9789179697273 by Smakprov Media AB

Till Jimmy, Anneli och Linda

DEADLINE FjĂ¤rde boken om Annika Vestander

Tidigare polisromaner av Cherstin Juhlin: ANAGRAM – 2011 BRYGGAN – 2013 COLLAGE – 2015 Smakprov på www.cherstinjuhlin.se Kåserisamlingar MAN FÅR VA SOM MAN E – 2005 STRANDHUGG – 2018 Polisromanerna finns även som ljudböcker hos Storytel, Bookbeat och Nextory, talböcker genom biblioteken/Legimus, och e-böcker för nedladdning. 2018 trycktes romanerna som Storstilsböcker – ej att förväxla med Lättlästa böcker.

CHERSTIN JUHLIN

DEADLINE Polisroman

FÖRORD DEADLINE är den 4:e och avslutande boken om polisinspektör Annika Vestander. Polishuset i fokus, mycket om Annikas tankar inför pensioneringen, även om hon inte kan släppa taget om två nya brott. Ett av dem går 50 år tillbaka i tiden, det andra ett nyligen begånget mord i polishuset. Hon har satt en deadline för när de måste ha klarats upp – senast den 2 februari 2018, hennes sista arbetsdag. Sidoberättelsens detaljer får stå tillbaka. Jag hoppas att historierna vävs in i varandra på ett trovärdigt sätt, känns spännande och att sista pusselbiten kommer på rätt plats. Vi följer tidigare personer i polishuset, samt några nytillkomna. Jag gick i pension 130113 – före den stora omorganisationen inom polisväsendet i Sverige. Fastän jag lovade – eller hotade med – att komma och fika med mina vänner då och då, har det blivit endast ett besök på kriminaljouren! Därför har jag inte kunskap fullt ut om hur man i dag jobbar – förutom det grundläggandet polisarbetet – med det akuta, hur många medarbetare KJ har, eller vem som gör vad. För enkelhetens skull är mitt tänk hur KJ såg ut 2012. Som sagt, min berättelse är en mix av verklighet och fantasi, läsaren behöver inte ifrågasätta saker som inte verkar trovärdiga. Antagligen är de inte det heller. Ingen har blivit uthängd, ingen ska känna sig träffad, även om det finns vissa förebilder. Tack, Karin Wahlberg och Britt-Marie Wigermo som gett mig värdefull information, samt testläsare av manuset, Jimmy Juhlin Alftberg och Curt A Larsson. Tack övriga som varit inblandade / Cherstin Juhlin 5

1 1967 November ”Tio tusen? Vill ni köpa mitt barn för tio tusen kronor?” Den unga kvinnan satt rakryggad i karmstolen, förvånad över att hon vågat ställa frågan. Hon huttrade till i den tunna, fula sjukhusmorgonrocken med urtvättade blommor på, och händerna var kalla. Inte ens de virkade sockarna, som moster Hanna skickat med i väskan, värmde. Mannen lutade sig bakåt i kontorsstolen. Han var blank och fuktig i pannan. Mörka, krulliga hårstrån syntes i V-ringningen på den mörkblå undertröjan. Efter en halv minuts tystnad lade han händerna på skrivbordet och lutade sig fram. ”Köpa är inte det rätta ordet, Karin.” Mannen gjorde en gest med handflatan uppåt. ”Man kan inte köpa ett barn, det måste du förstå. Det är mer som en ersättning. Ja, så att du får det bra med det andra barnet, köpa dig en egen lägenhet. Kanske göra trevliga semesterresor.” Han gjorde en kort paus och tittade på henne. ”Nå, ska vi bestämma?” Karin kunde inte sänka de spända axlarna. Yrsel och illamående avlöste varandra, magen och underlivet värkte. Hon försökte svälja, men var torr i munnen. Det var bara tio timmar sen hon hade fött sina tvillingflickor, och nu satt hon i den ansvarige förlossningsläkarens rum och blev erbjuden tio tusen kronor för den ena. 7

Hon drog in luft genom näsan. ”Hur ska jag kunna göra en sådan sak?” viskade hon och kände att han redan hade bestämt. Läkaren skakade på huvudet. ”Det är inte lätt, men du måste tänka på vilka alternativ det finns för dig och barnen. Ja, du har redan en treåring, det vet jag, och ni bor hos din faster … eller var det moster? Du gick inte klart gymnasiet och ditt arbete blev du av med när du födde den äldste, inte sant? Vad är det han heter?” Karin tittade mot fönstret. Hur kan han veta allt detta? ”Markus”, svarade hon. ”Vi bor hos min moster … mammas syster.” ”M-m, och hur fungerar det?” Hon blev tjock i halsen och slöt ögonen. ”Ta den tid du behöver”, sa läkaren, ”men vi måste komma till ett beslut.” ”Det går bra för oss”, svarade Karin. ”Det är ont om pengar ibland, men vi klarar oss. Fast nu vet inte moster Hanna att jag fått tvillingar. Hon lovade passa Markus och den nya babyn om jag ordnade ett arbete några timmar tidiga mornar … jag kan nog få på ett bageri.” Läkaren hummade igen. ”Kanske en tillfällig lösning … arbetar inte din moster?” ”Jo, hon har en städning mellan två och åtta. Och jag ska gå färdigt skolan senare.” Läkaren drog handen över pannan. ”Karin, jag ska berätta för dig varför det blivit så här. Varför du sitter här. Sen måste vi agera.” Karins axlar var fortfarande spända. Hon sa inget, knäppte händerna över magen. Läkaren harklade sig.

”Det är så här: Min fru finns just nu på en förlossningssal och ska föda. Hon vet inte att barnet är dött, endast jag och en läkarkollega känner till det och han är hos henne nu.” Han gjorde åter en paus och reste sig från stolen. Med armarna på ryggen rundade han bordet och ställde sig vid Karins vänstra sida. Han stod stilla några sekunder, varefter han lade en hand på hennes skuldra. Hans rock luktade konstigt. Hon lösgjorde sina händer och böjde kroppen åt höger. ”På fem år har min hustru mist två foster och nu ett fullgånget barn. Hon kan aldrig få fler. Du har ett friskt tvillingpar som inte din moster känner till. Barnavårdsnämnden är redan inkopplad när det gäller Markus, och han har en barnavårdsman utsedd åt sig. Din situation är inte den bästa, det förstår du säkert. Ingen kontakt med barnens fäder, din mamma är död sedan länge, och din pappa bor uppåt landet. Har du några syskon?” Karin lade ena handen över munnen. Hon skakade på huvudet och försökte kväva gråten. Situationen var den sämst tänkbara – hon var nästan ensam. Läkaren rörde henne lätt på ryggen, en obehagskänsla for genom magen. ”Jag klandrar dig inte, du är en duktig mamma till pojken, har jag hört. Tio tusen, Karin, och tystnadslöfte från oss båda. Pengarna kommer att finnas på ett bankkonto i ditt namn. Det är ingen katastrofal summa, så ingen kommer att undra.” Läkaren gick tillbaka till sin plats, öppnade en skrivbordslåda och plockade fram ett dokument. Han vände skriften mot Karin. ”Du är ju myndig, så skriv under här.” Han pekade på en streckad linje nederst på pappret, med hennes namn maskinskrivet under strecket. ”Det finns en klausul här som säger att skulle du ångra dig inom tre månader så får du tillbaka barnet. I så fall måste du också betala tillbaka hälften av pengarna. Och jag måste berätta sanningen för min hustru. Se så, var inte naiv.” 9

Det kommer naturligtvis inte att ske. Läkaren drog åter handen över sin svettiga panna. Karin kände sig svimfärdig. Vad var en klasul? Och naiv? Hon hade två tankar – om hon skrev under skulle inte moster Hanna få veta någonting nu, och hon själv kunde få tillbaka barnet inom tre månader, och behålla hälften av pengarna. Innan hon hämtade tillbaka barnet skulle hon få tid att förklara för moster Hanna. Med dessa tankar kändes det som om hon redan gett bort sin ena tvillingflicka. Läkaren lirkade loss det undertecknade dokumentet som Karin lagt sin handflata på efter att ha skrivit sitt namn. Pulsen dunkade i hennes halsgrop, och innan möblerna började snurra, och golvet rycktes undan, hörde hon läkarens väsande röst: ”Allt är klart …” och sen en telefonlur som trycktes ner i sin klyka. Det var öde och tyst i korridoren när Karin i rullstol kördes tillbaka till sitt rum. Hon var fortfarande matt och blek, och längtade efter att få lägga sig på rygg och sluta ögonen. ”Jag har kramp i magen”, sa hon gråtfärdig till biträdet, Saga, som hjälpte henne i säng. ”Det är livmodern”, svarade den unga kvinnan i vit rock. ”Du ska få någonting för det. Sen ska du amma flickan om en timme, klockan två. Jag kommer strax.” Hon tog Karins ena hand. ”Var inte ledsen … det går över.” Hon lät inte övertygande. Det går över. Det knöt sig inom Karin. Jag har fött två flickor, men nu finns det bara en. Hon tänkte att det var värre för läkarens fru som skulle föda ett dött barn. Men kanske hon aldrig fick veta det. Jo, om Karin ångrade sig inom tre månader. Nu var det november. Sen skulle det gå tre månader – december, januari, och i februari 10

skulle hon kunna få tillbaka barnet. Hon hade glömt vad läkaren hette, det måste hon ta reda på. Hon längtade plötsligt efter lille Markus som var hemma hos moster Hanna denna söndag. Hennes älskade gosse som hon levde för. Hanna skulle lämna honom hos grannfrun medan hon själv arbetade några kvällar framöver, när Karin låg på BB. Hon behövde inte oroa sig. Åtta dagar senare blev Karin utskriven från förlossningskliniken. Med flickan i en babylift stannade hon till vid sjuksköterskeexpeditionen för att få ett par papper med sig hem. Hon ville säga adjö till Saga som hjälpt henne med amningen, och tagit sig an den lilla. Men biträdet hon frågade ryckte på axlarna. Karin såg inga andra i närheten av expeditionen, det var tyst och dunkelt i korridoren. En dov stämning. ”Vad heter min läkare?” frågade hon en äldre sköterska som stod och bläddrade i ett kartotek i det lilla rummet. Hon vände sig mot Karin utanför glasluckan. ”Din läkare … ja, vem var det nu du hade, låt mig se … det var lite rörigt Allhelgona…” Hon tog ett par arkivmappar som låg på skrivbordet. Karin böjde sig framåt. ”Han är chef här … lite äldre … kanske fyrtio, eller femtio, eller så”, försökte Karin. Hon började åter känna sig trött och svagt illamående. ”Chef?” Sköterskan tittade på henne ovanför glasögonen. ”Jaha, ja, det var Per-Anders Falk”, sa hon efter en kort tvekan, lade en mapp åt sidan och återgick till kartoteket. ”Per-Anders Falk”, upprepade Karin. ”Är han här nu? Det är viktigt.” Kvinnan i vitt vände sig åter mot henne. 11

”Du ser trött ut, mår du bra? Nej, läkaren är inte här längre. Jag kan inte hjälpa dig med det.” Karin kände sig orkeslös, visste inte hur hon skulle komma vidare med sköterskans besked. Vad skulle hon säga? Just nu ville hon bara lägga sig ner och sova. ”Hälsa så mycket till Saga.” Sköterskan höjde ögonbrynen. ”Saga?” Hon återgick till det hon sysslade med. Karin drog ett djupt andetag, greppade om babyliften och kuvertet hon fått och lämnade, lätt böjd, avdelningen. Utanför väntade moster Hanna och Markus. Karins hjärta svämmade över. Den lille var lika blond och lockig som hon själv. Han höll Hanna i handen och tittade blygsamt på sin mamma. Karin satte liften på golvet, tog Markus i famnen och började storgråta. Per-Anders Falk – namnet hade etsat sig fast.

Annika Vestanders besök i Minneslunden, två gånger om året, var mest en symbolisk handling. Allhelgonahelgen och Påsk tände hon ett ljus där – för fadern, och för andra vilsna och bortgångna själar. Det var hennes sätt att tänka på det onda och det goda. Fadern som vid 86 år hade somnat in när hemtjänsten kom på natten, vännernas dotter, Maria 29 år, som blev mördad 2004 och vilkens mördare ännu inte blivit dömd, arbetskamraten Helena 58 år, som cancern tog 2016. Ibland kom hon på sig med att undra över hur hon själv en dag skulle dö. Av ålderdom, sjukdom eller olycka? Kanske rent av genom våld. Det var obehagliga och skrämmande tankar. Annika mindes Matilda som blev 101. De hade inget släktskap, men Annika hade känt henne så länge hon kunde minnas, och hon var nära familjen. Annika hade ofta besökt Matilda när dottern Klara var liten, och den gamla hade fått följa henne genom åren. Matilda hade haft ett tryggt boende sina sista tio år, och en morgon bestämde hon sig bara för att inte stiga upp ur sängen. Bara så där. Och så blev det. Kyrkogårdsförvaltningen hade byggt om Minneslunden, och det nyskapade hade blivit en finare och modernare plats. Det var november, och allt vad den månaden innebar. Mörkret kom tidigt, luften var rå. Annika hade besökt sin mor på 13

lördagseftermiddagen – fikat med henne och därefter kört till kyrkogården och placerat sitt ljus bland alla andras. Skänkt fadern en tanke, men inget känslomässigt. Modern hade inte velat följa med – hon tyckte inte om kyrkogårdar eller sjukhusmiljöer. Vackert i Minneslunden med alla ljusen och blommorna. Som när man flyger in över Las Vegas. Nåja, kanske ingen relevant jämförelse. Annika stod med händerna i jackfickorna, och hakan nerkörd i halsduken. En minut kanske, sen vände hon och lämnade området. Singeln knastrade under skorna för varje steg, och just som hon skulle gå till vänster, mot grinden, fick hon se en äldre kvinna som sjönk ner på knä vid en grav. Men det som fick Annika att stanna till var att kvinnan samtidigt viftade framför sig med armarna – som för att hålla balansen. ”Herregud!” Kvinnans armar sjönk och hennes kropp föll åt sidan. Inom några sekunder var Annika borta hos henne. Tur i oturen var att en av kyrkogårdens belysningslyktor fanns intill och gav bra sken. När hon såg kvinnans ansikte, med den flackande blicken, plockade hon fram telefonen ur jackfickan och knappade in 112. Ambulanscentralen fanns endast tvåhundra meter bort. Var är alla människor som satt blommor och tänt ljus, for det genom Annika där hon satt på huk och tittade sig omkring, bredvid kvinnan på marken. Hon låg redan på sidan, så Annika rättade till hennes ena axel, vinklade in handen under kinden och drog ner den gröna kappans flikar över benen. Med pek- och långfinger kände hon en svag puls på halsen. Samtidigt som ambulansen med sirener aviserade sin ankomst spärrade kvinnan upp ögonen. Den hand som Annika höll i började rycka, och sen krama hårt. Annika sökte kvinnans blick. ”Kan du säga ditt namn?” sa Annika. 14

Ett svagt ljud kom från kvinnan. Annika nickade mot henne, och kramade handen lätt. ”Du ska snart få hjälp … kan du säga vad du heter?” Kvinnans läppar rörde sig. Med en kraftansträngning, genom att sträcka på halsen, försökte hon vända ansiktet mot graven. Annika lade sin hand på hennes kind så att huvudet inte skulle falla tillbaka. Det var uppenbart att kvinnan ville säga något. ”Vems är graven?” frågade Annika, i hopp om att så snart som möjligt kunna identifiera kvinnan. Ambulansen stannade på gatan, utanför grinden, och personal med akutväska var snabbt och effektivt på plats. Annika gav dem utrymme men släppte inte kvinnans hand. Hon var slö och borta, men hade ögonen öppna. Munnen rörde sig, ett par grå hårslingor, från det uppsatta håret, hade lagt sig i mungipan. Annika böjde sig mot hennes ansikte och uppfattade orden hon viskade. ”Hon förlorar medvetandet nu”, sa den kvinnliga ambulanssjukvårdaren, blond och omkring trettio. Kroppen på marken slappnade av och Annika lösgjorde sin hand. Man fann en plånbok med id-uppgifter i kvinnans kappficka. Annika förklarade för ambulanspersonalen att hon var polis, och genom ett par telefonsamtal till sin arbetsplats kunde hon få tag på en trolig släkting till kvinnan. Han skulle omedelbart möta upp på sjukhuset. Annika fick fram sitt visitkort och gav till den blonda. ”Om någon behöver kontakta mig”, sa hon och fick en nickande hästsvans till svar. Innan Annika lämnade kyrkogården, efter att ambulansen kört iväg, tog hon ett par bilder av graven där kvinnan föll ihop. Hon läste inskriptionen på stenen: ”Älskad dotter, MARTINA, född 2 november 1967, död 20 juni 2008.” 15

Troligtvis Alla helgons dag det året, tänkte Annika. Hon blev inte ens fyrtioett. På en papperslapp skrev hon ner den medvetslösa kvinnans namn, och orden hon viskade. Annika hoppades i sitt stilla sinne att hon skulle överleva. En man med mörk, uppknäppt och fladdrande rock hade kommit in genom grinden när Annika var på väg dit. Hon noterade att han hade en bukett med tre rosor, utan omslag, i handen som hängde längs sidan. Det var ingen värdighet över hans sätt att bära blommorna – mer som han bara skulle transportera dem till Minneslunden, eller till en grav. Hon tittade på hans ansikte med glasögon, och ljus, rufsig lugg, men han gjorde ingen ansats till att möta hennes blick utan gick med snabba steg mot sitt mål. Jag kan inte hänga upp mig på allt och alla, for det genom Annika. Smidesgrinden gnydde när hon drog igen den efter sig. Hon tittade mot mannen som passerat henne. Den svängande blombuketten förmedlade en känsla av rutin, att detta besök var ett måste för honom. Till Annika förvåning stannade han vid den plats där kvinnan fallit ihop. Under några sekunder stod han stilla, vänd mot gravstenen, för att strax därpå ta ett steg mot stenen, böja knäna och lägga buketten på marken. Varför sätter han inte blommorna i en vattenfylld vas? tänkte Annika. Ceremonin var över på mindre än en minut. Mannen reste sig och gjorde en huvudvridning mot Annikas håll. Som om han kände sig iakttagen. Han vände sig bort ifrån henne, körde ner händerna i rockfickorna och fortsatte med långa kliv längre in mot kyrkogården. I detta läge vaknade en instinkt hos Annika. Ett märkligt beteende krävde undersökning, var hennes paroll.

DEADLINE är efterföljare till Anagram, Bryggan och Collage, och den avslutande boken om Annika Vestander. 1967: Ett nyfött barn försvinner spårlöst. Modern ger aldrig upp hoppet om att hitta den lilla. 2017: Polisinspektör Annika Vestander ser fram emot pensioneringen med blandade känslor. Hon börjar varva ner, men så hittas en kvinna död i polishuset. Annika, som samtidigt blir mentor för en ny kollega på kriminaljouren, kan inte låta bli att peta i mordutredningen. På sin sida har hon kriminaltekniker Pål, god vän med henne och maken Rolf - också han tekniker, men numera pensionär.

Cherstin Juhlin, född 1948 och boende i Kristianstad, är pensionerad polis och skriver spänningsromaner med lokal anknytning. Det enkla, roliga och okomplicerade i livet tycker hon är viktigt, tillsammans med familj; 3 barn, 6 barnbarn, sambo och vänner. Cherstin ser film på bio, läser psykologiska deckare, samt reser/bilar gärna runt i USA. En solresa är inte heller fel. (Författarporträtt: Jan-Eric Boo)