9789179696955

EN KLIMATHISTORIA Sven Bรถrjesson

2

EN KLIMATHISTORIA Sven Bรถrjesson

3

© Sven Börjesson 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-695-5 Omslagsfoton: Sven Börjesson Bildtexter till omslaget: Adéliepingviner på en liten ö vid Antarktiska halvön.

Isberg utanför Antarktis kust.

Havssulor längs Newfoundlands kust. Fåglarna ändrade diet när norra Atlanten blev kallare i slutet av 1900-talet.

4

Innehållsförteckning

1 Global uppvärmning

9

2 Global avkylning

42

3 Mätresultat som överraskar

61

4 IPCC-FN:s klimatpanel

68

5 En fjärils vingslag

72

6 Mer om temperaturer

78

7 Kampen mellan land och hav

94

8 Extremväder och vildmarksbränder

111

9 Den politiska kopplingen

135

10 IPCC:s specialrapporter

165

11 De globala utsläppen

173

Avslutning

179

Källförteckning

181

5

Förord

indikationer på att de borde vidgas. Det finns så mycket att berätta, som aldrig når ut. Något som jag tror varje journalist ser som en utmaning och därför har, efter mycken svett och möda, den här boken kommit till.

Klimatet är inget undantag från regeln som säger att ett historiskt perspektiv hjälper oss att förstå det som händer idag. Det som drabbade invånarna i Egypten och Kina för 4 000 år sedan och det som hände i Köpenhamn och Peking på 1990-talet är viktiga bitar när det pussel som ger en bild av klimatfrågan ska läggas. Därmed inte sagt att det finns ett färdigt pussel att lägga.

Jag skriver om det som varit, men jag berör också det som är. Min tanke med boken är inte att komma med svar utan att ge underlag för funderingar och frågor.

En gång i veckan ringde jag till ambassadör Bo Kjellén, som ledde en del av förhandlingarna om en global klimatkonvention. Året var 1992 och några månader senare, under det stora FN-mötet om miljö och utveckling i Rio, skulle klimatkonventionen slutförhandlas. Det året gjorde jag ett P1-program som hette Miljön i veckan och klimatförhandlingarna fick stort utrymme i programmet, mycket tack vare Bo Kjellén.

De flesta gångerna när jag ringde var han i New York och för honom var det oftast tidig morgon, men han var alltid lika tillmötesgående och hade alltid tid för ett längre samtal.

Vi kom båda till Rio några dagar innan den stora konferensen startade och han tog sig tid för en pratstund. Under flera timmar gick vi fram och tillbaka på Copacabana, samtidigt som vi pratade om allt från klimatförhandlingar till varför livet fört oss dit vi var. Under de här samtalen fick jag en skymt av spelet bakom kulisserna och sedan dess har ”klimatfrågan” för mig vilat på två ben, det politiska och det vetenskapliga. Det som tål att funderas över är vilket ben som först satte ner foten.

Som journalist och privatperson har jag följt klimatfrågan i drygt 30 år och både fascinationen inför ämnet och förvåningen över det offentliga samtalet har växt med åren.Det publiceras årligen en flod av vetenskapliga artiklar som väcker nyfikenhet, som leder tankarna åt nya håll och som ger en bild av hur komplext klimatsystemet är.

Det har också varit intressant att följa och försöka förstå aktörers, inte minst länders, agerande i såväl förhandlingar som i klimatpolitiken.

Perspektiven i det offentliga samtalet om klimatet och klimatpolitiken har smalnat, trots alla

Bilder Samtliga färgbilder, utom den som kommer från United States Geological Survey och visar hur marknivåerna i San Joaquindalen har förändrats, är mina egna

Kommentar till källorna.

Boken bygger i huvudsak på fyra olika källor: Vetenskapliga studier, rapporter och då i första hand IPCC:s (FN:s klimatpanel), tidningsartiklar och eget material (radioprogram och anteckningar). Vetenskapliga studier: I boken åberopas ett stort antal studier och jag har valt att låta 6

studierna bli en del av den löpande texten. Det är vad som står i den vetenskapliga artikeln som är i fokus och det är den bild som en rad vetenskapliga studier tillsammans målar upp som blir intressant. Att komma med ett påstående och sedan anse det belagt genom att i en not hänvisa till en vetenskaplig studie kan ge en otillräcklig eller missvisande bild.

Rapporter: IPCC:s stora rapporter om klimatet och klimatförändringar har en stor plats i boken. Fem har hittills publicerats och den senaste kom 2013. Min erfarenhet säger att innehållet i rapporterna är okänt för många.

Tidningsartiklar: Vad som står i tidningar ger en bra bild av hur klimatförändringarna har uppfattats av sin samtid. Det är en viktig pusselbit när en klimathistoria från 1800-talet fram till idag ska berättas. Delar av äldre artiklar är kopierade i boken. Upphovsrätten försvårar att nyare artiklar kopieras.

Eget material: En rad reportageresor har resulterat i såväl kortare reportage som längre program/dokumentärer som berör klimatfrågan.

Jag har också haft förmånen att arbeta fram en rad miljöhistoriska program, exempelvis Den svenska miljödebattens historia, Den svenska kärnkraftens historia och program ur serien Miljölarm. Mycket av innehållet i kapitel nio är hämtat från Den svenska miljödebattens historia. Någon enstaka gång åberopar jag privata mail och minnesanteckningar.

I texten hänvisar jag till ett stort antal vetenskapliga artiklar/studier och rapporter. I de allra flesta fall är det ett flertal forskare som författat studien. För att texten ska flyta nämner jag bara första namnet. Personnamnet ska alltså ses som ett förenklat namn på studien.

Om det enbart är två forskare bakom studien nämns båda. Mer information finns i källförteckningen i slutet av boken.

7

8

1 Global uppvärmning

”Med tanke på dessa fakta ska vi inte vara för skeptiska när äldre människor försäkrar oss att vintrarna nuförtiden inte kan jämföras med vintrarna när de var unga” (The Braidwood Dispatch and Mining Journal, 28/9 1910).

9

långt och tar 400 passagerare, men fartyget klarade inte Nordvästpassagen sommaren 2018.

Den 5 september 2018 hade Eye on the Arctic en intervju med Laverna Klengenberg, borgmästare i Ulukhaktok på ön Victoria norr om det kanadensiska fastlandet. Ulukhaktok har ungefär 400 invånare och det var tänkt att två franska kryssningsfartyg skulle göra ett stopp.

De franska fartygen var dock tvungna, precis som MS Fram, att skrinlägga planerna på att ta sig igenom Nordvästpassagen på grund av isen.

Invånarna i Ulukhaktok hade förberett besöken noga och Klengenberg var djupt besviken över att det inte kunde komma några kryssningsfartyg: ”The cancellations do impact the community a lot. It impacts the people. It impacts them, their children, their income.”

Nordvästpassagen besegras

D

et var den 9 september 1903. Segelfartyget Gjöa hade gjort ett stopp i Godhavn på Grönland, sedan seglat norrut längs Grönlands västkust, rundat Baffin Island, fortsatt genom James Ross Strait och nått Simpson Strait. Sundet var helt isfritt. Nordvästpassagen, farleden norr om den amerikanska kontinenten, låg öppen. Syftet med expeditionen, som leddes av Roald Amundsen, var inte bara att runda Nordamerika och nå fram till Stilla havet, utan också att hitta den magnetiska nordpolens exakta position. Den sex man starka besättningen gick därför i land på King William Island, på den plats som nu heter Gjoa Haven.

I augusti 1905 lämnade expeditionen King William Island. Nu var isförhållandena sämre, men det hindrade inte Amundsen att segla genom Simpson Strait och vidare västerut. De expeditioner som tidigare hade försökt segla genom Nordvästpassagen hade stoppats av isen.

Det borde ha varit omöjligt för en segelbåt med en hjälpmotor på 10 hästkrafter att runda Nordamerika. Men en uppvärmning var på gång.

Det allt mildare klimatet gjorde det möjligt för Petter Norberg från Härnösand, att några årtionden senare transportera gods i området. Han var anställd av Hudson Bay Company för att upprätta och underhålla depåer öster om Bernard Harbour, den mest svårtillgängliga delen av Nordvästpassagen. Knut Rasmussen, dansk upptäcktsresande, tillbringade en sommar med Norberg i mitten av 1920-talet. Rasmussen har berättat att Norberg forcerat Nordvästpassagen och det med ”en båt som knappt kunde kallas fartyg och som var byggd för åtskilligt lugnare vatten”. Norberg hade en segelbåt utan hjälpmotor.

Under 2018 hade det varit omöjligt för Amundsen att ta sig igenom Nordvästpassagen, om han inte haft hjälp av en isbrytare.

Det norska kryssningsfartyget MS Fram fick lägga om rutten eftersom isförhållandena i James Ross Strait och längre västerut gjorde det omöjligt att ta sig igenom. ”No ordinary ship can sail through the area”, skrev rederiet i ett pressmeddelande. MS Fram, specialbyggt som expeditionsfartyg med högre isklass, är 114 meter

Isens århundrade Under 1800-talet gjordes ett antal försök att nå Nordpolen. Alla misslyckades. 1879 tog en amerikansk expedition vägen genom Berings sund på sin väg mot Nordpolen. Jeanette, som var fartygets namn, krossades av isen i Östsibiriska havet och sjönk. Senare hittades kläder med expeditionsmedlemmars namn längs den grönländska sydvästkusten. Man hittade också dokument från Jeanette i området, vilket indikerade att det finns en ström från öst mot väst i Arktiska oceanen. Vi vet nu att strömmen passerar nära Nordpolen, följer Grönlands östkust och rundar den sydligaste udden.

Fridtjof Nansen, norsk oceanograf och upptäcktsresande, fick idén att starta en expedition i Östsibiriska havet, låta sig föras med strömmarna, och förhoppningsvis passera över Nordpolen.

Vidare genom sundet mellan Spetsbergen (Svalbard) och Grönland och på så sätt åter nå isfria vatten. År 1893 sattes planen i verket. Nansens skepp, Fram, lämnade Vardö i Norge och seglade längs Rysslands kust till de Nysibiriska öarna.

Nansen styrde därefter norrut och lät fartyget fastna i isen. Fram drev sakta med strömmarna, allt för sakta enligt Nansen som tillsammans med en annan expeditionsmedlem lämnade Fram och sökte sig mot Nordpolen med hundspann. Övriga i besättningen stannade kvar på fartyget.

Besättningen hade inte så mycket att sysselsätta 10

En klimathistoria är en resa i både tid och rum. Den beskriver hur klimatet har förändrats under de senaste dryga 100 åren och hur klimatförändringarna har uppfattats av sin samtid. Den blickar också längre tillbaka i tiden, som till den globala avkylningen för 4 000 år sedan.

Boken tar dig med till Antarktis, Newfoundlands fågelberg och skogsbränder i Indonesien, men också till FNkonferenser som exempelvis Rio 1992.

Den tar hjälp av naturen, men också av skidåkare och upptäcktsresande, när klimatet ska beskrivas.

Klimatvetenskapen och dess utveckling har naturligtvis sin plats i boken. Det har också klimatpolitiken. Det går inte att utelämna något av det nämnda när klimathistorien ska berättas.