Tomtarna på femte våningen Originaltitel: Elfi al quinto piano Copyright © Undercats, Inc., 2019 All rights reserved Utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2020 Översättning: Helena Monti Typsnitt: Sabon LT Pro Tryckt av Interak Printing House, Polen, 2020 Isbn 978-91-7975-281-1
www.bonniercarlsen.se
FRANCESCA CAVALLO
Illustrationer av Verena Wugeditsch Översättning av Helena Monti
I n nehå l lsf ör te ck n i ng 09
Kära läsare …
13
Framme i staden R
19
Lägenheten
25
Grannar
32
Det nya jobbet
39
Det flygande kuvertet
45
Detektivarbete
49
Julaftons morgon
55
Tio tomtar
63
Klara, färdiga, gå!
68
Tre misstänksamma typer
75
Ett oväntat besök
79
Trubbel
87
Mot polisstationen
93
Ett spår att följa
99
Det gröna bandet
106
Klockan halv tio
112
Doktor Lurig
117
God jul!
124
Hjärtliga tackets gränd
125
Spridare-av-goda-nyheters-plats
126
Lilla-biografi-torget
Till alla barn som är olydiga för att de vill förändra världen
Kära läsare! Det är med stor glädje jag hälsar er välkomna till staden R. Om några sidor kommer ni att få veta mer om den här konstiga platsen, och jag är säker på att ni kommer att tycka att det är kul att ströva runt på dess snöiga gator tillsammans med hjältarna i vår historia. Men först vill jag säga några saker. Julen har alltid varit min bästa tid på året. Jag kommer från en stor familj och vi har nästan alltid firat jul allihop tillsammans. När jag var liten älskade jag julfilmer, och när jag såg unga och gamla som fyllde teverutan brukade jag vända mig om och se på min egen familj som satt i soffan. Men när jag sedan blev äldre och upptäckte att jag hellre ville bilda familj med en kvinna än med en man, så började jag oroa mig för att det, i de där julberättelserna, aldrig fanns några sådana familjer som jag drömde om.
9
På den tiden önskade jag mig någon att dela min oro med, för jag var säker på att det måste finnas en hemlig anledning till varför det aldrig fanns någon familj med två mammor i julsagorna, men jag skämdes och vågade inte fråga. Det var först när jag blev vuxen som jag upptäckte att det faktiskt inte fanns något att skämmas över. Det finns folk som tror att man inte ska prata med barn om familjer med två mammor eller två pappor, för att barn är ”för små för att förstå”. Men vad finns det att förstå? Kärlek är ju något enkelt. Att växa upp och tycka att alla familjer är normala även om de inte är som ens egen, är jätteviktigt om man ska skapa en värld där alla känner sig välkomna och där ingen behöver dölja vissa delar av sig själv. När jag var liten trodde jag att vuxna alltid hade rätt och att man inte fick fråga om vissa saker. Så om de vuxna hade bestämt att vissa berättelser inte passade i barnböcker så måste det ju vara så. Men huvudpersonerna i Tomtarna på femte våningen
är mycket klokare än jag var när jag var liten! Precis som många unga aktivister idag, från Malala Yousafzai till Greta Thunberg, så slutar barnen i boken aldrig att fråga ”varför”, och bryta mot de vuxnas meningslösa regler. Och på det sättet förändrar de världen. Om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden skulle jag vilja stänga in mig i min mormor Annas sovrum, tillsammans med min syster och mina kusiner, och läsa Tomtarna på femte våningen, medan de vuxna sitter i vardagsrummet och spelar kort vid det jättelånga bordet med en grön duk på. Och på samma sätt hoppas jag att det här magiska äventyret ska hålla er och era familjer sällskap under julkvällarna, och att det hjälper er att bli mer välkomnande och känna er mer välkomna. God jul, Francesca Cavallo
FRAMME I STA DEN R
D
et var den 22 december som familjen Greco-Aiden anlände till staden R. De var fem stycken: Isabella, Dominique och deras
tre barn, Manuel, Camila och Shonda. Trötta efter den långa resan klev de av tåget på stationen. De skulle just börja gå mot utgången när en flicka kom farande på en resväska som verkade vara försedd med motor. Hon körde rakt in i högen med deras bagage. ”Olivia!” skrek en kvinna på avstånd. Isabella och Dominique skyndade sig fram till
flickan. ”Gjorde du dig illa?” frågade de oroligt. ”Nej då, tack, det är ingen fara!” svarade Olivia glatt och borstade bort lite damm från jackan. 13
”Vad är det där?” frågade Shonda förundrat och pekade på den konstiga väskan som Olivia kommit åkande på. ”Det är en väskomobil”, svarade flickan stolt. ”Jag har själv byggt den. Ni är inte härifrån, eller hur?” ”Nej”, svarade Manuel, ”vi kom precis. Vi har flyttat hit.” ”Och var ska ni bo?” frågade Olivia nyfiket. ”På Rymliga-skorstensvägen nummer tio”, svarade Camila. ”Vet du var den ligger?” ”Absolut”, svarade Olivia och drog upp en karta ur fickan, ”den ligger precis i närheten av stationen. Kolla! Det är gatan som går här till höger om De-som-kommer-och-de-som-åker-torget”, sa hon och pekade på en gata som ringlade sig fram utanför stationen. ”Olivia!” tjöt kvinnan de hade hört innan, fast närmare nu. ”Hur många gånger ska jag behöva säga att du inte får prata med främlingar?” Och utan att hälsa på någon högg hon tag i Olivias arm och släpade iväg henne. ”Välkomna till R!” ropade Olivia och vände sig mot dem innan hon försvann in i vimlet av tåg16
resenärer. Förvirrade och uppmuntrade av det där konstiga mötet började mammorna och barnen gå mot utgången, och när de kom ut på torget framför stationen blev de stående och bara stirrade: staden R var underbar. Trots att det var en gråmulen vinterdag så glänste husens fasader som en regnbåge efter ett oväder: rosa, kanariegult, blått, havsgrönt! Jullovet måste redan ha börjat för gatorna var fulla av barn med sina föräldrar. De tre syskonen lade märke till två pappor och en flicka som åkte ikapp på en skridskobana, en mamma och en pappa som sprang efter två små tvillingar in i en leksaksaffär, en mamma och tre flickor som satt, invirade i tjocka yllehalsdukar, på en bänk och åt rykande nyrostade kastanjer. På husväggen bakom bänken satt en jättestor affisch. Det var den enda ofärgade klicken på hela De-som-kommer-och-de-som-åker-torget. Affischen pryddes av ett stort fotografi av en smal och gråhårig man som log med stängd mun, med ena mungipan upp och den andra ner. Han var klädd i mörkgrå kostym, ljusgrå skjorta och en slips som gick i en grå nyans mitt emellan de andra. 17
Under fotot stod det med gigantiska bokstäver: ”Nytt rekord: I fem år har det inte hänt något dåligt i staden R. God jul från er borgmästare”. Undertecknat: ”Herr Trist”. ”Vilket tråkigt namn!” konstaterade Camila med en grimas, och skyndade sig att komma ifatt resten av familjen som precis svängde in på gatan som Olivia hade pekat ut på kartan. Trots att de gick väldigt långsamt med alla resväskor och ryggsäckar, så kom de snart fram till nummer 10. Husets fasad följde gatans kurva och var målad i orange, men färgen flagnade på många ställen och man kunde se tegelstenarna under. De tre barnen lyfte blicken upp mot de översta fönstren. Deras lägenhet lågt högst upp, på femte våningen.
18
L ÄGEN H ET EN
E
fter att ha gått uppför etthundrafyra trappsteg kom de till avsatsen på sin våning. De låste upp dörren till lägenheten som öppnades med
ett knirkande, och barnen skyndade sig in medan mammorna kånkade in bagaget. I själva verket fanns det inte mycket att se: lägen-
heten var liten och nästan tom. Till vänster låg köket, till höger ett litet matrum med ett gammalt bord och sex stolar i mörkt trä, med mycket smala ben. Det enda som var stort i lägenheten var den öppna spisen med en eldgaffel i järn och en korg full med vedklabbar. Framför den låg en gammal matta. I matrummet fanns två fönster: ett stort mitt på väggen och en liten kupa som satt mellan bjälkarna i taket. På takfönstret hade det bildats ett lager med is. 19
Manuel blåste i händerna för att värma dem och såg hur hans andedräkt blev till ett litet ångmoln. ”Som tur är har vi en öppen spis och en massa ved! Vi tänder den med en gång!” föreslog Camila, som var mest positiv av syskonen. ”Jag har alltid önskat mig ett hus med en öppen spis!” ”Jag ska bara bära in resten av bagaget så gör vi det”, sa mamma Dominique och försökte pressa sig in med en stor blågrå resväska på slitna hjul. Längst in i matrummet fanns en krämfärgad dörr med en knopp i mässing med rostprickar på. Den ledde in till det enda sovrummet. Där inne trängdes en dubbelsäng, två pallar med halmsits som fungerade som sängbord, ett litet klädskåp och en ranglig och sned våningssäng med tre våningar. Det låg varken lakan eller täcken på madrasserna. ”I natt sover vi alla tillsammans i storsängen, blir ni glada då?” frågade mamma Isabella. ”Så vi kan hålla oss riktigt varma!” ”Jippiii!” jublade Shonda, som i huset de hade bott i förut ofta smugit ut från sitt rum på natten för att krypa ner i mammornas säng och mysa in sig där. Isabelle, Dominique och barnen kom från ett land 20
21
långt bort, där man för några veckor sedan hade valt en ny president som hade bestämt att familjer med två mammor och tre barn var olagliga. Det var därför de med fart och fläng hade flyttat därifrån, för annars hade mammorna hamnat i fängelse, och Manuel, Camila och Shonda placerats på barnhem. ”Vad betyder det att vi är olagliga?” hade Camila frågat. ”Jag vill inte åka till barrhemp!” ropade Shonda, som bara var fyra och aldrig hade hört det där ordet, men känt på sig att det måste vara något hemskt. ”Det ska du inte”, hade mamma Isabella lovat henne. ”Ingen ska åka någonstans utan de andra”, hade mamma Dominique intygat. Därför hade de packat sina väskor och lämnat sin hemstad med alla sina kompisar och flyttat till staden R. Nu när hade de kommit till Rymliga-skorstensvägen tittade Manuel ut genom fönstret och sa: ”I början kommer det att vara lite jobbigt att inte känna någon.” ”Vi har ju precis lärt känna Olivia!” påminde 22