MARIA GRIPE
AGNES CECILIA – EN SÄLLSAM HISTORIA © Maria Gripe 1981 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag Omslagsillustration: Harald Gripe Tryckt hos ScandBook , eu 2022 isbn 978-91-7977-250-5
www.bonniercarlsen.se
Var människa bör alltså förstå sig själv som ett nödvändigt väsen … Arthur Schopenhauer
1.
Det hände nästan bara när Nora var ensam hemma, när ingen mer än hon fanns i våningen. Hur det egentligen hade börjat visste hon inte riktigt, men det måste ha varit i samband med repa rationerna, när Anders tapetserade om överallt, och de hittade gamla förspikade skåp i hela våningen. Det var alltså inte omedelbart efter flyttningen, utan först så småningom, och de första gångerna tänkte hon nästan inte alls på det. Alla hus har väl sina ljud. Det var dessutom ett ganska gammalt hus de hade kommit till, och det visste hon ju att det kunde knaka i golvtiljorna och uppstå mystiska ljud i gamla hus. När man sen undersökte det hela närmare brukade det mesta gå att förklara. Därför var det först långsamt som det gick upp för henne, att det kunde vara något annat, något oförklarligt. Övernaturligt ville hon helst inte kalla det med tanke på hur lite hon visste om såna saker, men obegripligt. Hon kunde inte tala om det, inte ens med Dag, så det gick inte att forska i heller. Det var liksom själv 7
klart från början, att hon skulle behålla det här för sig själv. För det mesta dök det upp som en överraskning, och det gick inte att förutse när det skulle inträffa, men ibland kunde hon få som ett slags föraning strax innan. Det kunde förnimmas i själva luften, en overklig stämning som inte gick att beskriva. Om Dag ändå vore hemma! Hon hade behövt honom att prata med för att komma ifrån den här oron. Om han bara ville komma nu, så skulle det inte hända, det skulle åtminstone bli uppskjutet … Det var förra våren de flyttade in här i huset, men det kändes som om hon bott här alltid. Redan allra första gången hon steg in genom porten var det som att komma hem på allvar. Nej, nu ville hon inte sitta här längre och grubbla! Hon sprang ut i köket och tog ett stort grönt äpple från skålen på köksbordet. Just då ringde telefonen. Skönt! Det skulle bryta den overkliga stämningen att få prata ett tag. Om det ville vara till henne ändå! Men det var bara någon som ringde fel. En flicka som skulle till färghandeln. – Hallå, var är jag nånstans? Nora upprepade numret. – Är det inte Åkessons? – Nej, det är hos Sjöborgs. – Så det är inte färghandeln då? – Nej tyvärr … 8
– Vem är det jag pratar med? – Nora Hed. Jag bor här. Det blev tyst ett ögonblick. – Förlåt då, jag skulle till färghandeln. – Det gjorde inget. Nora lade sakta på luren. Synd att samtalet tog slut så fort. Hon gick långsamt tillbaka in till sig. Vilket härligt rum hon hade fått! Det tänkte hon varje gång hon gick över tröskeln. Ljust och soligt. Och sju trädgårdar kunde hon se från sitt fönster. Och nio hustak. Nej, Dag syntes inte till ännu. Hon lutade pannan mot det svala glaset och tittade ner på gården. Hans cykel stod inte i stället. Han var nog på balettskolan och skulle knappast vara hem ma före middan. Det var nästan två timmar dit. Hon kände sig lite hungrig och skulle just bita i äpplet, men hejdade sig och höll andan. Gick det inte i runda rummet? Hon lyssnade … Jo. Där kommer de … De är därute nu igen … de där stegen som hon inte vet vems de är. Hon står blick stilla med ryggen till, vänder sig inte om, bara lyssnar intensivt. Nu kommer de in i rummet intill och närmar sig långsamt hennes dörr. Och stannar där. Samma sak varje gång. Stegen kommer som stig na direkt ur tystnaden och rör sig sakta i riktning mot henne. Det är ingenting att bli rädd för. Den som kommer har aldrig gjort henne något ont. Hon 9
borde kunna strunta i det där, låtsas som om det inte existerade, hon har försökt, men det går inte. Stegen tränger sig på, tvingar henne att lyssna spänt varje gång. Det är alltid från runda rummet de kommer, där börjar de, liksom av sig själva, uppstår plötsligt ur ingenting och förflyttar sig sedan genom det lilla rummet, som ligger emellan, fram till hennes dörr. Där stannar de. Vid tröskeln. Sen blir det plötsligt tyst. Men det betyder inte att den som kommit har för svunnit. Tvärtom. I hela sin rygg, i nacken och bakhuvudet, kan Nora känna att någon finns bakom henne. Stå ende i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande. Nora håller andan, hon lyssnar med hela kroppen, hela själen. Och känner att den som står där också lyssnar, lika intensivt. Båda väntar de … På vad? Det vet hon inte. Men nånting måste det betyda. Såna här saker händer inte alla … Medan det pågår är hon inte särskilt rädd. Ville hon skulle hon utan vidare kunna vända sig om och konstatera att ingen syns på tröskeln. Att dörr öppningen är tom. Men så länge hon tydligt känner att den andra står kvar, låter hon bli. Det är som en tyst överenskommelse, att den osynliga besökaren ska få försvinna därifrån först. 10
Ibland undrar hon om det verkligen är henne be söket gäller? Om det inte kan vara ett misstag? I nästa ögonblick är hon säker på att det måste vara någon okänd som vill just henne något. Nästa sekund känns det mest pinsamt. Som när man oförhappandes råkar stöta ihop med någon man totalt glömt bort existerar, men kanske borde ha väntat på. Det är en underlig, smärtsam känsla. Hon och den osynliga måste tillhöra olika världar, förstår hon, skilda tider och rum. Olika dimensioner som det heter. I vanliga fall brukar det vara vattentäta skott mellan dessa världar. Bara nån enstaka gång kan man passera varandras gränser. Det är ganska ovanligt, men henne händer det visst då och då. Så där! Nu äntligen försvann besökaren! Hon blev långsamt sig själv igen och kunde röra sig som vanligt i rummet. Hur hon kunde veta när hon blev ensam var också oförklarligt. Det bara kändes. Med ens liksom lättade det inuti henne och i luften runt omkring. Nånting löstes upp bara och var borta. Trots att inga steg hörts gå sin väg. Men vad var meningen med dessa osynliga besök? Nån gång måste hon väl få veta det? Hon drog ett djupt andetag och sträckte på sig. Det kändes onekligen som en lättnad när det hela var över. Hon suckade och såg sig runt, gick omkring lite … Ja, allting var som vanligt. I det runda rummet hade det kanske blivit lite kyligt. Men solen som just 11
skulle gå ner fyllde de vita tulpanerna på bordet med ljus. Ett lätt prassel hördes när två vita kronblad föll ner på den blå duken. Så vackert det såg ut! Klockan på väggen tickade sakta, och i fönstret rörde krukväxterna sina sköra blad i solen. Jo, visst var det en lättnad att vara ensam igen, men kvar i henne fanns också som en saknad. Och en längtan. Efter vad? Till vem? Varje gång hon hörde de där stegen, kändes det efteråt som att för en kort sekund ha ropats tillbaka av någon till någonting, som funnits långt borta och för längesen.
12
2.
Dag skulle ha lyssnat på henne, det visste hon. Vad som för andra var obegripligt, overkligt och otänkbart, det kunde Dag förstå. Han skulle bli förtjust om han fick veta om Noras upplevelser. Såna här »fenomen« som han kallade dem intresserade honom särskilt. Han var mycket nyfiknare på mystiska saker än hon. Men hon måste tiga. Dag var inte hennes bror, men hennes närmaste i livet. Hans föräldrar, Anders och Karin, hade tagit hand om henne när hon var liten. Karin var egentligen faster till Noras pappa, men ändå bara något år äldre än han. Hon var ett sladd barn, när Karin föddes var hennes syskon redan vuxna. Karin hade varit den enda i släkten som kunnat och orkat ta sig an Nora. De andra var för gamla eller för upptagna av sitt eget. Därför ansågs Karin lämpligast. Det fanns till och med släktbeslut på den saken. Anders hade inte haft nånting emot det. Han ville gärna ha en flicka, och det verkade inte som om de skulle få fler barn själva. 13
Karin var bibliotekarie och Anders lärare på gym nasiet. De älskade sina yrken och var ofta hemifrån. »Dag blir mer och mer lik Anders«, brukade vän nerna säga. Eller: »Han är ju Karin upp i dagen!« Men det var inte sant. Dag var inte lik någon av föräldrarna. Han var sig själv, och det i ovanligt hög grad. Det där letandet efter likheter jämt var löjligt, det tyckte både Dag och Nora. Ändå kunde hon känna som en tagg av avund när hon hörde det. Därför att det markerade att Dag hörde ihop med Anders och Karin. Nora däremot fanns det ingen att jämföra med. Hon hörde inte ihop med någon. Hon tillhörde inte familjen. Även om Anders och Karin aldrig lät henne känna det. Inte medvetet i alla fall. De ställde alltid upp för henne. De var fina. Det var hon som var dum. Misstänksam och över känslig. Som väl var visste hon om det. Ändå kunde hon inte göra mycket åt det hela. Ideligen reagerade hon snett på små detaljer som ingen annan märkte. Som till exempel att det var självklart att Dag, och inte hon, skulle ha sitt rum intill Anders och Karins sovrum. Hon hade fått det avskilda rummet i andra änden av våningen – för att »få känna sig ostörd« som det hette. Hon ville inte byta, inte för allt i världen, hon älskade sitt rum, men den fula lilla misstanken dök upp ändå. Det var förstås för att de ville få vara för 14
sig själva därborta, den lilla familjen. Hon tyckte hon kunde höra dem tassa omkring ute i köket på nattkröken, när hon gått in till sig. Då äntligen kunde de passa på att få det lite mysigt tillsammans, bara de tre, utan henne. En gång tassade hon dit, och nog tyckte hon att de såg ertappade ut då. – Oj, är du vaken? Vi ville inte störa … Det lät så bra, men tänk om det i själva verket var tvärtom? De, som inte ville bli störda av henne? Det skulle de i så fall aldrig visa. Men hon begrep hur det förhöll sig, trodde hon, fast hon visade ingenting hon heller. De kunde inte rå för att de fått henne på halsen. De ansträngde sig på alla sätt för att hon skulle känna sig som medlem av familjen. Inte kunde de ana att de just därför avslöjade att hon inte var det. Det låg liksom i sakens natur. Hon var helt enkelt inte deras barn. Det kunde ingen ändra på. Men de ville inte erkänna det. De ville kunna tro på sina egna ord när de bedy rade, att de aldrig nånsin tänkte på att Nora inte var deras. Hon hade hört dem säga det till vännerna otaliga gånger. Och varje gång lät det lika sant och trovärdigt, men genom huvudet på henne flög genast den otäcka lilla tanken: om det var sant, behövde det då bedyras inför andra? Väl omhändertagen. I goda händer. Ändå över 15
given. Hur gick det ihop? Jo, orättvis och otacksam var hon, mot både levande och döda. Vissa dagar kunde det göra livet ganska svårt att leva. Då vandrade hon runt i våningen som en osalig ande, från rum till rum. Och redan när hon vaknade i morse anade hon att den här dan kunde bli besvärlig. Det var nånting hon drömde i natt … Nej, det var inte värt att fördjupa sig i det nu. Hon var inte den enda på jorden som kände sig övergiven, det fattade hon nog. Fast det var en klen tröst. Hon gick ut i köket och rotade igenom brödburk arna, men där fanns ingenting som lockade. Hon öppnade balkongdörren och stängde den igen. Is kallt ute. Men det luktade vår. Och en fågel kvit trade till ute i snön. Andra blev visst glada av sånt, men hon blev gråtfärdig. I alla fall just nu. Det måste vara för den där drömmen i natt som hon inte kunde komma ihåg … Men så fort hon vaknade i morse tänkte hon: Javisst, så måste det ha varit förstås! Mamma hade varit för vacker och pappa för klok. Hon dög aldrig åt dem. Det var därför de försvann. Olyckan var ingen tillfällighet. Hade de älskat henne hade de tagit henne med sig i bilen. Då hade hon inte heller funnits nu, och ingen hade behövt ta hand om henne. Ja, så var det förstås. Så såg alltså sanningen ut. Vissa dagar kunde hon inte låta bli att frossa i såna tankar, samtidigt som hon visste att de var grymt 16
orättvisa. För det mesta hade hon då drömt nånting natten innan. Hon kunde gå och vara ledsen hela dan sen efteråt, varenda minut och varenda sekund. Så förtvivlat ledsen och övergiven. Men hon kunde aldrig komma ihåg vad hon egentligen drömt. – Nora! Hallå! Det var Dag som kom stövlande genom våningen in till henne. Han lät glad och ivrig. Han hade en stor semla i vardera handen. Räckte henne den ena. – Här! Var så god! – Tack. Hon tog emot semlan, men han såg forskande på henne. – Jaså du? Du har gått och grunnat nu igen? – Ja, hur så? – Det syns långa vägar. Bit i semlan så går det över. Hon gjorde som han sa och allting kändes bättre, medan Dag pratade på och berättade, att han sett den »ovanliga flickan« igen. Hon i kassan på Tempo. Och hon blev bara ovanligare och ovanligare för varje gång han såg henne. – Det låter fantastiskt. På vad sätt? Dag lutade sig mot kakelugnen och stirrade ut i luften med fjärrskådande blick. – Somliga människor går helt enkelt inte att be skriva. Han tog locket av semlan och slickade bort gräd den med betänksam uppsyn. Nora såg ömt på honom. Dag och hans obeskrivliga flicka, som man inte kunde 17
veta om hon fanns eller inte fanns. – Går jag att beskriva? – Du? Han såg häpen ut. Du är ju du? De skrattade båda två. – Hur gammal är hon, den obeskrivliga? Svårt att säga. I deras ålder. Lite äldre kanske. Sex ton eller så. Dag hade fyllt femton och Nora var några månader yngre. – Du skulle gärna vilja lära känna henne, va? Men Dag fäste ett par stora frågande ögon på hen ne och log. – Vet inte. Jag har ju dej?
18