9789179697044 by Smakprov Media AB

Patronen pĂĽ SĂ¤lleberg

Briï¿½a Andersson

”Vi har inga skyldigheter mot det förflutna, utom den enda, a� bära vi�nesbörd, a� aldrig glömma det som ske�, det vi vet, och a� berä�a det vidare, så a� barnen och de ofödda barnen, och de barn som ska leva långt efter a� vi är borta, får ta del av sin historia.” Nina Wähä

KARLSTORPSTRÄDET

Gustava Scheibe

Samuel Eriksson Carlo

*1799 †1865

Samuel Alfred *1836 †1918

Gustav

*1830 †1909

*1797 †1864

Cathrina Petersdotter *1833 †1859

Sven Samuelsson Carlo

Maria Jonasdotter *1832 †1917

*1824 †1895

Ewa

*1851 †? USA

+7 syskon

Anna Blid *1873 †1938

Axel Svensson *1906 †2006

Johan Svensson +3 syskon *1874 †1964

Stina Nyberg *1917 †2013

SÄLLEBERGSTRÄDET

Brita Svensdotter Gustaf Andersson *1806 †1892

Carl Gustafsson”Patronen” *1836 †1911

Ingrid-Kristina August Blomgren *1864 †1931

Tyra Jansson *1896 †1980

*1859 †1898

+6 syskon

*1793 †1877

Ada Andersdotter Aron Gustafsson +9 syskon *1864 †1953

Anna-Britta Gustafsson *1892 †1970

*1843 †1918

1858-1861

KAPITEL 1

När Sven Carlo öppnade den tunga dörren till Ryssby kyrka på juldagens morgon 1858, kände han en värme strömma mot sig. Det var egentligen inte så varmt i den stora kyrkan för där fanns ingen eldstad, men jämfört med kylan utomhus så kändes det ljuvligt. Hela kyrkan var upplyst av levande talgljus och på altaret stod äkta stearinljus som varken luktade eller rök. Så glad han var över den nya fina kyrkan! De pärlvita bänkarna, målningarna med guldram och korset i guld som blänkte mot honom och speglade de många levande ljusen. Sven visste a� de var lite sent ute och det var nästan fullsa� i kyrkan. Han strök av sig mössan och blo�ade det tunna, blonda håret. Det var en lång och senig karl med en mustasch formad till en spets på varje sida och med likadan näsa som hans far hade. ”Carlosanäsan” skulle den breda och lite böjda näsan kallas i generationer framöver. Den unge bonden höll upp dörren för sin hustru Cathrina som lyfte på den långa kjolen när hon försiktigt klev över tröskeln. Hon hade sin finaste silkesklut över håret och en vacker röd sjal

över axlarna. Hennes tunga mage syntes utanpå kappan och hon ti�ade ned av blygsel, när hon fick se alla människorna i bänkraderna. Hon höll deras lilla do�er Ewa, som var sju år, i handen. Ewa hade långa ljusa flätor och hon ti�ade med nyfiken blick på all prakten. Sist kom Svens föräldrar och hans bror Gustav. Fadern, Samuel, böjd i ryggen av allt slit på åkrarna, stängde försiktigt den tunga kyrkdörren så a� det inte skulle dåna för högt när alla kyrkobesökarna sa� tysta i andakt och stillhet inför dagens gudstjänst. Gustav såg trö� ut och han hade nog gärna velat sova på juldagens morgon. Julmaten och inte minst drycken på julafton hade sa� sina spår i Gustavs kropp och han var inte den som sa nej när det bjöds på rusdrycker. Alla som bodde på Karlstorp hade följt med till julo�an och det tack vare hästen Bläsen. Det var med stor stolthet som Sven hade lastat in familjen i släden och spänt för hästen med bjällrorna i seldonet. Han var den ende i Stensnäs, förutom Armfeldt, arrendatorn på Stensnäs fideikommiss, som hade häst. De flesta tyckte a� det gick lika bra med oxarna, men Sven hade tagit de få sparade pengarna han hade och en get, och gå� till marknaden i Ryssby. Den hölls alltid tredje fredagen i månaden och i vimlet var det många djur som by�e ägare. Där hade han köpt Bläsen för pengarna och geten, och han ångrade sig inte en sekund. Den bruna hästen med vit bläs var starkare och snabbare än oxarna. När de nu skulle till julo�an och kunde åka släde, för det var mycket snö, då gick färden dit som en dans. Alla i familjen höll tjärbloss i händerna för a� lysa upp mörkret och när de kom fram lade de alla blossen i en stor hög tillsammans med andra tillrestas bloss. Det blev e� vackert bål utanför kyrkan.

Hästen fick en säck med hö a� mumsa på medan gudstjänsten varade. Sven, Samuel och Gustav gick till höger och hi�ade familjens platser i mi�en av kyrkan. De nickade åt bekanta som redan sa� i bänkraderna. Cathrina, Gustava och Ewa letade på vänster sida och de hi�ade sina platser längre fram, strax under predikstolen. Där sa� alla kvinnorna med sina finaste sjale�er på huvudet och med psalmbok och näsduk i handen. Det osade av talgljusen men också av alla människor som hade samlats. Ingen drog sig för a� släppa vare sig en 2ärt eller en rap efter all julmaten. Hygienen var inte något som prioriterades, när varje dag var en kamp för brödfödan. Snart började kyrkklockorna a� ringa och prästen Johan Hyllengren kom ut från sakristian. I sin vita skrud hälsade han alla välkomna. Så började orgeln spela och alla ställde sig upp för a� stämma in i Var hälsad sköna morgonstund. Det var så vackert a� Sven nästan fick tårar i ögonen. Han var lyckligt lo�ad som kunde si�a här med hela sin familj, och det kändes som om ingenting var svårt för stunden. Hyllengren sjöng och mässade och Sven försökte lyssna så go� det gick. Han hade lite svårt a� uppfa�a allt som sades, för hans hörsel var inte riktigt så skarp som tidigare och Hyllengren pratade skånska. Sven saknade sin konfirmationspräst, Lars Lemchen, som hade varit en bra förebild och som hade haft en stark och genom-trängande stämma. Men han hade slutat året efter Svens konfirmation och nu var det nya tider. Sven gjorde si� bästa för a� hänga med i predikan, men efter en stund började hans tankar a� vandra iväg på egen hand.

Han tänkte på den dagen då han först kom till Stensnäs. Han var bara tio år. Sven och far hade lastat oxakärran full med saker som skulle med till det nya hemmet. Sven sa� på vagnen i sina korta vadmalsbyxor och långstrumpor. Farmor hade stickat en tröja åt honom och han kände sig fin. Han såg sig omkring. Vägen från Tranebro gick förbi den stora eken och sedan alldeles intill Linnegärdet där det lyste blå� av blåsippor. Stensjön låg helt nära på höger sida och det gli�rade så fint på va�net när han såg ut över sjön. När de kom fram till Stensnäs säteri såg de den ståtliga stenladugården och bakom den låg huvudbyggnaden. Den sträckte ut sig från norr till söder på en udde, omgiven av va�en på tre håll. Den låg där loj, som en ka� som lapade solsken och från den stora verandan hade man fin utsikt över Stensjön. De mö�e några dagsverkare som var ute och slog vägkanter med lie och Samuel stannade en stund och pratade med dem. Han berä�ade a� de skulle fly�a in i e� torp nere i byn. Då tog de i hand och hälsade honom välkommen. Han förstod a� de säkert skulle arbeta ihop under de dagar de blev budade till gården. A� åka efter oxar från Agunnaryd till Stensnäs tog sin lilla tid och vid varje grind var Sven tvungen a� hoppa av och öppna tills far hade hunnit köra igenom med de slöa djuren. Ibland fick de stanna och låta oxarna äta gräs och då passade de på a� äta lite bröd som de hade med sig i e� knyte. Far var soldat på den tiden. Förut he�e han Samuel Eriksson, men när han blev soldat fick han si� soldatnamn som var Carlo. Samuel Eriksson Carlo. Det tyckte Sven lät väldigt fint. Samuel och Gustava hade fem barn och det lilla huset i Agunnaryd var dåligt och trångt, egentligen bara en backstuga. Regementet hjälpte Samuel a� hi�a e� solda�orp som han döpte till Karlstorp

Som en pärla i det småländska landskapet ligger Sälleberg. Lövträden ramar in gården och den gamla allén av lind, ask, lönn och alm leder fortfarande upp till mangårdsbyggnaden. Huset är varsamt renoverat och lika vackert som i gamla tider. Runt alla byggnader går lurviga får och betar. Det råder en frid runt Sälleberg. Om gården kunde tala, skulle re, pigor och drängar ﬁck sköta allt tungt arbete. Nästan utan lön och med låg status levde de sina torftiga liv vid sidan av herrskapet som bodde på gården. Maria var en av pigorna. Hennes tid på gården blev omtalad i

ISBN 978-91-7969-704-4