sharre
Text © Seluah Alsaati 2025 Omslagsformgivning Nils Olsson
Formgivning RPform, Richard Persson Redaktör Anton Klepke
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025 Box 3159, 103 63 Stockholm www.bonniercarlsen.se info@bonniercarlsen.se
isbn 978-91-7979-839-0
Tryck ScandBook, EU 2025
Tryckning 1
Typsnitt Stempel Garamond LT, Arial
Det var natt och jag körde omkring vännerna på rusher.
Tugget i bilen var en känsla av glädje, alla var fucking bröder och älska varandra. Jag var uppmärksamhetskåt och kände mig som en kung, det var sån hybris att jag kände mig untouchable. Snubben vi hade lånat bilen av ringde och fråga vart fan vi tagit vägen? Han hade visst hyrt den från en firma och firman hade precis ringt honom. Bilen skulle ha varit inne för flera timmar sen.
Om polisen torska oss var det jag som åkte runt med en bil helt olagligt och skulle få ta konsekvenserna. På snacket mellan vännerna i bilen lät det som att de inte brydde sig. Vi hade redan varit helt wreckless och krockat bilen. Om du mötte den i trafiken såg den ut som en moped med bara en lampa.
”Bror om aina kommer, vi hoppar och springer!” sa Galab.
Galab var shunon som stod för det mesta av snacket i bilen. Han hade bänkat sig på sin vanliga plats i baksätet.
Galab var mullig och muskulös och tog upp två säten själv. Eftersom han satt själv kunde han vifta med armarna hur mycket han ville utan att riskera knocka nån.
I framsätet satt Warre som var gymnarkoman och hade breda axlar. Han var en snubbe som hellre satt och grubbla än att prata. Han var inne i luren och gav ifrån sig korta svar som ”aa bram, aa”. Jag var den enda i sällskapet som var tanig och knappt åt frukost.
”Nej nej, bror vi skickar tillbaka bilen till firman med Blackie, han kommer babbla så mycket att de glömmer att den är sen, den lilla komikern löser!” Galab flina så mycket att hela orten såg hans glugg mellan tänderna.
Försökte han göra narr av mig? Jag tog inte åt mig men det var inte heller att jag kände mig bekväm. Jag ville inte kallas för komiker, komiker kopplades till pajas och pajas betydde dräng. Även om komiker egentligen var fett kattigt, så hade Galab försökt plocka poäng på mig. Men det skulle inte lyckas.
”Vi har snubben med skulder också”, sa jag. ”Så det är en perfekt kombination. Jag är komiker, han har skulder, jalla låt oss gå till hyrfirman.”
”Va va, ey tyst mannen! Du vet vad jag menar”, sa Galab.
”Jag vet inte, förklara.” Jag hade vänt på pannkakan, nu såg han ut som den känsliga.
”Håll käften mannen”, sa Galab.
”Prata inte så med mig då.”
”Ey bete er grabbar”, sa Warre som hade lyssnat på
våra tjafs sen dagis. Enda gången han kom in i diskussionerna var när han försökte få tyst på mig och Galab. Vi bodde alla i Tensta med varsin morsa som knega. Vi hade växt upp med att spela gårdsfotboll och göra alla möjliga bus tillsammans. Men det här var hösten efter studenten och vi gjorde rusher tillsammans. Vi hade bara kärlek för varandra. Jag och Galab var vänner-vänner, Warre var också vän men inte på samma nivå.
Warre fick samtal från en snubbe som hette Sebbe som vi alla kände till. Sebbe ville att vi skulle åka till kolonilotterna vid kanten av Kvarnby fotbollsplan och chilla. Jag var trött och ville hem och däcka. När Warre och Galab märkte att jag ville hem börja hela snacket.
”Ey vad händer, ska du bara tagga?” ”Du rattar det här, Schumacher!” ”Mannen jag ber dig, bara en timme, min fucking bror!” Det fanns inget som hette bara en timme och mitt sociala batteri var tömt för ikväll. Men nu hade Galab sagt ”fucking bror” och jag var en torsk för den typen av bekräftelse. Jag ville bara passa in så jag stanna med grabbarna.
”Jalla bror, vi åker dit då”, sa jag.
”Walla jag dör för dig, min fucking bror!” sa Galab. Jag krypkörde oss förbi fotbollsplanen och hela vägen ner till kolonilotterna vid fältet. Det var pyttesmå röda hus med odlingar framför. När vi var små bruka vi komma hit och hoppa in i förråd som stod öppna. Vi kunde löpa iväg med fett onödiga verktyg.
Nu bestämde vi att bilen skulle lämnas här och
rapporteras som stulen. Busken med torra höstlöv var en perfekt plats att dumpa en stulen bil. Vi klev ut och hälsa på Sebbe och en handfull andra grabbar som hade samlats på en av småvägarna bredvid odlingarna. Sebbe hade på sig blå jeans och var västad. Ey shit, snubben var redo. Han var ett år äldre än oss och kom också från Tensta.
Jag hade bara en sho-vad-händer-relation till honom, Warre kände honom bättre. Vi tände varsin cigg och Warre tagga snart upp i skogen för att pissa. Vad stelt det blev här utan Warre.
Vi stod kvar på den lilla grusvägen ute på fältet. Det var tyst och becksvart för det fanns ingen belysning som kunde gola ut oss. Gatulamporna var trötta och hade ingen styrka. Det enda ljuset kom från 179:an som åkte runt Rinkebyrondellen en bit bort. Efter en stund kom en svart bil rullande och parkera vid kolonilotterna. Alla försökte lista ut vilka det var. Varför stanna bilen här?
Jag kände nåt skumt i luften, och när folk klev ut från bilen skämdes jag ihjäl. Det var Jamal och några vänner från en annan ort i Järva. De hade gått i Tensta gymnasium med oss. Warre och Galab hängde aldrig med dem, det var bara jag som skutta runt mellan olika grupperingar. Skolan hade varit en riktig high school musical, det enda som fattades var danserna. Det var så mycket drama, tjafs med nåns tjej och folk som åkte kross i korridoren. Ett litet tjafs utanför klassrummet kunde sluta med att fyra Audibilar vänta på dig utanför skolan. Det var stress, men också skitkul, man fick gå på tårna och försöka vara neutral bara.
Det var också många saker utanför skolan som påverka oss. Så när Jamal och folket från den andra orten hade dragits in i en konflikt i våras med Sebbe ändrades allt.
Jag hade ingen koppling till konflikten förutom att jag kände folk från båda sidorna. Men det räckte för att det skulle bli stelt mellan mig och Jamal. Efter att vi gick ut gymnasiet tog vi separata vägar.
Nu såg Jamal mig stå här och röka en godnattish med oppsen. Det såg bara helt fel ut. Jamal slog igen bildörren, gick förbi potatisodlingarna och kom emot oss. Det var så många grabbar här nu att vi hade kunnat bilda ett fotbollslag. Jamal drog Sebbe åt sidan. Röster höjdes, graden av testo steg i luften. Det här var tydligen personer som hade letat efter varandra en lång tid. Man vifta föremål mot Sebbe och han såg ut att bli tvärstressad. Jag och Galab titta på varandra, borde vi dra nu? Warre var fortfarande i skogen och pissa, alltså den shunon vafan!
Jamal vände sig mot mig. ”Ey Sharre, kolla vad man gör med din grabb.”
Sharre var smeknamnet som morsan hata. Sharmarke betyder ”ser inte ondska”. Första delen av namnet, Sharre, betyder ondska och andra delen betyder ”ser inte”. När folk stod utanför huset och skrek Sharre bruka morsan skrika fuck you tillbaka för det var som att de kalla mig för ondska. ”Ondska, vad händer!” ”Ey ondskish, kom ner!” Blackie var mitt andra smeknamn som jag hade fått från pigmentet, när jag var liten var jag lila. Morsan fånga namnet direkt för allt var bättre än
Sharre. Först ville jag inte bli kallad för Blackie för det lät som namnet på en strippa, men så fort jag sa det till folk skämta de ännu mer. ”Blackie, Blackie, Blackie!” Jag svara ”Håll käften, din hairline går fortfarande bak!” Sen blev jag en Blackie.
Jamal hade syftat på Sebbe som min grabb. Visst, Sebbe var en skön person, men jag hade bara kommit hit för att chilla.
”Det är inte min grabb”, svara jag. När kom Warre tillbaka?
”Du står med han nu? Och man har sett er i mall”, sa en av grabbarna från andra orten.
”Vadå hålla hand eller?”
Det var som att allt som hände i våra områden sammanföll just nu. Det var som politik, välj sida. Du hänger med en snubbe vars vän är med i en konflikt. Det kommer en annan snubbe vars bror har gått bort i en konflikt. Din snubbes väns grabb sitter inne för nåt han gjort mot den andra sidan. Båda sidorna var nu samlade på samma plats. Det fanns somalier och araber på båda sidorna, det fanns till och med en varsin svensk.
Visst, jag kunde göra rusher. Men sånt här syssla jag inte med. Jag hade försökt hålla mig utanför ända sen ghettopsykosen hade börjat för många år sen. Folk kunde säga att de skulle poppa en kille bara för att han sagt fuck you på nån fest. När jag hörde att det snacket blivit modernt ville jag backa från allt och bara spela Fifa istället.
Jamal fortsatte att förhöra mig. De hade hört att jag setts med Sebbe. Jag orka inte höra en person till som sa ”jag har hört”, för det sa min bror hela tiden. Och? Var Jamal min morsa eller? Det blev som tables turned, nu var det jag som blev aggressiv.
”Vadå setts med han, jag har inte setts med nån! Stick mannen!” Jamal hade gjort det personligt mot mig så jag kunde inte vara tyst. Sebbe stod bara och glodde, såhär tyst?
”Håll käften, stick du!” svara Jamal.
”På gud jag kommer knulla dig!” sa jag.
”Vi får se.”
”Aa då vi får se då.”
Det blev tumult, folk drog i varandras jackor och spotta ord, men det kändes som att ingen egentligen ville ha problem ikväll. Efter några stela ögonblick så släppte folk varandra och gick iväg. Jamal och hans grabbar satte sig i sin bil och vi stod kvar och undra vad fan det var som precis hände? Jag hade puls och hörde blodet pumpa i öronen.
Då kom nån smygandes som en skugga, som nån som gått vilse, jag trodde först det var Warre som var tillbaka från skogen, men sen såg jag en fucking gun blänka till. Mynningen var riktad mot oss.
Ett skott avlossades.
BUFFFF!
Gruset och löven slogs upp mot ansiktet som en vind som kom från ingenstans. Det var som att nån slängde
knasterkulor på gruset framför oss. Jag drog upp händerna för att skydda ögonen. Snubben som hade skjutit rusa ner till bilen som brände iväg och försvann. Sakta men säkert börja vi koppla att det var skarpa skott.
En person som har förlorat nån tänker inte rationellt, han tänker fuck allt och alla. När kulan kom var vissa
västade, vissa bar bandana. Jag stod med Galab och var inte redo för fem öre.
”Grabbar, har nån blivit träffad?” fråga Galab stressat.
Jag drog bort damm från ansiktet och benen. Sebbe drog av sig västen för att se om han var träffad, man rikta flash mot hans mage. Vissa var i chocktillstånd och sa inget. Jag hade fett ont i knät och orka inte ens hålla upp kroppen. Jag fick den här stötauran i benen som man bruka få om man suttit för länge och blodet stannat. Orka inte hålla emot, det kändes som att nån stack mig, benen vek sig och jag föll ner på marken. What the fuck?
”Jag tror det är jag”, sa jag.
”Varför tror du att det är du?” fråga Galab.
”Jag kan inte stå.”
Abow morsan! Brorsan! Jag hyperventilera, inte för oron över om benet var kvar eller vad som skulle hända nu, utan för vad familjen skulle säga. De skulle ta det här som ytterligare ett bevis på att jag var en hopplös snubbe som hängde med fel folk och ägna mig åt självskadebeteende.
Galab kolla på mig och sa helt dödsseriös: ”Bror, är det verkligen du?”
Nej bror jag ligger på marken för att jag tappa nycklarna. Hur kunde det vara nån tvekan över vem som blivit skjuten?
Men hans skeptiska blick fick mig att tvivla. Var det verkligen jag eller var jag bara dramatisk? Vad var det som hindrade mig från att ställa mig upp? Jag kanske trots allt inte hade tillräckligt med bevis för att styrka att det var jag, så Galab fick göra vad han ville med informationen. Det kanske skulle dyka upp nån annan som också sa att han blivit träffad.
”Warre mannen var är du!” skrek Galab och titta ut mot skogen.
Warre kom med snabba steg mot oss och såg helt stressad ut. Han måste ha tömt årets urinblåsa. Han såg ut som en snubbe som hade gått på toa precis när Ronaldo sköt mål med bicicleta. Hur kunde han missa allt!?
”Bram vad händer, jag hörde skott”, sa Warre.
”Man har skjutit Blackie medan du pissa”, sa Galab tjurigt.
”Var blev han träffad, är det armen?” flämta Warre. Var han läkare eller? Varför ställde han de här specifika frågorna? Skulle han säga ”Riv upp hans kläder och stoppa blödningen!”. Skumt nog var det nästan exakt vad han gjorde. Warre sa åt mig att göra olika rörelser och knöt en halsduk runt benet.
Vi hade ju redan gjort oss av med hyrbilen som hade blivit krockad. Men den enda transporten vi hade till sjukhuset just nu var den bilen. Varken Galab eller Warre
hade körkort och tjafsa om vem som skulle köra. ”Din idiot, du ska!” ”Din fucking pundare, du ska!” .
Galab förlora tjafset och satte sig vresigt bakom ratten och körde helt wreckless över rabarbern vid kolonilotterna. Jag och Warre försökte få plats i baksätet medan vi ryckigt åkte mot Karolinska. Det var fett stel stämning.
Jag hade blivit skjuten och låg med rumpan mot Warre, vår bil var rapporterad stulen och alla var rädda för att polisen skulle stoppa oss. Galab ville sätta på Kartellen eller nåt annat tufft. Men jag hata när det blev sån aura att det kändes som att man satt beväpnad.
”Ska vi inte sätta på Cherrie? Hon har släppt en bangerlåt”, sa jag med dött tonläge.
”Vadå Cherrie mannen!” sa Galab.
”Hennes låt mannen, Mami mamacita!” Det var en låt som spelades på radio och alla hade vi hört snuttar av den.
Det var en riktig ortentjej-låt som ändå var fett jammig.
Eftersom jag låg ner skulle ingen behöva se stressen jag hade över att ha blivit skjuten. Jag behövde bara hålla ut till sjukhuset, efter det kunde jag vara själv med mina känslor. Galab muttra för sig själv men satte ändå på låten. Jag börja nynna med. ”Mami, mamacita, alla mina blickar de är dina …” Jag gjorde också rörelser i form av magdans. Vem skulle säga till en skottskadad snubbe att sluta dansa? Grabbarna må ha tyckt att jag var en knäppgök, men om några år skulle vi garva åt det.
”Bram skärp dig, sluta dansa”, sa Warre.
”Ey prata inte med mig, jag har blivit skjuten.” Walla
jag utnyttja min diplomataura till max. ”Har ni sköna bilder på mig då?”
”Vad menar du?” fråga Warre.
”Där det står RIP, ni kan inte skämma ut mig med fula bilder.”
”Håll käften mannen”, sa Galab från förarsätet. ”Ingen skulle lajka dina bilder, på grund av dig det skulle bli #tauppvapnetigen.”
När Cherrie-låten var slut var vi framme, de droppa av mig i en rondell som var helt tom. Inte ens nattbussar syntes till. Allt var släckt, det kanske var nattläge på sjukhuset? Jag hoppa på en fot hela vägen till ingången, det var som att hoppa hage, enda skillnaden var att det inte fanns streck på marken. Dörrarna öppnades inte automatiskt som jag trodde att de skulle göra när man närma sig. Jag knacka på fönsterrutorna men det var helt mörkt där inne. Sen såg jag skylten. ASTRID LINDGRENS BARNSJUKHUS .
Jag ringde tillbaka till Galab. ”Mannen din pundare, du har lämnat mig på fel ställe!”
”Hur?” svara han.
”Det är Astrid Lindgrens barnsjukhus mannen, kan du inte vägarna eller?”
Galab, som fortfarande inte hade släppt att han tvingades köra en stulen bil utan körkort, lät cok frustrerad.
”Skutta till andra sidan då!”
”Din farsa kan skutta mannen, kom tillbaka!”
Vi halvskrek till varandra, tonläget var till hälften
skämtsamt, till hälften seriöst. Jag hörde ett fordon komma och såg ett ljus som lyste ensamt i mörkret. Det var den krockade hyrbilen, från bilen måste det sett ut som jag satt helt ensam och ledsen på bänken. Flexibiliteten som fanns förut var borta, benet hade låst sig, jag kunde inte ta ett steg utan att smärtan högg sönder mig. Kände mig plötsligt svimfärdig. Grabbarna kom ut som irriterade fotbollstränare och lyfte mig i varsin arm. Varje gång jag försökte prata med dem studsa mitt huvud på dem och jag andades på deras näsor. Jag lalla med dem hela vägen till bilen och försökte pussa dem på öronen samtidigt som de skrek åt mig att hålla käften och vara stilla.