isbarnen
Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen: Pärlor av glas 2020 Flykten till Amerika 2020 Försvunnen i New York 2020 Gömd på Manhattan 2021 Barnhemmet i Brooklyn 2021 Hemmet för bortrövade barn: Planen 2021 Hemmet för bortrövade barn: Pojke 265 2022 Svarta rosorna: Uppdraget 2022 Svarta rosorna: Isbarnen 2022
Svarta rosorna: Isbarnen Copyright © 2014 Camilla Lagerqvist Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2022 Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Foto på omslaget: Arcangel (barnen), Getty Images (övriga) Isbarnen är tidigare utgiven av B. Wahlströms Bokförlag Tryckt hos ScandBook EU, 2022 ISBN 978-91-7977-225-3 www.bonniercarlsen.se
Kapitel 1 Det såg ut som om någon strött ut miljontals små miniatyrdiamanter i snön som låg som ett tjockt täcke över byn. Till och med luften gnistrade. Det var som om vi befann oss mitt i en sagovärld. Fast i en saga skulle knappast näsborrarna frysa ihop när man andades eller tårna domna bort i pjäxorna. – Maja, jag ser isen, sa Hilde och hennes andedräkt bildade ett rökmoln som hängde kvar framför hennes mun. Jag tittade bort mot platsen hon pekade på. Det såg ut att vara en översnöad äng, men jag visste att under snön dolde sig Gullforssjön och den var så djup och ström att gick man igenom isen kom man aldrig upp igen. Men nu var sjön ordentligt frusen, isen skulle hålla för en arbetshäst som drog en släde full med timmer. Det hade min granne, bonden Persson, sagt när han kom tillbaka efter en pimpeltur förra helgen. Bakom oss hade de yngre barnen också fått syn på isen, de ropade uppspelt och skrattade och några av de yngre pojkarna började springa. I dag hade vår lärare, Elin, ansvaret för alla klasser på skolan eftersom fröken Karlsson som var lärare för 5–6:an hade åkt för att hälsa på sin dotter i Karlstad som fått barn. Vi var bara två klasser på skolan, 5–6:an och så 7:an där jag, Ben och Hilde gick tillsammans med tolv andra elever.
5
Gullfors var inte så stort. Det fanns en småskola också, den låg nere i byn och där gick min lillasyster Gullbritt. Nu ekade Elins röst över skogen. – Stanna, alla går tillsammans ner till isen! Trots att hon inte lät arg, bara bestämd, stannade pojkarna direkt. Alla hade stor respekt för Elin. Jag brukade tänka att det var för att hon var med i motståndsrörelsen och för att hon var en riktig hjälte som stulit hemliga dokument från nazisterna. Men det visste bara jag, Hilde och Ben, precis som det bara var vi som visste att hennes kodnamn var Svarta rosen. Förra sommaren startade vi tre en egen motståndsgrupp som vi döpte till Svarta rosorna efter henne. – Tur att granruskorna står där, annars skulle man inte se isen, sa Ben med andan i halsen. Han hade precis kommit ikapp oss efter att ha varit hemma och hämtat skridskorna som han glömt i morse. – Ja, det är där, isen ska vara skottad på södra sidan för det bad Elin vaktmästaren göra, sa jag och vände mig om mot Ben. Hans mörka lugg stack fram under den stickade toppluvan och som vanligt lyste hans ögon av en blandning av humor och vemod. En ögonfrans hade lossnat och låg som ett svart streck på kinden. Jag var nära att böja mig fram och plocka bort den, men jag hejdade handen och pekade istället. – Du har något där, sa jag och svalde och vände bort blicken. Plötsligt fick jag en lätt knuff i ryggen och vände mig om, det var en av de yngre pojkarna som hade bråttom ner. – Ber om ursäkt, sa han och skyndade sig förbi ner mot isen. – Vi får nog skynda oss om vi vill ha en chans att hinna åka 6
innan isen är sönderkörd, sa Hilde och dinglade med spiselkrokarna som hon skulle åka på. Jag tyckte så synd om henne, jag visste ju att hennes mamma hade ont om pengar och inte hade råd att köpa nytt. Men spiselkrokarna måste vara väldigt svåra att åka på. Själv hade jag skenor som man satte fast under pjäxorna och sedan spände fast med band över foten. Ben hade riktiga, svarta skridskor som han ärvt av någon kusin. Men de var två nummer för stora så han fick ha dubbla raggsockor i dem för att de skulle passa, hade han berättat. Jag tittade ner mot isen, Elin höll redan på att knyta sina skridskor. De var vita och vackra, precis som de konståkningsskridskor jag sett på bild i en veckotidning. – Titta vad fina skridskor fröken har, andades Hilde i mitt öra och jag kände hur det började spritta av förväntan i magen. Både jag och Hilde visste att Elin var väldigt duktig på att åka skridskor, hon var nästan världsmästare, eller i alla fall hade hon varit en av de bästa konståkarna i Sverige. Det var mamma som hade berättat det. I höstas hade hon sett nästan chockad ut när jag berättade om vår nya lärarinna och då hade jag trott att det berodde på att hon också visste att Elin var Svarta rosen. Men så var det inte utan hon kände igen Elin från helt andra sammanhang. – Vet du att er lärarinna är en av de bästa konståkarna som finns i Sverige? Jag var själv och såg henne när hon tävlade i Karlstad innan kriget. Hennes pappa är visst norrman och hennes mamma svenska, så hon har dubbelt medborgarskap och tävlade för Sverige. Tänk vilken fantastisk salchow hon gjorde, hade mamma sagt och beundrande slagit ihop händerna. Salchow, hade jag fått reda på senare, var ett jättesvårt hopp där man snurrade runt högt upp i luften. Hilde och jag hade 7
kommit överens om att vi skulle fråga Elin om hon inte kunde visa det hoppet i dag. Även om mina skridskor var långt ifrån lika fina som Elins så gick de snabbt att sätta på och snart stod jag på isen och såg rökmolnen från de andras munnar när de åkte. – Hjälp, vad svårt det är, sa Hilde vars fötter vinglade fram och tillbaka. På darriga ben tog jag ett par skär fram mot henne och krokade min arm i hennes. Skrattande började vi åka fram mot granruskorna som markerade var den skottade banan började och slutade. Jag tittade bort mot Ben som fått låna en klubba och sköt en bandyboll till en yngre kille som stod bredbent mitt på isen. – Jag vill också skjuta några bollar, sa jag till Hilde och tittade bort mot klubborna som vaktmästaren burit ner till isen på morgonen. Hilde svarade inte och jag vände mig om och såg att hon tittade på Elin som gjort en piruett och i vansinnig fart snurrade varv på varv. – Vi måste be henne göra en salchow, sa Hilde. Jag nickade. – Kom så frågar vi henne, sa jag och drog med mig Hilde som vinglade till av den hastiga rörelsen. Elin hade precis stannat när vi kom fram och hon drog hastigt bort några hårslingor som fallit ner i ansiktet. – Snälla fröken, kan du inte göra en salchow! bad jag och Hilde nästan i mun på varandra. Elin tittade på oss och log, sedan skakade hon på huvudet. – Nej, flickor. Det var så länge sedan jag gjorde det, jag tror inte att jag kan hoppa så högt längre, sa hon. – Snälla, bad jag, det är många som inte vet att du har tävlat 8
i SM, sa jag bevekande och flera av de andra eleverna började samlas kring oss. När de hörde vad Hilde och jag bad Elin om började de också tjata om att hon skulle hoppa. Nöjda såg vi hur Elin ryckte på axlarna och till slut gav med sig, men att jag övertalat henne var något jag skulle ångra bara några minuter senare. Vi tittade imponerat på medan Elin först sakta och sedan allt snabbare började saxa baklänges. Så tog hon sats och hoppade. Hon hade hunnit ett halvt varv i luften när någonting hände. Det var som om skenan på den ena skridskon hakade i den andra och för någon sekund svävade hon i luften innan hon störtade ner mot isen. Ljudet när hennes axel och arm slog mot den hårda isen var fruktansvärt. Först en hög smäll och sedan ett otäckt krasande som gav mig kalla kårar längs ryggraden.
9
Kapitel 2 Det var illa, riktigt illa. Det tror jag vi förstod allihop som stått och tittat när Elin gjorde sitt hopp. Först var jag alldeles stilla eftersom det kändes som mina fötter frusit fast i isen, men sedan gav Elin ifrån sig ett jämrande läte och på skakiga ben följde jag efter Hilde som redan åkt fram till henne. Det var inget blod där hon låg, men hennes ansikte hade samma färg som remsorna av snö som vaktmästarens spade lämnat efter sig på den mörkgrå isen. – Oj, hjälp, flämtade Hilde och sjönk ner på knä bredvid Elin. Jag förstod vad hon menade, Elins ena arm låg i en väldigt konstig vinkel och axeln stod liksom rakt upp fast hon låg ner. – Jag springer upp till handlaren och ringer efter ambulansen, sa Ben och kastade sig ner på snövallen bakom oss och började snabbt snöra upp sina skridskor. – Är hon död? snyftade en yngre flicka som jag visste hette Lisa. Hon höll för sina ögon. – Nej, det är hon inte, sa jag och lade armen runt hennes axlar. Jag tittade på Hilde som sakta strök Elin över pannan. Jag såg att Elin försökte säga något, men hon öppnade inte ögonen. 10
– Är det någon som har en extrakofta eller tröja med sig? frågade Hilde och tittade upp på oss som stod samlade i en ring runt Elin. – Jag har! ropade Olof, en pojke som gick i 5–6:an, och skyndade bort till sin ryggsäck och drog fram en grå stickad tröja. – Jag har en anorak, sa Birgitta, en flicka som jag egentligen inte tyckte särskilt mycket om eftersom hon jämt skulle vara så märkvärdig och skryta om hur rik hennes pappa var. Han tillverkade skidutrustning till de svenska soldaterna och hade tjänat massor av pengar tack vare kriget. Men just nu tyckte jag att Birgitta var riktigt snäll och jag var också imponerad av hur effektiv och snabbtänkt Hilde var när det gällde att ta hand om Elin. Själv stod jag bara och huttrade och hackade tänder medan Hilde försiktigt lyfte upp Elins huvud och sköt anoraken under. Trots att hon var så varsam som det bara gick kved Elin till och knep ihop ögonen. Därefter lade Hilde den stickade tröjan över henne. Jag satte mig ner bredvid Hilde och tog Elins hand. Hennes ena stickade vante hade fallit av och handen var iskall. Jag letade runt Elin, men kunde inte hitta den. Kanske var det något av de andra barnen som stod på vanten. Jag tittade upp, alla hade slutat att åka nu och stod samlade runt oss. Jag tog av mig min ena vante och trädde den på Elins iskalla hand, precis då slog hon upp ögonen. – Maja, be barnen gå tillbaka till skolan, säg att de ska knacka på hos vaktmästaren, sa hon med svag röst och lät blicken hastigt fara över alla som stod där, sedan slöt hon ögonen igen. – Ni hörde vad fröken sa, gå tillbaka till skolan, sa jag fast jag misstänkte att de knappast kunde ha hört vad Elin sagt. Vad konstigt livet var, Elin som var Svarta rosen hade undkommit tyskarna två gånger helt oskadd, nu låg hon här svårt 11
skadad på isen bara för att jag och Hilde hade övertalat henne att visa ett dumt konståkningshopp. De andra verkade förstå allvaret och efter en stund hade alla samlat ihop sina saker och var på väg tillbaka mot skolan. Det tog över en halvtimme innan ambulansen kom, tiden gick oändligt långsamt. Nästan samtidigt med ambulansen kom Ben springande med andan i halsen och vita istappar i det mörka håret. Det var som om han sprang i takt med tutandet från ambu lansen. De röda ljusen på ambulansens tak lyste så starkt att jag fick vända bort blicken, men jag hade kvar det lysande röda korset på näthinnan en lång stund. När jag tittade upp igen såg jag att ambulansmännen hade samma röda kors på sina vita armbindlar. Vi stod knäpptysta och tittade på medan de försiktigt lade Elin på båren och sedan bar upp henne till den stora, vita ambulansen som stod och väntade uppe på landsvägen. Ambulansen for iväg med påslagna sirener som ekande försvann bort genom byn och då plötsligt kände jag hur genom frusen jag var. Tårna i pjäxorna kändes som isklumpar och armarna var så stela att jag knappt orkade lyfta dem för att sätta på mig ryggsäcken. – Vi syns i skolan i morgon, de ordnar nog en vikarie, sa jag lågmält till Ben och Hilde när vi skildes åt inne i byn. Jag sprang de sista trehundra metrarna hem och sjönk ner på golvet så fort jag kommit innanför dörren. – Vad är det som har hänt, Maja? frågade mamma som skyndade sig ut från köket. Vad tidigt du är hemma! Mina läppar var lika stelfrusna som resten av kroppen och jag fick inte fram ett enda ord. 12
– Men var är din andra vante? frågade mamma och nickade mot högerhanden där jag virat Bens halsduk flera varv. – Den har fröken … hon …, började jag och sedan forsade hela historien ur mig innan jag ens tagit av mig pjäxorna. Det brände och stack i tårna när mamma hällde på mer varmt vatten i plåtbaljan som jag hade fötterna i. Jag satt framför vedspisen och det kändes som jag långsamt höll på att tina upp. Det luktade gott från spisen där en kastrull med soppa stod och puttrade. Jag tittade på mamma som satt vid köksbordet och klistrade igen bruna papperspåsar. Mina småsyskon Per-Erik och Gullbritt hjälpte henne att stoppa påsarna i en stor kartong. Det var fröer till morötter, tomater, sallad och blommor som mamma stoppade i påsarna. I vår skulle hon sälja fröerna i växthusen som nu stod tomma och sorgligt öde och bara väntade på att fyllas med spirande plantor. – Vilken förskräcklig otur hon hade er lärare, sa mamma och textade noga ”Tomater” på en påse innan hon räckte den till Gullbritt. – Det var inte otur, det var vi som övertalade henne att göra det där hoppet, sa jag och hörde hur rösten bröts. – Tänker du börja grina nu, fast det inte var du som gjorde illa dig? sa Gullbritt retsamt. Jag tittade på henne och gjorde en ful grimas. Hon kunde ju glömma att hon skulle få några julklappar av mig i år. – Vi har gjort pepparkaksdeg, visst har vi mamma, sa PerErik och strålade och jag bestämde mig genast för att han skulle få den julklapp jag tänkt köpa till Gullbritt. – Ja, den står och vilar i skafferiet. Jag hade sparat ransoneringskuponger och det var bara tur att handlaren hade fått in 13
både sirap och kanel, sa mamma och rufsade honom i håret. – I morgon bakar vi pepparkakor, det blir väl roligt, Maja? sa hon och log uppmuntrande mot mig. Jag nickade samtidigt som jag kände ett sting av dåligt samvete för att jag skulle få baka pepparkakor medan vår stackars fröken låg på lasarettet och hade fruktansvärt ont. Vem visste – hon kanske inte ens fick komma hem till jul.
14
Kapitel 3 Jag, Hilde och Ben kom till skolgården nästan samtidigt morgonen därpå. Att Hilde var där tidigt var kanske inte så konstigt. Hon bodde ju med sin mamma och nyfödda lillebror i en av lägenheterna ovanpå skolan. – Har du sett till någon lärarvikarie? frågade jag och spanade bort mot vägen för att se om det skulle komma någon. Men de enda jag kunde se var Märta och Anna, två av våra klasskompisar som också var på väg till skolan. Det var inte lika kallt i dag och mörka moln tornade upp sig på himlen, som om det när som helst skulle börja snöa. Märta och Anna kom och ställde sig bredvid oss och våra andedräkter flöt ihop och bildade dimma som upplöstes ovanför våra stickade mössor. – Stackars fröken, vad ont hon hade. Såg ni hennes axel? sa Märta och drog i sin egen axel. Bilden av Elin där på isen fanns kvar på näthinnan och jag knep hårt ihop ögonen för att stänga ute den. – Axeln måste vara bruten, och armen också, sa Anna och ryste. Några snöflingor singlade sakta ner och lade sig på våra pjäxor. Jag såg hur Hilde huttrade till och jag kände hur kylan kröp in genom skorna. 15
– Kan vi inte gå in? sa jag och såg att Ben redan börjat gå mot dörren. Jag skyndade mig ifatt honom och såg att hans axlar slokade. – Är du ledsen för det som hände Elin? – Nej, eller jo, det var ju hemskt, men nu är jag mest irriterad på mamma, sa han och sparkade iväg en istapp som lossnat från taket. – Vad har hon gjort? frågade jag och såg hans snälla och modiga mamma Greta framför mig. – Hon har åkt ner till Stockholm, hennes faster har blivit sjuk och måste kanske läggas in på sjukhus. Mamma har lovat att hjälpa henne … Ben suckade djupt och höll upp dörren åt mig … Under tiden är jag tvungen att bo hos mammas kusin, Berit. Tristare och strängare människa får man leta efter. Jag måste släcka klockan åtta och titta vad hon tvingade på mig. Han höll ut byxorna i midjan, och drog ut lager på lager med långkalsonger. – Tre par, kan du förstå hur inih… han avslutade inte ordet och jag fick bita mig hårt i underläppen för att inte börja skratta … Det är hennes avlidna mans långkalsonger, stora är de också för gubben var tjock. Det känns som jag har femtio par korvskinn på mig. Jag kände hur skrattet började bubbla inuti mig som en skakad flaska sockerdricka. Det var omöjligt att stoppa, men precis när Ben tittade på mig och upptäckte det hörde vi springande steg i trappan. Det var vaktmästaren. Skrattet pyste ut och jag fick hicka istället. – Tyvärr ungar, det blir ingen skola i dag. Det är helt omöjligt att få tag på någon lärare så här nära inpå jul, sa vaktmästaren och strök tillbaka det långa håret som han hade kammat över flinten och som nu fallit ner. 16
– Hur är det med fröken Elin? frågade jag och hickade. Vaktmästaren skakade så häftigt på huvudet att håret föll ner igen. Hårtesten nådde honom ända till axeln, varför klippte han inte bara av det, hann jag tänka innan hans röst trängde igenom. – Det är inte bra, axeln var ur led, men den har de fått på plats igen. Det var värre med högerarmen, den var av på två ställen. Ett komplicerat benbrott, sa doktorn. Han drog vanemässigt handen över huvudet och förde tillbaka hårtesten där den brukade ligga. Orden sjönk in. Komplicerat benbrott. Stackars Elin, om jag bara inte hade tjatat så. – Kila hem nu ungar. Det blir inga fler lektioner den här veckan, sa han och klampade ner för de sista trappstegen och öppnade dörren för att meddela de andra samma sak. Kylan slank in genom dörren och svepte förbi oss och jag såg att nästan alla elever hade samlats där ute på skolgården. – Tror du att klassrummet är öppet? frågade Ben och gick längre in i korridoren. Jag följde efter honom. Det märktes att Elin inte varit här. Hon brukade alltid tända lamporna ovanför klädhängarna och ofta eldade hon i kaminen också fastän vaktmästaren brukade muttra att det var slöseri med ved nu när det fanns elektricitet i skolan. Nu var det kyligare än vanligt i korridoren. Jag såg hur Ben tryckte ner dörrhandtaget. Långkalsong erna syntes ovanför byxlinningen och benen såg nästan uppstoppade ut med alla lager av tyg. Trots det tyckte jag att han var den finaste grabb som fanns i hela Gullfors, i hela Värmland, kanske till och med i hela världen. – Vad ska du göra? frågade jag och såg att han inte tog av 17
sig pjäxorna som vi alltid brukade göra innan vi gick in i klassrummet. Snön som ramlade av skorna bildade små pölar när han gick. Jag tog av mig mina pjäxor och ställde dem utanför dörren och sedan tog jag långa steg för att inte trampa i vattnet. Hickan var borta nu och jag såg hur Ben rotade igenom sin bänk. – Jag hittade den, sa han triumferande och höll upp en Bigglesbok. Nu kan jag ta ficklampan och läsa under täcket ikväll när tanten tvingar mig i säng, sa han. – Vad håller ni på med? Hilde kikade nyfiket in genom dörren och fortsatte sedan in i klassrummet. – Ben skulle hämta en bok, svarade jag. – De andra har gått hem nu, ska vi göra sällskap till … Längre hann hon inte förrän steg hördes utanför klassrummet. Jag var säker på att det var vaktmästaren som skulle läxa upp oss för att vi var i klassrummet så jag ställde mig nästan i givakt vid bänkarna. Men Hilde som tittade ut såg så förvånad ut att jag förstod att det inte kunde vara vaktmästaren. – Hej, vem söker ni? frågade hon avvaktande. Vi hörde mumlet från en annan röst och Hilde backade in i klassrummet och viskade till oss: – Han söker fröken. I dörröppningen stod en kille i tjugoårsåldern klädd i den blåa uniform som jag visste att telegrambuden hade. – Jag söker Elin Björnsson, sa han stramt. Vi tittade på varandra. – Elin är inte här, hon ligger på lasarettet i Torsby, svarade jag. – Det är mycket viktigt att hon får det här telegrammet i
18
dag. Det är märkt med högsta prioritet, sa han och nickade mot kuvertet som han höll i sin hand. – Vi kanske kan ge det till henne, sa jag tvekande och tänkte samtidigt att vi skulle kunna ringa till Elin på lasarettet och fråga om vi kunde skicka telegrammet med någon. Budet stod kvar och synade oss som om han övervägde om vi gick att lita på eller inte. – Hade jag inte haft en massa andra viktiga telegram att dela ut i dag så hade jag aldrig gått med på det, sa han och räckte fram kuvertet mot mig. Men när jag försökte ta det höll han kvar det. – Lovar ni att det här telegrammet når Elin Björnsson? sa han och fixerade mig med blicken. Jag svalde och nickade. Om hon inte fick ta emot besök kunde vi ju läsa upp telegrammet på telefon. Han släppte kuvertet, vände sig om och nästan marscherade ut. – Vi måste ringa till lasarettet i Torsby, sa jag. Har du telefon Hilde? frågade jag. Hon skakade på huvudet. – Då får vi gå till handlaren och ringa, det är närmast. Är det någon som har mynt på sig?
19