Marie Oskarsson Helena Bergendahl
KAPITEL 1
Gruset knastrade under skorna när Jack sprang fram på skolgården. Han hoppade över en bänk, sträckte ut händerna som flygplansvingar och njöt av den ljumma vinden mot ansiktet. Emilia rusade efter honom så att det vita trasselhåret flög. Hon kände också av den härliga våryran. Edvin och Julia satt redan på asfalten vid den gamla eken. Bredvid dem låg en stor hög med kulor. Edvin samlade. Han höll upp sitt senaste fynd framför näsan på Julia. – Kolla, vad snygg! sa han entusiastiskt. 7
Julia lutade sig bakåt för att se bättre. Det var en glasklar kula med ett stråk av grönt i mitten. Den glänste i solen. – Ska vi spela? frågade Emilia. – Okej, svarade Julia. Edvin ville gärna förstås. Julia hade redan plockat fram tre kulor ur byxfickan. Jack slog sig ner bredvid Edvin. Han hade ingen egen kulpåse, men det gjorde ingenting. Edvin brukade alltid säga att Jack kunde använda hans. – Här, sa Edvin och puttade över en hög till Jack. Han började stapla en fin pyramid mitt emellan dem. Allt kändes så lätt och ljust. Det var våren, brukade Jacks mamma säga. Som om en årstid kunde spela så stor roll. Jack rullade iväg en kula. Den studsade över asfalten på väg mot pyramiden. 8
Sen var det Edvins tur. Han valde noggrant en svart kula med bubblig yta. Kulan studsade iväg, slog i en sten och for åt all deles fel håll. 10
– Kan du inte vara tyst! sa Edvin irriterat till Jack. – Vad då? Jag har väl inte sagt något, sa Jack förvånat. – Nej, men du nynnar och låter hela tiden. Det gör du alltid. Du stör mig! Jack satte handen för munnen. – Ja, du sitter alltid och sjunger för dig själv. Det är ganska gulligt, sa Emilia. – Mmm, mm, di-da-di-da-do, sjöng Julia fnissande. – Låter jag så? Edvin, Emilia och Julia nickade. Jadå! Han var en mästare på att gnola och sjunga. Det borde han väl ha märkt själv? Jack hörde nästan alltid musik i huvudet. Det var inget konstigt. Han hade bara inte tänkt på att musiken tydligen också kom ut genom hans mun. Inte undra på att 11
Edvins kula gick åt skogen. – Jag ska vara tyst, lovade Jack. – Äh, det behövs inte, sa Edvin. Jag lyssnar ändå inte. Nu kör vi! De spelade hela rasten. Julia var svår att slå. När det ringde in till nästa lektion hade Edvin förlorat fem kulor till henne. Han såg inte ledsen ut för det. – Jag vinner tillbaka dem i eftermiddag, sa han segervisst. Då ska du få se! Är ni med? Det sista sa han till Jack och Emilia. De tittade på varandra, log och nickade mot Edvin. Visst. Gärna. De var ju bästa kompisar allihop!
KAPITEL 2
Fröken hade bett alla barn att plocka fram sina dagböcker. De skulle skriva om det som de hade gjort under helgen. Det var så lätt, tyckte fröken, bara att skriva om alla roliga saker man hade hittat på. Jack tyckte att det var svårt. Han kom inte alltid ihåg vad han hade haft för sig. Han hade väl varit med Emilia? Eller? Och med Edvin förstås. Men vad hade de gjort? De hittade inte alltid på så där speciella saker. De hade roligt ändå. Så hade det 13