9789179758752

Ola

Lindholm

Johan

henrik

Lindqvist jonsson

akumas barn

Tack till Julia, Anton, Milton och Joel från

Bäckaskolan i Gnosjö som vann Kung Powtävlingen i februari 2021. Utan er hade den här boken inte blivit till!

Kung Pow: Akumas barn

© Text Ola Lindholm och Johan Lindqvist 2021 © Bild Henrik Jonsson 2021

Omslagsformgivning: Caroline Linhult

Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt hos ScandBook, EU 2021

isbn 978-91-7975-875-2 www.bonniercarlsen.se

Kung P w Kung Pow är världens farligaste kampsport, och i tusen år har dess mästare lönnmördat åt kejsare och kungar.

För att inte röja kampsportens hemligheter har kunskaperna om Kung Pow i alla tider förts från mästaren till endast en elev.

Mästare Ju, som är den senaste mästaren, levde i många år i sin lilla by i Vietnam utan att finna en värdig lärling.

Men en dag hittade den internationella polisen iPol ett övergivet barn, och Mästare Ju övertalades att lämna sin by för att träna upp pojken i Kung Pow. Pojken fick namnet Sam, och tillsammans med Mästare Ju och datageniet Aisha bildar trion nu Avdelning 33, iPols farligaste vapen mot världens ondaste skurkar.

3

för 120 år sedan Mästare Koo hade varit Mästare av Kung Pow sedan år 1857 . Nu låg han på en stenbädd högst upp på berget Fan Si Pan. Det var dags för honom att dö.

Bredvid honom satt Ju, 17 år gammal. ”Nu ska jag dö och för evigt vandra med den gyllene tigern”, viskade Mästare Koo. ”Ja, Mästare Koo!” sa den unge Ju. ”Det är på tiden.”

Den gamle mannen på stenbädden log. ”Och du, Ju, från berget Fan Si Pan, ska nu bli mästare.” ”Ja, Mästare Koo!” sa den unge Ju. ”Det är på tiden.”

Mästare Koos hesa skratt rullade nedför sluttningarna.

Men så tittade han allvarligt på sin elev. ”Det är så här vi mästare ska dö. På toppen av berget Fan Si Pan, och invänta att våra själar slukas av den g­ yllene ­tigern. Vet du att ingen mästare har dött i strid? Vi är död­ en i skuggan, vi är fruktan i vinden.”

5

”Tre mästare har dött av kycklingben i halsen”, sa Ju. Mästare Koo snörpte på munnen. ”Ja, kycklingben är inte bra. Men INGEN har någonsin dödat en mästare!” ”Förutom kycklingben”, sa Ju. Mästare Koo lyfte på huvudet och spände blicken i Ju. ”Envisa unge! Kycklingben är inte motståndare!”

Ju bugade sig. Mästare Koos stämma kunde även i denna stund vina som en pisksnärt, men han skulle snart dö, och det var inte en sekund för tidigt. Den gamle gubben hade inte dödat någon på tio år och byborna började bli missnöjda. Nu skulle de snart få en ny mästare som kunde tjäna guld igen och hedra byn med några mord.

Ju var också trött på att bli kallad unge. Hans mästare tjatade alltid på honom och kunde aldrig säga att han var duktig, trots att Ju kunde hoppa tre meter rakt upp i luften och på egen hand besegra femtio motståndare.

Om jag en dag får en lärling ska jag vara mycket snäll och alltid berömma min elev, tänkte Ju. Mästare Koo tog tag i Ju. ”Jag har lärt dig allt jag kan, men ännu finns det en hemlighet.” ”Vadå för hemlighet?” sa Ju och höjde på ögonbrynen. ”Den lilla trätigern som står på en hylla i min enkla boning …”, sa Mästare Koo med svag röst. Han drog Ju närmare sig. ”Det är ett …” Hans röst svek honom.

6

”Vad sa du?” sa Ju. ”Prata högre.”

Mästare Koo förde sina läppar mot Jus öra och viskade något som inte ens fladdermössen skulle ha hört. Men Ju hade tränat sin hörsel. Och det Koo sa var otroligt. ”Va? Är den? Vassast i världshistorien?” sa han förvånat när Mästare Koo tystnade. ”Den lilla trätigern?” ”Använd den väl”, sa Mästare Koo och tog Jus hand.

Sedan dog Koo. Nu skulle han, liksom alla Mästare av Kung Pow före honom, ligga på stenbädden tills den gyllene tigerns ande åt upp hans världsliga kropp. Och sedan skulle han vandra med de andra mästarna i den eviga dimman på berget Fan Si Pan. Nu var Ju mästare. Mästare Ju! Rak i ryggen vandrade han nedför berget. Han visste att byborna väntade på honom med en stor fest. Grisar skulle grillas och sånger skulle sjungas till hans ära.

Ju var mycket glad. Snart skulle han få lönnmörda så mycket han bara kunde, och han skulle få en massa guld!

Nu såg han rök komma från byn.

Säkert en eld att grilla grisen på, tänkte den unge mästaren. Eller? Mer och mer rök steg upp mot himlen, så att den nästan blev helt grå. Det verkade vara en väldigt stor eld. Lite för stor för grillning.

Då hörde han skrik från byn. Det lät inte alls som glada sånger om en ny Mästare av Kung Pow. Vad hade hänt? Mästare Ju sprang nedför berget så fort han kunde.

7

Hela byn stod i lågor. Många män låg döda på marken och barn hade skräck i ögonen.

Byborna kom springande mot Mästare Ju. En gammal kvinna skrek: ”Mästare Ju! Var har du varit?” ”Eh … jag lämnade Mästare Koo på toppen av berget Fan Si Pan. Så som alla mästare har blivit lämnade att dö i tusen år.” ”Men du skulle ha skyddat oss! Vi har blivit attackerade!” ”Av vem då?” sa Mästare Ju förvirrat. ”Ingen har någonsin attackerat denna by där Mästaren av Kung Pow bor.

Ingen har någonsin vågat!” ”Vi vet inte! Men det var många män och de har skrivit något på Mästare Koos dörr.”

Mästare Ju vandrade genom den förstörda byn och fram till sin lärares dörr.

Huset stod kvar, men den gamla trädörren var upp­bruten.

Någon hade skrivit tre siffror på dörren med blod – 893.

Mästare Ju visste genast vilka som varit på besök.

8-9-3 uttalas YA-KU-ZA på japanska. Yakuzan – den japanska maffian. Han hade ofta hört om maffians blo­d­iga brott, och vissa påstod att de kunde lönnmörda lika bra som mästarna av Kung Pow. Ju fnös.

Han mindes något Mästare Koo hade berättat för honom när Ju bara varit en liten pojke. Mästare Koo hade dödat ledaren för den japanska maffian med endast två ätpinnar och en sushibit.

8

Nu måste de ha kommit tillbaka för att hämnas.

Mästare Ju steg in i Mästare Koos hus, det som nu var hans, och såg sig omkring. Den usla Yakuzan hade slagit sönder allt där inne. Men det var inte det värsta. De hade stulit en sak också. En sak med en hemlighet som bara han kände till.

Trätigern. ”Vid alla gamla mästares stinkande pruttar!” skrek Mästare Ju. Ingen fest hade han fått, ingen av Yakuzan fanns kvar att mörda och tigern var borta. Det här var ingen bra dag.

Han knöt näven och slog den rakt igenom väggen. ”Ahhh! Jag ska hämnas tiodubbelt!

Och jag svär att trätigern en dag ska återföras till denna by, till mig, Mästaren av Kung Pow!”

Kapitel 1

Han hette Sam. Han var 12 år gammal och hade långt hår inlindat i ett läderband. Det hängde som en piska i hans nacke. Bortsett från håret och de stenhårda knogarna på hans händer såg han ut som en vanlig kille.

Men det var han inte. Det visste han.

Han satt lutad mot ett träd och tittade på barnen på andra sidan gatan.

I klungor stod de och pratade utanför den stora skolan.

Ryggsäckar, kepsar, sneakers. Sådant som ungdomar har på sig.

Han undrade vad de pratade om. Men han hade svårt att tänka sig vad det skulle kunna vara.

De höga skyskraporna blockerade morgonsolen som var på väg upp över Tokyo. Miljoner människor fyllde gatorna på väg till sina jobb.

Men Sam var redan på jobbet. Det var han alltid. Som 10

agent på iPols Avdelning 33 var han aldrig ledig. När som helst kunde han skickas vart som helst i världen för att fånga någon skurk som ingen annan kunnat besegra.

Han hade varit i Afrika, Sydamerika, Europa, USA och till och med på månen.

Och nu var han i Japans huvudstad.

Den senaste månaden hade 57 barn kidnappats från olika skolor runt om i staden. Ingen visste varför eller var de tagit vägen. Det var Sams uppgift att hitta dem.

Och till sin hjälp skulle han som vanligt ha Mästare Ju. Om det nu var till så mycket hjälp.

Han log snett när han tänkte på sin lärare. Den 137 år gamla Mästaren av Kung Pow. Sam hade bara varit en bebis när Mästare Ju börjat träna honom. Timme efter timme. Dag efter dag. År efter år.

När han var 3 år kunde han göra volter. När han var 4 år kunde han klyva en tegelsten med ett enda slag. Idag kunde han göra nästan vad som helst.

Mästare Ju hade lärt honom allt.

En dag skulle Sam bli mästare. De svindlade lite när han tänkte på det. Han undrade hur Ju hade varit i hans ålder. Om Jus mästare hade varit snällare mot honom.

I tusen år hade alla mästare kommit från den lilla byn vid foten av berget Fan Si Pan i Vietnam. Därifrån hade de rest över världen för att lönnmörda åt de kungar och kejsare som kunde betala. Kung Pows krafter hade sålts till vem som helst. Ond eller god.

11

Idag var allt annorlunda.

Ingen visste riktigt var Sam kom ifrån. Hans föräldrar hade lämnat honom i en låda utanför iPol. Och när chefen, Madame P, hade hittat honom hade hon fått hon en idé.

En galen idé.

Hon åkte till den lilla byn Fan Si Pan och bad Mästare Ju att träna den lilla pojken.

Sam hade ofta hört historien om hur Mästare Ju kastat upp honom på taket på sitt hus. Ett hus som balanserade på bara en påle. Madame P hade skrikit av förskräckelse medan huset vajade ovanför dem. ”Om barnet har balans så kommer huset inte falla till marken och krossa honom”, hade Mästare Ju sagt. ”Ingen balans, ingen Kung Pow.”

Sam skrattade till. Hur han som liten bebis lyckades hålla sig stilla och i balans på Mästare Jus tak skulle han aldrig förstå. Men det hade han gjort, och Mästare Ju hade funnit sin lärling.

Idag var Sam och Mästare Ju iPols hemligaste vapen.

De skickades ut för att besegra ondska, var den än dök upp. De var spjutspetsarna på Avdelning 33.

Ju var läraren. Sam var eleven. Men Sam tyckte att han var den som jobbade mest.

Mästare Ju höll mest på med sin mobil. Och gjorde han inte det så var han mest konstig och sur. Men man kanske blir lite grinig när man närmar sig 140 år, tänkte Sam och höjde blicken.

På andra sidan vägen började eleverna gå in i skolan.

Snart var det lektion.

Sam hade aldrig varit på en vanlig lektion. Han hade inte en aning om hur det gick till på en skola. Han kunde besegra tio beväpnade män, men multiplikation och biologi och sådant hade han ingen koll på.

Han reste sig sakta, tittade på sin klocka och sedan ner längs gatan. Mästare Ju och Aisha borde vara här nu, och Sam ville inte komma försent.

Han kände sig lite nervös.

Att besegra en galen halvrobot på månen klarade han av. Men att låtsas vara en helt vanlig elev kändes nästan omöjligt.

Kanske skulle han inte behöva gå på så många lektioner.

13

Han var ju faktiskt inte här för att lära sig något.

Han var här för att bli kidnappad.

Då började plötsligt en massa bilar tuta längre bort. Sam såg hur en svart skåpbil svajade över vägbanorna. De andra bilarna fick tvärbromsa och svänga undan. Arga män och kvinnor v­ ev­ade ner sina bilrutor och skrek åt den svarta skåp­bilens ­förare.

Men föraren verkade inte bry sig. Motorn varvade upp och däcken tjöt när skåpbilen svängde rakt mot Sam. Jag kanske inte ens behöver gå in i skolan, tänkte Sam. Skåpbilen studsade upp på trottoaren, och Sam var tvungen att kasta sig bakåt för att inte bli påkörd. Brom­ s­arna skrek och däcken lämnade långa svarta märken i gatan. ”Dags att bli kidnappad, alltså”, mumlade Sam och såg dörren till skåpbilen skjutas upp.

14