The Clarets Boken om Burnley FC Tomas Gustavsson
Omslagsbild: Burnleyspelarna, med Ashley Barnes i centrum, firar efter 1-0 -målet mot Everton på Turf Moor den 5 oktober 2019. Foto med tillstånd av: Pat Scaasi MI News & Sport /Alamy Live News Baksidesbilder: Derbyt Burnley mot Blackburn, 13 september 2013. Foto: Tomas Gustavsson
Två Claretssupporters och goda vänner. Fr v William Billy Irving från Belfast och Peter Andersson, Växjö. Foto: Peter Anderssons Bildarkiv
Burnley FC på lagbild i Rekord 1962. Ligatabellen våren 1960. © Tomas Gustavsson 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-6894
The Clarets Boken om Burnley FC
Förord
Den långa resan till Turf Moor Det är svårt att inte fälla en tår när 20 000 åskådare står upp och hälsar lagen välkomna in på arenan Turf Moor. Det är lördagen den 27 februari 2010 och mer än 47 år sedan som jag såg Burnley FC för första gången men då på en liten svartvit TV hemma i Sverige. Den gången gällde det 1962 års FA-cupfinal mot Tottenham och målvakten Adam Blacklaw och de andra 60-talshjältarna förlorade visserligen den matchen – men vann samtidigt mitt hjärta för evigt! Ändå har det den här våta februarilördagen av olika orsaker tagit mig nästan fem decennier att äntligen vara på plats i Burnley. Närmast var jag en gång 15 år tidigare då jag var beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd. Två dygn, alltså på torsdagen, innan matchdags den här gången anländer jag till den gamla gruv- och textilstaden i östra delen av grevskapet Lancashire, med något som mest liknar en rälsbuss. Detta efter att ha bytt tåg i järnvägsknuten Preston, även denna en klassisk fotbollsstad med mycket kultur. Under 48 timmar innan matchen mot Portsmouth, som är huvudmålet för min resa, bekantar jag mig intensivt med den lilla Lancashirestaden även om det regnar kallt mest hela tiden. Med sina 70 000 invånare är Burnley den minsta stad som spelat i Premier League och gästerna den kommande lördagen, krisdrabbade Portsmouth FC, kommer exempelvis från en plats med tre gånger så många invånare. Jag lär mig snabbt, sedan jag kommit till Burnley att småskaligheten av staden också betyder lättillgänglighet och att det exempelvis är gångavstånd till nästan allt, inklusive fotbollsarenan Turf Moor där det spelats ligafotboll ända sedan 1888. En första chock blir dock att hotellet, ett viktorianskt kråkslott kallat Sparrow Hawk Hotel på Church Street, vilket jag trodde att jag bokat, plötsligt visat sig vara nerlagt men detta grejar sig snabbt och det tar mig knappt tio minuter att promenera, via några genuina pubar, från 6
det nyfunna hotellet, The Keirby Park, till drömmarnas arena, Turf Moor. Keirby Park, som är ett nedslitet men klassiskt 1960-talshotell går för övrigt i graven bara ett par år senare men gjorde nyligen lite överraskande comeback som det renoverade, Brunlea Hotel. Matchbiljetten hämtas på klubbens biljettkontor dagen före matchen då jag också gör ett snabbt besök i den överraskande lilla souvenirshoppen. Den är alltså vid den här tiden inte särskilt stor men ändå välsorterad och där lär man sig snabbt att man kan prata lite fotboll med vem som helst av besökarna. Mycket av uppladdningen den här fredagen inför den viktiga lördagsmatchen mot seriejumbon kretsar förstås kring att Portsmouth just gått i som det heter, ”administration”, alltså att en rekonstruktion av klubben har påbörjats. Laget skulle därmed tappa nio poäng och vara nästan helt klart för nedflyttning. Frågan är dock om detta kommer att vara positivt eller negativt för Burnleys desperata jakt på poäng i bottenstriden? ”Det är en måste-match”, förklarar Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar på en av pubarna i staden kvällen före matchen. Hon ser alla klubbens hemmamatcher och av henne får jag också veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam för startelvan numera”, och att förre managern Stan Ternent bor bara tio minuter ifrån Turf Moor och fortfarande brukar vara på alla lagets hemmamatcher. Den senaste managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben, The Princess Royal, är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kom in i den trånga puben såg jag dussintals fejkade filmaffischer, från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”, där skådespelarnas originalhuvuden på bilderna bytts ut mot Coyles. Ändå säger nog bilden, som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus, men som bytts ut mot Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby, det mesta om stämningen mot managern som med kort varsel lämnat för lokalkonkurrenten Bolton.
7
”Nej, den mannen är inte särskilt populär i Burnley längre”, skrattar Vicky diplomatiskt innan hon och hennes gäng drar vidare mot nya fredagsnöjen. På matchlördagen förändras det mesta i Burnley. Det som på fredagskvällen var närmast folktomma gator i ett centrum, vilket annars är trivsamt med den gamla stadsmarknaden, gallerior och många specialaffärer, fylls nu med människor varav många bär vinröda jackor, tröjor, halsdukar och andra supportertillbehör. Två timmar före kick off återfinns jag på puben, ”The Lounge”, mitt emot Turf Moor. Det är ingen speciellt mysig pub, väl modern i min smak, men också väl tilltagen i storlek men det tar en bra stund innan man får möjlighet att i trängseln beställa en öl. Stämningen är förväntansfull och trivsam, men så är det också gott om poliser på gatan utanför arenan kompletterade med ett halvt dussin ridande kollegor. Dessutom finns det bastanta dörrvakter på alla pubar och klubbar runt Turf Moor. Jag kommer att tänka på att Burnleys kommunfullmäktige vid den här tidpunkten innehåller flera medlemmar av det högerextrema partiet, British National Party. Faktum är dock att under ett så här kort besök i staden märker man inte direkt av några sociala slitningar. En halvtimme före avspark hittar jag min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” McIlroy som är en 1950-talsikon i klubben och en av de främsta spelarna genom tiderna. Till min glädje ser jag också att just denna läktarsektion befolkas enbart av Burnleyfans men matchen igenom känns stämningen ändå som rena söndagsskolan jämfört med vad man många gånger upplevt på fotbollsarenor hemma i Sverige. Alla skönhetsupplevelser har dock sina fläckar och för min del blir denna hemmalagets sportsliga insats under den så viktiga bottenmatchen. Hemmalaget gör nämligen en usel insats med ett tidigt baklängesmål och det visar sig snabbt att Portsmouthkrisen bara stärkt bortaspelarnas moral. Jag får i alla fall jubla två gånger den här, 8
för mig historiska, lördagen. Först när Martin Paterson (bäst i hela laget trots att han nyligen gjort comeback efter en lång tids skadefrånvaro) lobbar in kvitteringen bakom David James. Jag förvånar plötsligt mig själv med att efter målet göra ”high five” med en för mig helt okänd man, även han i mogen ålder, som hittills suttit ganska tyst bredvid mig. Andra jublet kommer när Brian ”The Beast” Jensen, den suveräne danske keepern, räddar den första av de två straffar som olycklige hemmabacken Clark Carlisle förorsakar den här eftermiddagen. Men sedan är det roliga slut och Portsmouth gör segermålet på sin andra straff i matchen. Jag sitter kvar en stund på läktaren när väl slutsignalen gått och alla positiva upplevelser från ”den långa resan” till Burnley åter tar överhand och lättar besvikelsens töcken något. Jag blir till slut nästan helt ensam på läkarsektionen där jag sitter och tittar ut på den tomma planen. Då slår mig också tanken att 47 år inte är någon särskilt lång väntan när man fått uppleva det här! Frågar du vilken medelålders man som helst - och även en del kvinnor - i Sverige om man har ett engelskt favoritlag så brukar du få jakande svar och oftast då i form av klubbar som Liverpool, Manchester United eller City och kanske Arsenal. Den engelska fotbollens influenser i vårt land är och har varit stor. Har dock märkt att Burnley FC inte tillhör de mest frekventa favoriterna men så har också klubben från den lilla Lancashirestaden alltid varit en ”underdog” - men ofta en framgångsrik sådan. Klubben fanns med i premiärligan redan 1888/89 och har vunnit både ligan, FA-cupen samt spelat på hög nivå ute i Europa. Och kanske mest förvånande är att klubben, trots att man på 1980-talet var en hårsmån från att tvingas lämna hela ligasystemet, efter mer än 30 år, 2009 tog sig tillbaka till den högsta divisionen. Den här lilla boken är min personliga hyllning till klubben som varit i mitt hjärta i snart 60 år.
9
G책ngavst책nd till Turf Moor fr책n stadsk채rnan i Burnley ger ett intimt intryck av hela Premier League-orten. Foto: Tomas Gustavsson
10
Det här är boken som handlar om klubben från den minsta stad som spelat i Premier League. Burnley FC från Lancashire var med redan i den första ligan 1888, har vunnit FA-cupen och högsta divisionen men också varit nära att få lämna hela ligasystemet. The Clarets handlar också om människor runt klubben där några har väldigt långt till hemmamatcherna.