Alldeles förträffligt Jennie Håkan Gulliksson
Titel: Alldeles förträffligt Jennie © Håkan Gulliksson 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN 978-91-7969-710-5
3
Innehållsförteckning 1.
Mina lysande framtidsutsikter................................................... 9
2.
Det tredje könet .......................................................................18
3.
Klockan klämtar för oss alla......................................................32
4.
Teoretisk politik i praktiken......................................................37
5.
Skrivarkurs ...............................................................................53
6.
Den Gröne Jägaren ...................................................................63
7.
Ordet och tingen ......................................................................67
8.
Resa mellan kvinnor .................................................................76
9.
Härliga tjejer och böcker ..........................................................86
10.
Min kamp med autofiktioner....................................................93
11.
Golf med Elle ............................................................................99
12.
Biffen blir kär..........................................................................110
13.
Böcker och bärs ......................................................................114
14.
HD och Putten ........................................................................122
15.
På spaning efter den tid som flytt...........................................129
16.
Inlägg om blockkedjor ............................................................134
17.
Panik på Google......................................................................142
18.
Elle och Biffen.........................................................................144
5
19.
Inlägg om familjer ..................................................................149
20.
Stiftelsen reagerar ..................................................................157
21.
Poe om familjerådet...............................................................161
22.
Elle, Biffen och Honoria ..........................................................165
23.
Kallocain.................................................................................169
24.
Honoria Glossop, LuckyLoser och Jörgen D .............................182
25.
Stormen .................................................................................189
26.
Hetta ......................................................................................196
27.
Poe, Jennie och Spelledaren ...................................................205
28.
Spelledaren byts ut.................................................................213
29.
Poe och Honoria .....................................................................217
30.
Du sköna nya värld .................................................................224
31.
En hållbar värld ......................................................................231
32.
Rakhyvel.................................................................................235
33.
Hundra år av gemenskap ........................................................237
BERTIE Here I am in an extreme position General Custer out of ammunition Didn't get here by my own volition As Tennyson once thundered Someone here has badly blundered JEEVES Sir – BERTIE It's chaos and disarray, Jeeves Misery and dismay JEEVES I fear I must confess it, sir. Despite my best endeavours to ensure a fluid narrative, things haven't gone to plan. Events were overtaken, sir. By unseen technicalities I really can assure you, though I've done the best I can. There comes the odd occasion, sir. When facing up to destiny we'd do as well remembering a man is but a man. You have my firm assurances that come the grand denouement, sir. Events will all resolve themselves, in spite of come what may. I only can apologize for any inconvenience injurious to your dignity that happens on the way. And that, sir, in conclusion, sir. Is all I have to say! /By Jeeves, Musikal av Andrew Lloyd Webber och Alan Ayckbourn
7
1. Mina lysande framtidsutsikter Mitt namn är Per-Olov af Enekrona. Kalla mig Poe. Egentligen känner jag inte för att skriva den här autofiktionen för jag är inte den typen av man som sticker fram hakan, pekar på den och säger ”här är den, passa på”. Nej verkligen inte. Livet som jag föredrar bygger på en länstol, att läsa en god bok och njuta av middagar med mina vänner där bröd knådas till kulor som träffar eller inte träffar sina mål. Får jag lite tid över kan jag tänka mig skriva en storsäljande humoristisk roman som räddar mänskligheten och som jag själv tycker är underhållande. Två pigga Jack Russel vore också trevligt, men det är helt omöjligt eftersom det är en hundras som behöver mycket motion och måste ut på en morgonpromenad samtidigt som jag summerar ihop till mina nio timmar drömfri sömn. Jag är helt säker på att min lägenhet skulle ta med dem ut, men den lysande lösningen faller på rent praktiska problem. # Berättelsen börjar för ett år sedan när jag låg i min säng. Jag lyssnade med slutna ögon och hörde inte minsta lilla susning, inga pustningar, fnysanden eller harklanden. Med största sannolikhet var jag ensam i lägenheten. Jag vidgade ännu ett av mina sinnen till det yttersta och fann tyvärr ingen antydan till lukt av nybryggt kaffe eller rostat bröd. När jag tänkte på saken var det inte så konstigt. Jag stack ut huvudet som flytt in under täcket och expanderade, varsamt och vaksamt, glipan i vänster öga. Det varde ljus. Det sista jag kom ihåg var ett dimmigt kollage av smittande skratt och sprattlande armar och ben, ackompanjerade av hög musik. Nu var det tyst, förutom det envisa dunkandet precis bakom ögonen och mitt emellan mina öron. Ett fördömt starkt dunkande. Nattens kanapéer hade nu sjunkit ner till fjärde kretsen där stora stenblock mullrande rullade fram och tillbaka och störde ordningen. Högre upp hade ett enormt tomrum holkats ut som påminde mig om att det var 9
dags att ladda hagelbössan, eller ännu bättre tyst spänna bågen för att inte öka på huvudvärken, och jaga ihop till en frukost. Vi af Enekrona är handlingens människor så jag tog risken att rulla ögonlocken ända upp och fann att världen var god, om än väl ljusstark. Vårsolen lyste och jag kunde höra fåglarna sjunga genom fönstret som stod på glänt. Någon hade öppnat det när det blev för varmt i våningen frampå natten. En snabb koll på proxyn visade att det var onsdag och att klockan var halv ett på eftermiddagen. I Umeå fick man tänka sig för, eftersom solsken på våren bara betydde att solen fortfarande existerade, inte att det var dags att stiga upp. Det var en av de saker jag lärt mig redan under första vårterminen. # Pappa och mamma hade samlat ihop en del pengar som ramlade över mig när jag fyllde 21 och flyttade till Umeå, men de pengarna hade gått åt alldeles för fort. Snö i solsken var inte i närheten av en rättvisande beskrivning, om inte en öken, kameler, en shejk och en oas var inblandade. Under en av de tidigare flikarna på min proxy fanns ett meddelande från Handelsbankensnde om att mitt konto var spärrat och krediten indragen. Jag hade dränerat kontot till Hollands nivå för att få lite höjd på festen igår. Det borde väl även en bank förstå? Tydligen inte. Proxyn på sängbordet pep till och visade upp morgonens första meddelande. Det var pappas svar på frågan om ett extra tillskott över sommaren tills dess jag fått min roman publicerad. Svaret var mycket kort. NEJ! Ragnarök. Ridå ner. Även om jag inte var helt barskrapad räckte månadsunderhållet inte ens en begränsad tillgång till öl och vin, den stora lägenheten och de nödvändigaste uppdateringarna av mina kläder. Jag måste ut ur lägenheten före sommaren, helst denna månad. Det betydde internering på släktgodset i Östergötland och att hitta ett sätt att överleva där bland alla mins fastrar.
10
# Min mamma är en av mina trognaste supportrar, men inte ens hon skulle kalla mig en slutförare. Fantasifull, ja, ordrik, definitivt, men inte någon som checkade boxar och sa, det var det och signerade med en väl inövad krumelur. Min faster Agata skulle säga att jag var sämst i världen på det, men det skulle pappa inte hålla med om, för det var en överskattning enligt honom. Han tillhörde de som gick i främsta ledet med ett anklagande pekfinger viftande i luften och som i slutscenen fick de skyldiga att skriva på sin bekännelse. En egenskap som hade tjänat honom väl som professor i praktisk moralfilosofi på Linköpings universitet. Mellan faster Agata och mamma placerade sig resten av min stora släkt. Om man tänker sig avståndet mellan f. A. och mamma. som vägen mellan Stockholm och Umeå så var de flesta andra stationerade någonstans mellan tullarna och Sollentuna, utom min kusin Eleonore som befann sig i Enköping på väg mot Västerås. Hon skulle inte ha förstått poängen med frågeställningen och svarat: − Per-Olov har ett glatt sinnelag. Gud kunde ha fått ett eller flera revben av mig för att göra fler Eleonore, om han bara frågat. Två till skulle vara perfekt, då kunde vi spela en fyrboll på golfbanan. Jag hade tillbringat min barndoms somrar under faster Agatas vaksamma ögon och hade inga som helst planer på att tillbringa en enda dag till i skuggan av hennes vingar. Jag gjorde mitt bästa för att undvika henne och ändå hade hon en förmåga att förmörka min tillvaro. Pappa hade inte berättat mycket om sin barndom och jag misstänkte att det berodde på att den aldrig blev av. Faster Ofelia var tio år äldre än honom, farbror Kurt tre och faster Agata två år äldre. Faster Agata rådde inte på Kurt, så pappa fick hennes fulla uppmärksamhet. Med en sådan formidabel övervakare fanns det inte en chans till att tutta eld på torra gräshögar med förstoringsglas och lägga daggmaskar i salladen som skulle ätas till middag. Han kunde omöjligt smita ut för en runda äppelpallning eller se vart grannens roddbåt tog vägen om förtöjningen lossades. Hans första femton år var ingen barndom, den var ett femton år långt disciplinstraff. Inte
11
underligt att magsåret knep till ibland och att humöret inte alltid var på topp. På nästa fars dag skulle jag ta ett samtal man till man med honom. Kanske skulle det öppna en psykologisk bakdörr till hans plånbok som en sidoeffekt, men det var långt till fars dag. Jag bläddrade vidare bland mina meddelanden. Där fanns ett erbjudande att delta i en tävling för att vinna en resa till en söderhavsö, tre sista-chansen att köpa sneakers, några förslag till läckra kläder till vårfesten i pingst, ett recept på vegetarisk lasagne med brännässlor och ett specialpris för den nya Ping-drivern. Den såg fantastisk ut, men jag hade inte spelat golf sedan jag stack ut stortån på Umeå flygplats en kylig septembermorgon förra terminen. Det var osannolikt att jag skulle ta upp golfen igen denna vår och sommar. Till att börja med hade jag inte råd att ta mig till golfbanan. Om jag hade haft pengar hade jag köpt den där golfdrivern och satt upp den på väggen vid sidan av 3D-skärmen så att jag kunde titta på den varje kväll och drömma om att slå ett hole-in-one. # Efter ytterligare ett antal reklammeddelanden hade jag scrollat mig ner till morgonens senaste meddelande. Det var från Albert Bonniers förlag: Hej Per-Olov Tack för att vi har fått ta del av ditt manus, ”Hållbara karaktärer”. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. Vi får in ett mycket stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att du vände dig till oss! Med vänlig hälsning, Svenska manusgruppen Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand Ps. Det går tyvärr inte att svara till denna e-postadress. Ds.
12
Det var det fjärde förlaget av fyra möjliga som refuserade min roman. Hade de ens läst den? En ärligare refusering skulle låtit så här: Hej Per-Olov, Vi har inte läst ditt manus för vi har hemskt mycket att göra. När vi ändå snabbt bläddrade igenom romanen var det fullt med låttexter och citat i det du skrivit. Det tycker vi inte om. Dessutom verkade mycket vara stulet från sådant som andra skrivit. Plagiat ger vi inte ut. Du har själv, av någon anledning, markerat i innehållsförteckningen var du kopierat texterna. Det mesta av det övriga du skrivit har vi sett i andra refuserade texter, många gånger. Med vänlig hälsning, Svenska manusgruppen Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand. Kalla mig optimist men jag hade haft en förhoppning om ett rejält förskott för publiceringen av min roman Hållbara utflykter, en dröm som nu kastats ut som skeetduva och blåsts till ett orange pulvermoln av dubbla hagelskurar. Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand hade gjort företagets största misstag någonsin. Med min livboj sänkt simmade jag över en becksvart djuphavsgrav där marulkarna långt därnere väntade på mat med lyktan hängande framför de sylvassa tänderna. # När nöden är som störst händer det någon enstaka gång att hjälpen är som närmast. I mitt fall tryckte räddningen precis då på dörrklockan. Jag öppnade och där stod ett en späd, för att inte säga spinkig, yngre-yngre man som räckte mig till axlarna. Han studerade mitt härjade ansikte och min pyjamas med sina två tätt sittande ögon som var placerade mitt i en insjö fylld av fräknar och där en extra uppnosig uppnäsa stack upp. − Från Lukas Karlsson, sa budet och lämnade över en brun papperskasse utan att släppa mig med blicken. Antagligen memorerade han uppenbarelsen framför sig till fikat där en ring av fräkniga uppnästa yngre-yngre skulle luta sig in över 13
kaffekopparna för att inte missa en enda detalj. Jag tog emot pappkassen och avfärdade sedan ynglingen med en grandios gest, i stora drag riktad bort från min ytterdörr och ner mot markplanet. I påsen fanns botemedel för en döende. Kaffe och två croissants. Där fanns också en liten vit plastflaska med en kort bruksanvisning hängande i ett snöre runt flaskhalsen. Med prydligt präntade bokstäver stod det: Intas omedelbart! • Blunda och håll andan • Öppna flaskan • Drick upp innehållet i ett enda svep. Familjen af Enekrona hade aldrig varit känd som en släkt av självplågare. Alla medel var tillåtna för även den minsta krämpa, som en huvudvärk morgonen efter kvällen före. Den här rekommendationen kom dessutom från Lukas och om det var någon jag litade på så var det han. I nödens stund prövas vännen, tänkte jag och blundade. Jag drog ett djupt andetag, öppnade flaskan och slängde in innehållet i en båge strax över tungan och ner i mathissen. Först hände ingenting, sedan ingenting och sedan exploderade området runt naveln. Inte så att det hördes men blodtrycket tvingades upp i höjden så att ögongloberna fräste iväg som ping-pongbollar och studsade mot närmaste vägg. Otroligt nog gick känslan av ett större inbördeskrig mellan levern och njurarna snabbt över och efter att ha blinkat några gånger för att centrera pupillerna såg jag att världen var god. På det hela taget. När jag druckit en kopp kaffe och ätit mina croissants gjorde jag ett tappert frontalangrepp på problemen med huvudet först.
14
# Vad hade jag för alternativ? Jag uteslöt till att börja med all brottslig verksamhet. Jag hade varken tillräckligt mod eller den nödvändiga bristen på intelligens för det. Satsa allt på rött? Vad hände då om det blev svart? Golfproffs? Om författardrömmen var ett önsketänkande så var det en bevisad omöjlighet att kapa tjugo slag på mitt handicap med min sving, puttning och talang. Jag gick igenom min bekantskapskrets i huvudet och letade efter personer som kunde ge mig ett handtag, eller i alla fall ett gott råd. Tyvärr var de flesta av mina vänner fel personer att fråga. De satt i värre knipor än jag gjorde, med lån över öronen och näsorna begravda i arbete. Alla utom en. # − Ja, det är Lukas. Jag hade träffat Lukas på grundkursen i politik där han var klassens ljus och lyssnade på lärarna medan jag underhöll mig med de trevliga kvinnliga studenterna. − Hej, Poe här. Jag behöver ett gott råd. Det tog inte mer än några minuter innan Lukas rett ut alla alternativen och reducerat dem till två. − Antingen tar du ett kassajobb på ICA så att pengarna börjar rulla in, eller så börjar du studera på heltid och låter staten försörja dig med studiemedel. Jag tackade honom och lutade mig bakåt i min favoritfåtölj. Valet mellan att jobba på kassan i ICA och att ta studiemedel för att leva ett studentliv på campus var ett lätt val. Som valet mellan pest och kola. Kursen Kreativt skrivande var ett självklart förstahandsval, som jag verkligen såg fram emot att gå, för att lära mig att bli erkänd som författare. I stället för att klara av mina kurser hade jag de senaste 15
åren skrivit allt möjligt, poesi, pamfletter, parafraser, pastischer och parodier, samhällssatirisk teater, texter till taggar på sociala medier och en samling av tips för romanförfattare, allt kryddat med en härlig humor. Det var ett otacksamt storverk för ingen läste det jag skrev, alla andra skrev också och det tog all deras tid. Alla hade sin historia att berätta. Miljoner av dem. Ingen lyssnade. Skrivarkursen gick på halvfart över ett läsår och för att fylla ut till fullt studiemedel var jag tvungen att anmäla mig till ytterligare en kurs. Jag har en teori som påminner om talesättet ”i de djupa vattnen går de största fiskarna”, nämligen att ”på politikerkurserna går de starkaste och mest engagerade kvinnorna” och det var precis sådana kvinnor som jag älskade. Minst 80 procent av studenterna var dessutom av det rätta välvuxna virket och många av dem hade ett livfullt, välputsat faner med skön ådring, ibland med pikanta inslag av intarsia. En kurs i politik ansåg jag med andra ord var obligatorisk i det här läget och den kurs som passade mig bäst var fortsättningskursen i politik, Teoretisk politik i praktiken. En liten hindrande tuva i sammanhanget var att jag måste slingra mig igenom grundkursen för att få gå fortsättningskursen. Jag hade registrerat mig på grundkursen de tre senaste terminerna men ännu inte lämnat in slutrapporten. # Jag hittade en öl i kylen och satte mig i eftermiddagssolen på balkongen med en halv påse chips som hade överlevt nattens fest. Enligt många bedömare såg jag inte så illa ut, i alla fall inte efter lunch, och jag hade en god relation med de flesta människorna på jorden, undantaget de närmaste i familjen. Mina före detta flickvänner hejade fortfarande på mig och gav mig tröstande kramar. Jag sorterade in mina ex i två lådor. Starka och sådana som mig. Av någon anledning gällde inte att lika barn leka bäst för mig och mina flickvänner. Tryggheten att vara två lingon, hönsbär, vinbär eller hallon verkade inte räcka till för att bilda ett par. Hallon är förresten inget bär, men ni förstår poängen. Felet låg helt och hållet hos mig, för jag ville ha en flickvän från den andra lådan, den av blått härdat stål för att kunna hålla starka kvinnor någorlunda på plats. I de 16
Per Olov af Enekrona, av sina vänner kallad Poe, verkar vara en av vinnarna år 2055. Han hyr en stor fyra mitt i Umeå centrum och njuter i fulla drag av livet, sponsrad av familjens pengar, medan han slöläser kurser på universitetet. Hans drömliv slås i bitar när underhållet dras in och Poe blir tvungen att studera på heltid. Dessutom måste han hitta en ny och billigare lägenhet. Poe flyttar in i den smarta lägenheten Jennie och sedan går allt snett, väldigt snett.
En utopisk roman om en väg mot ett bättre och mer hållbart samhälle. Humorn är ett centralt inslag i romanen.
www.bod.se