9789179697495 by Smakprov Media AB

Du tysta

Niklas Aurgrunn

Du tysta

DU TYSTA NIKLAS AURGRUNN

Ur skrivdagboken 2006-08-27: och nu då?

Sista handen lagd vid ”Fallens dagar” och jag vet väl inte riktigt vad det blev till slut men är eller tänker va nöjd, tills vidare. Den får sjunka in nu, jag får ägna mig åt annat under tiden. Senare, två skapligt hetsiga varv runt ringleden senare. Lång het dusch efter plötslig råkall störtskur på Södra Jordbrovägen och därpå följande tallrik fil med hackat äpple och krossade linfrön senare. Måste välja, måste vrida fram ett nytt fokus innan jag redan är vilse igen. Som om jag inte visste, som om inte aningen vuxit i ett par veckor redan. Detta nya sprakande om synapserna, vad är det? Tanken att det förflutna bör få vila nu, att det både är angelägnare och mer tillfredsställande att gräva där man står? Jordbro, det finns onekligen att påta i här. De exploderande bilarna, skrikande småtjejerna, all vådlig språkförbistring och ljuvlig kulturkrock. Potentialen, allt som ligger och väntar, jäser, puttrar stillsamt i långkok. År efter år. 5

Idén jag fick och tappade med en gång men ändå liksom sitter kvar med intrycket av... Tror jag vet hur läsaren ska fintas och måste bara klura ut varför - och såklart vem hon är... Men är det inte fan också hur lusten alltid rinner ner mot de flummigaste projekten, tveksammaste hugskotten.

I: MITT I HANINGE Bilderna är det enda han har, det bästa han har. Ändå är de nästan outhärdliga. Det korta korpsvarta håret som levde sitt eget liv, de tjocka ändå mjuka lockarna som snodde runt varann utan att nånsin trassla in sej, som la sej över och under varann och ﬂyttade sej igen med nästa steg, oförmögna att helt ﬁnna sej tillrätta. Det var väl förresten nästan likadant med hennes ansikte, han var tvungen att vänta tills hon sov om han ville se hur hon egentligen såg ut. Hennes vakna ansikte var en ständig rörelse, ett sammelsurium av känslor som avlöste varann. Den nyvakna värmen av hennes lite krokiga näsa när han böjde sej in över henne. Hennes läppar som långsamt särade sej och tog emot. Med tungspetsen kunde han känna den lite snedställda ena framtanden – den halta men glada! – och ana hur hon tittade ut under de tunga ögonlocken. Han brukade kyssa ögonlocken också. 7

Hon var alltid med honom, som en timid men sprattlig dansmus i jackﬁckan! Och den där resan de aldrig gjorde, kustremsan söder om hennes morföräldrars by där de aldrig promenerade. Å andra sidan – Gotland, Sudret, all klappersten. Insidorna av hennes lår som tryckte mot utsidorna av hans egna där i den glesa skuggan av den gamla vildsyrenen. Gulmåran bakom hennes fjuniga öron. Tjurarna långt i bakgrunden, nästan vid horisonten av den mjukt välvda kortbetade slätten. En ﬁskgjuse cirklande efter obevakade småfågelbon i martallsmattan närmast havet. Tiden som bara gick, tills den plötsligt tog slut. Det gamla vattentrampandet igen, med kängorna på. Spännbandet över bröstet, kippandet genom sugröret. Strax före midnatt lägger han tankarna åt sidan. Sedan han satte sej upp tre timmar tidigare har han haft en penna i handen och ett linjerat kollegieblock uppslaget framför sej i knät, men ingenting har blivit skrivet och ingenting heller ritat. Några disträa cirklar bara, helt utan mening eller sammanhang, det är allt. Han vet ändå precis hur det ser ut. Han vet ganska exakt vad han har att göra. Bordslampan som han ställt på den repiga parketten har för övrigt en skärm som nästan blockerar ljuset 8

för mycket – det är i alla fall knappast någon idealisk arbetsbelysning. Skuggorna sträcker över det påvert möblerade rummet hela vägen bort till öppningen mot sovalkoven. Dörren till kokskåpet står på glänt, men det gör den alltid eftersom den på grund av konstruktionsfel helt enkelt inte går att stänga. Hallens mörka rektangel mitt emot är också ganska konstant eftersom han inte kommit sej för att byta glödlampan där ute sen den gav upp för över ett halvår sen. I övrigt ﬁnns det inte mycket att se och reagera på därinne, det är knappt ens att det går att uppfatta några ljud såhär dags. Ett vagt och avlägset spolande i rören bara, nånstans ovanför honom i den höga byggnaden. Enstaka nattbussar som accelererar ner i det svaga utförslutet där ute intill skogen, och en plötslig vindpust som får ventilationsfönstret att röra sej ett hack längs haspen. Mannen i den lilla ettan är klädd i svarta jeans och blå jeansskjorta, och Postens posthornsprydda blå strumpor. Han bär ingen klocka, men ett litet fransigt ﬂätat band av färgglada men solkiga bomullstrådar runt vänster handled. Det otvättade tunna blonda håret står på ända, och de blåtonade påsarna under ögonen kontrasterar nästan som en dödskalles hålor mot det bleka avmagrade ansiktet. 9

Han håller den vattniga gråblå blicken fästad mot det nersläckta bildröret, stadig men innehållslös. Känner igen ansiktet, men vet inte vems det är. Ser ut som en liten grabb, plötsligt åldrad och fårad. Petar sej frånvarande i näsan, drar med handen genom håret, kliar sej som hastigast i den rödlätta skäggstubben. Sträcker ut benen innan han drar upp dem mot soffan igen. Sen sitter han i ytterligare nästan en halv timme utan att röra sej. När han till slut reser sej är det ändå ganska plötsligt, och han går in i dunklet i alkoven och kommer tillbaks med det tunna nylonrepet. River upp plastförpackningen, lägger repet på bordet medan han går ut i hallen och hämtar skorna och jackan. Sätter sej i soffan och snörar skorna hårt och omsorgsfullt med dubbelknutar innan han reser sej igen och drar på sej den mörkt grå vindjackan. Långsamt, nästan som i en ritual kontrollerar han innehållet i jack- och byxfickorna: nycklarna, skruvmejseln, glasskäraren, fiskekniven. De tunna skinnhandskarna och den svarta yllemössan. Sen trycker han fast det ihoprullade repet under vänster arm, knäpper jackan och lämnar lägenheten. Lysröret utanför den ständigt nerpissade hissen flimrar och hickar som vanligt men det går ändå snabbare

med brandtrappan, där risken också är mindre att han ska möta någon. Om det nu spelar någon roll. Det är varmare ute än han räknat med, och han drar ner dragkedjan i jackan till hälften. Sen sätter han utan att springa fart in i mörkret. Det är inte mer än sju eller åttahundra meter till målet, först över det skogklädda berget där han garanterat får vara ifred; sedan längs de glest upplysta och såhär dags även glest traﬁkerade gångvägarna genom systemet av parker och allmänningar i förortens centrum. Han tänker att hon inte borde ha mycket mer än nån timme kvar nu. Det är den trettionde augusti 2006, en onsdag. Den är inte mycket mer än en knapp timme gammal och inte särskilt mycket har hunnit inträffa.

***

Husen mittemot pendeltågstationen hörde till de första som smälldes ihop när miljonprogrammet tog över de där uråldriga åkrarna på Södertörn mot slutet av sextitalet. Fyra vitstrukna åttavånings betongklossar i ﬁl, blickande med balkongerna över banvallen mot sydväst.

Sen kom allt det andra i rask följd: två- och trevåningslängorna utslängda i rektanglar runt gårdar med betonggjutna kombinerade konstverk och klätterställningar, och cykelvägarna och det lilla ledsna centrumet med Ica och Vivo och apotek och spelbutik och folktandvård och öppen förskola och kyrka och pizzeria, och grundskolorna förstås och det stora centrala grönområdet med kommunal gratispool under sommarmånaderna och en handfull grillplatser utströdda på allmänningen, och slutligen de sju höghusen nedanför berget, och en del radhus på andra sidan ringleden, just där skogen tar över igen. Och det var kanske ingen alldeles dum idé från början – ungarna från fyrtitalets babyboom hade fått av sej blöjorna och ville iväg hemifrån, och den arbetskraft som staten på ett eller annat vis lyckades locka till det bistra landet i norr (eller i väster om vi talar ﬁnnar) behövde ju också rimligen tak över huvudet. Gott om gläntor och slänter runt de stora städerna för dem alla att bo ganska hyggligt i – grönskan där och de stillsamt blickande svarta ögonen inne i skogarna. I Jordbro söder om Stockholm, precis som i valda delar av Norsborg och Täby och Kallhäll och Fittja och Bredäng och Fisksätra och så vidare, kunde man kuta rakt in i lingonskogen på andra sidan vägen från sitt lägenhetskomplex, alternativt vara inne vid Centralen på tjugo 12

eller tjugofem minuter med pendel eller tunnelbana. Grundtanken var det som sagt möjligen inga särskilt väl tilltagna fel på. Problemen, i den mån de fanns eller tillstötte, var kanske inte helt lätta att skönja i förväg och ska därför kanske inte helt och bara tillskrivas inkompetens och bristande fantasi i parlament och på arkitektkontor. Möjligen var och är det lite mer komplicerat än så.

***

Det har varit en av sommarens kvavare dagar och hon låter balkongdörren stå på glänt när hon stängt av teven och lämnar vardagsrummet för att gå och lägga sej. Det gör kanske varken till eller från vad temperaturen i den lilla tvåan anbelangar, men det är väl nåt psykologiskt. Det känns mindre instängt. Hon står en god stund på toaletten sen och drar med tandtråden och petar sej i näsan, utan att därför uppehålla sej i onödan vid spegelbilden – det är för sent för det, och belysningen alldeles för skarp. Men var kommer allt torrt snor ifrån, hon har väl inte varit förkyld? Hon tänker att om hon inte varit så trött skulle hon kanske kunnat tänka sej att bli irriterad. 13

På väg från toaletten går hon ut i köket och släcker över diskbänken, och bestämmer sej efter nån sekunds vankelmod för en sista cigarett trots att hon redan borstat tänderna och fått på sej nattlinnet. Hon sträcker sej upp och ﬁskar fram paketet mellan svartpepparn och curryn i kryddhyllan, och slår sej ner på den vanliga pinnstolen vid det vaxdukade köksbordet. Hittar tändaren vid sidan av det rendiskade stora glasaskfatet. Tänder och drar in med ett knappt hörbart torrt knastrande. De gula ljusen där ute. Nattbussen mot Handens närsjukhus parkerad nedanför banvallen medan chauffören sträcker på benen, rökande han också. Två ensamma kvinnor uppe på plattformen, i väntan på sista pendeln mot stan. Vad är det för människor som är ute så dags? I gratistidningen Mitt i Haninge som dunsar in på hallmattan varje vecka saknas sällan notiser om överfall och våldtäkter i hennes kvarter. Det verkar nästan ha vuxit fram som en ny ﬂuga eller hobby bland unga män att slita ner kvinnor i parker och gångtunnlar och ta för sej, och om det iochförsej i någon mån gäller hela landet så framstår ändå Söderort som nåt slags epicentrum rent statistiskt. Och visst, med tanke på hur sällan någon åker fast – och hur sällan de som åker fast får några egentliga men av faståkandet – så kan hon visst 14

förstå lockelsen. Som ﬂickorna lockar och pockar i den åldern. Som de springer runt i små försumbara minikjolar mitt i natten och skriker könsord åt främmande män, inte sällan påverkade. Manliga hormoner är inte att leka med, det lärde hon sej nog ganska tidigt. Suset i ventilationstrummorna. Den plåtiga smällen av en bildörr längre bort på parkeringen. Det spröda knastret av Virginiatobak som går upp i rök. Det matta tickandet av den mässingsskodda jakarandaklockan ovanför dörren till hallen. På många sätt dagens bästa stund denna. Bråken och fäktandet sjunker ner och lägger sej på botten, och natten och tystnaden lägger sej ovanpå. Hon har visst inget emot att handskas med människor under dagtimmarna, men det är om natten de sorteras upp och kan stuvas undan, komma på plats. Orden och blickarna hittar nån slags ordning, och hon kan faktiskt inte ens minnas att hon nånsin vaknat till en ny dag utan att känna den i princip helt renskrubbad av sömnen och vilan. Vilandet, det kanske är hennes främsta talang, att aldrig ta med sej stök och ovissheter ut ur dagen. Hon är bra på att börja om, igen och igen. Är väl helt enkelt stark på det viset, om det nu är arv eller miljö som ska

tackas, det där har hon aldrig helt fått kläm på. De rår hursomhelst inte på henne. Veckotidningarna i en ordnad om än inte kronologisk (nån måtta kan det ju få vara) hög på fönsterbrädan, mellan väggen och det stora pengaträdet. El arbol de pesos, eller el arbol de monedas – vad heter det. Dinero? Förmodligen något helt annat, hon minns inte, har varit borta för länge. Cigaretten gör henne törstig och hon reser sej och går över till kylskåpet. För att inte bli bländad av det plötsliga skarpa ljus som faller ut så sträcker hon bara in handen och ﬁskar fram det vita vinet ur mittersta dörrfacket, tar ett glas från diskstället och återvänder till köksbordet. Gott. Inte världens bästa förstås men kallt och släckande och lagom torrt. Hon piggnar till en aning och häller upp en skvätt till, och får upp ännu en cigarett mellan läpparna. Förort, hon tar in de spridda gula ljusen igen och låter tanken vandra. Förort, problemkvarter. ”Segregation, arbetslöshet, betong-ghetto, social misär…” Hon suger på orden och ler, om än en aning bistert. De vet ju inte vad de talar om. I landet hon lämnade hade ett område som detta utan tvekan tillhört medelklassen. Allting är relativt, som de brukar säga – en klyscha förstås,

”Kunde det vara en docka, ett smaklöst skämt i slutet av en urspårad fest? Nä. Han behövde inte många sekunder intill den öppna taxidörren för att övertyga sej. Möjligen att man på Madame Tussaud skulle kunna åstadkomma en så pass naturtrogen bild av lätt åldrad småplufsig tant, men knappast på galej i Jordbro.” Det är sensommar 2006. I Haninge söder om Stockholm hittas en äldre chilensk kvinna hängd i ett nylonrep från sin balkong, och strax därpå huggs en ung man, enligt polisen ”med rötter i Mellanöstern”, ner i en trappuppgång i Rinkeby på Järvafältet. Det ﬁnns inga tydliga kopplingar mellan de bägge morden, och ingen söker dem väl egentligen heller. Det ska en ung dansös och frilanskrönikör till att mest på känn och slump och sent omsider pussla ihop bilden.

Du tysta är spänningsroman och samtidsskildring, debattinlägg och psykologisk thriller. Det är också i någon tvetydig mån en slags kärlekshistoria.

Niklas Aurgrunn är författare, trubadur, bildkonstnär, korsordsmakare och fritidspolitiker. Han har tidigare bl a publicerat romanerna KACKERLACKA FALLENS DAGAR MÖRKRET I UTKANTEN AV STAN BALLADEN OM UTAN VIDARE OCH INTE SANT