9789179695699 by Smakprov Media AB

HĂĽkan HĂĽkansvik

Ut ur verkligheten

Eller verkligheten

Förord: Denna berättelse vill jag tillägna Göran. Göran var min coach under ett ledarskapsprogram på mitt jobb. Göran jobbade då på Mercuri urval ett företag som jobbade med anställning urval och ledarskaps utveckling. Han sista ord till mig efter det att programmet avslutades med en intensivintervju. Var för att citera ” Håkan sa han, jag skall med glädje läsa din första bok för en sådan hoppas jag att du kommer att skriva”. Det tog lite tid Göran för jag hade väldigt svårt för att sluta jobba men. Här Göran kommer den. Alla personer och händelser som förekommer i denna bok är fiktiva och har ingen förankring i något som hänt i verkligen. Skulle så vara fallet så är det ett sammanträffande som inte jag varit medveten om och kunnat förutse. Håkan Håkansvik som nedtecknat denna berättelse

HĂĽkan HĂĽkansvik

Ut ur verkligheten Eller verkligheten

Ut ur verkligheten. Ut ur verkligheten är en berättelse om en man och hans uppgörelse med verkligheten i början av 2000 talet. Den här berättelsens har grott i mitt huvud under en lång följd av år. Ibland har den formats under resor i landet. Där ute skulle man lätt kunna försvinna kunde jag konstatera när jag passerade igenom tätbevuxen skog. Vatten måste man ha tillgång till när en tjärn dök upp i en glänta. Dess vattenspegel kunde locka till olika fantasier och sätta hjärnan i rörelse. Rådjuret som passerade vägen framför mig blev till mat. Det gamla torpet kunde passa till förråd om det nu inte var för att det låg allt för öppet. En gammal lada innehöll säkert saker och ting som skulle var brukbart. Kanske rester av foder som ännu inte ätits upp av traktens gnagare. Till slut blev huvudet för trångt för denna historia och pockade på att komma ut. Ord för ord formades till kapitel efter kapitel. För att till slut bli en bok. © 2020 Håkan Håkansvik Korrekturläsning: Maggiwic Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-569-9

FYNDET En tidig aprilmorgon år 2060 under byggandet av den stora fiberkabelförbindningen mellan Stockholm och Berlin, hade arbetslaget nått inre delarna av Småland. Arbetslaget som bestod av -

Johan 45 år. Tekniker sedan många år tillbaka i Telebolaget. Äldst i gänget om man nu kan kalla två män ett gäng. Andre man är Olle 15 år yngre, som började jobba ihop med Johan, för snart fem år sedan.

Trakten som de befann sig i var sedan befolknings centraliseringens tid år 2035 ren ödemark Arbetslagets uppgift var att märka ut sträckningen för den nya kabeln. Med hjälp av avancerade laser- mätutrustningar och satelitnavigering kunde de i varje läge bestämma sin position på cm när ja för att inte säga millimeter. Det började lida mot kväll och slutet på en lång arbetsdag i den ensliga terrängen. Varför Johan som var den äldste av dem föreslog att det nu var dags att hitta en lämplig plats att ställa upp deras fordon för natten. Ett fordon som både tjänstgjorde som bostad och arbetsplats under veckorna som han och Olle tillbringade ute i markerna. Bostadsdelen, som inrymde två bekväma sovhytter. En till dem var, samt gemensamt avslappningsrum fult utrustat med satellittv, radio och komplett stereoanläggning. Dessutom ett väl tilltaget köksutrymme med de senaste inom området för tillberedning av det dagliga näringstillskottet. I samband med köket finns också ett väl tilltaget badrum med både konventionella tvättmöjligheter såsom tvål och vatten samt med det allra senaste inom ultraljudtvätt både för dem själva, och deras kläder. Allt detta för att livet skulle bli så bekvämat

som möjligt för dem. När de efter dagens ofta hårda slit skulle koppla av och samla krafter inför morgondagen. Efter att ha märkt ut dagens sista mätpunkt i terrängen flyttade de båda in i arbetsmodulen för att ge datorn de senaste värdena. Via satellit kommunicerade Olle med stordatorn i Stockholm. Till denna tankades dagens mätresultat över för att ligga till grund för morgondagens planering. Under tiden som Olle var sysselsatt med detta tog Johan en titt på kartbilden i planeringsdatorn för att hitta en lämplig plats för att övernatta på. Han kunde snabbt konstatera att det var allt för långt till något befolkningscentra för att det skulle vara tillrådligt att transportera sig dit. I stället föll hans blick på en plats som inte låg allt för långt bort från deras nuvarande position. En bergknalle vid sidan av liten sjö med en tendens av en liten ravin som såg ut att rymma deras fordon samtidigt som berget skulle ge ett visst skydd gentemot väder och vind och kanske fanns det fisk i sjön. För även om fisken var oätligt på grund av all miljöförstöring så tyckte Johan fortfarande att det var den trivsammaste fritids- sysslan han visste. Olle hade avslutat dataöverföringen till stordatorn och mottagit planeringen för morgondagen arbete. – Har du hittat någon lämplig plats? Sa Olle till Johan – Kom, skall du få se. Svarade Johan Vid jämförelse mellan Johans val av övernattningsställe och linjen för morgonens fortsatta utsättningsarbete så sammanföll dessa näst intill det perfekta varför det inte fanns något tvivel längre var man skulle stanna för natten. Olle klargjorde arbetsmodulens kommunikationssystem för transport medan Johan tog hand om den yttre utrustningen. En kall fuktig aprilvind ruskade om i trädkronorna. Johan rös till och tänkte att

än är våren långt borta. Vår förresten det var länge sedan man kunnat uppleva någon egentlig vår, för temperaturhöjningen orsakad av drivhus- effekten hade gjort att övergången mellan de olika årstiderna mer eller mindre suddats ut. En blick upp mot himlen gav genast vid handen att något kvällsfiske skulle det inte bli. Olle kom ut ur arbetsmodulen och gemensamt hjälptes de både till att lasta deras två stora fyrhjuliga terränggående motorcyklar. Kablarna anslöts till det atomdrivna kraftverket för att maskinerna skulle vara fulladdade till morgonen De första kilometerna följde de en gammal nästan igenvuxen landsväg, som inte allt för länge sedan hade utnyttjats som transportväg mellan olika bosättningar, men som nu uppvisade stora sår i asfalten. Stundom hade även naturen tagit tillbaka en del av sitt forna territorium. Detta gjorde att Johan som manövrerade deras stora ekipage fick vara på sin vakt hela tiden. Efter ca: en halv timmes körning längs med den gamla vägen tog de av in i skogen. Terrängen var lättframkomlig med glesa avstånd mellan träden. Varför det inte vållade Johan allt för stora problem att manövrera deras stora fordon? Färddatorn visade åt vilket håll deras slutmål låg. Snart kunde de skönja bergstoppen mellan träden. Dagen hade övergått i skymning när de var framme vid dess fot. Johan stannade fordonet och båda betraktade omgivningen för att hitta en lämplig plats att ställa upp ekipaget för natten. Efter att bedömt de olika möjligheterna bestämde de sig för ravinen mot öster vilket skulle ge ett visst skydd mot den snåla vinden från nordväst. Johan backade in arbetsmodulen och kopplade av denna. Bostadsmodulen placerades parallellt med arbetsmodulen, mellan de båda enheterna drogs takets respektive sidoelement fram och kopplades samman så att en innergård bildades. Olle

klev in i arbetsmodulen för att kontrollera så att alla kommunikationssystem fungerade. Efter att gett lägesrapport till huvuddatorn parkerades alla arbetsinstrument i viloläge. Tillsammans med Johan färdigställde de sedan sin tillfälliga lägerplats. Då vädret inte tillät någon trevlig utomhusvistelse försvann båda in i bostadsmodulen. Johan gick direkt in i hygiendelen för att vaska av sig, medan Olle försvann in i köket för att förbereda kvällen middag. – Du Johan vad vill du ha till middag? Ropade Olle – Vad bjuds? Ropade Johan tillbaka. – Fläsk och bruna bönor eller gratinerad fisk. Svarade Olle – Fläsk och bruna bönor passar bra i detta kyliga väder. Svarade – Johan – Tur att vi sover i skilda rum svarade Olle – Det spelar väl inge roll sa Johan metangas som metangas – Ja men det luktar väldigt olika svarade Olle Johan var snart klar och kom ut för att ta hand om dukningen medan Olle fick tillfälle att klä om sig. Johan tände tv anläggningen för att se om det fanns några lämpliga program att fördriva kvällen med. Olle var färdig och gemensamt hämtade de fram maten från köksdelen. – Du Olle det här ser gott ut. Sa Johan. – Vad har vi att dricka till? Frågade han i samma stund – Passar det bra med "Vin de Aqua Mineral"? Sa Olle och smålog Mineralvatten var nämligen det enda som fanns att uppbringa i köket. Måltiden intogs under tystnad som brukligt var mellan

dessa båda arbetskamrater. Under de många år som samarbetet fortgått hade man lärt känna varandras vanor. Olle visste att det inte gick att föra ett normalt samtal med Johan när han åt. – Diskar du, sa Johan när han var färdig – Nä du inte idag igen svarade Olle. Diska du så sätter jag på en kopp kaffe. – Kör för det, svarade Johan Disken klarades av fort. Johan var färdig samtidigt som kaffet var klart. Han fyllde två koppar med den heta drycken och tog dessa med sig in till Olle. Olle hade höjt ljudet på TV och bläddrade förstrött bland kanalerna. – Vad söker du? Frågade Johan – Någon kanal som sänder nyheter. Svarade Olle – Kolla på kanal 26. Där sänder man rullande nyheter. Svarade – Johan Kvällen bedrevs som så ofta, med att slötitta på TV. Några enstaka ord växlades mellan kompisarna. Ute friskade vinden i, regnet smattrade på taket. Ett aprilväder i all sin prydnad. – Nä du sa Johan nu drar jag mig tillbaka vi ses till frukost. Tog en bok ur bokhylla och försvann in till sig – Sov sött, svarade Olle. Olle satt kvar en stund innan han också försvann in till sig. Tystnaden sänkte sig över deras lägerplats Endast ett svagt surrande från generatorn hördes jämte vindens brus i ventilationsventilerna. Området runt deras läger lystes svagt upp av ljuset från kontrollpanelerna i arbetsmodulen. En ensam nattuggla flög förbi stördes av det svaga ljuset, skrek till

och försvann bort i mörkret. Skogmusen som försvann in under bostadsmodulen drog säkert en lättnandes suck. Så förflöt natten i stillhet. Sakta började de ljusna i öster. Vädret hade tydligen bestämt sig att bli lite bättre än gårdagens höstrusk. Trots allt såg det ut som om det fanns en del hopp om vårväder trots allt Johan som med ålderns rätt vaknade alltid tidigt. Ibland allt för tidigt tyckte Olle. Tog sin fiskeutrustning för att i den tidiga morgonen gå bort till sjön för att se om det fanns något liv i den. När han kom fram låg sjön nästan trolskt spegelblank. En ensam sothöna simmade längs vassryggen vid den motsatta stranden. Säker förberedande nytt rede för året. Johan började så nätt att kasta åt lite olika håll. Plasket när draget slog i vattenytan störde nästan morgonfriden. Plötsligt fick han känning av att något fastnat på kroken. Bottennapp tänkte Johan för sig själv, men samtidigt följde någonting med när han vevade in linan. Det kändes inte som fisk men samtidigt bjöd det på ett visst motstånd. Sakta så oändligt sakta gick det att få in det till stranden. Johan var vid flera tillfällen nära att kapa linan men nyfikenheten tog överhand. Till sist fick han upp en vid första anblicken lång strutformad klump. Med krokens hjälp lyfte Johan upp den på stranden. Lade ifrån sig spöet och gick fram för att undersöka saken. När han böjde sig ned märkte han att det rörde sig i slutändan av struten. Någon svart massa vreds sig runt under ett ständigt knäppande. Det var då Johan såg vad han fått på kroken en något primitiv gammal ryssja full med kräftor som även om man kokte dem var oätbara. Tiden hade flytt för Johan dags att återvända för att väcka Olle med frukost inte på sängen men väl på bordet som så ofta när de arbetade tillsammans. Men Johan blev överraskad av att Olle

redan var på benen och hade till och med frukosten färdig när Johan återvände. – Du var tidigt uppe sa Johan. – Du då sa Olle fick du någon fisk – Nä inte fisk sa John men en massa kräftor i en gammal ryssja fick jag. – Tur det inte bara var en gammal stövel. Olle hade till och med hunnit plocka fram tidningarna ur datorn. Under tystnad endast prasslet från tidningarna störde morgonfriden intogs frukosten. Olle blev först färdig, reste sig och plockade undan resterna av sin frukost. –

Ta mitt också sa Johan

Olle rensade därför frukostbordet. Disken placerades i diskmaskinen. Smör och annat stuvades undan i kylutrymmet. Allt stängdes i transportsäkert läge eftersom man skulle fortsätta färden under dagen. –

Du Johan sa Olle, Jag sticker upp på bergknallen för att se mig omkring och om möjligt bestämma vår position på det gamla sättet bara för att hålla kunskapen vid liv. – I detta väder svarade Johan, kan väl knappast vara lönt, men vill du offra krafter så må det vara hänt. – Olle försvann ut. Plockade till sig utrustning för positionsbedömning ur arbetsmodulen. Stoppade ned dem i ryggsäcken. Tittade upp mot bergknallen för att hitta bästa vägen upp. Beslöts sig för att följa ostsidan upp då denna såg minst brant ut och verkade mest lättframkomlig. Skönt att vinden lagt sig tänkte Olle. Man kunde till och med se lite glipor i molnen trots att dessa gled förbi på en ganska låg nivå över marken.

Efter att klättrat ett tag började Olle nästa ångra sig. Det var betydligt jobbigare att ta sig upp för berget än han först hade trott. Växtligheten var något fientligt inställd till människor som fot ledes försökte ta sig fram genom den. Olle betraktade växtligheten omkring sig för att försöka hitta en mer framkomlig väg. Strax till vänster om sig bakom ett par mindre granar såg Olle att växtligheten var något mindre till omfattning. Han tog sig fram emellan granarna och kom ut på något som skulle kunnat vara en gammal stig. Eftersom Olle visste att det inte funnits människor i trakten under en lång följd av år och han såg att det inte var djur som trampat upp stigen så förkastade han tanken. Det måste varit en naturens nyck som skapat fenomenet tänkte han och travade vidare upp för berget. Väl uppe fick han lön för mödan. Utsikten från toppen sträckte sig vida omkring i det ensliga landskapet som mest bestod av skog och där emellan kunde man ännu skymta några öppna glipor. Rester från det gamla odlings landskap som ännu inte växt igen. Mycket blått syntes också. Trakten var rik på sjöar och vattendrag. Olle kände sig lite melankolisk över att ingen längre kunde vistas ute i naturen längre tider så att alla kunde få uppleva det han just nu gjorde. Men säg den lycka som varar för evigt. En häftig hagelskur väckte Olle ur drömmen. Han tog skydd under en gran medan hagelskuren gick över honom. Någon positionsbestämning blev det aldrig av. Olle beslöt att följa den naturliga stigen ner för berget. Det gick lätt att ta sig fram. Olle funderade mer och mer över fenomenet eftersom den slingrade sig nästan som om någon planerat dess väg. Stigen undvek de mest branta delarna. På vissa ställen så såg det ut som om den var tillrättalagd med mindre stenar som flyttats på för att ge ett bra fäste för fötter. Stigen ledde honom lite avsides från lägret men inte mer än att Olle hade full koll på

var han befann sig. Till slut kom han ned till ett ställe där stigen ledde ut på rent berg. Han stannade till såg sig om efter var stigen tog vägen. Men hur han än ansträngde sig kunde han inte se något tecken på var den fortsatte. Märkligt tyckte han och tog fram kartan för att se var han lättast skulle ta sig ner. Men när han betraktade kartan så visade den att rakt fram där han stod så skulle det finnas en ravin lika den som Johan och han slog läger i föregående kväll. Men verkligheten syntes vara en annan. Området framför honom syntes i det närmaste vara svagt sluttande. På vissa ställen nästan platt. För att i bortre ända nå marken kring berget. Jaha tänkte Olle, det här blir ju lätt, och fortsatte bara rakt fram. När berget tog slut blev marken en aning mjukt. Nästan som att gå på en myr, tänkte Olle för sig själv. Tanken hade nästan inte farit färdigt genom huvudet på Olle när marken under honom öppnade sig. Med ett skrik över läpparna kände Olle att fotfästet försvann. Tankarna som då for genom huvudet var både många och inte så trevliga. Fallet hejdades i brösthöjd. Med armarna utsträckta över marken hängde Olle utan att känna något fotfäste under sig. En av de första tankarna som kom över Olle var. Hur långt är det ner, hur länge orkar jag hänga här, hur lång tid går det innan Johan börjar söka efter mig. Olle förbannade sig själv för att han inte tagit någon radio med sig upp på berget. När han väl lugnat ner sig lite började han försiktigt se sig omkring. En lite bit framför sig hade jorden följt med i fallet och avslöjade en träkonstruktion. Fan tänkte Olle jag hänger i någon gammal brunn. Hur djup är den? Det kved i trävirket. Häng stilla sa Olle till sig själv. Rör dig inte för mycket. Armarna började värka. Olle såg sig omkring efter någon lösning på problemet. Drog långsamt händerna mot sig. Satte dessa på stockarna som omgav honom och hade hindrat honom från att falla längre ned.

Försiktigt sopade han undan lite jord för att få bättre fäste. En sten föll ned genom hålet. Den föll inte långt tänkte Olle när han hörde den falla mot något mjukt. Inte vatten i alla fall konstaterade Olle. Försiktigt började han häva sig upp på armarna. Att han var tvungen att vrida sig i sidled för att komma upp fanns det inget tvivel om ty rakt fram var bara ett tomt hål. Likaså bakåt kunde han konstatera. Uppe på raka armar med midjan i höjd med marken slängde han sig till vänster och föll rakt igenom. Grus, jord och stenar följde med i fallet. Trävirket brast. Lika hastigt som fallet börjat tog det slut. Inte det efterföljande jordraset förstås. Det drösade ned över Olle som tyckte han befann sig på något slags golv. Bara nu inte detta brister också for tanken genom huvudet där han låg i det plötsligen uppkomna mörkret. Försiktigt lyfte han på huvudet. Skakade av sig jord och grus. Lät blicken vandra runt i mörkret. Först såg han ingenting, men så småningom så vande sig ögonen vid mörkret. Lite hjälp av ljuset från hålet han just kom in genom hade han också. Reste sig försiktigt noggrant kollande om han hade fått några skador efter fallet. Det verkade inte så allt kändes som det skulle. I det svaga ljuset såg Olle att han troligen ramlat in genom taket på något som verkade ha varit en bostad någon gång i tiden, Det luktade instängt. En svag doft av jord och mögel möte Olles näsa när han sakta vred huvudet för att se sig omkring. Från taket bara en halv meter ifrån honom upptäckte han en gammal fotogenlampa. Han skakade på den. Det kluckade av fotogen. Trots att Olle bara sett sådana lampor på bild så visste han hur den fungerade. Han lyfte på glaset och förde den tända tändstickan mot veken. En spröd liten låga flammade till för att snabbt breda ut sig över hela veken. Olle återställde glaset till sin rätta position. Ljuset från fotogenlampan blandade sig med

ljuset från hålet i taket. Tillsamman spreds ett trolskt ljus i rummet. Olle började nu se klarare. Rummet var inrett som en bostad med få grovt tillyxade möbler. Mitt i rummet stod ett bord. På det låg något som säker en gång varit en vacker duk, Runt väggarna på som det syntes deras bestämda plats hängde redskap av olika slag. Mot den delen av rummet som verkade vara köksdelen dominerade attiraljer för matlagning. Mot det som Olle förmodade var ytterväggen hängde vad Olle kunde se redskap för jakt och fiske. Olle såg att i ytterväggen fanns fönster på två ställen. Dessa var täckta med något som liknade fönsterluckor. Snabbt kom han underfund med hur dessa fungerade och öppnade dem en efter en. När han åter vände blicken in åt rummet ryggade han tillbaka så att han dunsade i ytterväggen. Den syn som mötte honom skulle han sent glömma. På något som liknade en säng strax bakom bordet låg en något mumifierad kropp under ett täcke av något slags skinn. Nedanför sängen vid huvudändan låg något som liknade skelett av något slags djur. Olle började känna sig illa till mods och såg sig om efter ett sätt att ta sig ut. Fanns det fönster så måste det finnas en dörr. Mycket riktigt snabbt förflyttade han sig till dörren. Grep bössan som stod innanför den i farten. Något måste jag ha med mig tillbaka annars tror inte Johan på mig tänkte han. Ut kom han på något som liknade en väl omgärdad gård. Hela gårdsplanen hade en form av maskeringsnät över sig. Nu på sina ställen helt täckt med gamla löv så att knappt ljuset trängde igenom. På andra hade det rasat in varför ljuset trots den gråa morgonen gav en god bild av omgivningen. Jaha tänkte Olle för sig själv. Det var så långt, men hur kommer jag vidare, Gården såg ut att vara helt omgärdad av berget utan någon öppning. Olle lät blicken spela runt gårdsplanen. En bit bort såg han en skarp

skugga. Han togs sig försiktigt dit. Försiktigt belastande sin fot med sin kroppstyngd med rädsla för att falla igenom igen. När han kom fram såg han något som liknade en gång. Gången var knappt två mans bred. Den fortsatte rakt fram ca fem meter. Väl framme gjorde gången en 180 graders sväng och fortsatte ca tre meter. Efter att gått dessa befann sig Olle utanför området. Han såg sig om för att orientera sig. Upptäckte snabbt den mörka vattenspegeln från den lilla sjön. Han började därför traska åt höger runt bergknallen mot den sida som lägret fanns på. Undra vad Johan tror att jag tagit vägen tänkte han. - Vad fan har du varit? Skrek Johan när han fick se Olle - Vad har du handen? Något gammalt museiföremål. - Du ser ju ut som om du sett spöken. Frågorna haglade över Olle som inte fick en syl i vädret. - Sätt på en kopp starkt kaffe sa Olle när äntligen Johan drog efter andan så skall jag berätta. Olle berättade för Johan om sitt missöde och upptäckten, över den starka koppen kaffe som Johan bryggt. - Det var som fan utbrast Johan när Olle för en gång skull drog efter andan. - Vilken skräckupplevelse du kommer med, fortsatte han. - Inget mot vad du kommer att få se svarade Olle. - Det vill säga om du tror på mig, kommenterade Olle. - Med tanke på hur du ser ut så är du ytterst trovärdig, kom det från Johan. Dra nu efter andan så får du berätta det igen i en något långsammare takt så att man hinner fatta vad du säger. - Förresten så slog jag upp ett par stadiga konjakare, lade Johan till. - Efter att sett så många spöken så behöver både du och jag en.

Ut ur verkligheten. Ut ur verkligheten är en berättelse om en man och hans uppgörelse med verkligheten i mitten av 2000 talet. Den här berättelsens har grott i mitt huvud under en lång följd av år. Ibland har den formats under resor i landet. Där ute skulle man lätt kunna försvinna kunde jag konstatera när jag passerade igenom tätbevuxen skog. Vatten måste man ha tillgång till när en tjärn dök upp i en glänta. Dess vattenspegel kunde locka till olika fantasier och sätta hjärnan i rörelse. Rådjuret som passerade vägen framför mig blev till mat. Det gamla torpet kunde passa till förråd om det nu inte var för att det låg allt för öppet. En gammal lada innehöll säkert saker och ting som skulle var brukbart. Kanske rester av foder som ännu inte ätits upp av traktens gnagare. Till slut blev huvudet för trångt för denna historia och pockade på att komma ut. Ord för ord formades till kapitel efter kapitel. För att till slut bli en bok.