9789179758639

SANDOR SLASH IDA SARA KADEFORS

Titelsida_kolofon_2021.indd 1

2021-04-22 17:18

Av Sara Kadefors har tidigare utgivits: Långlördag i city 2001 Sandor slash Ida 2001 Sigrid – ett svin (bilderbok) 2004 Nyckelbarnen 2010 Böckerna om Billie: Avgång 9:42 till nya livet, 2016 Du är bäst, 2017 Alla tillsammans, 2018

SANDOR SLASH IDA Copyright © Sara Kadefors 2001 Första gången utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2001 Omslag: Pompe Hedengren Typsnitt: Minion Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook EU, 2021 ISBN 978-91-7975-863-9 www.bonniercarlsen.se

Titelsida_kolofon_2021.indd 2

2021-04-22 17:18

Samma som vanligt: en lätt känsla av obehag när han kommer ner till centrum. En kärring med två överfyllda pappkassar haltar ut från Ica och går med tunga steg mot parkeringen, annars dött. Inte ens några vid kiosken eller utanför biblioteket. Bra. Bussen står och skakar på hållplatsen, spyr ut avgaser i den redan grå novemberluften. Han skyndar på stegen. Det händer att de kör före avgångstid. Flera gånger har han sprungit efter och försökt komma ikapp. Jävla gubbe, har det värkt inne i huvudet. Aldrig att han skrikit rakt ut och gett chauffören fingret, nej, det vore inte likt Sandor Farkas. Han är inte typen som sparkar på bussar och skriker fuck off, han är typen som tänker så. Typen som lufsar tillbaka hem med hängande huvud, för det är fyrtio minuter tills nästa buss går och det blir för tråkigt att bara stå där. Han hinner sitta vid köksbordet och stirra framför sig i en hel kvart innan han måste gå tillbaka igen.

Idag hinner han fram flera minuter innan någon skulle våga köra iväg. När han visar upp månadskortet möter han en sur, nästan förebrående blick. Som om han gjort något fel som kommit i tid. ”Problem?” skulle han vilja fråga. Bara så där i förbifarten. Men istället visar han lydigt sitt månadskort och sätter sig på sin plats.

Sin plats. Det är sant, han har alltid samma. Det går inte att sätta sig någon annanstans än på femte raden framifrån på höger sida – hur kan man bli så inrutad? Som om han var en gammal gubbe som åkt till samma jobb i trettio år, en 

sådan som blir galen om platsen han alltid suttit på en dag är upptagen, en vars hela värld rasar ihop om så sker. Men nästan så är det. De gånger någon suttit på hans plats har han blivit helt ställd. Tänk om någon visste.

På bussen finns bara tre personer till, ingen han känner igen, ingen under typ femtio, mest tanter. Han börjar så smått förbereda sig på en behaglig trettiominutersresa. Lutar sig tillbaka, sluter ögonen, sjunker in i sig själv. Han hör hur dörrarna stängs, känner hur gubben lägger in en växel och bussen så smått börjar ta sig iväg från hållplatsen. Men så förnimmer han ett störande ljud i det trygga. ”Ööööööööööhhh!”

Han slår upp ögonen. Shit! De springer efter bussen.

Babak skriker ”Jävla gubbe!” Valle skriker ”Gubbjävel!”

De slår på bussen med knytnävarna, tänker inte ge upp.

Sandor känner sig med ens allierad med chauffören. Måtte han gasa på i blint raseri och lämna ett gigantiskt avgasmoln efter sig. Sandor försöker mana på honom med viljan, han knyter nävarna och viskar inne i huvudet: Kör nu då! Kom igen! Gasen i botten, kör! Men istället för att accelerera och ursinnigt dundra fram, så lättar gubben på gaspedalen och bromsar långsamt in.

Dörrarna åker upp. Babak och Valle ramlar in, flåsande och högröda i ansiktet. Chauffören fortsätter köra och muttrar surt: ”Ni får se till att komma i tid nästa gång.” De får inte fram ett ord.

Babak försöker. ”Jamen, vad fan … Det var ju du som … Det var ju för fan du som …”

Valle fyller i: ”Man kan väl fan inte köra tre minuter innan!”

Gubben har blicken på vägen. 

”Min klocka var halv.” ”Gubbjävel”, säger Babak halvhögt medan han rotar i fickan efter kortet. Valle flinar.

Sandor hoppas att gubben ska explodera av ilska, att han ska tvärbromsa och skrika: ”Ut ur min buss! Nu! Annars kör jag direkt till Skånegatan, så får polisen ta hand om det här!!!” Men ingenting händer.

Sandor känner sig som gisslan i en kapad buss. Inte förrän om trettiofem minuter kommer den att bromsa in och öppna dörrarna. Det är en evighet fram till dess, en hel motorvägssträcka in till Göteborg. På den kan vad som helst hända.

r ”Å, jag önskar att jag hade din rumpa!”

Ida låtsas inte höra. Hon fortsätter måla sig, höjer musiken på stereon och nynnar till låten. Sänker. Tänk om mamma vaknar. Tänk om Susanna och Therese fick se hur mamma ser ut nuförtiden.

Susanna sitter i sängen och studerar varje rörelse. Hon suckar dramatiskt. ”Ja, du vet, jag kan inte ha såna brallor. Det går bara inte.

Jag är för fet. Det är bara att inse. Jag är ett fetto.”

Ida orkar inte säga ”du är inte fet”, hon vill verkligen inte.

Det känns som om hon skulle kvävas om hon sa de där orden en gång till, som om de skulle stocka sig i halsen på henne och täppa igen för alltid. Kan inte Therese göra det? Men Therese lägger på rouge och verkar inte lyssna. Hon ser ut som en galen kärring när hon frenetiskt suger in kinderna, ögonlocken lyser illigt lila. Nyansen är minst sagt bekant. Är det Idas ögonskugga eller har hon köpt likadan? Varför ta precis samma färg, när 

det finns en miljon att välja på? Nu greppar hon Idas läppstift också, kladdar ogenerat på i mängder.

Susanna glor med stora, våta glosögon. ”Jag måste banta, alltså. Fan, vad snygg du är, Ida.” Therese snörper ihop munnen, uppenbart irriterad över Susannas lovord. Paniken accelererar inom Ida. Hon slänger ner kajalpennan i sminkväskan. ”Sluta nu.” ”Ja, men hur kul är det att gå ut med dej, tror du? Hur snygg man än gör sej så är du alltid snyggare!”

Som om det var hennes fel att hon är snyggare, som om det fanns något man kunde göra åt saken. Hon vill inte säga ”jag är väl inte snygg”, fast hon vet att det är precis lika ofrånkomligt som ”du är inte fet”. Men är det inte sant det som de säger, att man aldrig ska göra sådant som man inte vill?

Hon fortsätter måla sig, fast hon egentligen är färdig. Det går tio sekunder, tjugo, kanske till och med fyrtio. Ingen säger något. Susannas ord hänger kvar i luften. Hon känner sig inträngd i ett hörn, omringad, som om hon var gisslan i sitt eget rum. ”Du är så jävla snygg, fy fan!” mässar Susanna otåligt.

Glosögonen fixerar henne med en intensitet som gör ont, Therese studerar henne med låtsad likgiltighet. Svetten bryter fram i pannan. Hela situationen blir henne övermäktig. ”Fan, vad du tjatar! Jag är väl inte snygg. I så fall är väl du lika snygg som jag!”

De andra andas ut. Eller är de besvikna? Vad skulle hända om hon sa ”Okej, jag råkar vara snyggare än du, men du får liksom lära dej att leva med det om du ska umgås med mej.”

Susanna gör precis som hon brukar: leker chockad, spärrar upp ögonen som om hon inte alls hört Ida säga att de är lika snygga tiotusen gånger förut. 

”Jaha du. Visst. Du är rolig, du, Ida. Visst är hon, Therese?

Vilket roligt skämt.”

Ida böjer huvudet framåt så att håret faller ner. Hon kastar det tillbaka med de andras ögon på sig, och det landar på axlarna, tjockt, fluffigt och avundsvärt. Hon greppar sprayflaskan och tar ett djupt andetag. Så sprayar hon som av bara satan, bara lite på håret, resten rakt ut i luften. Som att döda insekter. Eller fräta hål på hornhinnor.

De hostar och viftar. ”Vad fan, Ida! Sluta!” ”Din jävla galning! Sminket!”

Ida slutar. Hon kastar en blick på sig själv i spegeln: hon är snygg, alltid något. Kanske att det räcker. Ingen idé att försöka ändra på något. Vad är det för mening med enstaka punktinsatser? Det krävs så mycket mer än så.

Hon går och öppnar fönstret, släpper in frisk luft, vänder sig mot Susanna och ler. ”Förresten. Du är inte fet. Det är bara en massa bullshit.”

Ida tar en klunk sprit och sköljer ner med folköl. Så där ja.

Nu känner hon sig mycket bättre. Bara det inte blir fortsatt debatt. ”Är inte jag fet!? Hallå? Har du sprayat bort din syn, eller?”

Hur kunde hon tro något annat? Okej då. Hon tar en klunk sprit till. Sprit som smakar skit. Inte undra på det, så billig som den var. Hon känner den underbara värmen i kroppen, det känns nästan skönt att lägga armen om Susanna. ”Lyssna på vad jag säger, din lilla anorexia-unge. Du är inte tjock!”

r 

Han kryper ihop, som om det skulle göra honom osynligare.

Lutar huvudet mot den kalla rutan och låtsas sova. Inte särskilt trovärdigt. Vem skulle somna så obekvämt med den dramatiken omkring sig? Men det är det bästa han kan komma på.

Han sitter alldeles stel och väntar på att de ska passera honom. Ber till och med till Gud, en klassiker: ”Snälla Gud, om du finns, gör så att de inte …” Som svar på sina böner – otroligt! – en svag lukt av tobak kommer och går tillsammans med två frasiga jackor. Han sitter kvar, orörlig, i säkert en minut innan han vågar slappna av. När bussen svänger ut på motorvägen ler han för sig själv och tänker att ibland har man tur. Han gör det bekvämt för sig på sätet och bereder sig på att ta emot sin favorittanke, har nästan hunnit göra bilden av ansiktet klar och tydlig framför sig när han känner en svag vindpust i nacken. Han låtsas att den inte finns. Men så kommer den tillbaka. Det blåser rakt in i örat. Tobakslukten blir tydlig. Han vänder sig långsamt och motvilligt om.

De sitter och flinar. Babak lägger huvudet på sned. ”Förlåt. Väckte vi dej?” ”Va? Nä …”, säger Sandor fast han vet att frågan inte var allvarligt menad. ”Du kanske bara satt och drömde?” tillägger Valle med ett fniss. ”Kanske det.”

Sandor vänder tillbaka huvudet för att markera att samtalet är avslutat. Han stirrar stint framför sig, hoppas intensivt att de ska ge upp i brist på motstånd. ”Vad drömmer du om då?”

Sandor svarar inte, vill inte ge sig in i något. Han känner ett intensivt obehag i hela kroppen, en rädsla, visst, men samtidigt tycker han synd om dem. Han försöker i alla fall 

tänka så, att de är små, osäkra varelser och inte alls särskilt farliga. Är det inte så de säger? Att mobbarna själva är rädda.

Stackars idioter, vad vet de om att drömma? Har de något annat i huvudet än cigaretter, snus, fotboll och brudar?

De sätter sig på sätena framför, hänger över ryggstöden, studerar honom intensivt. Babak är värst. ”Vadå? Drömmer du om att knulla, eller?”

Valle exploderar av skratt. Men det låter lika ihåligt som vanligt, nästan nervöst. Sandor känner sig plötsligt trött.

Trött på hela situationen som är en kopia av så många andra tidigare, trött på sig själv. Han undrar vad som skulle hända om han inte gjorde som vanligt: titta bort och mumla något ohörbart, utan tvärtom ge dem ett svar. ”Knulla någon i röven? Är det det du drömmer om?”

Valle skrattar igen. Antingen är det Valles eventuella nervositet eller bara oväntad hjälp från guden som inte finns, som gör att Sandor vågar titta frågande på Babak. Han suckar demonstrativt. ”Nej, faktiskt inte. Gör du?”

Det blir tyst. Babak och Valle är lika förvånade som han själv. Babaks mun är halvöppen. Han ser egendomligt nollställd ut. ”Va?” Sandor försöker bibehålla den nya coola attityden. ”Ingenting.”

Babak hittar tillbaka till sig själv. ”Ville du nåt?”

Det är nu eller aldrig. Sandor viker inte med blicken, tänker inte vika med blicken. Babak stirrar hotfullt tillbaka.

Valle fnissar inte längre, bara motorljudet från bussen hörs. Allt annat runtomkring försvinner. Det är Babaks ögon som är i fokus nu. Sekunderna går. Han börjar känna sig 

omtöcknad. Plötsligt har han glömt vad det handlade om, varför detta överhuvudtaget sker. Varför sitter de här? Vem hade gjort eller sagt vad och i så fall varför? I nästa sekund slås han av att Babaks ögon är vackra: bruna med långa, täta ögonfransar. Är detta ondskefulla ögon? ”Ville du nåt, sa jag!”

Han rycks ur sin trans. Så var det: två mot en i bussen.

Som ett skolexempel i en Bamsetidning. Det är nu Bamse ska komma och försvara den skabbiga, lilla kycklingen och säga åt de välväxta att så där gör man inte mot de små, alla får vara med och leka, annars kanske någon blir ledsen. Men det kommer ingen stark björn. Och vad skulle han själv vinna på att stå på sig? Respekt? Knappast. Det krävs så mycket mer.

Han viker undan med blicken. ”Nä. Förlåt. Ingenting.” ”Jag tänkte väl det.”

Ha, ha, ha.

r Det är när man armkrokar ihop sig med de andra, sluter ögonen och sjunger rakt ut som det känns allra bäst. Som nu.

Ingenting kan stoppa dem. De står i tunnelbanevagnen och skriksjunger så högt det bara går. Ida känner att hon har de andra resenärernas blickar på sig, njuter av det. Vad har de tråkmånsarna för liv? Vad vet de om hur det känns att släppa greppet och göra tvärtom mot vad man får? Där sitter de och uppför sig så duktigt och kastar ogillande blickar på Ida, Therese och Susanna. Hon kan se vad de tänker: ”Hur blir små söta flickor sådana, vad händer på vägen? Vet föräldrarna vad som pågår? Usch och fy och så där ska mina barn aldrig bli!” 

Vagnen bromsar in och Ida tappar balansen. Hon drar med sig de andra två i fallet, så att allihop hamnar på golvet i en stor hög. De skriker av skratt, är skitjobbiga, verkligen, kunde inte vara jobbigare, men dra åt helvete, era gamla tråkjävlar, vi har åtminstone roligt!

De reser sig med stor möda, håller om varandra, hjälper och stöttar medan tunnelbanetåget fortsätter dundra fram i mörkret. Hur kunde hon tycka så illa om Therese och Susanna för en stund sedan? De som är hennes vänner, hennes enda riktiga, de som ringer varje dag och får henne att känna sig viktig och behövd. Nästan vad som helst skulle de göra för henne, det vet hon nog: ljuga för lärarna i skolan, försvara henne mot dåligt rykte, slå ner någon som jävlades.

Tåget gör en ny, hastig inbromsning. Nu är det Susanna som tappar balansen och drar med sig de andra två. Dörrarna slås upp och de halvkryper ut på perrongen, kan inte sluta skratta. Ett gäng med killar kommer fram och tittar ner på dem. ”Hur e läget, brudar? Har ni problem?” Men de reser sig och svetsar ihop sig till en egen enhet. Hakorna upp i luften: ”Nä, vadå? Har ni eller?” Killarna tittar på varandra. ”Shit, vilka kaxiga brudar.”

De fortsätter att sjunga medan de vandrar tillsammans ut på stan, men snart måste Ida påminna de andra om att de får skärpa sig så att de kommer in. De stannar till och tar fram små speglar och bättrar på sminket, kontrollerar och godkänner varandra. De tar på sig vuxna, coola miner och försöker övertyga varandra om att sååå himla packade är de ju inte, det här ska nog gå bra. Therese kontrollerar en sista gång att syrrans leg på arton ligger i plånboken. Färdigfixade seglar de ut från sitt gömställe och går någorlunda rakt och nonchalant sista biten.

Redan kö. Shit. Inget annat att göra än att ställa sig längst 

bak. Ida tycker sig se att de andra i kön tittar kritiskt på dem och tänker att vad fan gör de där småbrudarna här, de är väl knappt könsmogna, men hon vet ju inte. Det har gått bra förr. Ida vet att hon kan se ut som arton om hon bara vill, och Therese har ju syrrans leg. Susanna brukar få följa med in för att hon är med dem. Allt beror på vakterna.

Hon fokuserar på de två biffarna framme vid dörren. De ser synnerligen svårflirtade ut, har trötta men iskalla blickar, agerar monotont som om varenda rörelse och replik var inövad. Tänk att göra detta samma varje kväll: öppna dörren eller stänga den, säga hej och välkomna, hejdå, ha en trevlig kväll, har du leg, du är för full, det är bäst att du börjar promenera hemåt nu, backa ett par meter allihop, annars kommer ingen in. Stackare.

Ett sällskap på fyra personer närmar sig. Vakterna lyser upp och dörren öppnas på vid gavel. Hon känner sig som en idiot som tyckt synd om dem.

Therese och Susanna står och stirrar stelt framför sig. Fler och fler sveper förbi kön och får välkomnande leenden från vakterna. Efter något som känns som en evighet kliver paret framför dem in genom dörren. Nu jävlar!

Ida knäpper snabbt upp jackan och spänner ut bysten framför Biff nummer ett. Han kan inte undvika den, ger den hastig men uppenbar uppmärksamhet. Therese och Susanna vet sina platser, de sluter upp bakom Ida och ser sig likgiltigt omkring. Hon kastar med håret, ler utmanande mot Biff nummer två, och så tillbaka till ettan som granskar henne uppifrån och ner. Hon tittar på honom med frågande blick. ”Några problem?”

Ett litet leende från vakten. ”Nejdå, det är lugnt.”

Yes! Han öppnar dörren för att välkomna Ida in. Men så 

hejdar han sig och tittar kritiskt på Therese och Susanna.

Susanna blir genast liten och fladdrig. ”Ja, vi är med henne alltså.” Hon pekar på Ida. Vakten låter sig inte bevekas. ”Har ni leg?”

Therese tar snabbt upp syrrans ur väskan och vakten granskar det noggrant och tittar tvivlande på Therese. Ida griper in. Hon tittar på vakten med den där blicken som hon vet fungerar och rör vid hans hand, snabbt. ”Jag kan ta hand om dom ikväll. Jag lovar.”

Hon ler mot honom. Han vill inte låta sig påverkas, men har svårt att låta bli, ler tillbaka. Susanna står och skälver.

Thereses mun är paniskt ihopknipen.

Vakten nickar mot Ida. Hon har vunnit. ”Okej. För den här gången.”

Ida ler falskt mot honom. Å, vad hon är tacksam. ”Schyst”, säger hon. ”Verkligen. Tack så mycket.”

r Han står vid mittdörrarna för avstigning flera minuter innan bussen ska stanna. Vill inte bli kvar en sekund mer än nödvändigt. Ändå var de inte särskilt engagerade idag. De tröttnade snart på att få enstaviga ord som svar på sina förolämpningar och började diskutera vilken film de skulle gå på istället, vilken av de tre olika actionfilmerna som går. Ändå kunde han inte slappna av. Han vet ju av erfarenhet att när som helst kan Babak göra ett nyckfullt utfall, som vore han en sinnessjuk galning från en skräckfilm.

Bussen bromsar in, dörrarna öppnas. Det trygga stadsljudet kommer mot honom och han kliver snabbt nerför trappan. Babak och Valle är genast bakom och inpå honom. 

”Ta inte ut dej för mycket nu, du!” ”Nej, det kan va farligt att träna för hårt, det vet du va?” ”Se till och spara på adrenalinet!”

De försvinner iväg på gatan, boxandes på varandra. Äntligen!

Sandor åker spårvagn, är en i mängden, en ingen alls.

Ingen bryr sig om honom. Himmelriket. Han kliver av och går ett par kvarter. Väl framme slår han upp dörrarna och går rätt in i doften som är en blandning av svett och något odefinierbart.

Det verkar tomt och dött, precis som han hade hoppats.

Han går till omklädningsrummet och byter snabbt om, måste skynda sig så att han hinner vara för sig själv så länge som möjligt. Omklädd och färdig smiter han in i en av salarna och går direkt fram till bandspelaren. Han letar bland kassetterna och väljer ut en, skjuter in den och trycker på play. Musiken fyller rummet. Han sträcker på sig och lyfter hakan.

r Hon bryr sig inte om att det nästan är tomt på dansgolvet.

Hon vill ändå inte dansa med någon, inte stå och känna sig låst framför någon fånleende kille som kanske får för sig att dra henne till sig och börja småhångla. Som om dansen var en parningslek. Ida vill inte para sig på dansgolvet, inte le mot någon, inte ens ha ögonkontakt. Hon vill blunda, och i mörkret framkalla bilder som kommer från musiken: som en projektor inuti henne.

Så hon dansar för sig själv. Låter armar, ben, rumpa, huvud vakna till liv. Håret virvlar kring huvudet, det piskar henne i ansiktet och kladdar sig fast i sminket, men det spelar ingen roll. Hennes kropp lever, hon lever. 

r Han dansar ensam i salen. Det var två dagar sedan sist, en oändlig evighet: hur har han klarat sig utan detta? Hur har han orkat leva så många timmar utan att få göra detta enda som får honom att känna sig levande?

Han dansar bort Babak och Valle nu, dansar bort stelheten som tog kommando över kroppen i bussen. Mjukt, långsamt, försiktigt dansar han till sorgsna stråkar, och sedan till dundrande trummor, intensivt, rasande, ilsket: Jävla idioter! Jag hatar er! Fattar ni?! Ni kan inte komma åt mej för jag skiter i er!

Men så försvinner idioterna iväg tillsammans med ilskan.

Det är bara han och hans egen kropp kvar. Och det som finns inuti. Är detta lycka?

Dörren rycks upp. Henning kliver in och blir kritisk åskådare till det privata. Sandor blir med ens medveten om sig själv. Han dansar en stund med Hennings blick på sig, försöker bortse från att han har publik. Så tystnar musiken.

Hennings allvarliga ansikte spricker upp i ett leende. ”Snyggt!” Och så kommer sucken, den bekymrade. ”Det är bara att inse. Din grand jeté är bättre än min. Nu måste jag öva.”

r När dansen är som mest intensiv blir hon varse om att hon mår illa. Hon försöker förtränga illamåendet och låtsas som om det inte existerar, som när man är kissnödig på natten och halvvaken inte vill kännas vid det. Men det sjuka blir alltmer påtagligt. Till slut är det oundvikligt.

Hon rusar bort från dansgolvet. Desperat rycker hon upp 

dörren till toaletten, situationen är akut.

Fullt av tjejer därinne, kö utanför varje toalettdörr. Hon tittar sig omkring, är tvungen att påkalla uppmärksamhet. ”Ursäkta mej, men jag mår lite …”

Hon avbryter sig, sätter handen för munnen, kan inte längre hålla tillbaka. De andra tjejerna där inne ser vad som är på gång. De skriker och ryggar tillbaka. ”Fy fan. Hon kräks!!!”

Det bara kommer, rakt ner på golvet.

r Han spanar på huset från håll. Härifrån kan ingen se honom.

Några träd kastar stora, mörka skuggor över gatan och skymmer ljuset från gatlyktorna. Han smyger längs med dungen och kommer allt närmre, passerar de andra i radhuslängan.

Det lyser i Tobbes rum. Vad gör han? Bygger en gigantisk rymdstation av Lego? Blandar saltsyra med citronsaft? Läser i en av sina många, tjocka böcker om vikingatiden? Sandor närmar sig långsamt ingången där det står Farkas på brevlådan. Han tar inte den vanliga vägen genom grinden utan kliver över de små, taggiga buskarna istället, de som skulle bli stora och täta på en sommar och tydligt avgränsa radhustomten från gatan och grannarna, men som växt lika långsamt som Sandor under de senaste åren. Försiktigt smyger han genom trädgården, hukar sig när han går förbi köksfönstret.

Han kliver upp för trappan och tar tre djupa andetag. Sedan trycker han försiktigt ner handtaget och öppnar långsamt och alldeles ljudlöst. Denna gång ska det gå!

Han stannar direkt på tröskeln. För där står hon parkerad framför honom med ett förväntansfullt leende i mungiporna. Obegripligt. Som om hon inte rört sig under alla de 

timmar han varit borta. Hur gör hon? Är det telepati?

Röntgenblick? Mentalsjukdom? Ögonen lyser. ”Hej vännen? Hur gick det? Gick det bra? Fick du nån fason på dina cabriolés?” ”Jag jobbar på dom.”

Mamma nöjer sig inte med ett sådant svar. Ivrigt, som för sig själv: ”Låt se. Ett sissone ouverte vid stången och sedan mileau till arabesque eller till grand pose devant? Sen gör du ett temps levé på ståndbenet, eller hur? Och så kast upp mot det öppnade benet och ihop med vaderna …”

Hon illustrerar med handflatorna: Klapp! ”… och sänker till demi plié …”

Han stänger dörren, börjar snöra av sig skorna. ”… och så höjer du det öppna benet och avslutar med assemblé eller pas de bourrée. Är det inte så?” ”Jo.” Hon tittar forskande på honom. ”Men får du den hjälp du behöver då? Det är nåt av det svåraste …” ”Jag får hjälp…” ”Paulina måste förstå att du också behöver krav på dej, trots att du är bäst i gru… ”Jag är inte bäst.” ”Ska jag prata med henne, Sandor? Jag menar, hon måste lära sej att se dina individuella behov …” ”Det behövs inte.”

Han har fått av sig jackan och passerar mamma när han går in i köket. Hon följer honom tätt i hälarna, antagligen bekymrad. ”Jag poängterar alltid för mina elever hur viktigt det är att man inte nöjer sej. ’Ni måste hela tiden sträva vidare’, säger jag när dom tycker att dom kan stegen. Och jag minns att 

min lärare i Budapest sa samma sak.”

Han öppnar kylskåpsdörren och tar ut mjölken, sneglar på mamma. Hon står i dörröppningen och studerar honom allvarligt. Och jodå, bekymrat. ”Om man ska bli bäst måste man vilja till hundra procent.”

Ytterdörren öppnas. Tack. Mamma reagerar blixtsnabbt – är borta på en halv sekund. Sandor häller snabbt i sig glaset med mjölk och smiter förbi henne medan hon ilsket tar emot Nora. ”Du skulle va hemma halv elva.” ”Just det. Och klockan är fem minuter över halv.” ”Fem minuter över halv, ja, inte halv.” ”Sluta tjata.” ”Jag har rätt att tjata, det är min uppgift som mamma …”

Han kikar in genom den halvöppna dörren till pappas kontor. Ljuset från datorn lyser upp pappas koncentrerade ansikte där han sitter djupt försjunken i arbete. Glasögonen på näsan, fingrarna i full aktivitet. Sandor får en impuls att öppna dörren och gå in och sätta sig bredvid honom. Sätta sig och läsa det han skriver bara för att få en inblick. Eller för att vara nära? Men han kväver impulsen, tar blicken från pappa och smyger uppför trappan till sitt rum.

r Mitt i Stockholm, men ändå alldeles öde gator, bakgator.

På väg hem möter hon bara några enstaka personer som är ute och går med hundar. Ibland får hon för sig att hunden bara är en täckmantel. Så perfekt. Vem misstänker en hundägare som våldtäktsman? Men det verkar omständigt att skaffa hund bara för att kunna gå ut och våldta. Man måste ju ta hand om den också.

Det händer att hon spelar utvecklingsstörd när hon när

mar sig ensamma män. Det kan kanske finnas de som är tillräckligt galna för att våldta en utvecklingsstörd, men inte är de många. Så hon förvrider ansiktet till oigenkännlighet i god tid innan mötet sker och börjar gå konstigt. Bara för att vara på den säkra sidan.

Men idag är hon för trött och full för att ens bli rädd. Väl framme tar hon hissen upp till femte våningen och försöker låsa upp dörren till lägenheten. Det går inte. Dörren är olåst.

Ida suckar och kliver in i den mörka hallen.

Det är alldeles svart, inte en enda välkomnande liten lampa lyser. Stövlarna av, jackan på kroken. Hon stannar vid mammas halvöppna dörr: där ligger hon och trynar i vanlig ordning, alldeles utslagen och ovetande om allt som skulle kunnat pågå i lägenheten till följd av att hon inte låst dörren. ”Mamma?”

Ingen reaktion. ”Jag är hemma nu.”

Mamma grymtar till och vänder sig om i sängen, blir snabbt orörlig igen. Ida betraktar henne en stund. Stackars, jävla mamma. Hon går in till sig.

Det luktar fortfarande rök efter cigaretterna på förfesten.

Hon känner en antydan till illamående, som en påminnelse om vad som skedde på toaletten tidigare, och öppnar fönstret för att få in frisk luft, sjunker ner på sängen. Noterar hur illamåendet antar lugnare former och så småningom lägger sig. Vilken kväll! Vilken misslyckad kväll.

Therese och Susanna blev kvar i baren med ölen som hon bjudit dem på. De förstod ingenting när hon sa att hon måste gå hem. ”Vadå kräktes? Du?” Skadeglädje i Thereses ansikte?

Pliktskyldigast frågade de om de skulle följa henne hem, men hon såg ju hur exalterade de var över att några äldre killar stod bredvid. De var knappast snygga och inte i närheten av nyktra, 

men ändå, äldre, det är alltid värt något. Så hon sa att hon skulle gå ensam. Lika skönt det. Skönt att bara sitta här i tystnaden. Så tyst. Så ensam. Alldeles för tyst. Alldeles oändligt ensam.

Hon sätter på radion och slår på datorn. Skriver snabbt.

Pappa! Längesen jag hörde nåt. Hur är det? Hur mår tjejerna? Har Cecilia börjat gå? Är Fanny fortfarande lika busig? Och du? Har du mycket att göra där borta?

Exakt vilket datum kommer du? Hur länge stannar du? Jag vet att det kostar jättemycket att ringa, men det vore kul att höra din röst. Puss och kram. Ida.

Ida trycker på send och blir sittande overksam i skrivbordsstolen. Inte kan hon gå och lägga sig än. Och inte kan man ringa någon. Vem skulle det vara?

Hon går in på chatten, en av alla dessa sajter.

r Han smyger nerför trappan i bara T-shirt och kalsonger.

Mamma och pappa har gått och lagt sig. Nora och Aron är på sina rum och spelar musik – ingen bryr sig om Sandor. Han gläntar på dörren till pappas arbetsrum. Tyst och svart därinne. Han kliver in, slår på datorn, går in på chatten. Han läser snabbt vad de andra skriver. Det töntigaste som finns är svennar som pratar med invandrarbrytning. Jävla mesar, träd fram! Och Är du kicker eller bara dum i huvudet? Vem fan vill prata som en svartskalle? Så där håller det på. En massa meningslösheter. Han sätter fingrarna på tangenterna.

r 