John Muir
tt hem i bergen Min fรถrsta sommar i Sierra Nevada
© 2020 Gundela Lindman Originalets titel: My first summer in the Sierra. Utgiven 1911. © Översättning: Gundela Lindman © Foto: Gundela Lindman Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-699-3
FÖRORD
En ung, energisk och begåvad naturälskare, John Muir, hade rest till Kalifornien på slutet av 1860-talet. Han ville se de berömda bergen där och vandrade österut från San Francisco i riktning mot Sierra Nevada. Efter några tillfälliga arbeten fick han sommaren 1869 möjlighet att följa med som medhjälpare när en fårhjord på mer än tvåtusen djur skulle drivas upp i de höga bergen på sommarbete. Sommaren i Sierra Nevada blev en livsavgörande sommar, då han tog den betagande vildmarken till sitt hjärta, och som han sedan ägnade en stor del av sitt liv åt, som utforskare och beskyddare. Han var en av initiativtagarna till skapandet av såväl Yosemite nationalpark som flera andra amerikanska nationalparker och ses numera som en av de viktigaste och mest inflytelserika pionjärerna i det amerikanska naturskyddsarbetet. John Muir (1838–1914) var född i Skottland, men emigrerade vid 11 års ålder med familjen till Nordamerika. Barndomsåren tillbringade han med hårt arbete på gården under faderns ofattbart stränga regim, vilken dock inte kunde kuva hans styrka och genialitet, hans kärlek till naturen och stora intresse för växter och djur. Som ung gjorde han flera tekniska uppfinningar, bland annat en barometer och ett fungerande urverk i trä. Efter att ha lämnat hemmet i Wisconsin som 20-åring, studerade han botanik och geologi, reste i Kanada och arbetade i en sågkvarn och på en
7
vagnshjulsfabrik. Under arbetet råkade han ut för en olyckshändelse och skadade ögonen så svårt att han trodde att han skulle bli blind. Efter att ha återhämtat sig gjorde han en lång vandring till fots, från Indiana till Florida, där han drabbades av en svår febersjukdom, vilket ledde till ytterligare en lång sjukdomsperiod. Det här är hans dagboksanteckningar under sommarmånaderna i Yosemite – nu en av Nordamerikas mest kända nationalparker. Han sammanställde dem under sina sista år i livet och de utgavs 1911. Då hade han blivit en legend, som genom sitt engagemang och oförtröttliga arbete och rader av skrifter och böcker hade väckt många människors intresse för naturen. Boken med den engelska titeln ”My first summer in the Sierra” blev en klassiker. Här utges den för första gången på svenska. De latinska växtnamnen har skrivits så som de förekommer i originaltexten, men måttangivelserna har ändrats till det europeiska decimalsystemet. Sist i boken finns en förteckning över blommor, buskar, träd och djur som nämns samt källorna till de citat som förekommer i texten. Gundela Lindman
8
N PLAN FÖR SOMMAR
N
På den kaliforniska slätten finns bara två årstider – vår och sommar. Våren börjar med ett häftigt regn, som brukar komma redan i november. Under de följande månaderna står sedan den underbart blomstrande växtligheten i sin fulla prakt. I slutet av maj är den försvunnen, vissnad och förtorkad, som om varje planta hade rostats i en ugn. Då driver man de trötta, flämtande djurflockarna och hjordarna till de svala, grönskande betesmarkerna i Sierra Nevada. Jag längtade till bergen vid den här tiden, men jag hade ont om pengar och visste inte hur jag skulle få bröd för dagen. När jag bekymrat grubblade över hur jag skulle kunna skaffa mat, ett besvärligt problem för alla fotvandrare, tänkte jag, att jag kanske skulle behöva lära mig att leva som de vilda djuren och samla föda i form av fröer, bär och annat ätbart, medan jag vandrade och klättrade i bergen lyckligt oberoende av pengar och packning. Då fick jag en förfrågan från Mr Delaney, en fårägare som jag tidigare hade arbetat hos under några veckor. Han erbjöd sig att anställa mig för att följa med hans fåraherde och hjord till Merceds och Tuolumnes källfloder – just det område jag var mest intresserad av. Jag var villig att acceptera vilket arbete som helst som kunde ta mig till de berg vars rikedomar jag hade fått en försmak av under föregående sommar i Yosemitedalen. Hjorden, förklarade han, skulle succesivt flyttas
9
högre upp genom de olika skogsbältena, i takt med att snön smälte, och man skulle stanna några veckor på de bästa ställena. Dessa platser, tänkte jag, skulle vara bra utgångspunkter för att kunna göra givande exkursioner inom en radie av tio till femton kilometer från lägret för att inhämta kunskaper om växterna, djuren och bergen. Han försäkrade mig att jag skulle vara helt fri att genomföra mina studier. Emellertid bedömde jag, att jag inte på något sätt var rätt man för uppdraget, och erkände utan omsvep mina brister och förklarade att jag var helt obekant med terrängen i dessa högt belägna berg, med vattendrag som man skulle behöva korsa och vilda rovdjur som kunde angripa fåren. Kort sagt, med dessa björnar, vargar, floder, branta dalgångar och taggiga, svårforcerade törnesnår, fruktade jag att hälften eller mer av hans hjord skulle gå förlorad. Till all lycka verkade dessa brister sakna betydelse för Mr Delaney. Huvudsaken, sa han, var att ha en man i lägret som han kunde lita på och som kunde se till att fåraherden fullföljde sina uppgifter, och han försäkrade mig att de svårigheter, som på avstånd tycktes så skräckinjagande, skulle försvinna med tiden. Han uppmuntrade mig ytterligare genom att säga att herden skulle sköta arbetet med fåren, att jag kunde studera växter och berg och landskapet så mycket jag ville, och att han själv skulle följa med till det första huvudlägret och göra tillfälliga besök till de andra lägren för att fylla på våra förråd och se hur det gick för oss. Därför beslutade jag att följa med, även om det var med förskräckelse jag stod och såg på när de dumma fåren hoppade, ett efter ett, genom den trånga öppningen i fållan för att räknas, och tänkte, att av de tvåtusen femtio djuren skulle många aldrig komma att återvända. Jag hade turen att få en fin sanktbernhardshund som sällskap. Hans ägare, en jägare som jag var lite bekant med, sökte upp mig så fort han hade hört att jag skulle tillbringa sommaren i bergen och bad mig ta sin favorithund, Carlo, med mig, för han fruktade att om den var tvungen att stanna hela sommaren i den fruktansvärda hettan i dalgången skulle det betyda döden för honom. ”Jag tror att jag kan lita på att du är snäll mot honom”, sa han, ”och jag är säker på att han kommer att vara god mot dig. Han vet allt om djuren i bergen, han kommer att vakta lägret, hjälpa till med fåren och på alla sätt visa sig vara duglig och trogen.” Carlo visste att vi pratade om honom, han betraktade våra ansikten och lyssnade så noga,
10