Mikael Witthoff
Nära vänner och fiender Svensk underrättelsetjänst i Baltikum
Nära vänner och fiender Svensk underrättelsetjänst i Baltikum Mikael Witthoff
© 2021 Mikael Witthoff Bild omslag: Järnvägsmuseet, Public Domain Mark, Okänd fotograf, digitaltmuseum.se JvmKBDB03974 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91- 7969- 952-9
INNEHÅLL
Orostid
1
1939
20
1940
30
1941
45
1942
71
1943
89
1944
103
1945
146
1946
165
1947
182
1948
200
1949
218
1950
233
1951
244
1952
254
1953
264
1954
272
1955
277
1956
285
1957
290
Personregister
302
Källförteckning
308
OROSTID När andra världskriget började med Tysklands invasion av Polen den första september 1939 hade den föregåtts av en orolig mellankrigstid i Europa. Kort efter första världskriget rasade ett flertal konflikter i Europa: Ukrainska frihetskriget, Ryska inbördeskriget, det var krig mellan Rumänien och Ungern, mellan Storbritannien och Irland, Tjeckoslovakien och Polen, Ryssland och Polen samt Italien och Albanien. I Sveriges direkta närhet hade Finland, efter frigörelsen från Ryssland kastats in i ett inbördeskrig mellan röda och vita styrkor. Samtidigt slogs de tre baltiska länderna för sitt oberoende från Ryssland och Sovjetunionen. När Tyskland kapitulerade i kriget ingick det i fredsavtalet att de skulle stödja de nybildade staternas kamp för självständighet. När Röda armén manövrerade för att återta de tre baltiska staterna 1919 räckte inte de inhemska styrkorna trots förstärkningen från Tyskland. Detta ledde till att Storbritannien och Frankrike skickade betydande flottstyrkor till Baltikum. I tillägg restes frivilligstyrkor i Finland, Sverige och Danmark. Den finska styrkan var den största och bestod av 3500 man. I Danmark planerades en styrka på flera kompanier men bara den första på 200 man under befäl av kapten Richard Gustav Borgelin hann skickas. Den svenska styrkan på 178 frivilliga under Carl Mothander upplöstes efter en rad skandaler inklusive ett mord inom den egna soldatkåren. Mellankrigstiden präglades även av politiska motsättningar. I Ryssland hade kommunisterna vunnit inbördeskriget och utropat en kommunistisk Sovjetunion. Tyskland hade skakats av kommunistiska upplopp i ett flertal städer mellan 1919 och 1923. I gatustriderna i München 1919 dog 927 människor i de månadslånga striderna.
1
Bulgarien skakades av upplopp 1923 och efter ett upplopp i Georgien 1921 begärde en revolutionär kommitté i Tbilisi hjälp av Röda Armén. Landet kunde därefter annekteras av Sovjetunionen1. Efter det glada 20-talet hade depressionen och Kreugerkraschen skapat grogrund för agitatorer på de politiska utkanterna och i flera länder i Europa var det diktatur. Ungern, Polen, Österrike, Italien, Tyskland, Rumänien, Bulgarien, Sovjetunionen, med flera hade olika typer av auktoritära styren under denna perioden. I Tyskland tog Hitler makten 1933 och inledde en politik för upprustning av militären och en aggressiv utrikespolitik. 1938 anslöts Österrike till Tyskland och året efter delade man Tjeckoslovakien så att en del tillföll Polen, en del tillföll Tyskland och Slovakien blev självständigt med en tyskvänlig regim vid makten. I Sverige följde man oroligt utvecklingen och efter en aktiv nedrustningspolitik efter första världskriget började man sent omsider modernisera, omorganisera och rusta det svenska försvaret. I samband med detta såg man också över underrättelsebyrån som levt på sparlåga sedan första världskriget. När Carlos Adlercreutz fick uppdraget att organisera en ny underrättelsetjänst 1937 hade Sverige ett femtontal marinoch militärattachéer2 och i tillägg till det ett tjugotal officerare som arbetade med underrättelser3. Till en början arbetade man mest med insamling av allmän information om främmande krigsmakter, behandlade rapporterna från attachéerna och producerade handböcker. Planer på en organisation för inofficiell underrättelseinhämtning fanns också men kom inte att startas förrän senare. Först i 1
Walter, H (1999), s 32. Carlgren, W (1985), s 13. 3 Carlgren, W (1985), s 17.
2
december 1939 inleddes även arbetet att sätta upp en ny hemlig underrättelsetjänst för att komplettera de öppna källorna. Signalspaning utfördes i begränsad utsträckning av Generalstabens kryptodetalj och Flottan. I samband med Försvarsstabens bildande sattes en gemensam organisation upp för signalspaningen. Under de kommande åren skulle Sveriges närhet drabbas av krig och oroligheter och ett av de områden som man kom att hamna i fokus var de tre baltiska staterna. Under åren efter självständigheten följde en period av uppbyggnad av politiska strukturer och näringsliv men där fanns även anledning till oro. I Estland gjorde kommunisterna ett kuppförsök 1924. Vapen hade smugglats in från Sovjetunionen, vid den Estniska gränsen hade sovjetiska trupper dragits samman och längs kusten seglade den Sovjetiska flottan. Upproret kunde dock slås ner snabbt och något Sovjetiskt ingripande kom aldrig4. Litauen hade en gränskonflikt med Polen om området runt Vilnius (Vilna) och med Tyskland om området runt Klaipeda (Memel). Detta ledde till en polsk invasion 1920 som gjorde att Vilnius besattes av polska styrkor och huvudstaden fick flyttas till Kaunas. Denna konflikt skulle vara i 18 år 5. Memel blev en del av Litauen i samband med freden i Versailles 1919 och Litauen intog staden 1923 även om dess befolkning till största delen bestod av Tyskar. Efter en första tid som demokratier kom alla de tre staterna att bli mer auktoritära under mellankrigstiden. Litauen var först ut. Den 16 december 1926 genomförde höger-
4 5
Kalnins, B (1950), s 126. Kalnins, B (1950), s 128.
3
orienterade officerare en militärkupp. Regeringen överraskades helt och inget motstånd kunde uppbådas. Snart anslöt sig även de förband som inte varit delaktiga i kuppen från början. Officersjuntan lierade sig med ett mindre parti på högerkanten. I efterhand hävdades att kuppen varit motiverad av ett förväntat kommunistiskt uppror6. 1934 kom turen till Estland och Lettland. I Estland agiterade det högerextrema VAPS-partiet för en ändring av författningen till en mer auktoritär ordning. VAPS hade stort utbyte med den finska Lappo-rörelsen både ideologiskt och materiellt. Vid makten satt dock Bondeförbundet och det var först när Bondeförbundet svängde i frågan och stödde VAPS förslag om ändrad konstitution som förslaget om ett mer auktoritärt styressätt gick igenom. Nu gällde det för bondeförbundet att trygga makten till sitt eget parti. 1934 var det val och där avgick Bondeförbundet med segern och Konstantin Päts blev president. Denne snuvade därmed VAPS på chansen att införa diktatur. I stället införde bondeförbundet undantagstillstånd och ungefär 300 VAPS-ledare arresterades7. Lettland följde lite senare samma år. Efter en missförtroendeomröstning i parlamentet kom Karlis Ulmanis och Bondeförbundet till makten. Även här lades det fram ett förslag om en ändring av konstitutionen men Ulmanis var orolig över det svikande stödet för Bondeförbundet i en efterföljande omröstning. Däremot hade man stöd hos det starka hemvärnet. I maj proklamerades krigstillstånd och parlamentet skickades hem. All makt koncentrerades till den egna regeringen8.
6
Kalnins, B (1950) s 162. Kalnins, B (1950) s 169. 8 Kalnins, B (1950) s 181. 7
Utvecklingen i Baltikum följdes givetvis i Stockholm men försvarspolitiskt och utrikespolitiskt hade de tre länderna en tillbakaskjuten roll jämfört med Finland. Denna bild påverkade hela mellankrigstiden och omnämndes bland annat i 1930-års försvarskommission. Man bedömde att Sovjetunionen sannolikt skulle komma att försöka återta Tsarrysslands gamla gränser och därmed flytta fram sina positioner till Östersjön. Detta bedömdes dock inte vara något direkt hot mot Sverige. Man menade att överskeppning av trupper från Baltikum till Sverige kom att ta sån tid att den egna flottan skulle kunna bekämpa alla sådana försök. Däremot ansågs Finlands situation som mer prioriterad. Dels skulle en Sovjetisk ockupation av Finland ge större möjligheter att rycka vidare mot Sverige men Finland bedömdes dessutom ha en större chans att kunna försvara sig mot ett anfall9. Den svenska linjen var istället att uppmuntra en estnisk och lettisk anknytning till Polen. De skandinaviska länderna skulle aldrig kunna hjälpa Baltikum militärt. Under tjugotalet hade man haft tankar på att den svenska flottan skulle kunna skydda trupptransporter mellan Finland och Estland och eventuellt etablera baser på Ösel. När den sovjetiska flottan ökade i styrka under trettiotalet övergavs dock denna idé10.
9
Carlgren, W (1990), s 335. Ericsson, L (2002), s 128.
10
5
Uppbyggnad och försvarssamarbete För tre mindre stater med stora grannar var det viktigt att inleda samarbeten för att på så sätt stå starkare. Estland hade en kulturell närhet till Finland och där inleddes snart ett militärt samarbete. Detta kom till stor del att gälla marina operationer. Tillsammans hade man möjlighet att minera Finska viken och därmed stänga inne den sovjetiska flottan. 1923 bildade Estland också en allians med Lettland som innebar att om det ena landet anfölls så skulle det andra landet understödja det första. Denna allians blev dock inte mer än en pappersprodukt11. Mot slutet av 20-talet och början av 30-talet övervägde man från estniskt håll att bryta alliansen. Detta motarbetades dock av Polen som ville att alliansen skulle leva vidare. Man var orolig att om alliansen bröts så skulle Lettland i stället söka tätare band till Litauen. Detta väckte oro i Polska militära kretsar eftersom detta dels skulle stärka Litauen som man hade en konflikt med och dels skulle göra det lättare för sovjetiska styrkor att anfalla Polen 12. I Estland och Lettland såg man Sovjetunionen som den huvudsakliga fienden fram till mitten av 30-talet. Nazisternas maktövertagande i Tyskland gjorde dock att Lettland ändrade inriktning i sin försvarspolitik. Nu såg man Tyskland som det största hotet och Sovjetunionen som det näst största. I Estland var fokuset fortfarande på Sovjetunionen13. I Litauen däremot kom de primära hoten förutom från Polen just från Tyskland. Litauen hade vid upprepade tillfällen sökt tätare band till Sovjetunionen för att uppväga hoten från Tyskland och Polen. Vid flera tillfällen hade man sökt att köpa vapen från
11
Ilmjärv, M (2003), s 88-90. Ilmjärv, M (2003), s 92. 13 Ilmjärv, M (2003), s 93. 12
Sovjetunionen och man lade även fram förslag från Litauisk sida om tätare samarbete mellan de två staternas militärer. Från sovjetisk sida var man dock mer avvaktande till dessa inviter14. Det fanns från militärt håll under en lång tid en förhoppning av assistans från Storbritannien i tillfälle av en sovjetisk aggression på samma sätt som efter första världskriget. 1935 meddelade dock den brittiska militärattachén Firebrace att även om man i Estland fortfarande trott på assistans från Storbritannien 1934 så hade esterna inte längre den förhoppningen 1935. Man lät britterna veta att i händelse av ett sovjetiskt anfall så hoppades man på hjälp från Finland. Resten av Skandinavien såg man som allt för pacifistiskt och man väntade ingen hjälp där. Litauen räknade man också bort då de var för Sovjet-vända och Polen litade man inte fullt på. I det läget återstod bara Tyskland15. Från tyskt håll gjordes planer för hur den tyska östersjömarinen skulle agera i händelse av en sovjetisk expansion främst mot Estland och Finland. Detta skulle hota farlederna för svensk järnmalm till Tyskland. Med början 1935 började den tyska marinledningen skissa detaljerade planer där man räknade med Sovjetiska framstötar mot hamnen i Paldiski och de estniska öarna Saarema och Dagö. Detta menade man skulle hota Åland och Gotland. Man planerade därför för motåtgärder där man satte upp egna stödjepunkter i Östersjön för att säkra sjöfarten16. Underrättelser blev också viktiga för de tre länderna. I Estland organiserades underrättelsetjänsten som Generalstabens andra avdelning. Som chef utsågs från 1934 Richard Maasing. Avdelningen var organiserad i flera sektioner. Sektion A under Kapten Aleks Kurgvel var en
14
Ilmjärv, M (2003), s 98. Ilmjärv, M (2003), s 72-73. 16 Ilmjärv, M (2003), s 89. 15
7
administrativ avdelning, Sektion C under Major Aksel Kristjan var officiellt en topografisk avdelning men där samordnades även operationer som utfördes i samarbete med olika samarbetspartners17. Här låg också ansvaret för rekrytering och träning av agenter. Själva transporten eller infiltreringen till det land där agenten skulle verka var även det ett ansvar för Sektion C18. Sektion D under Kapten Andres Kalmus svarade för signalspaningen19. Inom landet samarbetade man med den polisiära säkerhetspolisen och dessutom med underrättelsetjänster där man hade gemensamma intressen: Polen, Lettland, Finland och Storbritannien. Samarbetet med Lettland och Polen var särskilt intensivt och polackerna hade till och med en egen representation i Tallinn av underrättelsefolk. Samarbetet innefattade agentverksamhet mot Sovjetunionen och Polen stod för en stor del av finansieringen i slutet av 20-talet för att sedan avta och till slut att helt upphöra under 1936. Vid det laget hade polackerna byggt upp ett eget nätverk av agenter i Sovjetunionen och de hade inte längre något behov av Estlands hjälp. Informationsutbytet länderna emellan fortsatte dock fram till krigsutbrottet20. Maasing hade rest till Tyskland för att träffa militärens underrättelsechef Canaris redan i september 1935. Även om det inte är helt klarlagt varifrån initiativet kom så kom man i alla fall överens om ett samarbete kring underrättelser om Sovjetunionen. Året därpå kom Canaris till Tallinn och samarbetet utökades. Esterna behövde utrustning och teknisk hjälp och tyskarna behövde särskilt information om det Sovjetiska transportnätet21.
17
Masunaga, S (2019), s 96-97. McKay, C.G. (2019), s 56. 19 Jurvee, I (2003), s 130. 20 Ilmjärv, M (2003), s 76. 21 Ilmjärv, M (2003), s 74-75. 18
Den estniska signalspaningen i sektion D använde sig till stor del av utrustning från Tyska Telefunken och det antas att dessa mottagits som en del i samarbetet mellan de två länderna. D-sektionen bildades troligen 1936-37 och kom att omfatta 26-33 man. I ledningen var Andres Kalmus som tillsammans med Olev Õun ledde verksamheten22. En annan samarbetspartner som kom att utvecklas ungefär samtidigt var Japan. 1936 blev Makoto Onodera japansk militärattaché i Riga. Samtidigt hade Estland stationerat Villem Saarsen där i samma roll. Dessa kom att samarbeta väl och Onodera fick goda kontakter med den estniska underrättelsetjänsten. 1938 inleddes ett samarbete för att infiltrera agenter i Sovjetunionen över sjön Peipsi. En av de operationer som genomfördes sattes i gång i maj 1938 då en medarbetare på C-sektionen fick i uppgift att överlämna en väska till en man vid namn Gavrilov. Denne Gavrilov skulle finnas på Tallinns centralstation och vara iklädd en ljus regnjacka och en blå mössa. Gavrilov, fick mannen senare reda på, var ledare för en infiltrationsgrupp som leddes av Japanerna. I juli samma år ifrågasattes det från japansk sida varför inte Gavrilovs grupp förts över till Sovjetunionen ännu23. En annan källa som den estniska underrättelsetjänsten hade i Sovjetunionen var en centralt placerad person i den Röda Arméns generalstab. Denne försåg esterna med såväl allmän politisk information och hemlig information från den sovjetiska armén. 1937 var det troligen denna källa som rapporterade om utrensningen av två Lettiska generaler ur den Sovjetiska armén. Under 30-talet växte det estniska agentnätverket i Sovjetunionen. Bland annat kom man att
22 23
Jurvee, I (2003), s 130. Masunaga, S (2019), s 98.
9
använda sig av etniska ester som var bosatta i regionen Volga24. I Lettland leddes underrättelsetjänsten av Överste Grigorij Kikkuls. Även här bedrev man signalspaning och man underhöll ett agentnät i gränsregionerna mellan Sovjetunionen och Lettland25. Lettland hade också ett samarbete med den polska underrättelsetjänsten om information gällande Litauen26. Litauen var det enda land som bedrev underrättelsetjänst mot Tyskland i någon större grad av de baltiska länderna. Man hade dessutom ett samarbete med Sovjetunionen sedan 20-talet om utbyte av information. När Tyskland intog Klaipeda (Memel) 1939 kollapsade hela den Litauiska spionringen i Tyskland. Wilhelm Frank eller Villus Frankas som hans Litauiska namn var hade arbetat för den Litauiska generalstabens andra avdelning. Han hade dock rekryterats av tyskarna. I samband med intåget i Klaipeda kunde tyska säkerhetstjänster rulla upp hela det Litauiska nätverket. 45 spioner avslöjades och dömdes till olika straff, en dömdes till döden27. Annan underrättelseverksamhet i Baltikum Efter de baltiska staternas självständighet samlades flyktingar från Ryssland där och de utgjorde en möjlighet för olika underrättelsetjänster att få information. Vita (det vill säga rojalistiska eller antikommunistiska) motståndsrörelser intrigerade mot det röda Sovjetunionen och Sovjetiska agenter försökte å sin sida infiltrera dessa grupper. Bland de första att etablera sig i Baltikum var Brittiska SIS. I Riga skaffade man lokaler inte långt från ambassaden och i
24
Masunaga, S (2017), s 43. McKay, C.G. (2019), s 64. 26 Ilmjärv, M (2003), s 97. 27 Ilmjärv, M (2003), s 97. 25
Redan före andra världskriget hade det svenska försvaret bedrivit underrättelseverksamhet i Baltikum. När de tre baltiska länderna omväxlande ockuperades av Sovjetunionen och Tyskland under kriget gjorde ländernas läge att Sverige måste hålla ett öga på vad som hände där. Detta är berättelsen om hur svensk underrättelsetjänst landsatte spioner, samarbetade med motståndsrörelser och andra underrättelsetjänster och infiltrerade medarbetare för att få information om vad som hände på andra sidan Östersjön från 1939 till 1957.
9
789179
699529