Dödsdömda
Av Camilla Lagerqvist har tidigare utgivits på Bonnier Carlsen: Pärlor av glas 2020 Flykten till Amerika 2020 Försvunnen i New York 2020 Gömd på Manhattan 2021 Barnhemmet i Brooklyn 2021 Hemmet för bortrövade barn: Planen 2021 Hemmet för bortrövade barn: Pojke 265 2022 Svarta rosorna: Uppdraget 2022 Svarta rosorna: Isbarnen 2022 Mörka julnätter 2022 Svarta rosorna: Förrädarna 2023 Svarta rosorna: Dödsdömda 2023
Svarta rosorna: Isbarnen Copyright © 2014 Camilla Lagerqvist Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2023 Omslagsformgivning av Cecilia Danneker Engström Foto på omslaget: Getty Images och Shutterstock Isbarnen är tidigare utgiven av B. Wahlströms Bokförlag Tryckt hos ScandBook EU, 2023 ISBN 978-91-7977-223-9 www.bonniercarlsen.se
Prolog – Ni ska föras till Akershus! För ett ögonblick svajade rummet. Jag tog tag i Hildes arm. Vi skulle dö! Alla här i Grinis fångläger visste vad som hände om man fördes till Akershus. Det var där avrättningsplatsen fanns. Det var många motståndsmän som hade skjutits ihjäl där. Hilde stod bredvid mig, det lät som om hon hostade, men sedan kände jag att det stänkte något på mina skor och snart fylldes baracken av den fräna lukten. – Förlåt, mumlade hon och torkade sig om munnen med baksidan av handen. Hon var likblek i ansiktet. Soldaten tittade äcklad bort. – Du där, torka bort spyorna! Han pekade på en kvinna i mammas ålder. Hon satt på G rini för att hennes man spridit Hitler-fientliga flygblad. Jag tittade ner på min vänstersko. Den var prickig av kräks. Soldaten föste oss ut på gårdsplanen. Jag drog skon mot gräset. Fast egentligen spelade det ingen roll – vi skulle ju dö i alla fall. Tjocka, ljusgråa moln täckte himlen. Jag tittade bort mot baracken där Ben fanns. Bakom den såg jag ett träd där alla bladen skiftade i rött och orange. Det luktade jord och ruttna 5
växter, men kräksdoften fanns också kvar i mina näsborrar. Jag strök skon mot gräset igen. Hilde famlade efter min hand och jag tog den. Sedan öppnades dörren till baracken. Ben stapplade ut, följd av en lägervakt. När han kom närmare såg jag att han hade mörka ringar under ögonen och att byxorna var trasiga på knäna. Han försökte le mot oss, men det blev mer som ett grin av smärta. Hade någon slagit honom? Det värkte under ögonlocken och jag kramade Hildes hand hårdare. Den var lika kall som min. Utanför taggtrådsstaketet bromsade en bil in och stannade. Soldaten viftade med sitt gevär mot utgången. Vi hade inte varit utanför grinden sedan vi fördes hit för en vecka sedan. Gårdsplanen var ojämn, hundratals fångar vankade här varje dag, drömde om friheten utanför. Nu på morgonen var marken ett fruset lerfält med stelnade fotspår. Soldaten nickade till vakten i tornet. Sakta öppnades den första grinden. Ben var bara någon meter ifrån oss nu. Jag ville sträcka ut handen och röra vid honom, men i samma stund marscherade två soldater till in genom grindarna. De tog oss hårdhänt om armarna och förde ut oss. Bilen var svart, och längst fram fladdrade de röda flaggorna med det svarta korset i mitten. Hilde tvärstannade, hennes naglar grävde sig in i min hand. – Jag vill inte! En av soldaterna tog henne om midjan och kastade in henne i bilen. De föste in mig efter och sedan Ben. Hildes blåa ögon var uppspärrade. Jag ville säga till henne att det inte var någon fara, men jag såg i hennes ögon att hon visste det också. Den tyske soldaten körde snabbt, vi törnade 6
mot varandra när bilen krängde i kurvorna. Ben tryckte min hand och jag lutade mitt huvud mot hans axel samtidigt som jag höll i Hildes hand med den andra handen. Soldaterna i framsätet pratade snabbt på tyska. Det lät hårt och kallt. Vi hade inte åkt särskilt länge när vi fick syn på en stor borg som tornade upp sig framför oss. – Akershus! flämtade Hilde. Jag tittade upp på borgens väggar av sten. Tornen var rosafärgade. Det såg ut som ett sagoslott. Men det var inget slott. Här skulle Svarta rosorna – jag, Ben och Hilde – dö.
7
Kapitel 1 – Maja, du har besök! Mammas röst studsade upp till mig i badrummet där jag stod och borstade tänderna. Jag spottade snabbt och tvättade mig om munnen. – Fy vad äcklig du är! Du spottade på kranen, ropade Gullbritt som var på väg in i badrummet. Jag knuffade till henne och sprang ner för trappan. Ben stod i dörren. Han log inte som han brukade utan hade en rynka mellan ögonbrynen. Kanske berodde den på att han skulle få ett syskon. Han hade berättat det för några veckor sedan. Jag fick en chock. Håller de på med sådant fortfarande, de är ju så gamla! hade han sagt. Han var blek i ansiktet trots att armar och ben var så solbrända. Han hade suttit en lång stund i syrenbersån och bara stirrat rakt framför sig. Jag tyckte inte Greta och Harald var så gamla, de var väl i mina föräldrars ålder. Dessutom hade de ju bara Ben. Pappa fyller fyrtio nästa år! Det gör min också hade jag velat säga, men det gjorde jag inte. Jag visste att Ben inte skulle vilja höra det. Greta och Harald hade väntat med att berätta om barnet tills det bara var några månader kvar. Jag som trodde hon ätit för många kakor. 8
– Följer du med på en promenad? frågade han nu. Jag tittade på mamma. Hon hade satt på sig förklädet och var på väg till växthusen. De sista tomaterna skulle skördas och jag hade lovat hjälpa till. – Det är okej om du inte blir borta så länge, sa hon och lade ner två av Per-Eriks leksaksbilar i en gammal tvålförpackning som det stod Sunlight på. – Kom Per-Erik, så går vi ut till växthusen! ropade hon. Strax hördes springande steg inifrån köket. – Titta Ben, jag har fått en brandbil! sa Per-Erik och visade hur man kunde höja och sänka brandstegen. – Vilken häftig! sa Ben och log. – Han fick den i femårspresent förra veckan, han har sovit med den sedan dess, sa jag och drog med mig Ben ut på trappan. – I går när han vaknade stod det Scania på hans ena kind. Bokstäverna var så tydliga att mamma var rädd att de skulle bli kvar som en tatuering, men de försvann efter några timmar. Jag skrattade. Ben skrattade också, men det var inte hans vanliga skratt. Det lät hackigt, som om han ansträngde sig. Han sparkade iväg en klump gula löv som klistrats ihop av gårdagens regn. Idag lyste solen, men det hade regnat så mycket de senaste dagarna att vägen var full med vattenpölar. Jag tog ett stort kliv för att inte trampa på en vinbärssnigel, lite längre fram låg ett krossat skal och något vitt kletigt från en snigel som inte haft samma tur. Ben gick snabbt nu, jag fick småspringa för att hinna med. – Var är vi på väg? frågade jag och sneglade bort mot Handelsboden. Jag kunde känna de hårda kanterna på ransonerings kupongerna i fickan. Mamma hade lovat att vi skulle baka 9
jitterbuggar om jag köpte mjöl och socker. Jag älskade blandningen mellan seg maräng och krispig kaka. Jag skulle ta med några kakor till Hilde när jag sov över hos henne i morgon kväll. – Hem till mig, svarade Ben. Jag hejade på några yngre killar som gick ett par klasser under oss. De verkade glada över att ha höstlov. Egentligen var det inget riktigt höstlov, men vår lärare Kristina hade blivit tvungen att åka till Karlstad några dagar i en familjeange lägenhet. Elin, som kallades Svarta Rosen, hade slutat som vår lärare för ett halvår sedan. Motståndsrörelsen behövde henne mer än vi skolbarn. Men nazisterna hade satt ett pris på hennes huvud, Ben hade hört att den som fångade eller dödade henne skulle få tiotusen kronor. Det glittrade på sjön längre bort och jag kunde se taket på Bens stuga. – Har det hänt något? frågade jag och väntade mig att få se Harald eller Greta ute på gården, men dörren var stängd och fönstren mörka. – Jag berättar när vi kommer in, sa Ben, fortfarande med samma korta ton i rösten. Det luktade rök inne i stugan, men det var ändå lite kyligt, som om ingen hade eldat på ett tag. Ben stängde dörren bakom oss och låste. Han brukade aldrig låsa, Greta brukade till och med skämta om att de inte ens låste om sig på natten. – Var är Harald och Greta? frågade jag. Ben drog fram en köksstol och satte sig ner med en suck. – De är på lasarettet i Årjäng. Mamma fick ont igår kväll. – Men det är väl ett tag kvar innan hon ska föda? frågade jag. Ben drog handen genom håret, han såg trött ut. 10
– Två månader, sa han och drog ut köksstolen bredvid sin så att jag kunde sätta mig. – Okej, då förstår jag att du är orolig, sa jag och gav honom en kram. – Det är inte det, mumlade han mot mitt hår. Eller i alla fall inte bara det. Jag har hittat något och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag satte mig med en duns på stolen igen och väntade på att Ben skulle berätta vad han hittat. – De fick väldigt bråttom i natt, pappa beställde en taxi, men han glömde plånboken. Ben reste sig upp och gick fram till vedspisen. Han öppnade luckan med spiskroken och tände eld på en bit papper som han lade in. Det tog bara några sekunder innan det började spraka och knäppa. Han stängde luckan, men genom springan kunde jag se orangea eldslågor där inne. – I morse låg plånboken kvar på köksbordet. Jag tyckte det kändes dumt att den låg där, hade någon tittat in genom köksfönstren hade de ju sett den, sa Ben och sköljde bort sotet på händerna under vattenkranen. Jag nickade. Bens pappa Harald arbetade som instruktör för polistrupperna i Dalarna. Han utbildade unga norska män till poliser i hemlighet, så att de skulle kunna ta tillbaka Norge. Han hade säkert viktiga saker, förutom pengarna, i plånboken. – Följ med mig ska jag visa dig en sak, sa Ben. Vi gick genom hallen in till Harald och Gretas sovrum. Jag hade aldrig varit där inne tidigare. Det var ett litet rum som nästan helt upptogs av en stor träsäng. Den var obäddad och ett av täckena låg på golvet. 11
– Pappa brukar ha plånboken i lådan där, sa han och nickade mot nattduksbordet. Han gick fram och drog ut lådan. Jag stod tvekande kvar i dörren. Det kändes konstigt att gå in i deras sovrum, särskilt eftersom sängen inte var bäddad och det fortfarande luktade lite instängt. – Du måste komma hit, annars ser du inte, sa Ben otåligt. Jag gick in och var nära att snubbla på ett hörn av trasmattan. – Det lät så konstigt när jag drog ut den, som om det var något som hade ramlat bakom och fastnat. Jag lyfte ut hela lådan och då hittade jag den här. Han viftade med en brun bok, sedan tog han upp ett vitt papper ur fickan, och vecklade ut det. Jag kände igen monogrammet högst upp. Det var ett telegram. – Och i morse knackade det på dörren. Telegrammet var till pappa, men jag öppnade det eftersom budet sa att det var mycket brådskande. Maja, jag tror att Svarta rosorna måste ta på sig ett nytt uppdrag, sa han och tittade allvarligt på mig.
12
Kapitel 2 – Det står väl inget konstigt här, sa jag och läste igenom telegrammet en gång till. Kära vän! Tack för den fina boken barnen fick i present den sjätte augusti när Gunilla fyllde fyra år och Bo sju år. Hoppas du kan komma på kalas den tolfte oktober klockan tre. Då firar vi svärmor som fyller sextio år och min svåger som fyller trettio år två dagar senare. O S A senast den åttonde oktober klockan sex. Telefonera tjugosex Långshyttan, gärna efter åtta på morgonen och fram till tio på kvällen. De varmaste hälsningar, Din kusin Gösta – Eller rättare sagt, det är konstigt skrivet med så många åldrar och siffror. Vem är Gösta? – Ingen aning. Har bara hört namnet en gång förut, sa Ben och gav mig den bruna boken som legat i lådan. – Det var när pappa fick den där boken med posten för n ågra 13
veckor sedan. Den var inslagen som en present och när jag f rågade vem den var ifrån sa han det namnet, Gösta. Boken såg väldigt tråkig ut. Hembygdens fornminnen och lämningar var titeln och på framsidan fanns en bild på ett gammalt hus. – Tacka vet jag Biggles eller Skatten i Silversjön, sa jag och räckte tillbaka boken. Ben ställde sig så nära mig att om jag vände mig om skulle min panna snudda vid hans näsa. Jag vände sakta på huvudet, men precis då slog han upp boken. En lite unken och gammal doft slog emot mig. – Det blir mer spännande när man tittar i den, sa han och pekade på ett understruket ord på sidan sex. Ordet var fara. Ben tittade i telegrammet och bläddrade fram ytterligare några sidor och pekade på ordet sol och sedan på vik. Då förstod jag. Siffrorna i telegrammet motsvarade först en sida i boken, sedan en rad på den sidan och sist ett speciellt ord på den raden. Det var ett hemligt meddelande. – Jag förstår inte, vad är det för sol och vik de pratar om, och vilken telegraf ska man minnas? – Jag har klurat på det här sedan i morse. Meddelandet blir Fara sol vik minns telegraf våg, sa Ben ivrigt. Det finns en plats som heter Solvik. Det är en liten fiskeby i Norge, och telegraf våg ska nog vara Telavåg. Han uttalade Telavåg som om det var något jag skulle känna igen, men jag hade aldrig hört talas om det tidigare. – Vad är en telavåg för något? frågade jag som trodde att det kanske var någon form av hemlig telegrafmaskin. – Telavåg är också en plats. Det var en fiskeby, men den finns inte längre, sa Ben allvarligt. 14
– Vad hände med byn? Jag luktade på mina fingrar som hållit i boken. Den unkna doften dröjde sig kvar. – Nazisterna utplånade hela byn. Brände alla hus, dödade alla djur, skickade männen till koncentrationsläger och fängslade kvinnorna och barnen. – Varför då? – Därför att de som bodde i Telavåg hjälpte flyktingar och motståndsmän. De blev avslöjade och statspolisen och Gestapo kom dit. Det blev skottlossning och två Gestapoofficerare sköts ihjäl. Som en hämnd för det så beslutade nazisterna att hela byn skulle utplånas. – Oj, viskade jag. Ben tittade allvarligt på mig, sedan vek han snabbt ihop telegrammet och lade det i fickan. – Den som skrivit telegrammet tror alltså att samma sak kommer att hända med Solvik? sa jag. Ben nickade och tog försiktigt mina händer. De var iskalla, han började massera dem mjukt. Det pirrade från fingertopparna ända upp i handlederna, som små elektriska stötar. – Men varför skriver de till din pappa? Han är ju inte med i motståndsrörelsen längre, han utbildar ju hemliga poliser nu, sa jag. – Därför att pappa hade vänner i Telavåg och jag kommer ihåg att när han fick reda på vad som hade hänt skrev han till mamma om att han och hans vänner hade ingått en pakt. Fick de reda på att nazisterna tänkte utplåna ännu en norsk by skulle de göra allt de kunde för att stoppa dem. – Så du tror att Gösta är en av dem som var med i pakten? 15
– Ja, det tror jag och jag är övertygad om att pappa verkligen skulle göra allt han kunde för att rädda de som bor i Solvik. Ben såg tankfull ut. Han släppte mina händer och gick ut från sovrummet. – Varför ger du inte bara din pappa telegrammet så kan han samla ihop medlemmarna i sin gamla motståndsgrupp? ropade jag efter honom. – Därför att mamma kanske är på väg att föda för tidigt och då kan både hon och barnet dö. Pappa måste vara kvar på sjukhuset. Jag tänker inte berätta för honom om telegrammet, sa han och slamrade med något i köket. – Kanske någon annan kan hjälpa? Du berättade ju förut om någon som din pappa kände som hade varit hög polischef i Norge, men som var motståndsman nu. – Mr W, menar du? Han har varit försvunnen jättelänge. Pappa tror att nazisterna dödat honom. Jag tänkte på den mystiske Mr W som Ben sagt var en legend inom motståndsrörelsen. Han hade sprängt broar, fritagit fängslade motståndsmän och hjälpt massor av flyktingar över gränsen. Det var kanske inte så konstigt att han blivit dödad, han hade ju utfört extremt farliga uppdrag. Jag ville fråga Ben mer om Mr W, men när jag kom ut i köket hade han dragit ut en av lådorna och tagit fram en karta. – Det är inte så långt till Solvik härifrån, inte om man går över bergen och sedan tar en båt från Fredrikstad. Klättrar i bergen och tar en båt? Det verkade inte lika enkelt som han ville få det att låta. Vi hade korsat den norska gränsen flera gånger och klarat oss, men det hade aldrig varit så farliga tider som nu. – Alla säger att nazisterna är grymmare än någonsin! De 16
skickar ju hundratusentals människor till koncentrationsläger och de har fördubblat sin bevakning vid gränsövergångarna, sa jag. – Det är för att de känner att de håller på att förlora kriget, sa Ben och för första gången den dagen log han. – Tror du att Hilde kommer att vilja vara med på ett uppdrag till? frågade jag, för inombords hade jag redan accepterat det här uppdraget för Svarta rosorna. Det pirrade av förväntan samtidigt som ordet fara ringde i mitt huvud och gav mig magknip. – Det tror jag. Vi kan väl gå och fråga henne, sa han och log igen. Han vecklade ut kartan och pekade på Solvik. Orten låg precis vid havet. Sedan drog han pekfingret över Glomma älv vidare mot gränsen till Sverige. – Det var en sak som jag glömde att berätta. Närmaste vägen är här. Ben pekade på den svarta gränslinjen som gick genom de gröna och ljusbruna områdena på kartan. – Kruxet är bara att gränsen är extra hårt bevakad eftersom många flyktingar tagit sig över just där.
17