1
2
Spettungen Lekvattnet Värmland Världen
Av Gunvor Waller och Nils Börjeson
3
”Så mycket vi gick när jag var liten. Vi gick och gick och gick.” Sissi
© 2020 Gunvor Waller Omslag: författaren. Nya vägen är inte heller bred. Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-815-7
4
Innehållsförteckning: Förord
s
9
Mycket kort historisk bakgrund
s 11
Nils Börjeson: Förord, Spettungen en finsk släktgård
s 15
1600- och 1700-talen:
s 17
Släkten Mammoinen på Spettungen
s 20
De som kom – nybyggare – inflyttare – men inte invandrare
s 23
Vad levde de av
s 26
Ofred
s 29
De som for vidare – Den osannolika Amerikafebern
s 31
Vardagen på en finngård
s 34
Avbrott i vardagen – Kyrkan
s 36
Avbrott i vardagen – Tinget
s 41
Marktvister
s 50
Släkten Riekkinen tillträder
s 56
Släkten Riekkinen på Spettungen, översikt
s 61
Katastrofen på 1740-talet
s 66
I bruksherrarnas våld 1767 – 1821
s 70
Första hälften av 1800-talet
s 77
Auktion – torpförsäljning – laga skifte
s 78
Läs- och skrivkunnighet
s 87
De svåra nödåren på 1830-talet
s 89
5
På Spettungen blir de fler och fler
s 91
Några extra viktiga kyrkböcker
s 93
Änkorna Annika Jansdotter och Annika Henriksdotter
s 101
1850 Nybygge och framtidstro
s 106
Patron på Spettungen – Anders Henriksson Där Ner
s 116
Strid med prästen
s 122
Två bröder: Magnus Jansson och Anders Eklöf
s 127
Auktionsvisa från Lekvattnet
s 128
Anders Henriksson och hans hustru avlider bouppteckning och släktskap mellan arvingarna
s 143
Arvstvisten
s 149
Familjen Eklöf – Spettungen Där Ner
s 159
Spettungen Där Opp efter 1850
s 212
Spettungens släktförteckning i stort
s 225
Lekvattnet, samhället de levde i
s 227
Kyrkan
s 229
Predikstolen
s 234
1842 kom folkskolereformen
s 236
Den stora missväxten och utvandringen
s 238
Lanthandeln – ett lyft för landsbygden
s 240
Torpen – småbruken
s 243
Lammasa
s 245
6
Hundberg
s 246
Småbruken
s 248
Laga Skiften 1829 års laga skifte
s 250
1858 års laga skifte
s 255
Sköntorp/Ormhöjden/Pålstorp
s 256
De sydligaste fastigheterna på Spettungen
s 260
Vålberget/Murtolehto
s 261
Persberget/Dele
s 265
Rostahult/Ruostekorve/Mörttjärnstorp, fastighet F
s 267
Rostahult, fastighet G
s 269
Rostahult/Kartbostaden, fastighet H
s 270
Bråtarna
s 271
Berga/Pettland
s 273
1800-talets folkökning
s 276
Kvinnorna
s 279
De usla vägarna
s 287
Förnekelse och förnedring
s 293
Turisthotellet
s 303
Viktiga besökare och grannar
s 308
Petrus Magni Gyllenius
s 308
Carl Axel Gottlund
s 311
7
Maximilian Axelsson
s 313
Adolph Tidemand
s 314
Jan Magnusson
s 315
Nils Keyland
s 316
Ludvig Mattsson
s 318
Klara på Kvarntorp
s 319
Olle Olsson
s 324
Harald Andersson
s 325
Efterord
s 327
Några ord och begrepp
s 329
Källor
s 331
8
Förord Jag ärvde ingen gård – Jag ärvde berättelsen om en gård Gården Där Ner på hemmanet Spettungen i Lekvattnet I min skolatlas har jag plitat dit namnet någon gång i tidiga tonåren. Man sa att denna gård, och granngården Där Opp, gått i samma släkt i 300 år.
Vasatiden - tiden när min berättelse börjar. Det fanns naturligtvis en tid innan dess. Det fanns ett Västvärmland som var bebott av okända människor före digerdöden. Det fanns ett liv i Savolax, långt borta i östra Finland. Det ligger så långt, långt tillbaka i t iden Om det har jag inga berättelser.
9
Vi gick i skogen och letade efter spår. Vi hittade husgrunder, en fägata, en enorm jordkällare och en kulturlämningsskylt med namnet Mammola. Vad var det som hänt? Varför hette gården Mammola när det var släkten Riekkinen som bodde där? Vilka var alla Annikor som bott på Spettungen? Hur skulle det ha gått om inte bröderna Magnus och Anders dött alldeles för tidigt? Det finns så många frågor som vi aldrig får svar på. Det fantastiska är att vi alls kan veta något om våra förfärder. Före 1600-talet finns inte mycket skriftlig dokumentation. På 1600-talet blev det viktigt för myndigheterna att ta kontroll över befolkningen, främst för att skaffa soldater och pengar till de många krigen. Då börjar de dyka upp i dokumenten: torparna, småbrukarna, bönderna, de vanliga människorna. Först så småningom förstod jag hur intimt gårdens historia hängde samman med Finnskogens historia. Under lång tid talades det tyst om det finska arvet. I farmors barndom, vid förra sekelskiftet, omtalades skogsfinnarna som fattiga, eländiga och smutsiga. Att många var fattiga, fattigare än vi kan föreställa oss, är sant men så var det inte bara på Finnskogen. På Skånes slätter, i det fagra Östergötland, i Norrland där desperata människor försökte bryta ny mark, överallt var torpare, åbor och småbrukare oerhört fattiga på 1800-talet. Nu lyfter vi fram berättelserna om kunskapen, kraften och den historiska betydelsen hos våra förfäder. Min pappa Nils Börjeson (1920 – 2004) växte upp i Östmark, grannsocken till Lekvattnet. Under många år letade han fram historien om sin morfar och mormor och deras gård, Spettungen. Jag ärvde både materialet och intresset. Nyare forskning och mer lättillgängliga källor har gjort det möjligt för mig att komplettera berättelsen om Spettungen. Gunvor Waller, november 2020
10
Mycket kort historisk bakgrund
Sverige, Norge och Danmark 1680 Källa: Lantmäteriets historiska kartor 1600-talets Sverige var ett stort land med liten befolkning. Egentliga Sverige hade ungefär 1 miljon invånare. 100 000-tals män dog i de många krigen. Lägg märke till att det inte står Finland i kartans namn. Finland var en del av Sverige och drottning Kristina kallade Sverige sitt ”fyrkantiga land”. Östersjön band samman de olika delarna. 95 % av invånarna arbetade i jordbruket, alla händer behövdes för att förse landet med mat.
11
Inte ens skogen såg ut som vi föreställer oss. Skogen var snårig och svårgenomtränglig, den var också skrämmande och farlig. Där levde björn och varg, utstötta människor och, kanske värst av allt, Näcken och Skogsrån och andra skrämmande varelser som det gällde att stå på god fot med. När människorna befolkade skogen förändrade de den. Från skogen fick man virke och ved, bete och vinterfoder. Det mesta man hade tillverkades av naturmaterial och hantverksskickligheten var stor. Det blev mer blandskog och större artrikedom. Varje trädslag hade sin användning. Träd höggs ner eller kapades, gläntor uppstod där djuren betade, sällan fick nya träd växa sig höga som i dagens skog. Att omvandla skogen till åker sågs som en välgärning och myndigheterna uppmuntrade till bosättning i skogiga områden som t ex Tolvmilaskogen i nordvästra Värmland. Ju fler hemman som togs upp desto mer skatt kunde kronan ta in.1542 bestämde Gustav Vasa att ”sådana ägor som obyggda ligga, hörer Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan”. 1543 uppmanade han den ”menige allmogen i Dalarne” att: ”beflita sig om den onyttiga skogens undanröjande genom bruk av svedjor, med vilka följde mycket gott!” I de östra delarna av landet, i Savolax, bodde människor som hade särskilda kunskaper om att leva i och av skogen. Av olika anledningar – krig, orostider, brist på odlingsmark, nöd och en önskan om ett bättre liv - lämnade många sina hemtrakter i Finland. I många hundra år hade trafiken varit livlig mellan Finland och Sverige. Vatten förband, skog skilde människor åt. De som flydde svåra förhållanden kunde nu bli en del av det som kronan önskade, nybyggare och skattebetalare. De bosatte sig i många skogrika områden. Några, ofta andra eller tredje generationen, flyttade ända till rikets västligaste gräns. Där kunde de hjälpa till att försvara landet mot fienden Danmark-Norge. Andra flyttade ännu längre och bosatte sig i Norge. På Finnskogen blev man både granne och främmande, släkt och fiende, både offer och förövare. Långt ute i skogen, långt från maktens centrum, långt från vägar och städer och långt från berättelserna i skolans lärobok bröt människor mark. De färdades per båt och till fots från rikets östra del till den västra. De kunde förvandla den sura skogsmarken till bördig svedja, de kunde bygga fantastiska hus som höll dem varma under den kallaste vinter.
12
Handritad Värmlandskarta, sent 1600-tal, källa: Lantmäteriets historiska kartor Värmland har en lång gräns mot Norge. Här ville kungen ha ”trogna svenskar”, skattebetalare och jordbruk. Om vi zoomar in på kartan hittar vi en sjö som heter Spettungen. På moderna kartor heter den Kroksjön.
13
Gränskarta från 1656, källa: Lantmäteriets historiska kartor. Obs att väster är uppåt på denna karta. Inte långt från Spettungen ligger en annan sjö, Lekvattnet. Den gav namn åt ett annat hemman och så småningom åt en hel socken. Sjöar och vattendrag är noggrant inritade. De var av stor betydelse för samfärdsel och för att kunna orientera sig i dessa militärt viktiga gränstrakter. Det var snarare sjön än det lilla finntorpet som gjorde att platsen finns med på kartan.
14
Nils Börjeson:
FÖRORD Hemmanet Spettungen blev på flera sätt intressant: - finnen Mats var den förste bebyggaren och var också Lekvattnets förste bofaste invånare, han fanns på platsen i slutet av 1630talet. - under 1700-talet utvecklades Spettungen till två gårdar och nio torp men förblev en avsides belägen by - socknens första skola byggdes i Spettungen, och där var 60 barn - ägaren av den ena gården blev socknens rikaste karl och betrodd kommunalman, han kallades ”patron på Spettungen”, det var under andra hälften av 1800-talet - i början av 1900-talet blev hemmanet helt avfolkat, dess inbyggare klarade inte isoleringen, och i dagens tysta skog är det svårt att finna spår av bebyggelse. Så uppvisar detta hemman en början och ett slut. Epoken blev precis 300 år. Vi vet vilka människor som bott och verkat på gårdarna och torpen. Vi kan i någon mån företsälla oss deras tillvaro, mestadels fylld av kamp och försakelse men också av obändighet och framtidshopp. Som en ödesironi finner vi att landsväg blev framdragen just när folket sökte sig därifrån. Här behandlas mest den ena gården, kallad Där Ner. Där föddes min mor 1893, dotter till Anders och Kajsa Eklöf.
Nils Börjeson, maj 1991 Material insamlat under 1970- och 1980-talen.
15
Spettungen, en finsk släktgård. Hemmanet Spettungen låg nära norska gränsen, cirka 25 kilometer väster om samhället Torsby. Socknens och församlingens namn var Lekvattnet från 1850, med drygt 1000 sockenbor. Dessförinnan var Lekvattnet en del av den vidsträckta Fryksände socken och församling. Numera ingår Lekvattnet i Torsby kommun. Tidiga ägoförhållanden och namnets ursprung Forskaren Roland Kihlstadius har påvisat att en kyrkoskog Spettungen redovisats 1564 och sannolikt skänkts till katolska kyrkan redan under senmedeltiden. Spettungens grannhemman Bredsjön hade det vidsträckta Bada i Fryksände som bolby. Ägogränsen mellan Bredsjön och Spettungen är dragen i rak linje från Svarttjärns sydspets i söder till sjön Lysen i norr. Ur ägosynpunkt är detta avslöjande. Spettungen har avskilts från Bredsjön med ett pennstreck, utan anknytning till naturliga terrängformer. Bada är därmed att betrakta som ursprunglig ägare av Spettungskogen. Från att därefter genom donation ha kommit i kyrkans ägo har skogen under Vasatiden, före 1600, indragits under Kronan. Spettungen var således kronoskog när den förste finnen Matts slog sig ner. Senare skall redovisas dramatiska händelser när Spettungen 1767 blev frälsehemman och slutligen 1821 kunde friköpas av bönderna. Skatte – kyrko – krono – frälse – skatte. Få hemman i Fryksdalen kan som Spettungen påvisa sådan ägarskala. Spettungen var ursprungligen namnet på den sjö som numera och sedan länge heter Kroksjön, 10 kilometer sydsydväst Lekvattnets kyrka. Vid sjöns nordspets ligger välkända minnesgården Kvarntorp. Gårdarna Spettungen låg rätt nära sjöns sydöstra del. Namnen Kroksjön och Kroksjöbäcken förekom redan 1663 i dombok. Området kring sjön Spettungen var kronoskog redan under 1500talet. Namnet Spettungen förekommer i jordebok 1565, Spetteungascog 1572. Sjön gav således namn åt markområdet. Namnet Spettungen är således svenskt, ett gammalt sjönamn med oklart ursprung. Sammanhanget med hackspett har inte stöd hos ortsnamnskommittén 1923, inte heller av Richard Broberg. Sigurd Bograng har fört fram tanken att ”Spett” kan betyda något spetsigt. Den andra delen av sjönamnet, -ungen, är vanlig i Värmland, ex Salungen i Mangskog och Aplungen i Ämtervik. Namnet Spettungen betecknade både hemmanet och huvudgårdarna, som fick fastighetsbeteckningarna Spettungen 1:1 (Övre gården) och Spettungen 1:2 (Nedre gården)
16