Jenny Bicho Andrea Femerstrand
Vilde och
sommaren med
CLEO
1 – Är du med? Nu drar vi, säger mamma och flyttar växelspaken ett hack nedåt. Bilen börjar långsamt rulla framåt. Vilde vänder ansiktet mot den nervevade rutan. Den sommarvarma luften strömmar in i bilen. Håret fladdrar i vinddraget och hon hänger ut sin bara arm genom fönstret. Det kittlar när vinden leker med de tunna hårstråna på armen. – Hej då stan! tjoar mamma och ökar farten. 3
Vilde skrattar till. – Hej då huset! ropar hon. Hej då övergångsstället! – Hej då mataffären på hörnet! fortsätter mamma och vinkar glatt till en kille som ser förvånad ut. – Hej då skolan! Jag hoppas att det tar väldigt lång tid innan vi ses igen, hojtar Vilde när de kör förbi skolgården, som ligger alldeles ödslig och tom. En vanlig skoldag är skolgården full av lekande barn. Nu ser Vilde att gungan vajar ensam i vinden. Även klätterställningen där Vilde, Leya och Hanna brukar leka på rasterna står övergiven i soldiset. När tjejerna kommer tillbaka till skolan i höst ska de flytta till ett nytt klassrum i den stora skolbyggnaden och få nya lärare. Det känns både spännande och lite sorgligt. 4
– Vad tänker du på? frågar mamma. Hon har precis stannat bilen vid ett rödljus. – På skolan och så, svarar Vilde. Ibland när mamma är på prathumör kan en sådan fråga bli både stor och krånglig, och Vilde vill helst inte prata om skolan just nu. Det är ju sommarlov! – Jag lovade att sms:a till morfar när vi åkte. Snälla Vilding, kan du göra det åt mig? frågar mamma och räcker över sin telefon till Vilde. Vilde knappar vant in koden och letar upp morfar, som heter Pappa Per i mammas tele fon. I Vildes telefon heter han bara morfar. Hej morfar. Nu åker vi. Puss och kram ses snart. Hej då från Vilde och mamma, skriver
hon och trycker på skicka-knappen. Sedan lägger hon ner mobilen i facket mellan framsätena. 5
– Nu får vi nog dra upp fönstren, för strax kommer vi ut på motorvägen, säger mamma och trycker gasen i botten. – När är vi framme? frågar Vilde efter en stund. – Om tre timmar, säger mamma och blinkar för att byta fil. – TRE TIMMAR? Det är ju jättelång tid! Vilde sjunker ihop i sätet. – Tiden går fortare om vi lyssnar på musik. Du kan väl sätta på något med Ted, säger mamma och ger telefonen till Vilde igen. Mamma vill alltid höra Ted Gärdestad. Vilde letar upp den låt hon gillar bäst och trycker på play. Allt som var dött, väcks till liv. Det kan också vi. Mmm. Så länge vi andas … Det är så vackert att Vildes ögon tåras. 6
Hon tar mammas hand i sin och sedan sjunger de tillsammans: – Det är för oss solen går opp. Och lyser som guld, för kärlekens skull. De lyssnar på fler låtar med Ted Gärdestad och sedan på olika låtar från melodifestivalen. Vilde lutar huvudet bakåt mot ryggstödet och ser världen långsamt svischa förbi utanför. Det är ängar, hagar med kor och ibland en häst som står och betar. Hon känner sig trött och innan hon vet ordet av vaknar hon av att mamma tutar glatt. Yrvaket tittar hon upp och ser att de kör in på grusvägen som leder till morfars hus.
7
Mamma kör långsamt. Bilen kränger till när hjulen kör ner i gropar i vägen. Morfar kommer gående för att möta dem. Det vita håret står rakt upp och på näsan har glasögonen hasat ner. Han ler stort och vinkar. Vilde knäpper av sig bältet och öppnar bildörren trots att bilen fortfarande rullar. – Vilde! ropar mamma. Men Vilde bryr sig inte. Hon springer ut och kastar sig i morfars famn. Han skrattar och lyfter upp henne. – Äntligen! Men oj, vad du har vuxit på ett år. Är det här verkligen mitt vildaste barnbarn? frågar han och ställer ner henne på marken igen. Han granskar henne uppifrån och ner och skakar sedan på huvudet. – Nej, mitt vildaste barnbarn ska inte 8
vara större än så här, säger han och måttar med handen ungefär vid hennes axel. Vem är du och var har du gjort av min Vilde? Han tittar sig omkring och låtsas leta bland buskarna. – Sluta morfar. Det är faktiskt jag, säger Vilde och drar i hans arm. Kom, du måste se min nya käpphäst. Vilde går före honom tillbaka till bilen och öppnar bakluckan. Ovanpå alla resväskor ligger Winner, skäcken som Vilde vann på käpphästtävlingen i stallet. Han blänker fortfarande och Vilde ryser av lycka när hon lyfter upp honom. Trots att det har gått två veckor kan hon fortfarande inte förstå att Winner är hennes. Det känns fortfarande helt overkligt. – Titta morfar. Jag vann honom. Visst 9
är han fin? säger Vilde och smeker Winner över halsen. – Vilken snygging, säger morfar och klappar Winner på nosen. En så snygg pålle behöver nog ett par snygga hinder. Spring bort och kika i snickarboden, så ska du få se vad jag har gjort. Vilde tittar förvånat på morfar, men sedan sätter hon fart. Med Winner i ett fast grepp rusar hon förbi syrenhäcken och bort till morfars bod. Försiktigt och förväntansfullt öppnar hon dörren. Där innanför står 1, 2, 3 … Nej, hon kan inte ens räkna hur många hinder det är. De ser exakt ut som riktiga hästhinder, fast mycket mindre.
Längst fram står ett blått och vitt, och bakom det finns ett rött och vitt. Hon ser också några som är svarta och gula. – Åh, utbrister hon lyckligt. Är de till mig? Morfar går förbi snickarboden. Han bär på Vildes resväska. – Tycker du om dem? frågar han. Vilde är så glad att hon inte får fram ett ord. Hon bara nickar. – Då kanske det är lika bra att du och Brunte provhoppar dem med en gång, då, säger han och hjälper henne att bära ut hindren ur boden. – Winner, morfar. Han heter Winner, rättar Vilde och lyfter en vit och blå bom. När de har ställt upp alla på gräsmattan framför huset räknar hon till åtta helt perfekta små hinder. – Åh, säger hon igen. 11
När mamma går förbi med resten av packningen ropar hon: – Titta, mamma! Titta, vad morfar har gjort till mig! – Jag vet. De är verkligen jättesnygga, säger mamma. Visst har du tackat morfar ordentligt? – Äsch, inte behöver hon tacka. Jag gjorde dem för att jag tyckte att det var roligt och för att hon ska ha nåt att göra här på … Längre hinner han inte innan Vilde kastar sig över honom med sådan fart att han nästan välter omkull. – Tack snälla, snälla morfar för de fina hindren. De är precis lika perfekta som Winner, säger hon ger honom en lång kram. Så får hon syn på någonting bakom morfars rygg. – Morfar … har du skaffat hund? frågar 12
hon förvånat. – Nej, de enda djur jag har är … få se nu … ett gäng med möss i källaren och ett helt bo med getingar, svarar morfar och rufsar om Vilde i håret. – Vad är det där då? frågar Vilde och pekar in i mot trädgården. Morfar vänder sig om och ser med ens lika förvånad ut som Vilde.
2 En stor svart hund ligger mitt i morfars trädgård. Den gnager på något och låter helnöjd när den tuggar och smaskar. Och så viftar den på svansen. – Den där hunden är absolut inte min, säger morfar häpet. Men den ser ut att tugga på mitt kött, som vi skulle ha till middag … Vilde och morfar står tysta bredvid varandra. De tittar på hunden, som fortsätter att tugga och glufsa. 15
Vilde kan inte hålla sig. Hon börjar fnissa. Morfar tittar på henne och börjar sedan skratta han med. – Nej, men potatis och sallad är ju också ganska gott, säger han. Frågan är vad vi ska göra med köttjuven? I samma stund hörs en röst från andra sidan syrenhäcken: – BAMSE! Kom hit! Var är du Bamse? Hunden reagerar inte utan fortsätter bara att tugga. Vilde går fram till den och sätter sig på huk. – Bamse? Är det du som är Bamse? frågar hon med mjuk röst. Hunden tittar på henne och viftar på svansen utan att för ett ögonblick släppa sitt byte. Då kommer en tjej fram bakom häcken. Hon är nästan lika lång som Vilde, men 17
hennes hår är jättelångt. Det räcker ända ner till midjan och är alldeles knallblått. Vilde tycker att hon ser ut som en sagofigur. – Där är du ju, säger tjejen och går fram till Bamse. Usch! Vad äter du på? Släpp det där. Loss. Loss, sa jag. Hon tittar på Vilde och suckar uppgivet. – Jag är verkligen ledsen. Vi förstår inte hur han gör för att lyckas rymma.
Hon tittar på morfar och sedan på den halvtuggade köttbiten på marken. – Jag hoppas inte att det var er …? börjar hon och drar förtvivlat i Bamse, som inte vill släppa utan morrar tyst. – Ingen fara, säger morfar och sätter sig på huk. Det var mig en busig Bamse du har. Är det ni som har flyttat in på gården bredvid? – Ja, vi flyttade hit för några veckor sedan, säger tjejen och tittar nyfiket på Vilde. Morfar kliar Bamse bakom örat. Sedan reser han sig upp och lägger en hand på Vildes axel. – Det här är mitt vildaste barnbarn, Vilde. Hon och hennes mamma kom precis från storstan. De ska vara här hela sommarlovet, förklarar han. Och jag heter 19
förresten Per, säger han och sträcker fram handen för att hälsa. Tjejen med det blå håret torkar av sig på byxbenet och tar sedan morfars hand. – Cleo heter jag och jag är tio år. Hur gammal är du? säger hon och vänder sig mot Vilde. – Jag ska fylla tio år om två veckor, svarar Vilde tyst medan hon sträcker på sig för att visa att hon faktiskt är nästan är lika stor som Cleo. – Trevligt! Då kanske ni kan bli lek kamrater i sommar, säger morfar och blinkar lite med ena ögat mot Vilde. Åh, vad pinsamt! Tänk om den här Cleo inte alls vill bli hennes kompis. Vilde vill gömma sig bakom morfar, men Cleo ler snällt: – Absolut. Det är bara att komma över. 20