9789179696214 by Smakprov Media AB

VÅRDENS VÄG En krönika om hälso- och sjukvårdens historia i Säfﬂe

STIG ANDERSSON

VÅRDENS VÄG

Stig Andersson

VÅRDENS VÄG En krönika om hälso- och sjukvårdens historia i Säfﬂe

Boken Vårdens väg ges ut med stöd från Aagot och Christian Storjohanns Minnesfond för värmländsk kultur.

Stig Andersson har tidigare gett ut boken En kamp för livet 2019 på Universus förlag

Innehåll Inledning

Del I: Från Helgeandshus till sjukstuga Förhistorien Tiden från Gustav Vasa till 1700-tal Tidig kirurgi Trolldom, magi, häxkonster Läkemedel på det tidiga 1800-talets apotek Gillbergas läkekunnige klockare Barnmorskor Tjänsteläkare Hälsobrunnar, sjukhus och apotek Sjukdomar i Gillberga och Långserud Den asiatiska koleran och andra farsoter Befolkningsökning, fattigdom, emigration Landstinget etableras Säﬄe tar fart, en sjukstuga behövs Läkarnas arbetsmetoder

13 16 18 20 21 25 26 28 31 33 37 43 49 52 60

Del II: En sjukvård byggs upp Växande köping med många hälsoproblem Krigstid och motbok Kampen mot tuberkulos Spanskan Sjukstugans verksamhet Förlossningshem och familjeplanering Tuberkulos och hygienproblem Sjukhus Barnhälsovård Hygien och hälsa Primärvård på 40-talet Sjuklighet Penicillin och tuberkulosläkemedel

65 69 70 77 80 83 87 89 90 93 95 98 102 5

Från sjukstuga till normallasarett Minnen från 40-talets lasarett Utredningar och förslag Allt i allo hos doktor Wahlin Märta Palmborg – en kvinnlig pionjär Apotek på 50-talet Sköterskeutbildning på 1950-talet Barnmorskeyrket reformeras

105 111 118 119 123 130 134 136

Del III: Det nya sjukhusets historia En medicinsk revolution och ett nytt sjukhus Långvård: Sjukhem eller hemsjukvård Säﬄesjukvårdens storhetstid En ny organisation med Agne Andersson som sjukhusdirektör Edit Karlsson berättar Ann-Marie Wikeberg berättar Undersköterskan Doris Zetterlund Monika Håkansson och Ingrid Zizala berättar Erik Hanssons minnen Jürgen Ewald Acke Hallén Trotjänare inom rehabilitering Läkemedelskommittén Sjukhusbiblioteket – en kulturell oas Göran Maathz om sin tid som sjukhusdirektör Håkan och Ingrid Sällström Lennart Järlesjö, ekonomichef Bo Eriksson, sjukhusdirektör Hans Lyrholm, ortoped och klinikchef Konﬂikter och maktspel Eva Dahléns berättelse Eva Rundquist berättar Rapport från Carema Reaktioner på akutsjukhusets stängning 6

145 150 153 156 162 169 173 175 182 182 186 188 191 192 195 206 211 212 217 221 225 229 232 236

Del IV: Primärvård och psykiatri Sammanhållen primärvård efterträder de små mottagningarna Birgitta Holm, en eldsjäl med slitstyrka Kjell Bergqvist, pionjär och trotjänare Jörgen Forslund Alkoholpolikliniken Distriktssköterskor berättar Två berättelser från hemsjukvården. Carin Jansson Diabetessköterska Erik Blakstad: Manlig sjuksköterska och facklig ledare Apoteken Nysäters vårdcentral Vårdcentralen Hermes Per-Åke Andersson, mångårig primärvårdschef Anne Skougaard Hansen och Elisabeth Tidstam Mats och Mona Ivermark Öronmottagningen Ögonmottagningen Barnmottagningen Gynekologmottgningen Svea vårdcentral Ing-Marie Runesson och Sylvia Nilsson berättar Maria Klässbos artrosskola Minnesmottagningen Friskvården Krisgruppen Samlevnadsprojektet Psykiatri i Sydvästra distriktet Sammanfattande diskussion Presentation av författaren Sakregister Personregister

239 240 247 253 254 256 264 273 276 279 281 286 287 292 294 300 304 307 311 314 315 319 321 323 332 333 335 342 347 351 353 7

Inledning Det lokalhistoriska intresset är stort i Säffle. Flera böcker har skildrat industrier, bebyggelse och kulturpersonligheter inom kommunen. Med denna bok kompletteras lokalhistorien med vårdens historia. När man frågar befolkningen vad som anses viktigt i samhället, kommer hälso- och sjukvården alltid fram som något av det viktigaste. Nationen satsar stort på hälso- och sjukvård genom staten, regioner och kommuner. Drygt tio procent av bruttonationalprodukten går dit. Sjukvården är i hög grad beroende av samhällets utvecklingsgrad och organisation. Samtidigt påverkar hälso- och sjukvården samhället på olika sätt. Sjukvårdens historia är därför en del av samhällets historia. Som jag uppfattat det är kunskapen om vårdens och omsorgens historia ganska begränsad, inte minst bland dem som arbetar inom fältet. Perspektivet bakåt är oftast ett eller ett par årtionden. För mig är historielöshet en brist. Medvetenhet om hur människor under historiens lopp kämpat mot svårigheter, sjukdom och död ger vårdarbetet en dimension som man i vissa situationer kan ha nytta av. Likaså kännedom om den långa och envisa kamp som forskare satsat för att förstå sjukdom och lidande och för att utveckla botemedel. Begåvade, nyfikna och djärva män och kvinnor har ägnat sig åt denna kamp under århundraden. Det historiska finns hela tiden med i det närvarande, men ofta på ett dolt eller förklätt sätt. Historiska kunskaper hör till god allmänbildning. Historieskrivning kan ses som en strävan att fånga en gången verklighet. Men historien är ett myller av människor och händelser och svår att överblicka. I historieskrivning dominerar ofta enstaka händelser och personer. Det ger en förenklad bild av tidens gång. Författaren Nina Burton 9

har karakteriserat historien på ett träﬀande sätt: Tiden, som sägs vara lång eller kort, kan aldrig vara smal för verkligheten är full av spretande sammanhang. Historien har ju ingen enkel handling. Folk kommer från alla håll med helt olika delar; de går ut och in i varandras berättelser, och med en lätt perspektivförskjutning är någon som nyss fanns i marginalen huvudperson. Alla överlappar varandras liv, och allt som ligger bakom, bredvid eller efter kan höra dit. Så hur ska man kunna följa den röda tråden? Den är mer invecklad än i någon av tidens gobelänger.1 ”Utvecklingen” är inte enkel att följa. När det gäller medicin och vård domineras bilden av framsteg och vetenskaplig revolution. Knappast någon skulle nu vilja vara utan de senaste 150 årens utveckling. Men vägen har inte alltid varit enkel. Det nya har hela tiden tvingats konkurrera med det gamla. Det ﬁnns alltid personer som hyser motvilja mot förändringar. Ibland var det nya inte heller det bästa. Traditionella och alternativa behandlingar har därför tillämpats samtidigt med färska kunskaper och nya metoder. I efterhand, med nutidens facit, kommer frestelsen att förenkla. Det gäller det historiska skeendet, men det gäller även moraliska och ideologiska hållningar. Det är lätt gjort att anlägga sin samtids eller sin samhällsgrupps värderingar på gången tid. Den som inte inser att dåtidens förutsättningar, information och kunskapsläge var annorlunda än nutidens hamnar vilse. De här tankegångarna tas mer utförligt upp i min föregående bok, En kamp för livet. Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid. Att historiska skeenden kan vara trassliga och svåra att klarlägga betyder inte att historieskrivning är meningslös eller att man ska avstå från att studera och skriva om historia. Vårt kollektiva minne har betydelse. Det som inte dokumenteras glöms bort och försvinner. Ett exem1

Ur ”Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution” av Nina Burton, sid. 285. Albert Bonniers Förlag 2016. ISBN 9789100158972.

pel från denna bok är provinsialläkarmottagningen i Häljebol. Den var öppen under ett hundra år, men dess historia är inte skriven och jag har endast hittat några få notiser om den. När jag skrivit denna bok har jag självklart sökt i olika källor och angivit dessa. Bland annat redovisar jag material från Förste provinsialläkarens årsberättelser för tiden 1897-1958. En mycket stor del av informationen om senare delen av 1900-talet har jag fått genom intervjuer med personer som arbetat inom hälso- och sjukvården i Säffle eller i landstingets förvaltning. I görligaste mån har berättelserna bekräftats på olika sätt. Några av mina informanter lever inte längre. Deras berättelser känns särskilt värdefulla. Jag tänker mig att de personliga berättelserna bildar en kör som lyfter fram det historiska skeendet. Vi vet att minnen inte är huggna i sten. De är inte helt pålitliga och kan lura både berättare och lyssnare. Men jag litar på att rösterna tillsammans bär fram Säfflesjukvårdens historia på ett trovärdigt sätt. Att den blir lite spretig avspeglar den spretighet som kännetecknar verkligheten. Ett alternativt sätt att arbeta hade varit att gå igenom de handlingar som arkiven från landsting och kommuner innehåller. Det kan vara utredningar, beslutsunderlag, verksamhetsberättelser och liknande. Jag skulle ha fått fram en vårdhistoria även på det sättet, men den hade varit annorlunda. Mig har det passat och roat att arbeta med intervjuer. Jag hoppas att texten förmedlar något av de personliga uttryck och det engagemang som jag fått ta del av under intervjuerna. Alla mina anteckningar från intervjuerna har kontrollerats och korrigerats av informanterna. Bokens första del behandlar tiden fram till sekelskiftet 1900. Den andra delen beskriver uppbyggnaden av den moderna hälso- och sjukvården i Säffle fram till 1900-talets mitt. Del tre berättar det nya sjukhusets historia och del fyra handlar om den moderna primärvårdens verksamhet. Jag började arbeta med detta bokprojekt för åtskilliga år sedan. Men jag upplevde starkt att mina bakgrundskunskaper om medicinens och vårdens historia var alltför bristfälliga för att jag skulle kunna förstå och skildra sjukvårdens lokala historia på ett tillfredsställande sätt. Detta blev upptakten till de studier och det skrivande som resulterade i min föregå11

ende bok, En kamp för livet. När den boken var klar, kunde jag med självförtroende återvända till Säffles lokalhistoria. Den läsare som efter denna bok känner behov av fördjupade kunskaper rekommenderas En kamp för livet. Jag vill härmed framföra ett tack till alla mina informanter! Det är er förtjänst att denna vårdhistoria kommit på pränt. Jag vill också tacka Erik Jansson som för åtskilliga år sedan fick mig att ta itu med sjukvårdshistoria och som bidragit med material. Vidare vill jag tacka hembygdsföreningens ordförande Lennart Stolpe som stött mig och gett mig praktiska råd. Jag är tack skyldig till Claes Åkerblom för värdefull information och praktiska råd, till Sven-Erik Dahlström för arbetet att leta fram lämpliga bilder, till Anders Falk som svarat för redigering och formgivning av manuskriptet och till min hustru Gun som med skarpa ögon har granskat texten. Slutligen vill jag tacka Aagot och Christian Storjohanns minnesfond för värmländsk kultur för ett frikostigt utgivningsbidrag! Säffle våren 2020 Stig Andersson

Säfﬂes vårdhistoria Del I

Från Helgeandshus till sjukstuga Förhistorien Människor har bott inom nuvarande Säffle kommun under tusentals år. När inlandsisen dragit sig tillbaka och den efterföljande landhöjningen skapat ett tidigt landskap, förtöjde djärva och optimistiska sjöfarare från sydligare fastland sina farkoster vid lämplig kust och tog landet i besittning. Fisk, säl och vildren bildade basföda. Växter bidrog så småningom alltmer till uppehället. Folk lärde sig vilka frukter, frön och rötter som kunde användas i hushållet. Boplatserna flyttades efter behov. När några tusen år gått och hundratals generationer passerat kom nya invandrare. De förde med sig boskap, de hade redskap att röja jord med och sådde sädesfrön som gav ätbar skörd. Bönderna hade gjort entré. Med jordbruket blev folk bofasta och tillgången på föda blev mer stabil. Det skapades gårdar och byar. Befolkningen ökade i antal. Samtidigt fick infektionssjukdomar mer spridning. Under lång tid uppnådde knappt hälften av barnen vuxen ålder. Även bland vuxna var dödligheten stor. Infektionssjukdomar, olyckor och våld svarade för de flesta dödsfallen. Vid sjukdom vände sig folk till botgörare med rykte om att kunna behandla sjukdom och skador. Botgörarna tillhörde ofta en familj där kunskapen om läkeörter och praktiska åtgärder gått i arv. Vid barnafödsel tillkallades en ”jordemoder”, som likaledes lärt hantverket av sin mor. Men ofta hjälpte närstående kvinnor varandra. De flesta hade fött många barn och visste hur det skulle gå till.

Medeltiden När landet kristnades byggdes ett nät av kyrkor ute i socknarna. Här och var uppfördes också kloster. En del av kyrkans tjänare förde med sig 13

medicinskt kunnande från södra Europa. Ett glest nät av sjukvårdsinrättningar knöts av vissa kloster där inﬁrmarier, sjukvårdsavdelningar, fanns. I större städer uppfördes hospital och helgeandshus med kyrkan som drivande och ﬁnansiär.

Klostertjänarna och barberare Kyrkan tillät inte klostertjänarna att befatta sig med blod och kroppar. Men behovet att åtgärda skador var ofrånkomligt. Kirurgi hade praktiserats sedan antiken, om än i enkla former. Barberarna hade vassa knivar och var skickliga i att hantera dem. Till dem hänvisade kyrkan folk med yttre skador. De kombinerade hår- och skäggvård med att tömma varbölder, dra ut tänder, förbinda sår och lägga spjälförband vid benbrott. Vid krig behövdes läkekunnigt folk. Barberarna anlitades och i denna tjänst kom de att kallas fältskärer. Med tiden kom fältskärerna att bilda särskilda gillen med lärlingstid och gesälltid hos någon skicklig mäster. En fältskär med mästarprov hade högt status. Inom Säﬄeområdet fanns vare sig städer eller kloster. Vi kan inte räkna med att det under medeltiden fanns någon form av skolmedicin i dessa trakter. Kanske uppehöll sig kirurgikunniga barberare i någon av socknarna. Allmogen var i stort hänvisade till sina egna läkekunniga kvinnor och män. Ett hospital fanns sedan 1200-talet på andra sidan Vänern i Skara. Det var avsett för spetälskesjuka.

Digerdöden Medeltidens största farsot var pesten, ”Digerdöden”, som kom till Svea rike år 1350. Det var den största katastrof som någon gång drabbat landet. Historiker har beräknat att det område som motsvarar dagens Sverige före pestepidemin hade knappt 1 100 000 invånare. År 1571, efter två hundra år med upprepade pestepidemier, beräknades invånarantalet till 639 000, dvs nästan halverat. Det tog tre hundra år för landets befolkning att återhämta sig.1 1 Dick Harrison. Värre än forskarna anat: Digerdöden. Forskning & Framsteg nr 1/2013.

Den stora pestepidemin uppstod i östra Asien och spreds längs karavanvägarna mot Europa. År 1347 nådde smittan halvön Krim. Den fördes vidare med handelsskepp till Medelhavets hamnstäder. Därifrån bredde den ut sig genom västra Europa. Sverige drabbades våren 1350. Östra Europa blev inte smittat på samma sätt som övriga Europa.

Digerdöden var inte en enstaka händelse. Pesten återkom gång på gång med nya epidemier och höga dödstal. Den sista pestepidemin härjade landet i början av 1700-talet och drabbade framför allt Stockholm och landets sydöstra delar. Värmland och Säﬄebygden var sannolikt lika hårt drabbade av pesten som övriga delar av landet. Ett sätt att mäta pestens dödlighet är att räkna ruiner efter gårdar som övergivits. Under slutet av 1900-talet genomfördes ”Det nordiska ödegårdsprojektet”. Man genomsökte landskapet och registrerade gårdar som övergivits under den period då pesten härjade. I nio värmländska socknar har antalet ödegårdar undersökts. Fynden tyder på att 20-30 procent av gårdsbebyggelsen övergavs. Kil, Segerstad och Tingvalla förefaller ha varit särskilt drabbade.2, 3 Peter Njord-Westerling. Arkeologi och den senmedeltida ödeläggelsen. Avdelningen för arkeologi, Högskolan på Gotland, 2011. 3 Dick Harrison: ”Katastrofen”. Sveriges historia 1350-1600. Norstedts 2010. ISBN: 9789113024394. 15 2

Tiden från Gustav Vasa till 1700-talet Befolkningen var hårt ansatt. Mycket talar för att livet för allmogen blivit svårare än vad det hade varit århundradena före pesten. Inte nog med pestepidemierna. Klimatet hade också blivit hårdare.4 Gång på gång under dessa århundraden uppkom missväxt med svält och hög dödlighet. Särskilt vintertid hade prästerna fullt upp med begravningar. Livet stod ständigt på spel, särskilt bland barnen. Döden var en vanlig besökare i allas hem, inte bara i de fattigas utan också i de välbärgades hushåll. Vardagliga sjukdomar skördade hela tiden sina offer. Bland dem fanns mässling, kikhosta, difteri (strypsjukan), lunginflammation, rödsot (dysenteri), diarrésjukdomar, frossa (malaria), nervfeber (tyfus). Farliga epidemier drog fram gång på gång och förde med sig ännu mer död. Pesten har redan beskrivits, smittkoppssjukan kom i täta vågor. Smittkoppornas farsot hade under medeltiden kommit från Asien till Europa och blivit ett fruktat gissel i människornas vardag. Sjukdomen drabbade framför allt barn, som stod för 90 procent av sjukdomens dödsfall. Folk talade om att ett barn inte kunde räknas till familjen förrän det gått genom kopporna med livet i behåll. De flesta människor uppvisade koppärrigt ansikte. Många hade ögonskador efter koppornas angrepp. Men vid slutet av 1700-talet gjordes en revolutionerande upptäckt. Den engelske läkaren Edward Jenner hade observerat att vätska från kokoppor skyddade mot smittkoppor. Han visade sedan att friska barn som smittats (vaccinerats) med kokoppor blev immuna mot smittkoppor. Jenners vaccin var läkarvetenskapens första verkliga seger över en sjukdom och dess betydelse blev stor. Smittkoppssjukdomen kunde tack vare vaccinet kraftigt begränsas.5 Mer stillsamma epidemier var spetälska och syfilis. Deras utbredning var stor, men de fångade sina offer på mer smygande sätt. Tuber”Lilla istiden”. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Lilla_istiden Kokoppor är en infektionssjukdom hos nötkreatur som ger blåsor på juver och spenar. Det orsakas av ett virus som är nära släkt med smittkoppsvirus. Mjölkerskor smittades ofta av kokoppor och fick då blåsor på händerna. Jenner observerade att mjölkerskor inte drabbades av smittkoppor. Kokopporna hade gett immunitet. https://sv.wikipedia.org/ wiki/Kokoppor. 4

VÅRDENSVÄG skildrar Säfflebygdens vårdhistoria. I äldre tid var kampen för livet hård. För knappt 200 år sedan kom de första barnmorskorna och läkarna till bygden. På 1900-talet kunde sjukhus byggas. Tuberkulos och andra infektionssjukdomar var de stora hälsoproblemen. Hälso- och sjukvårdens utveckling under 1900-talets andra hälft var dramatisk. Ett nytt sjukhus byggs och blomstrar men efter några få årtionden tvingas det till stängning. Inom primärvård, långtidsvård, rehabilitering och psykiatri är dynamiken stor. Samhällsutveckling och vetenskap förändrar vårdens förutsättningar. Dess betydelse finns kvar men i andra former och med förnyat innehåll. Vårdhistoriens senare del berättas av människor som själva arbetat inom vården. Berättelserna bildar en kör som bär fram skeendet. I den kören finns färgstarka personligheter och ett stort engagemang. Stig Andersson är pensionerad distriktsläkare, specialist i allmänmedicin och disputerad i medicinsk vetenskap. Som skribent har han yttrat sig i dagspress och facktidskrifter. 2019 gav han ut En kamp för livet. Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid. Han har tidigare gett ut böckerna Joost Lakmaker – Överlevare från Auschwitz och Seffle Jazz Club 1985-2016.