9789179696238 by Smakprov Media AB

Louise Gรถrtz

I DINA FOTSPร R

Louise Gรถrtz

I dina fotspรฅr

Till Carl, Walter och Margot

Jens satte sig bakom det stora skrivbordet i massiv ek, drog in stolen och blundade en kort stund innan hans blick drogs mot det dyra armbandsuret som blänkte till av solen som letat sig in genom fönstret. Det var snart dags. För en andra gång kontrollerade han att telefonen var på ljudlöst och bläddrade noggrant igenom pappren, allt fanns där precis som det gjorde förra gången han tittade. Han tyckte inte om känslorna som fanns inom honom, han brukade inte känna så här inför ett möte och det gjorde honom ovanligt nervös. I vanliga fall var han alltid lugn, professionell och inte alls känslosam i sin roll som advokat. Efter många år som en av stadens mest eftertraktade och omtalade advokater, på gott och ont, fanns det inte utrymme för känslor, de fick han stänga av vid sina möten med klienter och rättsväsendet. Ibland kände han sig som en robot i sitt yrke och så fort han kom innanför dörren där hemma kunde känslorna explodera åt alla håll. Detta möte var dock annorlunda, tänkte han och suckade. För första gången ångrade han ett uppdrag, han skulle aldrig ha tackat ja till att vara den här familjens advokat, man skulle inte blanda jobb- och privatliv det visste han sedan

tidigare. Att tillhandahålla ett testamente och några dokument kunde väl ändå inte göra någon skada hade han tänkt när han tackade ja till uppdraget. Då visste han inte vad pappren som låg framför honom innehöll – nu visste han. Det han hade läst för att förbereda sig inför mötet hade fått honom ur balans och han visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till det. Jens drack några klunkar vatten och försökte stänga ute känslorna som trängde sig på, att Eva, en av hans närmsta vänner gått bort var en sorg nog, nu tvingades han möta hennes dotter för att förmedla vidare de mycket chockerande nyheterna han själv nyss fått veta. Han hoppades att Anna och hennes far skulle förstå att han var tvungen att i sin yrkesroll ta sig an detta trots att han helst av allt skulle vilja gömma undan dokumenten och glömma dem. Jens ryckte till när en försiktig knackning hördes på dörren och han ställde sig tvärt upp och rättade till slipsen. -

Hej Anna, välkommen in, sa han medan han gick för att möta henne.

De kramades och han mötte hennes sorgsna blick till det påklistrade leendet innan han gick tillbaka runt skrivbordet och tecknade åt Anna att slå sig ner mitt emot honom. Hon slätade ut kjolen och la handväskan i knäet för att ha något att hålla i, han kunde se att hennes händer skakade.

Jens drog ett djupt andetag och bläddrade fumligt med sina dokument för att vinna lite tid. Han sneglade upp från högen av papper på den unga kvinnan mittemot, Anna hade sitt bruna hår uppsatt i en slarvig knut i nacken, en kjol och blus som dolde hennes vältränade kropp och de mest gröna ögon han sett. Som dock saknade den glans och livfullhet som han brukade se i dem, de var nu fyllda av sorg, smärta och tårar. -

Anna, jag är ledsen att jag tjatade hit dig ännu en gång. Jag vill helst bara lämna dig i fred så att du får sörja din mor.

Tänk inte på det nu, sa hon och höjde handen i en ursäktande gest. Detta är ett måste, hur gärna jag än skulle vilja stänga in mig där hemma. Min far har tjatat på mig att jag måste gå hit och jag kan inte mer än att lyssna på honom nu i dessa dagar. Men hade det inte varit du som kallat hit mig hade jag nog övertalat honom att låta mig slippa det.

Jens nickade och vände ner blicken innan han tog till orda. -

Nåväl, vid vårt senaste möte gick vi igenom stora delar av din mors testamente och vi rätade ut vissa frågetecken. Det är dock något mer vi måste prata om, som jag ville ta med dig på tu man hand.

Anna kunde inte missa hur Jens ansiktsuttryck ändrades och hennes mage knöt ihop sig. Vad var det mer?

Varför kunde inte hennes far närvara? Hade inte hennes mor redan lämnat efter sig nog? I såväl förmögenhet som bekymmer? Det verkade som om det var mycket hon inte visste om sin mor, flera sidor hon aldrig hade sett och saker hon aldrig hade hört talas om som nu efter hennes död bara ploppade upp en efter en. Anna mötte Jens blick och nickade. -

Anna, det jag nu kommer berätta för dig kommer att förändra mycket för dig och kommer antagligen få dig att ifrågasätta en del saker i ditt liv. Men jag vill att du har i åtanke att dina föräldrar, din mor och din far alltid har älskat dig och bara vill ditt allra bästa.

Jens harklade sig innan han fortsatte, något ostadig på rösten -

Din far Thomas, är inte din biologiska far.

Anna stirrade förvånat på honom. Hon kunde knappt ta till sig orden då det omöjligt kunde vara sant. Kroppen reagerade dock annorlunda och hon hörde inte de nästkommande orden från Jens. Bröstet kändes som det skulle sprängas, magen drog ihop sig och hjärtat bultade så hårt så hon fick svårt att andas. En ångestattack sköljde över henne. -

Jag kan inte andas, väste hon fram och reste sig ur stolen.

Jens tryckte på snabbknappen till sin sekreterare och bad om ett glas vatten innan han rundade bordet och la en hand på Annas arm som stöd. Förtvivlat såg han på hur hon kämpade

med att lugna ner andningen och få kontroll över tårarna som nu forsade längs hennes kinder. Han knöt nävarna och förbannade sig över sitt uppdrag och att han skulle behöva ta det här samtalet. Det skulle ha gjorts långt tidigare och inte nu när hon redan var så pass sårbar. Han letade fram en oanvänd näsduk från sin kavaj som hon tacksamt tog emot. Andningen lugnade sig, hon snöt sig och torkade försiktigt bort de tårar som smitit ur ögat och skakade på huvudet. -

Förlåt mig.

Jens gav henne en snabb men innerlig kram och tittade allvarligt på henne. -

Du ska inte be om ursäkt för någonting. Jag ber däremot om ursäkt för det jag måste berätta och att jag kanske inte är så försiktig med mina ord då jag måste framföra ärendet såsom jag har fått det tilldelat mig. Därmed kan jag inte välja mina egna ord och linda in någonting. Det är en stor svårighet detta för mig då jag inte vet hur jag ska bete mig i detta ärende då ni är mig alldeles för kär, du och din familj.

Anna log men leendet nådde inte hennes ögon. -

Jag är glad att det är du som måste berätta, men allt måste vara ett missförstånd.

Vi sätter oss här.

Jens ledde henne till den mörkbruna Chesterfieldsoffan intill fönstret som hade utsikt över torget som sjöd av liv och där allt pågick som om ingenting hade hänt. Trädet utanför hade gröna knoppar och man kunde se hur gärna de ville spricka och slå ut. Han satte sig bredvid henne och släppte inte hennes hand som hon kramade tillbaka. -

Okej, säg till om du behöver en paus, eller om du undrar något.

Hon nickade. -

Din far, är alltså inte din biologiska far Anna, men han har varit vid din sida från dag ett och han har älskat dig som vilken far som helst skulle gjort.

Anna skakade förnekande på huvudet och kramade Jens hand ännu hårdare. Tårarna rann längs Annas kinder utan att bli borttorkade. -

Nej Jens, det kan inte stämma! Utbrast hon. Varför skulle mina föräldrar undanhållit det och låta dig berätta det? Hur kan du veta det här? Anna talade snabbt och innan Jens hann svara frågade hon:

Vem är i så fall min biologiska far?

Din biologiska far är dessvärre okänd.

Anna stirrade ut över det glittrande vattnet och båtarna som guppade längs kajen vid Strandvägen. Det var en varm vårdag och de strosande människorna tog av sig jackor och halsdukar som de tagit med sig utifall meteorologerna skulle ha tolkat prognoserna fel, men för ovanlighetens skull hade den stämt och solen värmde där hon satt. Trots allt folk omkring henne, barn som skrattade, joggare och turister som gick med kameran i högsta hugg, kände hon sig som den mest ensamma människan i hela världen. Hon mindes knappt hur hon hade tagit sig ut från Jens kontor, inte heller hur hon tagit sig hit till bänken på Strandvägen. Hade hon promenerat? Eller hade hon åkt taxi? Allt var som i en dimma. Hon gladdes åt att hon hade packat ner solglasögonen i handväskan trots den virriga morgonen hemma i lägenheten, de kom nu väl till pass för att dölja hennes rödgråtna, svullna ansikte och så även de tårar som nu fortsatte att falla. En kort stund fick hon för sig att Jens hade ljugit för henne, att det var ett elakt skämt eller att hon drömde en mardröm.

Då han berättat om hennes adoptivfar och biologiska far hade han tagit fram brevet som hennes mor lämnat efter sig. -

Hon hade tänkt ge det till dig tidigare, förklarade Jens när han räckte fram brevet, men hon har inte orkat. Så hon gav mig brevet vid vår sista träff och jag lovade henne att ta hand om detta.

Anna hade tagit emot brevet där det stod ” Till min Anna” på med snirkliga bokstäver. -

Måste jag läsa det nu? hade hon frågat medan ögonen återigen fylldes med tårar.

Det behöver du inte, det där är mellan dig och din mor. Läs det i lugn och ro och minns mina ord Anna, dina föräldrar har alltid älskat dig.

Anna plockade fram brevet ur handväskan och öppnade det försiktigt. Vid de första orden bröt hon ihop och täckte för munnen med handen för att inte gråta alltför högljutt. ”Min älskade Anna. Jag vill börja med att säga: jag älskar dig och jag saknar dig redan. Eftersom du läser detta brev finns jag inte längre hos er och Jens har därmed skött sitt jobb genom att föra detta vidare till dig. Jag vet att detta är något vi skulle ha pratat om för länge sedan.

Men åren har bara gått och plötsligt kändes det för sent att säga något alls, detta är något jag ångrar djupt. Du har fått en chock av Jens ord kan jag ana. Att Thomas inte är din biologiska far – vilket inte förändrar någonting i er relation! Ni kommer alltid vara far och dotter. Älskade Anna, din biologiske far var ingen ond människa, han var bara ung och visste antagligen inte bättre. Jag grät, ja oräkneliga tårar på grund av honom - men sedan kom du. Världens finaste, vackraste, snällaste, mest fantastiska flicka och jag var tvungen att leva vidare för din skull. Och din far, Thomas, han kommer för alltid vara din far och inget annat. Han har aldrig ifrågasatt min kärlek och aldrig undrat något om din biologiska far, det är mig du ska skylla allt på. Han älskar dig, vare sig du är han biologiska dotter eller ej. Jag hoppas att du kan förlåta mig Anna. Jag älskar dig, din mor”

Christian slog sig ner vid sitt skrivbord efter ett långt och intensivt möte med styrelsen och ägarna. Som CFO på företaget var han den som presenterade alla siffror och fick förklara och försvara varje krona när de var missnöjda med resultaten. Han tog en klunk vatten och strök sig över pannan där huvudvärken smög sig på.

Arbetet var kul och intressant men väldigt intensivt i vissa perioder och det kändes som att vad han än presenterade för siffror var det alltid någon som inte var nöjd. Via ryktesvägar hade han hört talas om att en av delägarna skulle gå i pension och därmed sälja sin del i företaget ville han ändå visa framfötterna, vara positiv och göra allt perfekt för att kunna bli föreslagen till att få köpa in sig i företaget. Det krävde tid och energi av honom men det kändes som helt rätt tid i livet att göra en sådan satsning. Mobilen plingade till och hans uppmärksamhet drogs mot displayen och ett sms från Anna. -

Vad fan är det här? Sa han högt och rynkade pannan av förvåning och frustration.

Texten var väldigt osammanhängande och Christian antog att Anna hade missuppfattat något. Han vågade dock inte chansa, Anna var alltför sårbar och han visste att hon behövde honom. -

Jag måste iväg på ett möte och sen tar jag lunch.

Hans kollega gjorde tummen upp över datorskärmen och Christian lämnade kontoret. Kollegorna var väl insatta i vad som hänt tidigare samma månad då hans svärmor gått bort och de hade varit förstående men tyvärr inte gett honom mindre jobb för det. Han hade dock kunnat flexa lite oftare än vanligt beroende på hur Anna mådde.

„Din far är inte din biologiska far“ Anna uppfattade inte de kommande orden som Jens uttalade för inom henne rasade en känslostorm. Att behöva ta itu med denna nya ofattbara information så tätt inpå hennes mors död var omöjligt. För att bearbeta sin sorg och för att få reda på sanningen om sin biologiska far och sin mors förflutna hamnar Anna i Toscana. Ibland lavendelfält och olivlundar följer hon sin mors fotspår. Louise Görtz, 33 år, uppvuxen och bosatt på landet norr om Örebro. Passionen för att läsa och skriva har funnits sedan lågstadiet, nu släpper hon sin debutroman.