S P Ö K H I S T O R I E R F R Å N J O R V I K
helena dahlgren illustrationer: marie beschorner
S P Ö K H I S TO R I E R F R Å N J O R V I K Copyright © 2020 Star Stable Entertainment AB Licensed by Star Stable Entertainment AB. All rights reserved. Författare: Helena Dahlgren Omslagsbild och illustrationer: Marie Beschorner Layout: Caroline Linhult Redaktör: Anton Klepke Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av BALTO print Litauen 2020 isbn 978-91-797-5147-0
www.bonniercarlsen.se
Till alla som trivs bland skuggorna.
I N N E H Å L L ETT MYSTISKT MEDDELANDE 10 VID LÄGERELDEN 15 FASTER AMALS DOCK A 21 Lindas berät telse SKYMNINGSPRAT 42 TICK-TACK 45 Annes berät telse VÄNTAN 66 KÖRSBÄRSGÅRDENS HEMLIGHET 71 Lisas berät telse FLER FRÅGOR ÄN SVAR 92 SHARIS MASK 97 Alex berät telse NI SK A MINNAS MIG 117 LEGENDEN OM GLUE MAN 127 Berät tare: Okänd
ETT MYSTISKT MEDDELANDE Alex blir den första att upptäcka brevet. Klockan har
precis slagit sex när hon kliver ur sin varma säng, drar en täckjacka över pyjamasen och går ut i den kyliga morgonluften. Den skarpa höstsolen får det höga, välvda taket över Jorvikstallet att glimra i guld. Från stallet hörs inga ljud. Inget gnäggande, inga skrapande hovar. Inga nyvakna hästar som sakta reser sig upp från halmen. Det är för tidigt till och med för hästarna. Alex låser upp stalldörren och andas in doften av hö, läder och varma hästkroppar. Ett ögonblick blir hon stående i gången, mer sovande än vaken. Hon kväver en gäspning och gnuggar sig i ögonen. Sedan sätter hon fingrarna i munnen och busvisslar. Inifrån Tin-Cans box hörs ett piggt litet gnägg. Så sticker ett lurvigt hästhuvud fram. 10
”Godmorgon, trollet”, säger Alex och pussar sin häst på mulen. ”Sovit gott?” Han buffar med huvudet till svar. Det är när hon skjuter upp boxdörren som hon får syn på det. Nere i halmen ligger ett vitt kuvert med snirklig handstil. Alex Cloudmill. Inget mer. ”Skumt”, mumlar Alex. Men hon har redan börjat sprätta upp kuvertet med fingrarna, alldeles för nyfiken för att bry sig om att vara försiktig. Hon läser brevet med rynkad panna. Det är ett kort brev, några rader bara. Dina vänner är i fara. Rid till rastplatsen vid Gyllenåsarnas dal för att få reda på mer. Berätta inte för någon. Alex sjunker ner på marken och skakar fundersamt på huvudet. Sedan läser hon brevet en gång till. Ett tag är hon nära att plocka upp telefonen ur fickan och messa de andra – men något får henne att låta bli.
Berätta inte för någon. Linda upprepar begrundande orden för sig själv medan hon tittar ut genom fönstret. Framför henne håller teet på att kallna, men det har hon inte märkt än. Allt fokus ligger på brevet som hon håller i sin hand. 11
Linda har precis varit ute och hämtat tidningen, så som alla andra morgnar. Men den här morgonen låg ett gräddvitt kuvert adresserat till henne ovanpå tidningen. Inget frimärke, ingen poststämpel. Någon måste ha gått till brevlådan och stoppat ner brevet på egen hand. Hur ofta får man ett handskrivet brev, egentligen? Linda kan inte ens minnas senaste gången. Kanske på lågstadiet, när någon klasskompis bjöd på kalas. Hon vecklar upp brevet och inspekterar det igen. Samma vackra men lite opersonliga handstil som på kuvertet. Ingenting med handstilen känns bekant för Linda. Ändå får hon en märklig känsla i magen. Hon bär med sig den resten av dagen.
Lisa hittar brevet i en tjock hög av räkningar, tidningar och reklamblad som ligger på köksbordet. Det måste ha legat där redan igår, när pappa tog in posten. Konstigt att han inte gav det till henne då, tänker hon och öppnar kuvertet. Det är, trots allt, inte varje dag man får ett brev nu för tiden. Kanske såg han det bara inte? Hon läser brevet flera gånger. Sedan blir hon sittande vid bordet en lång stund. I Lisas huvud börjar en olycksbådande melodi trumma sig starkare. Hon funderar på att slänga brevet, men till sist viker hon ihop det och lägger det i fickan. 12
Ute skimrar löven i rött och gyllengult. Det är fredag, och september har precis glidit över i oktober. Lisa tänker på brevet hela vägen till skolan, men säger inget till sina kompisar.
När Anne ser brevet tror hon först att det är ett kvarglömt protokoll från gårdagens dressyrtävling. Pappret sitter fastnålat på anslagstavlan alldeles bredvid läktaringången vid stallet. Det fladdrar till i vinddraget som uppstår när hon och Concorde galopperar förbi. Efter några galoppfattningar saktar Anne av och låter Concorde skritta ett tag. Det är då hon ser sitt namn, skrivet med en handstil som hon inte känner igen. Lite senare läser hon brevet ensam i stallkammaren. Sedan viker hon ihop det och lägger ner i fickan. Hon berättar inte om det för någon.
13
14
VID LÄGERELDEN Gyllenåsarnas dal är en underlig plats. En magisk plats.
Det känner alla som kommer hit. Oavsett vilken tid på året man besöker dalen är här höst. Evig, förtrollad höst. Det är bara en av många saker som gör ön Jorvik så speciell. Och när skuggorna börjar ruva i den täta lövskogen vill man helst inte vara ensam här … Linda känner sig underlig till mods när hon saktar av och ser sig omkring. Allt är egentligen vackert och fridfullt. Men långt bort i fjärran, bortom träden, anas hotfulla konturer av knotiga armar som klöser mot himlen på Fågelskrämmornas kulle. Hon tänker på raderna i brevet. Dina vänner är i fara … En kall kåre kryper sig in under hennes varma tröja. Så ser hon en lägereld, och tittar rakt in i ett par välbekanta ögon. Hon ler lättat. ”Vad gör du här?” Vid lägerelden sitter Lisa och värmer händerna över den sprakande brasan. Hon ser minst lika överraskad ut 15
som Linda. En bit bort står Starshine och betar. Hans snövita hårrem blänker ikapp med den azurfärgade manen och svansen. Ovanför mörknar himlen. Snart är skymningstimmen här. Snart, men inte än … Linda ställer Meteor bredvid Starshine och skrattar när hon hör dem hälsa på varandra. Sedan skyndar hon fram till sin vän och kastar sig om halsen på henne. ”Åh, vad jag är glad att se dig!” utbrister Linda. ”Jag blev så orolig. Det stod att ni var i fara …” ”I det här brevet?” Lisa viftar med kuvertet i luften. ”Jag har också fått ett. Jag red hit så fort jag kunde. Kan du förklara vad som pågår, för jag fattar ingenting?” Linda slår sig ner vid lägerelden och suckar lätt. ”Nej”, säger hon. ”Jag fattar inte heller något. Kanske är det bara någon som försöker skämta med oss?” ”I så fall är det ett sjukt dåligt skämt”, säger Lisa. ”Jag undrar om de andra också fått ett brev? Alex kanske?” ”Hon kanske kommer nu!” utbrister Linda. ”Hör du?” Båda tjejerna vänder sig om, mot ljudet av klapprande hovar.
16
Men det är inte Alex som kommer ridande genom den färgsprakande lövskogen. Det är Anne. Hon ler lite osäkert mot dem. ”Är ni okej båda två?” ropar Anne och hoppar av Concorde. Hennes blonda hästsvans dansar i vinden när hon skyndar sig mot vännerna. Lisa och Linda nickar. Anne känner hur axlarna sjunker ner flera centimeter. Hon har oroat sig hela vägen hit. ”Det där brevet”, säger hon. ”Det stod att ni var i fara. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bara red hit. Som det stod att jag skulle göra.” ”Ni med?” Alex röst är hög och klar bakom dem. Hon skyndar sig att sadla av Tin-Can innan hon slår sig ner bredvid de andra. Hennes ögon är stora när de sveper över de tre vännerna. Lisa. Linda. Anne. Hon hade inte väntat sig att se någon av dem här idag. Men nu är de här, och det gör henne varm inombords, trots den kalla luften. Tillsammans igen. Alex vet hur det brukar gå när de försöker vara åtskilda. Hon är glad att de är samlade idag. För det kändes lite otäckt att rida ut hit själv. Kanske kan de tillsammans försöka lista ut vad som är på gång.
17
”Vad konstigt att ni också fått brev, jag trodde att det bara var jag”, säger Alex. ”Det är något skumt med det här”, muttrar Anne. ”Och jag är inte säker på att jag gillar det.” ”Nu är vi här, i alla fall”, säger Linda. ”Oskadda. Om vi är i fara så märks det i alla fall inte. Jag tror som sagt att det är någon som spelat oss ett spratt. Kanske dyker den personen upp här, kanske inte. Vad sägs om att vi käkar lite under tiden? Bra tillfälle att hänga. Det var alldeles för länge sedan vi sågs allihop.” ”Ja! Vi kan grilla marshmallows!” utbrister Lisa och skakar en oöppnad påse med godis. ”Jag tog med en påse eftersom jag trodde det var någon av er som skojade med mig. Tänkte att vi kunde grilla vid lägerelden.” ”Och berätta spökhistorier!” jublar Anne. ”Äh, jag vet inte om jag kan några”, säger Alex och tittar bort. ”Dessutom, har vi inte varit med om tillräckligt mycket läskigheter redan?” ”Just därför!” säger Lisa. ”Allt blir mindre läskigt om man pratar om det. Eller hur?” Hon sänker rösten och 18
ser in i den glödande elden. Känner värmen från lågorna spridas över kinderna och in i bröstet. ”Tids nog kanske vi kommer få reda på vem som skickat breven till oss”, fortsätter hon. ”Men fram till dess kan vi väl berätta spökhistorier för varandra? Två regler: det ska vara läskigt, och det ska vara något vi själva varit med om. Vem vill börja?” Allas blickar vänds mot Linda. ”Du har alltid de bästa historierna”, säger Anne urskuldande och rycker på axlarna. ”Fast grejen är ju att det oftast är andras historier”, svarar Linda. ”Sådant jag bara läst om i böcker. Men vet ni, det hände faktiskt en sak för ett tag sedan som påminner om en spökhistoria. Och allt började med den där dockan …” ”Dockan?!” utbrister Alex med en rysning. ”Jag hatar dockor, de är så sjukt obehagliga! Det här är redan läskigt!” Vännerna skrattar och lutar sig intresserat framåt. Och medan skymningen lägger sig över rastplatsen och Gyllenåsarnas dal börjar Linda berätta …
FASTER AMALS DOCKA Lindas berättelse
Min faster Amal är en riktig sakletare. Så länge jag kan
minnas har hon kommit hem med underliga prylar som hon hittat på någon skum marknad, eller i någon av de små antikvitetsaffärerna hon gillar att titta i när vi är ute på stan. Man vet aldrig vad hon hittar. Ibland är det en vacker tekopp med rosor på. Nästa gång kan det vara en läskig voodoomask, köpt på någon bakgata i utkanten av Jarlaheim. I min familj gillar vi att samla på underligheter, ju mer udda, desto bättre. Det är lite av en tävling. Jag har sedan länge vant mig vid min fasters sakletande, så jag brukar inte bli förvånad. Men jag blev faktiskt lite överraskad när hon en dag kom hem med en docka. Faster Amal har aldrig varit särskilt intresserad av leksaker, inte ens riktigt gamla. 21
Men den här dockan var riktigt gammal. Minst hundra år. Säkert ännu äldre, för faster Amal sa att den var viktoriansk, och drottning Victoria dog 1901. Dockan var av porslin, och på vissa ställen kunde man se att porslinet spruckit och limmats på plats igen. Det gav den lilla dockan, som skulle föreställa en flicka på kanske elva eller tolv år, en skev och lite otäck känsla. Som om hon krackelerade framför våra ögon. Hennes mun påminde om en söt liten rosenknopp och ögonen var ljust, ljust blå. När man slöt och öppnade dockans ögon – för det var en blunddocka – fladdrade de långa, mörka ögonfransarna till. ”Är det där riktigt hår?” undrade jag och kände hur det vände sig i magen. Min faster log brett och nickade. ”Kvinnan jag köpte dockan av berättade att den är handgjord av en viktoriansk dockmakare. Håret är äkta, och kläderna hon har på sig måttbeställda. Den sägs ha varit en present från den gamla drottningen till en kär vän som förlorat ett barn. Dockan skulle bli en sorts tröst, en länk till flickan som inte fick leva. Det var inte helt ovanligt att man avbildade sina döda förr”, tillade Amal när hon såg hur jag tittade på henne. ”Fotografier och dödsmasker var vanligast, men det hände att man lät tillverka dockor också.
Idag tycker vi att det är groteskt, men då var det något helt naturligt. Seanser där man försökte väcka de döda till liv var lika vanligt som att gå i kyrkan.” ”Fy vad läskigt! Och sorgligt”, tillade jag och lyfte upp Misty som kommit inslinkande i vardagsrummet medan vi pratade. Misty sköt rygg och fräste när jag visade henne dockan. Kanske borde jag ha förstått redan då. Det sägs ju att katter har ett sjätte sinne, och i Mistys fall stämmer det. Hon fräste och jamade högt så fort hon kom i närheten av dockan. ”Det är bara en docka, hördu”, sa jag mjukt till min ilskna lilla katt. Men när jag såg in i dockans stora, runda porslinsögon med de långa ögonfransarna var jag plötsligt inte så säker på det … Säkert inbillade jag mig, jag visste att jag gjorde det. Men ändå. Det kändes som om hon stirrade på mig. Sedan, i nästa ögonblick, såg dockan liten och näpen ut igen. Inte ett dugg läskig, utan bara lite gammaldags. Jag skakade på huvudet: åt mig själv och åt den märkliga lilla dockan som fick mig att tänka så knäppt. Och så gick jag därifrån och tog Misty med mig. Hennes mjuka kropp darrade mot min när jag höll henne hårt i famnen. ”Såja”, sa jag. ”Jag går och flyttar på dockan lite senare.” Mistys ögon var stora och gröna när hon jamade till svar, långt och ihållande som när vi glömt att öppna dörren till hennes kattlåda. 23
Innan jag gick och lade mig flyttade jag dockan från soffan i vardagsrummet in till vårt gästrum som står tomt, förutom när mina föräldrar hälsar på. När jag stängde dörren tyckte jag att dockans ögon glänste i mörkret. Jag rös till, som om det plötsligt blivit kallt i rummet. Sedan gick jag därifrån. Den natten drömde jag så underligt. Jag befann mig i ett mörkt rum, i en annan tid. Och dockan var där. Hon satt livlös och stirrande i mitten av ett stort bord. Runt bordet satt två kvinnor, båda sorgklädda i svarta kläder med flor för ansiktet. En av dem talade med låg, mörk röst. ”Vi kallar på högre makter, på livet bortom döden. Kom tillbaka till oss. Aurora Susanna, kliv bort från skuggorna och in i ljuset igen. Detta är din nya hamn.” Kvinnan höll upp dockan. Det blixtrade till, och strax efteråt slogs dockans ögon upp. Jag vaknade med ett hest skri. Dockögonen brände på min näthinna. På morgonen hade jag precis lyckats få bort den otäcka bilden, när jag skrek rakt ut på nytt. För när jag klev upp ur sängen och gick ut för att fixa frukost, då satt dockan igen i soffan ute i vardagsrummet. Hennes små, rosenröda läppar såg bredare ut, på något sätt, och de var krökta i ett litet, roat leende. Hur hade jag kunnat tycka att dockan såg söt ut tidigare?