Lix: 16 Lättlästnivå: På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 43988 ISBN 978-91-7987-208-3 Upplaga 1:1 © Kerstin Lundberg Hahn och Nypon förlag 2021 Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Vill inget ont Författare: Kerstin Lundberg Hahn Omslag: Niklas Lindblad Tryckt av Adverts, Lettland 2020
Prolog Mellan ca 1680 och 1901 fanns i Sverige ett speciellt system med soldater. Alla gårdar delades in i grupper, som kallades rotar. Varje rote skulle ha en soldat redo om det blev krig. Bönderna i varje rote måste bygga ett torp där soldaten fick bo med sin familj. Han fick också lite mark att odla på. När det var fred arbetade soldaten åt bönderna, med jordbruket. När det blev krig, drog han ut i strid.
3
Den som blev soldat fick ofta ett extra efternamn, som t.ex. Blixt, Frisk, Rask, Modig, Svärd. Än idag finns många soldattorp kvar. Nu är de ofta sommarstugor – små, enkla hus. Och de som en gång bodde där – är de borta? Eller finns de kvar, osynliga?
4
1. Jag sitter i baksätet mellan Anton och hans lillasyster Elin. Elin har lurar i öronen och kollar på musikvideos. Hon märker nog inte mina och Antons händer. Hans hand på mitt lår, min hand på hans lår. Antons mamma Pia kör. Hon sneglar på oss i backspegeln då och då. Hon ser när vi pussar varandra, och ler lite. Vi är på väg till deras stuga på landet. 5
– Vera, Vera! säger Elin. Hon rycker mig armen. – Har du sett den här? Hon visar mig en kort video med en dans som hon tycker är cool. Hon sjunger med och gör samma rörelser som i videon. Jag hakar på, och Elin skrattar glatt. – Pappa, mamma, kolla! ropar hon och skruvar upp musiken. Jag och Elin gör rörelserna i takt med musiken. Pia ler i backspegeln. Deras pappa Jonas sitter bredvid Pia där framme. Han kikar bakåt och gör tummen upp. Anton suckar och himlar med ögonen. Sedan pussar han mig på halsen. 6
Det ilar i hela kroppen när han gör så. – Det är mig du ska vara med i helgen, viskar han. Inte min fåniga lillasyster. Elin hör vad han säger. – Jag är inte fånig! ropar hon. – Nej då, säger Anton. Bara liten. – Nähä, för jag ska börja skolan i höst! säger Elin. Hon putar med underläppen. – Liten och larvig, säger Anton. – Mamma, han sa larvig, ropar Elin. – Anton ..., säger Pia med vänlig men varnande röst. – Vad då?! Jag sa bara att hon var liten och … charmig, säger Anton. Han ler och drar med fingret över min axel så att jag får gåshud. 7
Jag slänger med håret. – Jag tänker i alla fall lära mig Elins dans. Jag vill också vara charmig, säger jag. Elin skrattar. Hon är glad igen. – Där ser du! säger hon till sin storebror. Jag lägger min hand högre upp på Antons lår och klämmer lite. Han är min första riktiga pojkvän, och jag längtar till kvällen. Deras stuga är så liten. Därför ska vi sova i tält i trädgården, jag och Anton.
8
2. Vi kommer fram till stugan lagom till lunch. Antons familj köpte den för ett år sedan. Det är ett gammalt soldattorp. Det ligger nära vägen, med bara en häck emellan. Men det är en liten väg och inte mycket trafik. Man kan höra fåglarna sjunga i skogen bakom torpet. På andra sidan vägen är det en äng. Där går bruna kor och betar. Den lilla byn med affär, skola och kyrka ligger en bit bort. 9
Torpet ligger för sig självt, med bara skogens fåglar och ekorrar som sällskap. Vi äter pasta till lunch. Sedan går vi alla fem på en stig genom skogen till en liten sjö och badar. Elin har nyss lärt sig simma. Hon plaskar i vattnet som en glad, liten hund. Jag och Anton simmar ut till en stor, platt sten och sätter oss på den. Det har varit en lång, het sommar. Om en vecka börjar skolan. Gymnasiet. Vi gick i samma klass i nian, jag och Anton, men nu ska vi börja i olika skolor. 10
Anton lägger sig på rygg och blundar. Jag lägger mig bredvid och låter min hand nudda vid hans. – Det finns ett spöke i torpet, säger han plötsligt. – Va? Nähä? säger jag och sätter mig upp. Anton ligger kvar. Han ler lite och säger: – Den siste soldaten spökar, säger de. – Vem säger det? Och vad då den siste soldaten? frågar jag. Anton blundar mot solen och berättar. – Det är ju ett gammalt soldattorp. Den siste soldaten som bodde där hette Nils Jönsson Starke. Jag ska visa dig ett foto på honom sedan. 11
– Det sägs att den siste soldaten spökar. Vera tror att hennes pojkvän skojar. Hon har följt med Anton och hans familj till deras sommarstuga, ett gammalt soldattorp. Stugan är liten, så Anton och Vera ska sova i tält i trädgården. Men är de verkligen ensamma där ute i mörkret?