Lars Skรถldstam
Pappaaa...Bertil! Vi kunde ha haft mรฅnga fler fรถrtroliga samtal.
Pappaaa … Bertil!
2
3
Lars Sköldstam
Pappaaa … Bertil! Pappa dör framför mig och ångesten väller in. Vår kärlek var ömsesidig fast hämmad av manlig norm. Jag sörjer att vi gav oss så få förtroliga stunder tillsammans.
4
© Lars Sköldstam 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789 79695804
5
Innehåll Två ordstäv
sid. 6
Förord
sid. 7
Lämnad Bertil 98 år dör på Karolinska sjukhuset.
sid. 8
Bertil Vem han var.
sid. 2
En vanlig morgon Vem jag är som pensionär.
sid. 30
Andra män 60 kända mäns ord om sina pappor.
sid. 66
Eftertänk Fakta om relationen far och son, samt min tro om människans själ.
sid. 04
Slutord
sid. 34
Referenser
sid. 39
6
”Äntligen sa pojken, när fadern dog.” (Svenska ordstäv) ( )
”En son är bättre, om en senfödd, efter den döde mannen; för sällan står stenar vid vägen, som inte rests av en son.” (Havamal) (2)
7
Förord I forskningsrapporter som avhandlar relationen mellan föräldrar och barn kan man läsa att den präglas av ambivalens. – Vetenskapen säger att känslorna är blandade!
Själv miste jag min pappa Bertil sent en kväll på Karolinska. Han hade då länge varit gammal och sjuk. För honom blev det en befrielse. För mig sprack fundamentet. Nu två år senare finns han ofta i mina tankar och jag undrar. – Hur nära stod vi varandra?
8
Lämnad Hej, jag heter Lars och det är min berättelse och mina funderingar som bygger den här boken. Så här i början är det långt ifrån klart för mig hur innehållet kommer att forma sig. Det är till och med en av poängerna med projektet. Jag vill försöka förstå hur vår relation såg ut under de år som vi fick tillsammans. Sakligt sett finns det få objektiva data som jag kan utgå ifrån. Nära vänner och anhöriga har naturligtvis synpunkter, men sådant skrämmer mig. Deras omdömen kan vara riskabla. Jag vill inte bli sårad och vad kan de förresten veta om min och min pappas närhet till varandra. Jag hör själv hur egoistiskt det låter, men det handlar också om att jag får bearbeta mitt minne och min sorg. Personligare än så kan det knappast bli. Jag behöver få känna frid och försoning. Fakta saknas alltså och jag räds andras omdömen. Jag vill ensam treva mig fram och jag kan inte förutse alla vändningar som berättelsen kommer att ta. Den ovissheten gör mig aningen osäker. Jag kan t.ex. undra över vilken rätt jag har att avslöja hemligheter och innerliga stunder, som han och jag har delat med varandra? Vad skiljer autofiktion från självbiografi? Den frågan kan bara jag svara på, och det först i efterhand. Det har gått två år sedan jag höll min pappas hand och förnam att hans liv tog slut. Kroppen låg alldeles intill i sjukhussängen och handen var ännu varm, men han hade lämnat rummet.
9 Jag hade vetat och väntat på att det skulle ske och ändå kom det som om ett dråpslag. Kortsluten och utan fotfäste kastades jag för några ögonblick ut och omkring i ett kusligt tomrum. Min kropp satt kvar, men själv sveptes jag runt i universum. Det var inget flyktförsök, bara brutal verklighet och ångest. Förlusten var oåterkallelig. Han som alltid hade funnits där var utsläckt som ett nedbrunnet ljus. Handen som alltid hade varit starkare än min var lealös och slapp och kändes redan svalare. Hjärtat och blodet pulserade inte längre. Andetagen tonade bort, blev korta och upphörde med en ljudlös suck och en krusning av läpparna. Tyst, bara syrgasen som ljudade svagt. Kinderna, mungipan och hakan låg slappt nedfallna mot kudden. När jag sedan sökte hans ögon föll en ny våg av ångest över mig. Pupillerna var redan vida, fuktigheten borta. Glansen, glädjen och humorn var borta för alltid. Det fanns ingen återvändo. Min 98 åriga far var död. Han hade lämnat in, han som i alla lägen hade stått upp för mig och mina barn. Han som älskade min hustru och som brukade skämta om att han skulle bli hundra år. Min hustru och jag nickade förskräckta åt varandra. Vi satt sedan tysta bredvid sängen. Också hon hade sett. Där satt vi nu på var sin sida av bädden med den övergivna kroppen, som så kusligt hade lämnats kvar. Jag släppte den allt kallare handen och tryckte på den röda larmknappen som hängde i sin sladd över sänggrinden. Den unge manlige sjukskötaren som kom in stod tyst en stund, vände sig mot oss och bekräftade att Bertil var borta. Han stängde av syrgasen,
0 stannade upp en stund i respektfull tystnad, innan han ställde några frågor.
– Vill ni sitta kvar en stund? Gör det så länge ni vill! Jag skall be jourläkaren komma hit så kan ni ställa era frågor till honom. Så satt vi där tysta och höll varandra i handen. Jag tog några bilder med min kamera. Bilder som jag nu har i min dator och i min telefon, men som jag ogärna tittar på. Jag skymtar dem när jag skrollar bland bilderna, men jag tittar inte, för de skänker bara en skräckblandad sorg. Istället tittar jag på kortet som togs en vecka innan han dog. Bilden då han sitter vid sitt köksbord och leende tittar mot mig i kameran. Det är min pappa, som jag vill minnas honom och som väcker sådan ömhet och stolthet. Jag vill så gärna, när min stund närmar sig, kunna få vara bli lika lugn och harmonisk som han. Vi hann inte sitta länge innan det knackade på dörren och en vårdperson kom in och undrade om vi ville ha lite kaffe och en smörgås. Så kom det sig att min hustru och jag tillbringade en sista måltid tillsammans med pappa. Där vi satt i det tysta rummet och det dunkla ljuset smakade kaffet och den enkla mackan gott. I den stunden fanns inga vettiga tankar – bara ett oändligt, ofattbart universum och Bertil som hade återvänt och fyllde rummet för några andlösa minuter. Kvällen var nu sen, en timme till midnatt och utanför fönstret kompakt mörker och i rummet bara en sänglampa. Anspänningen som jag och hustrun hade levt med sedan morgonen var borta. Morgonens telefonsamtal hade drabbat mig som ett slag i magen. Ångesten byggdes sen bara upp
Vid 74 års ålder såg jag min 98 åriga pappa lämna jordelivet. Två pensionärer som skiljdes för alltid. Kärleksfulla, minnen finns kvar men också ett tomrum efter samtal som aldrig fördes. Livet som pensionär har omdanat allt, men inte mitt mod att föra förtroliga samtal. Efteråt har läsning av svenska mäns biografier samt vetenskapliga rapporter bekräftat att det är en vanlig oförmåga hos män. En god relation mellan far och son är betydelsefull långt upp i åldrarna. Bygg därför på bilden av dig själv, för visst vill du bli ihågkommen som en närvarande och kärleksfull person.
www.bod.se