Solen har precis gått upp och snön faller ymnigt utanför Hugos fönster.
Det är Hugos femte vinter i skogen, men ändå har han inte riktigt vant sig vid kylan. I åtta dagar har det snöat och snöat och snöat ...
... och snöat och snöat och snöat ...
... och snöat.
Det har kommit stora mjuka flingor,
små hårda snöflingor,
snö från sidan,
snö rakt framifrån,
och snö som verkar komma från precis alla håll.
Det är så kallt att huden knottrar sig i nacken. Hugo föredrar att vara inomhus.
Men snart är det dags för vinterns stora snögubbetävling och då spelar det ingen roll hur kallt det är. Vinnaren får nämligen äran att vara årets lucia och det vill Hugo VÄLDIGT gärna! Han har jobbat länge med att planera, och idag ska han göra en hatt åt sin snögubbe.
Hugo är mitt uppe i sina förberedelser när det plötsligt knackar på dörren.
Det är Ekorren. Han ser alldeles uppjagad ut. ”Vad är på tok?” frågar Hugo oroligt. ”Jag har blivit bestulen!” utbrister Ekorren. ”Du kommer inte tro dina öron!”
Ekorren berättar att det varje morgon har försvunnit nötter och kottar ur hans vinterförråd. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till!” säger han. ”Om det fortsätter klarar jag mig inte hela vintern. Det kommer bli total NÖTBRIST!”
Hugo är tyst ett tag medan han fyller på kakfatet. ”Jag kanske kan hjälpa till att få fast tjuvarna?” säger han sen. ”Tack. Men hur då?” frågar Ekorren. Ja. Hur? Hugo vet inte riktigt.
När Ekorren gått känner sig Hugo alldeles skakig. Både av allt kaffe och det han just har fått höra.
Finns det verkligen tjuvar mitt ibland dem? I deras lugna skog?
Vem kan det vara?
Jag måste komma på ett sätt att hjälpa Ekorren. Det har jag ju lovat! Snögubbeplaneringen får vänta.
På kvällen beger sig Hugo till Ekorrens hus där han ska sitta vakt hela natten. Om han gömmer sig så kanske han kan ta tjuvarna på bar gärning när de försöker bryta sig in.
När alla förberedelser är klara sätter sig Hugo tillrätta med en termos hett te och ett STORT lager av snöbollar. Ekorren säger godnatt och går in till sig. Nu är det bara att vänta. Som tur är har det slutat snöa.
Hugo väntar och väntar, men ingenting händer. Han gäspar. Ovanför honom blinkar Lilla björn. Hugo dricker en kopp te för att piggna till.
Då hör han steg i snön. Det är Räven som kommer smygande. ”Inte kan det väl vara Räven som är tjuven?” tänker Hugo, men plockar ändå upp några snöbollar utifall att. Men Räven fortsätter förbi Ekorrens hus och slinker in i sitt gryt.
Hugo pustar ut och sätter sig bekvämt igen. Det är VÄLDIGT bekvämt. Att blunda en liten stund kan väl inte göra någon skada ...
Hugo vaknar med ett ryck.
Det är redan morgon och Ekorren står ute på sin kvist och vevar vilt med tassarna. ”Såg du tjuvarna? Kom de undan? Jag har blivit av med åtta nötter!”
Hugo erkänner skamset att han råkade somna. De undersöker marken runt trädet, men ser inga spår i snön. ”Det har ju inte snöat i natt,” säger Ekorren. ”Hur har tjuvarna tagit sig in utan att lämna några fotspår?” ”Det kanske var en fågel?” säger Hugo. ”Det måste vara många fåglar om de lyckats bära så många nötter”, muttrar Ekorren.
Nästa kväll spänner de upp en massa trådar som de fäster bjällror på, samma bjällror som Hugo brukar ha i sin julgran varje år. Om någon försöker ta sig in i Ekorrens förråd så kommer ljudet av bjällrorna att väcka Hugo. Det är en perfekt fälla! Nöjd sätter sig Hugo för att vakta.
Även denna natt blir lugn. Inte ens Räven syns till. Hugo somnar, men väcks snart av en plingande kakafoni. ”Aha! Nu är ni fast!” säger Hugo och gör sig redo för en snöbollsattack.