut Nadja när hon skulle vara barnvakt, för hon 17
inlaga_TILL_TRYCK.indd 17
2020-09-07 15:25
OLA SANDSTIG
ville att Nadja skulle få komma bort från den deprimerande lägenheten där gardinerna jämt var fördragna. – Det var hemma hos dem, jag lyfte upp henne och hon var helt normal, men när vi gick ut i trapphuset blev hon plötsligt lealös. Hon blundade och reagerade inte på någonting längre. Jag hade lust att säga: »Du är ju frisk, du klarar att gå själv fram till bilen.« Irina satte flickan i bilen, spände fast säkerhetsbältet och åkte iväg. När hon väl var hemma bar hon in Nadja till huset. – När hon visste att ingen såg henne gick hon uppför trappan till andra våningen för att leka med mina barn. Under sommaren gnagde Irinas samvete. Hon såg att Nadjas liv var kraftigt kringskuret. Hon missade skolan, träffade inga skolkamrater och kördes runt som ett livlöst vårdkolli i en rullstol med nackstöd. När de besökte sjukhuset för kontroll, eller för att byta sond, tvingades Nadja i princip spela död för att inte väcka några misstankar. Samma sak gällde när vården gjorde hembesök. Hon fick inte prata, inte känna, inte göra det som alla andra barn i hennes ålder gjorde. Irina började bli alltmer tveksam till att medverka i behandlingen av vännernas dotter. Mot slutet av sommaren var hon på väg att anmäla familjen till socialtjänsten, men ångrade sig i sista stund. Hon var rädd för att det kunde få konsekvenser för hennes egen familj. De bägge familjerna slutade så småningom att umgås. * I augusti 2017 fick Nadjas familj besök av ett filmteam från USA. De amerikanska dokumentärfilmarna John Haptas och 18
inlaga_TILL_TRYCK.indd 18
2020-09-07 15:25
DE APATISKA BARNEN
Kristine Samuelson hade läst en artikel i The New Yorker om flyktingbarn i Sverige som hade blivit så traumatiserade att de låg i ett slags koma. Ingressen: »I Sverige har hundratals flyktingbarn förlorat medvetandet efter att de blivit informerade om att familjerna ska utvisas«. Det var en emotionellt gripande artikel, med foton av två vackra tonårsflickor som låg med slutna ögon i varsin säng. De såg ut att sova, men hade enligt den intervjuade läkaren, Elisabeth Hultcrantz, fallit i koma för att skydda sig från verklighetens grymheter: »De är som Snövit. De bara lämnar världen.« Historien, med den sagolika analogin, gjorde så stort intryck på filmarna att de bestämde sig för att åka till Sverige och göra en dokumentärfilm om de apatiska barnen. De kom i kontakt med den pensionerade öron-näsa-hals-läkaren från The New Yorkers artikel, Elisabeth Hultcrantz, samt hennes parhäst, psykiatern Anne-Liis von Knorring, som bägge arbetade som volontärer för organisationen Läkare i världen. Inom kort hade läkarna övertalat tre olika familjer att låta filmteamet komma hem till dem och filma deras apatiska barn. Samtliga hade fallit i ett slags koma, för att använda läkarnas terminologi, efter att familjen hade fått avslag på sin asylansökan. De låg till synes livlösa i sina sängar eller rullstolar och matades via sond. Den yngsta, som väckte mest sympati, var lilla Nadja som då precis hade fyllt sju år. De filmade när pappan ömt bar ner Nadja till sin rullstol och tog ut henne på en promenad. De filmade när den lilla flickan sondmatades med en vällingblandning och de filmade när mamman masserade hennes lealösa ben för att lederna inte skulle stelna. Framför kameran gjorde von Knorring ett test som var standard när hon och Hultcrantz gjorde sina undersökningar. 19
inlaga_TILL_TRYCK.indd 19
2020-09-07 15:25
OLA SANDSTIG
Hon lade ett paket is på Nadjas mage och mätte sedan puls och blodtryck. Om blodtrycket inte nämnvärt påverkades tog de testet som intäkt för att patienten hade sänkt medvetande. För filmarna och den tilltänkta filmpubliken fungerade det som ett bevis på att det som visades var på riktigt och de bägge läkarna skrev även ner testresultatet i läkarintygen som skickades till Migrationsdomstolen. Budskapet i filmen förstärktes ytterligare av att den välkända svenska journalisten och författaren Gellert Tamas, som bland annat skrivit böckerna Lasermannen och De apatiska, i en intervju fick berätta att det förut gick rykten om barn som simulerade: »Men det visade sig att dessa rykten var vad vi idag kallar för fake news, propaganda från högerextremister«. * I oktober, när Migrationsdomstolen skulle fatta beslut, hade Nadja tvingats spela sjuk i drygt sju månader. Hon hade blivit undersökt av barnläkare och barnpsykiatrer; fått hjälp av dietister, sjukgymnaster och arbetsterapeuter; varit i kontakt med socialtjänst och skolpersonal och hon hade haft ett filmteam på sitt rum – ingen hade reagerat. Tvärtom skrev läkarna tillsammans sju olika läkarintyg som vittnade om att Nadja var svårt sjuk med diagnosen uppgivenhetssyndrom. Fem av dem kom från barn- och ungdomskliniken i Falun och två från Anne-Liis von Knorring. I von Knorrings senast daterade intyg, som var sex sidor långt, framstod Nadja som döende: »Uppgivenheten är av den svåraste graden och livshotande«. Hon skrev att Nadja vid en eventuell utvisning kunde kvävas under flygresan och att »hon 20
inlaga_TILL_TRYCK.indd 20
2020-09-07 15:25