Läs också Legenden om ögonstenen: Pärlfiskaren Fågeltämjaren Bergsklättraren Segraren
NATTEXPRESSEN © text: Karin Erlandsson 2020 © illustrationer: Peter Bergting 2020 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm och Schildts och Söderströms, Helsingfors Boken har i Finland utgivits med stöd från Delegationen för den svenska litteraturens främjande/Svenska litteratursällskapet i Finland Omslagsformgivning: Caroline Linhult Typsnitt: Bell och The Goldsmith Tryckt av Interak, Polen 2020 Andra upplagan Svenskt ISBN: 978-91-7975-284-2 Finskt ISBN: 978-951-52-5155-8 www.bonniercarlsen.se www.sets.fi
en berätt else i
24
kapi t el
Kapi t el 1
MORMORS SEKRE TÄR
N
yckeln måste vridas om två varv. Mormor såg på Danja och sa samma sak igen. – Två varv, minns du det, Danja? Minns du det s äkert? – Vilken nyckel pratar du om, mormor? Menar du den till uthuset? Mormor skakade på huvudet. – Uthuset? Nej, nyckeln! – Nu råddar du, sa Danja, för så hade hon hört mamma säga. Vilket lås menar du? Veckorna innan julafton flyttade Danja, hennes storasyster Nanda och mamma och pappa till mormor. De hade alltid gjort så, det var tradition, och Danja och Nanda läste in skolan på egen hand. Det var för att hinna ses ordentligt, sa mamma. Och för att julen handlade om att ha tid för varandra, sa pappa. 7
Mormor bodde i ett gammalt stationshus. Förut hade tåg passerat precis utanför mormors och morfars yttertrappa. På nedervåningen fanns köket, och den stora väntsalen med en biljettlucka och bänkar längs väggarna. Mormor och morfar hade bott på övervåningen. Morfar jobbade som stins och gick nerför trapporna varje gång ett tåg kom. Mormor brukade säga att han kunde rabbla tidtabellen lika bra som om den var tryckt på hans handled. – Morfar kunde stanna ett helt tåg, brukade hon säga. Han sträckte bara ut armen med den röda flaggan och tåget fick inte starta igen förrän han sträckte ut den gröna flaggan. Under tiden brukade mormor stå i köket och rulla varma bullar i socker. – Jag visste precis när jag skulle grädda bullarna för att de skulle vara lagom varma när passagerarna kom. De som skulle stiga på tåget åt en bulle medan de väntade på att tåget skulle starta och de som steg av åt en bulle för att orka den sista biten hem. Trots att tågen inte längre körde förbi och morfar dog för ett par år sen, hade mormor fortsatt baka bullar. Men under decemberbesöket förra året hade mormor glömt jäst en och degen blev som cement. Mamma hade sagt att det kunde bli så när man blev gammal. Att man tappade bort sig själv och allt det man tidigare kommit ihåg. Danja tänkte att mormor ändå måste finnas någonstans. Hon kanske glömde en massa, recept och sånt, men det som var mormor måste väl ändå finnas kvar? Hon som 8
brukade leka utklädningslekar med Danja och plocka upp föremål efter föremål ur sin sekretär. Den mormor som brukade berätta om passagerare som stannat och såna som rest. Den mormor som kom ihåg receptet på världens god aste bullar. Så fort bilen stannade sprang Danja över perrongen, in i stationshuset, uppför trappan och in i mormors rum. – Nu är vi här! ropade hon. Rummet såg precis ut som det alltid gjort. Den lilla bjällran hängde på sängstolpen, små pappersbåtar stod i en rad på nattygsbordet intill chokladskålen och mormors tofflor stod under sängen. Mormor såg på Danja och rynkade ögonbrynen. – Två varv, vrid om nyckeln två varv, sa hon. Danja hade tagit flera trappsteg i taget och var andfådd efter att ha sprungit. – Vi har rest hela dagen, och nu är vi äntligen här! sa hon. – Har ni rest? sa mormor. – Det är jag, Danja! Känner du inte igen mig? – Danja? sa mormor. Hon rynkade ögonbrynen och såg på Danja som om hon var ett svårt ord i ett korsord. – Har du hittat nyckeln än? sa hon. Danja hörde hur hennes mamma och pappa och storasyster Nanda bar in väskor och öppnade dörrar på nedervåningen. 9
– Ska vi titta på dina saker? sa Danja. Kanske nyckeln finns i sekretären? – Det blir bra, sa mormor och blundande. Det blir bra. Sekretären stod tidigare i stinsrummet bakom biljett luckan. Den hade varit morfars, han hade behövt alla lådorna för att sortera papper och kvitton och biljetter. När tågen slutade gå, flyttade mormor och morfar upp sekretären till sitt rum. Den var stor och Danja fick stå på tå för att nå de översta lådorna. Överst på sekretären fanns så många fotografier att de knappt rymdes. Morfar hade mustasch och stor näsa. Alla sa att Danja liknade morfar, men det tyckte inte Danja. Hon hade till exempel långt ljust hår, och han var skallig. Det såg ut som om hans blå stinsmössa svävade på ett ägg. Ovanpå en hög med noter stod fotografier av mormor som flicka tillsammans med en ko, och en bild där Nanda och Danja lekte i biljettluckan. Danja hade lånat morfars stinsmössa och skrattade åt något som Nanda sa. Mormor hade aldrig städat ur sekretären, hon lade bara fler och fler saker i lådorna tills de var så fulla att de knappt gick att stänga. Varje gång Danja öppnade en låda hittade hon saker hon inte sett förut. I den nedersta lådan var det rörigast. Där förvarade mormor allt som kunde vara bra att ha: gamla repstump ar, ljus som nästan brunnit ut, trasiga pepparkaksformar och tygbitar. 10
I nästa låda fanns koftor och udda strumpor. De doftade lavendel från den lilla tygpåsen som låg mellan dem. Danja fällde ut bordsskivan i mitten av sekretären. Bakom skivan fanns de små lådorna. De var roligast. I en av dem låg gamla verktyg, skruvmejslar och små tänger och den minsta hammare Danja någonsin sett. Den påminde om morfars. Han kunde reparera vad som helst. När han inte stod på perrongen och viftade in tåg satt han vid sitt skrivbord med en lupp på glasögonen och gjorde trasiga saker hela. Ur en annan låda drog Danja fram ett rött sidenband med guldstänk. – Var det du som fick det paketet, mormor? Blev du glad? – Just just, jag brukade få paket, sa mormor, fortfarande med slutna ögon. Danja öppnade en låda med karamellpapper i olika färg er, en låda som bara innehöll ficklampor och en låda med smycken. Hon måste ta i rejält då hon drog ut nästa låda, den kärv ade och hon fick rycka och dra innan den gick upp. Lådan innehöll trädgårdshandskar, en liten spade med grönt skaft och en rosa tvål. – Den här har jag inte sett förut, sa Danja och försökte ta fram en burk honung. Burken hade fastnat, det var därför lådan knappt gått att öppna. – Varför har du honung i sekretären? 11
Mormor skakade på huvudet. Danja svalde och sa tyst: – Världens mest glömska mormor. Världens mest glömska mormor som inte minns vad som finns i hennes egen sekretär. Nästa låda innehöll små böcker, inte större än frimärken. Mamma hade likadana hemma, hon hade fått dem i söndagsskolan när hon var liten. I lådan fanns också en trasig ballong, en plastanka och en ask skolkritor. De minsta lådorna innehöll glasögon. Det måste vara minst tjugo par, alla hade glömts på stationen av passager are som rest förbi. Danja klev i mormors tofflor, svepte mormors sjal om huvudet och tog på sig ett par glasögon med svarta bågar. – Ursäkta mig, sa hon med knarrig röst. Jag är handelsresande i choklad, och jag tror att det finns några sorter jag borde provsmaka. Mormor brukade skratta när Danja provade glasögon, men nu öppnade hon inte ens ögonen. Danja tog av sig utklädnaden och suckade. Kanske skulle mormor bli glad om hon tog fram pappers lådan under sängen, den med gamla julgransprydnader? Mormor hade samlat på julgranskulor hela sitt liv, det fanns blå och gula och randiga och prickiga. – Det här är min favorit, sa Danja och höll upp en stor grön kula. Den gnistrade och blänkte och såg nästan ut som en liten discokula. 12
– Vi flyttar på oss, sa mormor så plötsligt att Danja ryckte till. – Vem flyttar på sig? Mormor verkade inte höra utan fortsatte: – Allt blir bra bara du hittar nyckeln. Och vrid två varv, inte ett. Kommer du ihåg det?
13
Kapi t el 2
MARSCHALLEN
P
å nedervåningen smälldes det i dörrar och pappa ropade något om att kaffe skulle kokas och att han måste göra i ordning snittar. – Nyckeln, sa mormor ännu en gång. Fråga efter den, det finns någon … – Menar du nyckeln till ytterdörren? frågade Danja. Den låg under blomkrukan som vanligt. – Inte den, mumlade mormor. En mindre. Av silver. Hon lyfte sin hand och måttade med tummen och pekfingret. – Två varv, sa mormor. Två varv ska nyckeln vridas. Hon började nynna en melodi Danja inte kände igen. Den lät som någon slags marsch, något man kunde gå i takt till. Danja rös till, hon ville att mormor skulle vara sig själv, som hon brukade. Inte prata om nycklar och sjunga sånger som Danja inte kunde. 14
– Jag ska hitta nyckeln, mormor, sa hon. Jag lovar. Mormor slutade nynna. Med sin tunna hand tog hon ett hårt tag i Danjas arm. – Tänk att din morfar skulle gå och dö innan han fick allt klart. Det blev så tokigt, så tokigt. Vad då ”allt klart”? Danja förstod inte. Hela tiden sa mormor saker hon inte förstod. – Vi ska ha decemberfest snart, sa Danja för att få mormor att tänka på något annat. Alla mammas och pappas vänner är bjudna, vill du komma med en stund? Mormor satt alldeles stilla, som om hon koncentrerade sig för att höra ett ljud långt borta. – Är Nils på festen? Han tycker om fester. Danja svalde gråten. Nils var hennes morfar. – Nej, sa hon. Morfar kommer inte. Trots att hon brukade vilja vara med mormor varje ledig sekund, var hon glad när Nanda plötsligt slog upp dörren med en hög smäll. – Är det här du är? Jag har letat överallt, gästerna kommer när som helst och mamma vill att du ska ta hand om deras jackor. – Måste jag? Kan inte du? Förut hade Nanda lika ljust hår som Danja och alla sa att de liknade varandra så mycket att de kunde vara tvillingar. Men så hade Nanda färgat sitt hår lila, och sen blev det blått och nu var det svart med silverslingor. Hon hade målat mass or med svart kring ögonen och naglarna neonrosa. Det var ganska fint. 15
Nanda och Danja brukade leka vid biljettluckan, ett hål i väggen med en liten lucka som kunde öppnas och stängas. Den fanns kvar i väntsalen från den tiden då morfar var stins. En dag hade Nanda inte kommit fastän Danja satt bakom luckan och väntade. Danja hade klippt till nya biljetter, stansat hål i de gamla med morfars biljettång och sorterat tidtabeller. Till sist hade hon gått och letat. Hon hade hittat Nanda i köket tillsammans med mamma. – Varför har du inte köpt biljett? Du ska ut i kriget och amputera ben på soldater. – Äh, jag vill inte, hade Nanda sagt. – Vill du vara något annat? Du kan vara cirkusdirektör. Nanda hade släppt moroten hon skalat och vänt sig om mot Danja. – Det är barnsligt att leka i den där gamla biljettluckan. – Det kanske kommer ett tåg någon dag, hade Danja sagt. Mormor säger att … – Äh, sa Nanda. Sluta nu. Det är bara en lek. Nanda stoppade filten kring mormors ben och stängde de öppna lådorna i sekretären. – Vad stirrar du på? Hörde du inte att du ska hjälpa till? sa hon till Danja. På samma sätt som det var tradition att de varje december bodde med mormor i stationshuset, var det tradition att ordna en fest så fort de kommit. De hann knappt packa 17
upp innan den första gästen stod på trappan, men mamma och pappa ville ha det så. Mamma sa att de saknade sina vänner hela året och ville inte vänta en sekund längre än nödvändigt. – Varför ska alltid jag hjälpa till? sa Danja. Vad ska du göra? – Jag måste göra i ordning klarinetten, jag hinner faktiskt inte. Nanda bläddrade i nothögen ovanpå sekretären. Det var morfars gamla noter, men Danja hade aldrig hört honom spela något instrument. – Klarinetten? Ska du spela? Tänker du skrämma slag på gästerna? sa Danja. Mammas röst hördes från nedervåningen. – Flickor! Bråka inte. Alla ska hjälpa till. Danja gjorde en grimas åt Nanda innan hon vände sig mot mormor. – Minns du att du brukade baka solskensbullar till decemberfesten? Mormor öppnade inte ögonen. – Jag kommer och säger godnatt sen. Och du behöver inte vara rädd om du hör oljud, det är bara Nanda som spelar. Det sista var det meningen att Nanda skulle höra, men hon hade gått in i sitt rum. Mamma ropade än en gång. – Danja! Kom och hjälp pappa i köket. Nu! När Danja kom till köket stod pappa med ett kladdigt förkläde ovanpå sin röda kostym. 18
– Kan du ta ut brickan med snittar till väntsalen? Och ta fram marschallerna ur påsen! Har du inte bytt om än? Danja såg ner på sin stickade tröja och sina nötta jeans. – Okej, sa pappa och det märktes att han försökte prata lugnt. Gå först ut med snittarna till väntsalen, sen tänder du marschallerna, sen går du till ditt rum och tar på dig klänningen som jag strukit och hängt på dörren. – Det finns inga marschaller, sa Danja när hon letat igenom påsarna på bordet. I samma stund hördes en gäll ton från övervåningen. – Jag borde aldrig ha bett Nanda spela, mumlade pappa. Fråga mamma var hon lagt marschallerna. Danja tog brickan med fikon och ostkex och balanserade den genom hallen och ut till väntsalen. Mamma stod på en av bänkarna och fäste ljusslingor i taket. – Pappa undrar var marschallerna finns. Mamma höll i en ljusslinga med båda händerna och en med munnen, det gick knappt att höra vad hon sa. – I påsen, på bordet. – Jag har kollat, det finns inga. Mamma knölade in ljusslingan under armen så att hon kunde tala tydligare. – Det var så mycket att hålla reda på. Jag måste ha missat det på inköpslistan. Hon spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. Mamma och pappa gillade listor och att bocka av när saker blivit gjorda eller köpta eller sagda. De gånger något ändå blev fel 19
såg mamma ut precis så här, som om precis vad som helst kunde hända och att ingenting var säkert. Pappa kom in i väntrummet med lingondricka. – Säg inte att du glömt! Läste du inte listan? Hur ska gästerna veta att de är välkomna? – Det tror jag att de vet ändå, sa mamma. Kanske vi kan låta bli att … – Det är tradition! Vi har alltid marschaller! avbröt pappa och bet ihop tänderna på det där sättet som han gjorde då han funderade. Har vi inga marschaller någonstans? – Mormor kanske har, sa Danja. I sekretären, ni vet, där finns allt. – Förstås! Pappa satte ner tillbringarna. – Nu gör vi så här: mamma ordnar med ljusslingorna, Danja letar i sekretären och tänder vilka ljus hon än hittar och jag bär in den sista maten. Han tog ett djupt andetag. – Allt är under kontroll. Allt är under kontroll. Danja hörde pappa upprepa samma ord när hon sprang uppför trappan och in i mormors rum. Mormor snarkade med öppen mun och Danja smekte henne hastigt på kinden innan hon slet upp den nedersta lådan, den där mormor sparat sånt som kunde vara bra att ha. Hon rotade bland tygstumpar och burkar med torkad färg, flyttade undan en bunt gamla biljetter och nystade upp en stor härva med rep som slingrat sig in mellan udda 20
herrskor. Inte förrän hon sorterat ut allt på golvet hittade hon en marschall längst in i hörnet, bakom allt annat bråte. Det var en stor röd marschall, veken var bara lite bränd i toppen. Perfekt. Snabbt snabbt sprang hon in till sitt rum, snabbt snabbt drog hon av sig jeansen och tog på sig klänningen. Så sprang hon ut på perrongen, hittade tändstickorna och precis när den första bilen rullade in på gården tände hon marschallen. Den lyste med en stadig låga som färgade marken omkring den svagt röd. Brukar inte marschaller ge ett gult sken? Danja såg på skenet och försökte minnas, men hon blev avbruten av strålkastarna från flera bilar. Snart hördes ljudet av någon som skrattade och bildörrar som stängdes. Pappa kom ut på trappan och bredde ut armarna. – Välkomna, välkomna allihopa!
21
Kapi t el 3
DECEMBERFEST EN
D
et hade inte kommit någon snö, men luften var klar och kall. Flamman från marschallen fladdrade och färgade marken omkring den röd. Bil efter bil fulla med mammas och pappas vänner körde in på gården och park erade på perrongen framför mormors stationshus. – Vi blir alltid klara, jag förstår inte varför pappa stress ar. Det är bara att följa listan, sa mamma och ställde sig bakom Danja. Vad bra att du hittade en marschall. – Den fanns i mormors sekretär. – Ja säg vad som inte finns där, sa mamma. En gång hittade jag ett öskar till en roddbåt. Kan du tänka dig? Danja tog emot kappor och jackor och mössor och halsdukar. Hon log åt alla som sa att hon blivit stor, och sa sju gånger att hon var elva år och såg fram emot jullovet, och tre gånger fick hon säga att det var Nanda som spelade klarinett och inte hon. 22
Hon visade de nya gästerna var toaletten fanns och var man kunde hämta extra stolar, hon gick efter flera snittar och tog fram en gammal skål till en hund som behövde vatten. – Kan du ta över? sa hon till Nanda som kommit ner från övervåningen. Hon hade en knallila klänning och svarta läppar och låts ades inte höra. – Jag vill säga godnatt till mormor, sa Danja med högre röst. Kan du hjälpa gästerna en stund? – Jag har redan tittat till henne, sa Nanda och fortsatte in i väntsalen. Och gästerna är ditt jobb, jag har viktigare saker för mig. Danja ryckte åt sig en jacka som en pojke i kostym och prickig slips räckte fram. – Att spela klarinett är inte viktigare än mormor. – Ursäkta? sa pojken. Pratar du med mig? – Äh, sa Danja. Jag måste gå. I mormors rum hördes festen bara som ett sorl. Mormor låg vaken med många kuddar uppstaplade bakom ryggen. Danja tände den lilla lampan ovanpå sekretären. – Så många människor, sa mormor. Det var som om festen smittade av sig och mormor prat ade med gladare röst än tidigare. – Det är mammas och pappas fest, den de alltid ordnar, sa Danja. – Fest, sa mormor. Jag har varit på många fester. – Berätta, mormor, sa Danja. Berätta om din bästa fest. 23