__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Tyko Flores Äventyr III Polyhymnias guld


tyko flores äventyr iii: polyhymnias guld Text © Martin Widmark 2011 Omslag och illustrationer © Henrik Tamm 2011 Formgivare: Ellen Adolfsson Omslagsformgivning: Ellen Adolfsson/Åsa Hjertstrand Brensén Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011, 2020 Tryckt av ScandBook AB, Falun 2020

isbn: 978-91-7975-259-0 www.bonniercarlsen.se


III martin widmark

olyhymnias guld

Illustrationer: Henrik Tamm


kapitel 1

Fursten av Son-Li – Mor …, far …, hörde de en mansröst mumla. Är det ni? Tyko och Julia låg på mage med varsin stövel i ryggen som tryckte dem mot golvet. Rösten fortsatte, nu plötsligt rasande: – Det kan inte vara ni! Vad vill ni i sådant fall? Tyko och Julia hörde sedan hur ilskan gick över i rädsla: – Idag är det Vasilies och Edlas dag, mina föräldrar. Frid över deras minne. En snyftning hördes. Sedan harklade han sig. – Vad gjorde ni i tornet? Ingen utanför familjen får besudla golvet i vår våning. Ingen! Rösten gick upp i falsett: – Förstår ni det! Både Julia och Tyko insåg att de hade kastats på  5 


golvet framför fursten av Son-Li – i en av salarna i hans väldiga palats – och att han var galen! En lång väg hade de rest innan de hamnat med kinderna nedtryckta i den tjocka röda mattan på golvet. Ut genom järnporten i gruvan, genom hela den Röda Vägens land, och så in i hamnstaden, SonLi, med det höga fyrtornet. Men nu var det alltså slut. Det var hit men inte längre de skulle komma i sitt sökande efter Tykos mamma. Tyko lät blicken följa mattans mönster. De vävda linjerna vindlade sig iväg, på samma sätt som Tyko visste att rummen i furstens palats sträckte ut sig i oändlighet. Mattans linjer försvann i ett myller av andra mönster och det doftade tungt och sött av rökelse i salen. En annan obestämbar doft svävade också i den stillastående luften. En doft som Tykos känsliga näsa inte hade känt tidigare. – Letar ni efter en väg tillbaka från dödsriket? fortsatte rösten. Tyko tittade mot Julia och såg samma rädsla i hennes ansikte som rev och slet i hans eget bröst.  6 


Mannen framför dem verkade förvirrad. Tillbaka från dödsriket? – Men ni vet ju att alla har sin utmätta tid bland de levande. Ni vet lika väl som jag att det inte finns någon väg tillbaka. Från skuggornas dal, menar jag … Det kan alltså inte vara ni! Tyko hörde att mannen sluddrade. Det var som om han tvekade inför sina egna ord. Tyko försökte vrida huvudet så att han skulle kunna komma åt att se hur fursten av Son-Li såg ut, men vid minsta rörelse tryckte vakten till med foten mellan hans skulderblad. – Jag förstår att ni inte är så vänligt stämda mot mig, fortsatte fursten … Och plötsligt kom Tyko ihåg vilka Vasilie och Edla var! – Vi är inte …, försökte Tyko säga, men kände hur trycket ökade från vaktens stövel och pressade den sista luften ur honom. – Du talar när du blir tillåten att öppna munnen, förstått? väste soldaten ner till honom. Hans andedräkt stank av sprit och vitlök. Trycket lättade en aning från Tykos rygg och han kunde åter dra ner lite luft i lungorna. Han fick ögonkontakt med Julia.  7 


– Han tror att vi är hans döda föräldrar, viskade han. – Va? hann Julia få fram innan hennes ansikte förvreds av smärta. – Ni ska hålla käften, fräste vakten som stod med foten på Julia. Vasilie och Edla – furstens föräldrar! tänkte Tyko. Pappan som han hade dödat och mamman som hade hängt sig när hon insett hur hennes man hade dött – för en kniv i deras egen sons hand! Och idag var det deras bröllopsdag. Det hade den märklige bokhandlaren sagt. Mannen som trots att de aldrig hade träffats förut, också visste vad Tyko hette. – Men vad jag inte kan förstå, fortsatte fursten, är hur ni kom in i tornet. Dörren var ju fortfarande låst från utsidan. Tyko tänkte på den fasansfulla klättringen utanför tornet – 120 meter upp i luften hade han och Julia hängt och kämpat sig upp till furstens våning. Tyko insåg att ett sådant tilltag för de flesta människor var helt otänkbart och han började inse hur förbryllad mannen framför dem måste vara. Två personer hade på något oförklarligt sätt tagit sig in i våningen som uteslutande fick användas av honom själv och hans familj – och detta på hans föräldrars bröllopsdag.  8 


Föräldrarna vars död han själv bar ansvaret för. – Vi flög, pressade Julia fram innan vakten tryckte henne ännu hårdare mot golvet. Fursten skrattade högt, men Tyko kunde höra hur osäkerheten gjorde skrattet ihåligt och tomt. – Flög? Som två … som två … spöken, eller? Som på ett givet kommando skrattade vakterna inställsamt åt sin härskares skämt. Tyko och Julia slets upp från golvet – och då såg de honom! Fursten av Son-Li satt på en mörk tron av trä. Klädd i en blodröd mantel, tittade han på Tyko och Julia med hängande, trötta ögon. Hans ansikte var sminkat vitt, men Tyko och Julia kunde trots det se att mannen framför dem var trött in till döden. Salen hade förvånansvärt lågt till sitt konstfullt målade tak. Golvet var täckt av den tjocka mattan som dämpade alla ljud. På väggarna satt tavlor som alla verkade föreställa samma personer, en mörk­ hårig man med vänliga ögon stod vid en blond kvinnas sida. – Min älskade mor och far, suckade fursten som såg Tykos och Julias blickar. Åh, så jag saknar dem! Men idag är det deras stora dag. Förvirrad tittade Tyko på mannen på tronen.  9 


Han verkade dyrka sina föräldrar trots att … – Sedan den dagen då min far så brutalt stacks ner i sin egen säng, har mitt liv varit förstört. – Men …, började Julia, men hejdade sig när Tyko stötte till henne i sidan. – Inte heller min fru fick leva, fortsatte fursten. Han snyftade nu till och drog fram en näsduk ur ett veck på sin mantel. Julia och Tyko mindes det intorkade blodet uppe i furstens våning. En liten stund var det alldeles tyst i salen. Bredvid ett av porträtten hängde ett handtag i en kedja ner från taket. Tyko fylldes av obehag när han insåg vad det var han antagligen såg. Om den här omtöcknade mannen blev tillräckligt galen, kunde han med ett enda ryck dränka hela staden. För det där var antagligen handtaget som Lillevi hade berättat om, tänkte Tyko. Handtaget som öppnade de underjordiska dammluckorna. – Död åt mördaren! ropade plötsligt vakterna unisont och dunkade sina spjut i golvet. Fursten nickade långsamt, och snöt sig sedan ljudligt. Därefter gjorde han något som fick Tyko och Julia att rygga tillbaka av förvåning och olust. Han sträckte ut handen mot en av vakterna som räckte över ett brett läderskärp. Fursten svingade  10 


skärpet över ena axeln och rappade till sig själv tre gånger över ryggen. För varje slag ökade glöden i hans ögon. Tyko tänkte på Arti Harakkas föreställningskons­ ter bakom spåkulan. Det gällde att kunna läsa sin omgivning som en öppen bok, hade Zakarino sagt till Arti när denne lärde sig att spå människors öden i den runda glaskulan. En människa omgav sig av ledtrådar som berättade mer om personen än han eller hon själv visste om. Det gällde bara att vara tillräckligt uppmärksam hade Zakarino sagt. Tyko tänkte att det till exempel inte var svårt att se att fursten inte hade sovit på många nätter – och anledningen till detta hängde uppenbarligen på väggarna. – Vet ni vem mördaren är? frågade Tyko och såg hur fursten flackade till med blicken. Så verkade han samla sig. – Förresten är ni mycket yngre, och ni ser inte ut som dem. Vid de orden sträckte han sig efter munstycket till en stor vattenpipa. Han drog ett djupt bloss och blundade.  11 


– Ni menar yngre än Vasilie och Edla – era föräldrar? frågade Tyko. Vid de orden reste sig fursten upp från sin tron och höll ut sina armar från sidorna. Tunikan såg ut att bilda vingar från hans kropp. Så skrek han!

12 


kapitel 2

I fängelsehålorna Först hoppade Tyko och Julia till vid det häftiga ljudet, sedan höll de för öronen. Furstens skrik lät som när en gris förs till slakt. Han skrek och rev sina vitsminkade kinder. Ögon­ en rullade i sina hålor. En vakt rusade fram för att stötta honom. Fursten hängde som ett gråtande barn över vaktens arm. Uppenbarligen brydde han sig inte ett dugg om att han inte var ensam i salen. Sminket rann och han tittade då och då vädjande mot porträtten på väggen. När han inte verkade få någon lindring i detta, skrek han ännu högre. Smärtan i hans röst var så tydlig att Tyko och Julia faktiskt led med honom. Trots att de visste vad han hade gjort mot sina föräldrar och sin fru, kunde de inte låta bli att röras av sorgen i hans skrik. Efter en stund avtog skriken, 15 


men han höll sig hulkande kvar i vaktens arm. – För bort dem! vrålade han till slut till sina vakter. Vakterna stod en stund och tvekade. Fursten tittade upp med rödgråtna ögon. – Ja, till Ormapan! – Ormapan! stönade Tyko. Han tänkte på det som Arti, Lillevi och don Ramon hade berättat om varelsen därute på havet som krävde sin tribut i människor för att inte skicka pest och olyckor på invånarna i den Röda Vägens land. Och nu var det alltså hans och Julias tur att offras. –  Med nästa sändning, röt fursten i falsett och viftade med handen mot dörren. Det sista Tyko och Julia såg av härskaren var hur han sjönk ner på sin tron igen och sträckte sig efter vattenpipan. Julia och Tyko leddes genom oräkneliga rum i ­, alla överdådigt möblerade och överallt hängde porträtt av furstens föräldrar. Till slut kom de ut till en solbelyst borggård. Hela tiden arbetade Tykos hjärna med att registrera vägen  –  precis som han alltid hade gjort i gruvan. Han räknade stegen och ska 16 


pade en ramsa i huvudet, så att varje sväng skulle kunna upprepas. Ute på borggården öppnade en av vakterna en lucka i marken och nickade ner mot mörkret. Tyko och Julia ryggade tillbaka då den råkalla luften slog emot dem. Doften av blöt jord och fuktig sten ledde genast deras tankar till gruvan där de hade tillbringat så många år av sin barndom. – Först var det nitton sen var det tolv, nu är det sjuttio under furstens golv, mumlade Tyko för sig själv när de nådde slutet av trappan. Därnere fanns en stenlagd gång som ledde brant neråt. På väggarna brann facklor och vakterna manade på sina två fångar genom att peta dem i ryggen med ändarna av spjuten. Av gångens lutning förstod Tyko och Julia att de var på väg ner mot havet. De visste att staden låg på en sluttning runt hamnen och att alla vägar som lutade neråt på något sätt ledde ner till vattnet där de märkliga daikeeserna låg. Båtarna som kunde segla över det oroliga havet och … och … som skulle föra dem till den fruktade Ormapan. Tyko fasade vid tanken på vad som väntade dem när de anlände dit – var han nu bodde? Någonstans  17 


ute på havet var allt Tyko och Julia visste, någonstans mellan Son-Li och de Nio Portarnas berg. Den ena vakten hade börjat berätta något för sin kollega bakom dem och avståndet emellan dem ökade en aning. Tyko fortsatte att titta rakt fram, men passade på att växla några ord med Julia. – Fursten verkar livrädd för sina föräldrar trots att de är döda. – Han är rädd att de ska komma tillbaka och spöka, viskade Julia tillbaka. – Han såg ut att vara på gränsen till ett sammanbrott, sa Tyko. – Jag har aldrig sett en mer förtvivlad människa, sa Julia. Och nu ska vi offras till Ormapan. – För att lindra hans skräck, sa Tyko uppgivet. De gick en stund under tystnad innan Julia sa: –  Vi måste rymma innan vi förs ombord på båten. – Hur skulle det gå till? suckade Tyko uppgivet. Fursten har nog sett till att ingenting ska kunna hända fångarna som ska hålla Ormapans raseri borta. – Håll käften därframme, skrek en av vakterna bakom dem. De hade kommit fram till en stor tung järndörr.  18 


Den ena vakten tog fram en nyckel och låste upp. Tyko och Julia knuffades brutalt in och hörde hur dörren slog igen bakom dem med ett brak. Det blev alldeles mörkt. – Hälsa Ormapan, vrålade vakterna därutanför och nyckeln vreds om i dörren. Tyko och Julia stod en stund och lät sina ögon vänja sig vid mörkret, för därinne lyste inga facklor. Från sina år i gruvan var Tyko och Julia vana att klara sig långa stunder i totalt mörker. För det mesta hade de ju lyst sin väg med lyktor därnere, men ibland då risken för gruvgas var stor fick de klara sig utan ljus. Grävlingarna i gruvan hade fått känsliga fingrar att känna sig fram med, och näsor som kände av minsta skiftning i luften. Där de nu stod innanför dörren kunde de höra människor som rörde sig i mörkret, och stanken som slog emot dem var nästan outhärdlig. Tyko kände ett omedelbart behov av att orientera sig, att få reda på var de befann sig och vilka andra som var i rummet. – Jag heter Tyko och jag är fjorton år, sa han rakt ut i mörkret. Julia förstod genast hur han tänkte och hakade på.  19 


– Och jag heter Julia och jag är femton. En lång stund var det helt tyst. – Adrian, fjorton, viskade en röst sedan. – Hektor. Jag är också fjorton, sa en annan. – Olivia, sexton, men jag ska fylla sjutton om tre veckor. Och så fortsatte det. Tyko räknade att de sammanlagt var fyrtioen personer i cellen, pojkar och flickor, och tydligen var de mellan tretton och sjutton år. Tyko och Julia sökte sig fram till en vägg och kände sig fram med händerna. Julia gick först och till slut stötte hon emot någon som satt hopsjunken med ryggen mot väggen. – Får vi sitta här? viskade Julia. – Varsågoda, suckade en röst som måste tillhöra en ung kvinna, och välkomna till de eländigas skara. Tyko tyckte att hennes röst lät bekant på något sätt, men han kunde inte placera den. En lång stund satt de tysta sida vid sida. Tyko och Julia sjönk ner på det kalla stengolvet. – Hur kunde jag vara så dum? sa kvinnan bredvid Julia till slut. – Hur då menar du? viskade Julia. – Jag visste ju att de är ute efter människor i vår ålder.  20 

Profile for Smakprov Media AB

9789179752590  

9789179752590  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded