Ale Viktor
Drömmen om bruna bönor och fläsk
och andra berättelser
Ale Viktor
DRÖMMEN OM BRUNA BÖNOR OCH FLÄSK O h andra berättelser
© 2020 Ale Viktor Illustration: Oxtorgsgatan s. 43: Karl Sundberg. Övriga bilder: Ale Viktor, om inte annat anges Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-705-1
Innehåll Reglerad älv i övre Norrland
7
Att fånga ögonblicket
19
Drömmen om bruna bönor och fläsk 32 Trappor i Lübeck
64
Sjörapport eller Längtan till Italien
68
Röster från förr
76
Tänk dig Bohus fästning
89
Stenar på Mora äng
97
Träslottet
105
Bärarna
114
Fåglarna
122
Vår beredskap är god
127
Det är samma hav
136
Det rysliga rånförsöket i Ödsmål
138
Ministern eller Ombytta roller
142
Kalabaliken i Wadköping
154
Väddö
160
Göteborg - Februari 1660
167
Reglerad älv i övre Norrland Gunnar förvånade sig över det stora lugn, den ro han funnit i den höga luften, i ensamheten och den nästan oändliga utsikten. Hettan, tempot, trängseln och de feberaktiga försöken att måla de exotiska byarna i de exotiska länderna började långsamt blekna. Nu började han mer och mer känna att det var en annan luft han andades och andra bilder som var utmaningen. Andra ljud, ljudet av porlande vatten, ty det hade regnat månad efter månad. Men efter regn kommer sol. Dagarna gav lustfyllda stunder av skapande och nätterna en trygg sömn fri från oroande drömmar. Det stora fjällmassivet i väster ändrade skepnad allteftersom dagen fortskred. Vid soluppgången lyste hela berget, de små snöpartierna i bländande vitt och sluttningen i ljusaste rosa, violett och ockra. Efter en kall kort natt värmde den uppgående solen tältduken och det blev nödvändigt att komma ur sovsäcken och ur tältet. Friskt vatten ur en bäck till kaffe på stormköket. Studerade berget medan den enkla frukosten åts. Och när den dimblå skuggan av den skarpa bergryggen som buktade sig ner åt vänster började framträda måste han snabbt välja bland papper och penslar. Samma vånda igen. På det fuktade papperet fick färgen flyta ut. Men hur återge morgonsolens glöd och samtidigt mångfalden
av färger? Mot kvällen var det helt annorlunda. Fjällsidan reste sig mörkblå och djup. Men framför lade sig diset som ett skimrande draperi. På ett annat papper måste koboltblått och mörkaste indigo flyta ut. Men färgernas magi krävde att krapplacksrött och smaragdgrönt försiktigt fick sprida sig något slumpmässigt. Men där den skarpa bergryggen letade sig ner åt vänster i djupa dalen låg dimman tät och det måste bli ljusare och mjukare blått. Samtidigt lystes de östra bergtopparna upp av den nedgående solen. Skuggan med dess rika färgspel kröp allt högre upp på sluttningarna medan själva bergtopparna fortfarande glödde i orange. En stund senare låg även hela östra sidan i skugga. Som omväxling vandrade han i dalgångar, genom låg björkskog, över kala fjällsidor. Detta var vattnens rike. Efter allt regn lyste vattenblänk överallt och bäckar brusade. Någonstans såg han det regelbundna mönstret efter husgrunder som ännu fanns kvar efter vattenrallarnas storhetstid för så länge sedan. Men murarna var vittrade, mossbelupna och delvis dolda av dvärgbjörk eftersom naturen alltid återerövrar. Då hade här varit ett annat liv och andra ljud. Då hade kraftstationen byggts och den stora dammen. Tanken från början var väl att trakten också i framtiden skulle leva. Att man på nära håll skulle kontrollera och underhålla turbiner och generatorer samt övervaka vattenmagasinet. Det betydde samtidigt att det måste finnas post, skola, affär.
8
Sedan kom den nya tiden. Man räknade och man tyckte att det fanns vinster att göra genom att centralisera verksamheten. Kraftstationen kunde köras för fullt dag och natt helt obemannad. Kablar drogs mil efter mil ända till Vuollerim varifrån man menade att man kunde följa och kontrollera alla kraftstationer i regionen. Oroliga röster hade höjts. Frågor hade ställts. Någon undrade hur man skulle kunna ha full kontroll på alla nivåer och funktioner och hur man skulle hinna fram för att åtgärda om något skulle gå alldeles snett. Då hade de inflytelserika skärpt tonläget och förklarat att riskerna var försumbara, att risken för problem var försvinnande små. Och här var han nu alltså. Till höger under sig den djupa dalen, det virvlande vattnet från luckorna som studsande störtade ner mot dalen och älvfåran. Där bakom den drypande betongen och kraftstationen. Framför sig själva dammen, en mycket kraftig vall med kärna av tät leraktig jord och med olika skikt av morän och grov stenfyllning för att ge stabilitet. Till vänster i motljuset hade han det mycket stora vattenmagasinet fyllt till brädden efter ihållande regn i månader. Det var en syn som nästan tog andan ur honom, oförklarligt skrämmande. Medan Gunnar såg vattenmassorna till vänster glimma i motljuset såg han en mycket liten rännil tränga sig fram på dammens högra sida ett stycke ner på den väldiga slänten som sträckte sig ner ända till botten av
9
den djupa dalen. Helt stel och mållös kunde han bara se vad som hände. Några små stenar lossnade och följde med vattnet neråt. Flödet syntes öka och någon sten tumlade nedför slänten. Det var en mycket märklig och skrämmande upplevelse. Detta att just han skulle befinna sig just här, nu när något som kunde bli en katastrof höll på att inträffa. Uppskakad tog han några steg tillbaka och letade i fickorna efter mobiltelefonen. Lite för dålig täckning och dåligt laddat batteri, men lyckades ändå nå larmcentralen med 112. Vad det var för problem? Var han befann sig? ”Men jag försöker ju förklara att hela dammen riskerar att undermineras och spolas bort! Det kan bli en katastrof! – Fattar du?” Då tystnade telefonen – ingen kontakt. Han skakade telefonen och kände sig fullständigt tom medan han såg hur vattenläckaget ökade. Efter några oändligt långa minuter ringde mobilen. Det var driftcentralen i Vuollerim. ”Vad säger du, läcker det igenom?” Tystnad – häftig andhämtning. ”Men vi kör ju för fullt – Ja vi måste – ja vi ska försöka kolla upp. . .” Avbrott igen. Fast skakig och fumlig fick han plötsligt bråttom tillbaka, även om tältet stod säkert och någorlunda torrt. Minuter eller timmar gick medan han på avstånd kunde skönja hur alltmer av dammen försvann i lergrå vattenvirvlar och bruset växte till ett dån. Men så hördes något tvärs igenom dånet, det karaktäristiska smattret från en helikopter som nerifrån följde den våldsamma älven.
10
Medan Gunnar såg vattenmassorna till vänster glimma i motljuset såg han en mycket liten rännil tränga sig fram på dammens högra sida ett stycke ner på den väldiga slänten som sträckte sig ner ända till botten av den djupa dalen. Helt stel och mållös kunde han bara se vad som hände. Några små stenar lossnade och följde med vattnet neråt. Flödet syntes öka och någon sten tumlade nedför slänten. Det var en mycket märklig och skrämmande upplevelse. Detta att just han skulle befinna sig just här, nu när något som kunde bli en katastrof höll på att inträffa. Uppskakad tog han några steg tillbaka och letade i fickorna efter mobiltelefonen. Lite för dålig täckning och dåligt laddat batteri, men lyckades ändå nå larmcentralen med 112. Vad det var för problem? Var han befann sig? -Men jag försöker ju förklara att hela dammen riskerar att undermineras och spolas bort! Det kan bli en katastrof! Fattar du? Då tystnade telefonen, ingen kontakt.
www.bod.se