ร -den Om att inte hรถra till
ร -den
Om att inte hรถra till
Antologin Ö-den – om att inte höra till skapades under nio lektioner på Folkuniversitetet Visby våren 2020. Novellerna binds ihop av temat utanförskap. Vad innebär det och vad är det man är utanför? Våra berättelser tolkar var och en känslan av att inte höra till, känslan av att vara utesluten ur ett sammanhang. Och vad händer när den som är utanför hittar ett nytt sätt att förhålla sig till det? Det och mycket mer får du veta när du läser våra noveller. När kursen startade tidigt på året 2020 visste vi inte att pandemin Covid-19 snart skulle hindra oss från att träffas fysiskt. Som tur var hittade vi en väg att nå varandra i stunderna av frivillig och ofrivillig karantän. Tillsammans har vi kämpat för att göra klart boken. Tillåt mig att stolt presentera en samling humoristiska, nervkittlande, dramatiska och eftertänksamma berättelser som alla utspelar sig runt Gotland. Päivi Karabetian, skrivkursledare på Folkuniversitetet Visby sommaren 2020
3
4
INNEHÅLL Egen lyckas smed...............................................................7 av Gunilla Johansson Vilsen på Gotland/Visby...................................................21 av Sonny Sjögren En höna av en fjäder..........................................................31 av Ann-Christin Nilsson Katolikbarnets tårar...........................................................49 av André Lahovary Skyddsdräkten...................................................................55 av Bo Klintberg Rädderskan........................................................................69 av Annica Jonsson Det enkla livet utanför nätet..............................................79 av Maja Markhouss Slumpens ironi...................................................................95 av Marie Kransberg I ögonvrån........................................................................109 av Ulrika Löf Badrumsdörren................................................................123 av Eddie Dubrehed
5
Jag är född på Gotland och flyttade till Dalarna när jag var ung, och bodde där i många år. För tjugo år sedan flyttade jag tillbaka till Visby där jag numer arbetar som coach och redovisningskonsult i mitt eget bolag. I min novell beskriver jag den skräck som ensamheten kan skapa. Det är både skönt och skräckinjagande att känna sig ensam. Det kan vara svårt att hålla den balansen. Men om man inte vågar, riskerar man att missa en stor del av livet. Vågar du ta risken att vara ensam och möta dig själv? Eller ta risken att möta andra och få de upplevelser som det medför. Gunilla Johansson
6
Egen lyckas smed ”Hej! Vi har tyvärr blivit för många som anmält sig till nyårsafton, så lokalen räcker inte till. Vi har inte heller lyckats hitta någon annan lokal. Därför ställer vi in festen och ber alla ansvara för sin egen nyårsfest. Gott Nytt År! Per och Birgitta” Tina läste sms:et som hennes bror och svägerska skickat och ställde ner koppen med morgonkaffet på bordet. Hon var tvungen att läsa det sakta en gång till. Det var lördag förmiddag och nyårsafton var tre dagar bort. Hur skulle hon hitta en ny fest på så kort tid? Vem ställer in en nyårsfest några dagar innan för att man blivit för många? Och varför hade de inte sagt något tidigare? Dessutom hade de bett om o.s.a. för flera dagar sedan. Det var ett konstigt beslut, och ett konstigt sms, konstaterade hon. I och för sig hade hon blivit inbjuden av en enda anledning – att ingen i familjen skulle behöva sitta ensam hemma en sådan kväll. Även föräldrarna hade blivit inbjudna, men de hade tackat nej. Per och Birgitta hade varit så omtänksamma, men sen kommer det här, och i ett sms dessutom. Hon funderade en stund på hur hon skulle svara, men beslutade sig för att inte svara överhuvudtaget. Ville de ha svar kunde de ju ha ringt henne. Det var helt i sin ordning att bli sur i en sådan här situation, tyckte hon. Det hade säkert blivit en tråkig fest i alla fall. De som blivit inbjudna kände hon sedan gammalt, hans gymnasiekompisar som hon också umgåtts med. Ingen av dem var intressant då och knappast nu heller. Några var dessutom flintis och hade lagt sig till med stora magar. De hade fruar allihop, fruar som inte sminkade sig eller klädde upp sig nämnvärt när det bjöds till fest. Nu hade alla familjer, firade alltid nyår ihop och hade gjort så i alla år. Alla utom hon. Ungefär samtidigt hade alla fått barn, så de umgicks naturligtvis ofta och hade skapat en fin gemenskap. Det var inget hon var avundsjuk på, hon hade valt att dra sig ur för längesen. Tina tänkte ofta på hur det skulle ha blivit för henne om hon hade stannat kvar på Gotland, om hon precis som sin bror hade
7
fått familj med många barn och ett stort nätverk av vänner. För tjugo år sedan var hon mer nyfiken och ville inte stanna kvar på ön. Att för alltid bli bosatt på ön kändes så begränsande, tråkigt rent av. Hon ville utforska världen och hade varit säker på att det skulle finnas något mycket bättre och roligare på fastlandet. Visserligen blev det bara Vimmerby. Men det hade ändå gett henne ett annat perspektiv på sin älskade ö långt därute i Östersjön. Varje gång hon kom tillbaka för att hälsa på, såg hon ön med andra ögon. Det kändes som att hon inte sett allt när hon var yngre. Den medeltida miljön fanns ingen annanstans i Sverige, gatorna med kullerstenarna och de underjordiska gångarna. Stränderna med horisonten som aldrig tog slut, det klara vattnet och den mjuka sanden. Till och med kyrkorna framstod som fantastiska när hon kom tillbaka. Det fanns så mycket som hon aldrig uppskattat under uppväxten. Allt omkring henne såg så vanligt och tråkigt ut. Världen utanför framstod som mycket mer intressant. Så här många år senare hade hon fått andra referenser och lyckan att kunna uppskatta sin födelseö. Någon lycklig familj hade det dock inte blivit. Hon och hennes man hade helt enkelt inte kunnat få barn. Den sorgen ledde till skilsmässa. Han ville prova med någon annan och hon blev ensam. Ändå hade han inte lyckats få några barn. Dessa förbannade helger, svor hon tyst och hällde upp lite mer kaffe. Säkert fanns det fler fester som hon snabbt kunde hänga med på, förklarade hon för sig själv. Ingen panik. En liten besviken tanke kunde hon emellertid tillåta sig släppa fram. När hon flyttade hem till Gotland trodde hon det skulle vara lätt att vara singel. Ungdomsvännerna fanns kvar på ön och hon skulle inte behöva känna sig ensam. Det borde ha varit värre när hon flyttade till Vimmerby, där hon inte hade känt någon. När hon fick frågan om att ta över föräldrahemmet tog hon chansen att flytta hem igen. Då skulle hon dessutom kunna förverkliga sin dröm att bli silversmed. Tanken var att hon först skulle skaffa ett tillfälligt kvällsjobb på någon restaurang för att
8
kunna ha råd att utbilda sig under tiden. Själva målet var att delta i ”Öppna ateljéer” inom tre år. Nu hade det gått ett och ett halvt år, tiden hade gått åt till utbildningen och att renovera huset. Dessutom började pengarna från skilsmässan ta slut. Hon behövde jobb och en lärlingsplats som silversmed, men hur skulle det gå till utan ett större socialt nätverk? Under åren hon varit borta hade vännerna flyttat, bundit andra vänskapsband och skapat traditioner där hon inte var självklar. Det var inget hon hade kunnat förutse. Hon kände ingen i samma situation som hon, familjelös. Hon var singel och ensam på midsommarafton, julafton, påskafton, nyårsafton och alla andra aftnar som man inte är ensam på, om man är en normal människa som är trevlig, omtyckt, rolig och intressant. Just nu var hon ingetdera. De mörka ensamtankarna som hon tidigare kunnat hålla tyglade hade den senaste tiden växt sig starkare. Som svarta demoner i huvudet och i hjärtat. Efter skilsmässan hade hon gått hos en psykolog, mest för att få hjälp med känslan av otillräcklighet, då de inte hade kunnat få barn. Det enda som de hade kommit fram till var att det inte var enbart hennes fel. Det hade hon förstått själv, rent logiskt, men känslorna dök upp i alla fall. Just nu var det känslan av att det var så skamligt att inte vara inbjuden i någon gemenskap, som var svårhanterlig. Det var pinsamt att vara ensam. Om man inte blev inbjuden var man oönskad, ointressant och utanför gemenskapen. Så var det bara. När någon frågade vad hon skulle göra eller vad hon hade gjort under en helg, sa hon alltid att hon var tvungen att ta hand om sina föräldrar. Det hade bara blivit så, en omedveten lögn. Julafton tillbringade hon själv. Hon hade svurit åt julvärden på TV 1 som tänder ljuset innan Kalle Anka, som så omtänksamt skulle påminna alla ensamma att de var ensamma. ”Vi tänker på er”. Jaha, så fint – dra åt skogen. Nu var det ett faktum, hon skulle bli ensam ytterligare en afton, självaste nyårsafton, den afton som kunde vara den roligaste. Hela tiden fanns något nytt i livet hon var tvungen att hantera.
9
Kunde det inte vara lugnt någon gång? Lugnt och lyckligt. Hon kämpade mot de mörka tankarna. De fick inte ta över, inte nu. Det är nyår och nyår är kul. Om hon bröt ihop i en depression nu, skulle ingen finnas till för henne. I och för sig fanns det säkert en vänlig jourhavande präst, det hade hon tänkt förut. En sista utväg, ringa prästen. Han skulle säkert vara upptagen han också, med någon nyårsmässa. Varför hade hon tänkt på en manlig präst? Hon drog på munnen i ett litet leende. En man, det var en man hon saknade. En man att dela livet med, varför inte med en präst. Solen letade sig in genom det stora köksfönstret och för en liten stund kände hon sig bekymmerslös. Hon slöt ögonen och lät värmen från solljuset svepa över ansiktet. Nu var det bara att leta upp en ny nyårsfest, tänkte hon och drack av kaffet, eller en präst. Hennes väninna sedan gymnasietiden, Anna, var änka sedan ett år tillbaka och hade berättat om en rolig nyårsmiddag som hon var inbjuden till. Möjligheten att träffa en ny man på självaste nyårsafton var större om hon följde med Anna. En präst var inte förstahandsvalet, resonerade hon samtidigt som hon småleende letade fram Annas telefonnummer. ”Hej, det är Tina. Vad var det du skulle göra på nyårsafton?” ”Jag skall till Christer och Lena som har bjudit hem en massa roligt folk. De har beställt mat från Hamnens Brygga, så det blir skaldjur, dans och fyrverkerier. De har bjudit in lite blandat folk, så det skall bli kul.” ”Låter jättekul, kan jag hänga på?” ”Skulle inte du på din brors nyårsfest?” ”Den har blivit inställd på grund av att vi blev för många. Konstigt, eller hur?” ”Jo, det låter ju konstigt. Men du, jag tror inte du kan följa med mig. Det är jag som är bjuden, och jag kan ju inte ta med mig en person till.” Tina var helt oförberedd på det svaret, hon stelnade till och kände hur blodet försvann från armarna och benen. I någon
10
Har du svårt att hänga med i den digitala åldern, är du sjuk, känner du dig distanserad från familjen, socknen, kulturen du lever i? Att känna gemenskap. Att vara delaktig. Att bli sedd. Något vi kan relatera till men inte alltid får uppleva. Hur kan vi hitta samhörighet? Hur överlever vi och går vidare? Här är tio berättelser från Gotland om att vara utanför. Det finns hopp.
Novellerna har skrivits av deltagare i kursen ”Skapa en antologi” på Folkuniversitetet Visby under våren 2020.
Ansvarig utgivare: Päivi Karabetian Foto: Ulrika Löf