9789179697037 by Smakprov Media AB

Katrin Hartelius Segerstedt

DĂ¤r tallgubben gĂĽr

Katrin Hartelius Segerstedt

DĂ¤r tallgubben gĂĽr

Hvad du är lycklig, du måne klara, Som får så högt över jorden fara Och blott se på Ur Månvisa, Christina Lagerlöf (1787–1855)

Hussitu, hussitu hyss Hussitu, hussitu hyss Knaket i Västerskog nyss Där tallgubben går lämnas alls inga spår efter Hussitu, hussitu hyss Hussitu, hussitu hyss På farstun av kvistar ett kryss Gå inte dit ut ty kräver tribut gör Hussitu, hussitu hyss Hussitu, hussitu hyss Stopp, bara blunda och lyss Han ser dig och sen ler du aldrig igen Hussitu, hussitu hyss Hussitu, hussitu hyss Farväl, omfamning, kyss Den som skogarna stör har ingenting för sina böner till Hussitu hyss

Prolog I den mörka barrskogen ovanför sjön står en stuga i en glänta. Där har den stått i många år. Det är en svart, timrad stuga, omsorgsfullt uppförd och tätad för att erbjuda skydd till den som behöver det. På sina ställen har möss och andra små lånat material till sina egna bon. Här och var sticker gamla tidningar och tagel från sedan länge döda hästar ut ur väggarna. En gång i tiden hade någon tänkt skapa ett hem åt sig och de sina där. En plats att kalla sin egen, att ge ett namn och en historia. Då var gläntan öppen och ljus. Nu är den igenvuxen av träd och buskar, som genom att sprida frön och skjuta skott försöker återta det som en gång varit deras. Mindre skogsväxter breder ostört ut sig, otåliga att täcka och trösta den skändade marken. Tiden har stått stilla inne i stugan, men dess utsida har alltjämt påverkats av väder och vind under åren som gått. En fönsterruta har gått i kras, kanske i en höststorm någon gång. På ytterdörren finns rivmärken, som om någon försökt ta sig in. Stekande sommarsol och vintrars stränga kyla har märkt stugans timmer och i dess sprickor lever insekter, som i sin tur göder getingar och svalor, som byggt bon under taknocken. Det finns tecken på att de som vistats på torpet i skogen har lämnat platsen i all hast. På väggen vid härden hänger en dammtäckt kopparkittel och en ensam träsko ligger mitt på golvet. På loftet står obäddade sovplatser, som inte använts på långa tider. Åtminstone inte av människor. Däremot har torpets råttor använt både filtar och madrasser som barnkammare, men förutom smådjuren står huset tomt. Ingen rök slingrar ur skorstenen. Ingen kommer och går genom dörrarna. Inga barn leker på golven, vilka fortfarande ligger jämna och orepade. Det är en plats som inga människor besöker, för ingen

vet längre att den finns. Man har låtit den falla i glömska, för man var aldrig välkommen. Man var inte först på platsen. Något annat fanns redan där och vad det än var, så ville det vara ifred. Ändå, eller kanske därför, är platsen full av liv. Djur springer eller skuttar genom gläntan på väg ner till sjön, som ligger en bit bort. Myror vandrar längs sina stigar. Små, uppmärksamma varelser med många fiender stannar upp för att lyssna efter faror medan fåglarna kvittrar för dem, sjunger skrytsamma sånger om hur underbart det är att inte behöva smyga sig fram genom livet. Men i den disiga skymningen tystnar fågelsången och ersätts av prassel i skogens mossiga blåbärsmarker. Mest är det lätta steg av tassar och småfötter från yrvakna djur som sovit hela dagen och som nu smyger bland skogsstjärnorna, vilka står som små vita bloss i dunklet. Den ena dagen är den andra lik här. Men ibland om nätterna händer det att det vanliga smygandet bryts av ljudet av tyngre steg. De känns på långt håll. Dunsar som får marken att vibrera. Då tystnar de mindre. Inte av rädsla, utan av vördnad. Han som kommer är älskad, men allt liv i skogen vet att det också finns anledning att frukta honom. Såja, såja. Långsamt och entonigt talar han till skogen där han kliver fram. Såja, såja. Sssch. Vänner ska inte rädas mig. Han som kommer är den enda av sin sort. Men så har det inte alltid varit.

Del 1: VĂ¤sterskog, fĂśrra sommaren

Kapitel 1 Kjell Karsk låg på den gamla soffan i torpets enda rum. Torpet som skulle bli hans sista hem här i livet. Han studerade kvisthålen i furutaket. Vid det här laget kände han dem väl. Han hade spenderat många timmar på soffan sedan han flyttade hit för en vecka sedan. Därtill hade han som pojke legat och tittat på just samma svarta prickar i taket, när han sovit i stugan med sina föräldrar en gång. Den gången hade han låtsats att kvisthålen var stjärnbilder och att han var astronomen som upptäckt och fått äran att namnge dem. Han mindes fortfarande några av namnen. En konstellation om tre prickar, en större och två mindre, hade han kallat Musse Pigg. Den största pricken av dem alla fick heta Ögat. Tillvaron här i Västerskog var trivsamt enahanda och Kjell ägnade mycket tid åt att fundera över åren som gått. Han var inte sjuttio fyllda, men han kände sig äldre än så, tyckte att han hade levt färdigt. Han förväntade sig inte mer av sitt liv, tänkte inte att det skulle kunna bli bättre än det blivit. Därför hade han ingenting emot att leva i det förgångna och ju äldre han blev, desto mer tycktes han komma ihåg. Kjell hade bott i Skofteå i hela sitt liv. Föräldrahemmet låg ensligt en bit norr om stan och före skolåldern hade Kjell inte särskilt mycket kontakt med andra barn. Innan han började skolan spenderade han sina dagar hemma med mamma Elina. Eftersom han var ensambarn hade han inte haft någon annan än sina föräldrar att dryfta livets mysterier med. I barndomen hade varenda stund, varenda dag varit lärorik. Allt ville han veta, allt ville han förstå. Hur dog dinosaurierna? Varför kan pappor inte ha kjol? Varför är det där en stol? Kommer jag att dö? Vetgirig och nyfiken hade han varit och mamma Elina hade så gott hon kunnat försökt reda ut hans ständiga funderingar, stora

som små. En av de bästa dagarna i Kjells liv var när han började skolan. Att träffa jämnåriga var såklart spännande, men det bästa var att få en lärarinna. Fröken Pihlgren hade svar på alla hans frågor och uppmuntrade honom dessutom att ställa ännu fler. Även om mamma gav honom så mycket uppmärksamhet hon kunde därhemma, så var det ovanligt att någon av föräldrarna satte sig ner och umgicks med honom. De läste inte böcker för honom, lade aldrig pussel eller lekte med honom. Därför kunde Kjell inte få nog av fröken Pihlgren. Hon fick honom att känna sig speciell och viktig, känslor han sällan hade hemma och hon blev hans bästa vän. Fast det berättade han såklart inte för någon. Eftersom Kjell mest umgåtts med vuxna innan han började skolan hade han till en början svårt att leka med de andra barnen. Han var ganska lillgammal, både i sitt språk och sitt sätt att tänka. Med tiden fick han naturligtvis vänner i sin egen ålder, men han förblev stillsam och ganska olik de andra barnen. I tonåren, när de jämnåriga började skolka och smygröka bakom skolbyggnaden, valde Kjell att sköta studierna, men tids nog drabbades även han av en ungdomlig rastlöshet. Ibland följde han med sin klasskamrat Roffe ut om kvällarna. Roffe hade fått ärva sin pappas gamla Saab och med den körde de in till Skofteå för att titta på tjejer vid korvkiosken på torget. Kjell hade ansträngt sig för att ge sken av att ha bråttom att bli vuxen. Verkat tuff och försökt utstråla likgiltighet inför både stort och smått. Försökte verka lika hårdkokt och världsvan som Roffe. Men när kvällarna kom och Kjell låg i sin säng kände han sig precis lika liten som han var. Inte vuxen alls. Bara orolig och förväntansfull på vad livet kunde ha att erbjuda.

Även om Kjell inte var särskilt äventyrlig som ung, var han säker på en sak. Han skulle lämna hembygden och se världen. Åtminstone under någon period i livet. Han ville inte bli som sina föräldrar. De hade bott i eller kring Skofteå i hela sina liv. Han visste inte ens om de varit söder om Härnösand. Kjells far, Sture, var snickare och mamma Elina var hemmafru. Hon hade nästan alltid något för händerna, på väg från den ena sysslan till den andra, men när hon fick en stund över hände det att hon satte sig ner. Hennes favoritplats var den blommiga fåtöljen i vardagsrummet. Den stod framför fönstret som vette mot trädgården och sådana gånger kunde Kjell höra sin mamma sitta där och sucka. En gång hade han gått fram till henne och frågat varför hon suckade så. Utanför fönstret prunkade trädgården. Spirean var översållad med vita blommor och man kunde nästan känna doften av schersminbersån genom fönstret. Den gröna gräsmattan kantades av rabatter, där mamma planterat röd vallmo och förgätmigej. Visst borde hon bli på gott humör av allt det vackra därute? ”Mamma”, hade han frågat försiktigt. ”Varför suckar du?” Förvånat hoppade hon till när hon hörde honom, uppenbart omedveten om att han varit på väg. ”Det är inget som du behöver tänka på, Kjell”, hade hon svarat med ett sorgset leende och med en röst som han aldrig hört förut. Den innehöll längtan. Eller var det kanske besvikelse? Kjell kunde inte avgöra vilket. Kanske var det både och. Hon var inte särskilt gammal, hans mamma, men hon betedde sig som om allt var för sent. Som om det var tillvaron som styrde henne och inte tvärtom. Sådana gånger tyckte Kjell synd om henne, men det sporrade honom också att drömma stort. Han ville inte sitta och vara missnöjd med sitt liv när han var fyrtio år.

Nej, han skulle minsann ge sig iväg. Resa till Amerika eller åka tåg genom Europa. Aldrig kunde Kjell ana att han, trots ambitionen att inte bli som sina föräldrar, skulle komma att bli kvar i sin hembygd, precis som Elina och Sture blivit. Aldrig kunde han ana att anledningen hette Maggie. Kjell och Maggie hade gått i samma klass under hela skoltiden. Det hade inte varit kärlek vid första ögonkastet, för sådant var de alltför små, men han hade redan första skoldagen tyckt att hon var söt med sitt bruna, burriga hår och fräkniga ansikte. När Kjell först började skolan lekte alla med alla, omedvetna om att det om bara några år skulle vara otänkbart att flickor och pojkar skulle leka med varandra. Att gruppen av barn skulle delas i två, skilda åt av grupptryck och rådande normer. Pojkarna brottades eller spelade boll på rasterna, medan flickorna gick arm i arm och tyckte att pojkarna var barnsliga. Men efter ytterligare några år svängde pendeln igen. I tonåren hade Kjell och Maggie blivit förälskade och den kärleken kom att bestå livet ut. De var unga när de gifte sig, unga när de blev föräldrar och de förblev unga i sin kärlek till varandra genom vardagens alla prövningar. Sedan Kjell och Maggie gift sig och bildat familj hade han inte fått en lugn stund. Inte fått möjlighet att låta sig fyllas av doften av regn eller ljudet av tystnad. På den tiden hade han längtat efter att få vara ifred, men nu hade han gjort vad som helst för att få uppleva den stojiga, stökiga och kärleksfulla tiden med sin familj igen. Kjell suckade tungt där han låg på soffan. Vid tanken på Maggie och barnen fylldes hans ögon av tårar. Visst njöt han av lugnet här på torpet i Västerskog, men när han väl kommit på plats hade luften gått ur honom och allt han varit med om under det senaste året tog ut sin rätt. Han

"Kor är kloka", sade Fia-Lisa. "Klokare än folk i allmänhet", svarade Hulda. "Och vore herr Karsk klok, så hade han rivit stället för länge sen. Men så går det för den som inte kan sin historia. Utan den förstår man inte sin nutid." * Vem är det som rör sig där ute i Västerskog? Och varför håller människorna sig inte därifrån? Berättelsen om tallgubben utspelar sig någonstans i Västerbotten. Det är en historia om ödmjukhet, respekt, girighet och hämnd. Den spänner över flera generationer, som alla har en sak gemensamt: Hussitu.