9789179695514 by Smakprov Media AB

Christer Bjäre

Göta Kanal och dess omgivningar

Kanalresor under gångna tider

GĂśta Kanal och dess omgivningar

-Kanalresor under gĂĽngna tider-

Göta Kanal och dess omgivningar -Kanalresor under gångna tider-

Christer Bjäre

”Det är en erkänd sak, att om icke Götha Canal hittills varit för Sverige af någon annan väsendtligare nytta, den dock alltid gjort så mycket som att fästa utländingens uppmärksamhet på vårt kära, misskända fädernesland. Hvarje sommar ses nya och ökade skaror af främlingar göra ´Kanalturen´ och besöka de närmast omgifvande trakterna. Det nästan hvimlar af engelska turister och ryska resebeskrifvare, och det är säkerligen icke utan en viss förvåning man ändtligen kommit underfund med att Sverige eger något helt annat än björnar och eviga snödrifvor”.

(Odd, Orvar: ”Trollhätta-Album. Samling af de vackraste och märkvärdigaste utsigter vid och omkring Trollhättan” 1845).

Christer Bjäre har under namnet Jansson tidigare utgivit böckerna: Med Ångbåt från Helsingborg. Passagerarfarten under 1800-talet. Malmö 1982 Med Båt från Helsingborg. Passagerarfarten under 1900-talet. Malmö 1985 Tullverket i Helsingborg 1658-1985 Helsingborgsalmanackan 1992 Över Östersjön till Gotland. Passagerarfarten genom tiderna. Kristianstad 1996 Skåne -Landet mot kontinenten- Resor via Skåne under gångna tider. Visby 2004 Helsingborg och dess färjor. En nostalgisk bildkavalkad om resandet. 2007 Malmö och dess färjor. En nostalgisk bildkavalkad om resandet. 2010 Gotland och dess färjor. En nostalgisk bildkavalkad om resandet. 2011 Postjakter, vevslupar och luftseglare. Några märkvärdigheter från förr. 2016 Tågfärjor till och från Sverige. En nostalgisk bildkavalkad om resandet. 2016

Förord SVERIGES BLÅA BAND Släpp spaden Tag skeden Släpp spaden, Tag skeden! Ty nu är Diket färdigt, Hvarpå i många år, Nation! du gräft så härdigt CANALEN FÄRDIG STÅR! ”Ditt blåa band” är färdigt, Och denna hvilodag Skall firas högt och värdigt Med festligt Riddarslag. Nation! du nu skall dubbas Till ”Sveriges blåa band”, Må knuten aldrig rubbas, Af någon oväns band. (En dubbningssång att afsjungas då Sverige fått Götha Canal färdig 1832)

Vid kanalbyggnaden föjdes den princip att först fullborda sådana delar, genom vilkas öppnande för kommunikation man kunde dra fördel för vidare fortsättande. Sålunda påskyndades i synnerhet arbetena vid Sjötorp, vid Forsvik och Motala; på förstnämnda stället för att vinna lättare transport av kalksten från Kinnekulle till slussarna förbi Sjötorp, vid Forsviks för att från Borghamn vid Vättern kunna föra sten till Hajstorp, vid Motala för att kunna föra material till Borenhults slussar. Byggnaden vid Forsvik gick skyndsamt, och slussen där, den äldsta av kanalens slussar, öppnades för genomfart den 14 oktober 1813. Sedan fullbordades den långa slussfria kanalsträckan mellan sjön Viken och Hajstorp till oktober 1817. Kanalen i Västergötland var på sommaren 1821 så tillvida fullbordad, att mindre djupgående fartyg kunde begagna sträckan mellan Viken och Hajstorp. Den 23 september 1822 öppnades hela Västgötalinjen med stora högtidligheter och i närvaro av konung Karl XIV Johan. Återstod östra kanallinjen. Av denna fullbordades sträckan mellan Motala och Roxen 1825 och Roxen-Venneberga 1827. På den övriga mödosamma sträckan fortsattes arbetet fem år till.

”Den 26 september 1832 var en stor, en betydelsefull dag för det svenska folket, det var då som Göta kanal öppnades i hela sin längd för segelfarten, och som århundradens tanke och dröm realiserades, i det att uti slussen vid Mem det första fartyget lopp in för att visa vägen från Östersjön till Kattegatt”. Dessa rader skaldade någon journalist på den tiden med anledning av Göta kanals färdigställande. Kanalen betraktades då som världens åttonde underverk, och tidigt utkom olika publikationer i form av reseberättelser och planschverk, som återgav de olika upplevelser av kanalen som författarna uppfattat den. Varför då skriva ytterligare en bok om Göta kanal efter alla som redan finns publicerade? Jag har valt att i min version ge dessa fantastiska reseberättelser ganska stort utrymme. Genom att berättelserna mestadels återges med direkta citat, och i kombination med många av de vackra gamla litografierna som illustrerade dåtidens planschverk om kanalen, så är det min förhoppning att denna kombination lyfter in läsaren så att denne känner den rätta tidsandan av dåtida kanalresor. Jag är fullt medveten om att det saknas kanalfartyg i boken, men utrymmet i publikationen medgav inte fler. Boken har även undertiteln ”Kanalresor under gångna tider”. Till sist vill jag tacka min hustru Lena som gjort det praktiskt möjligt för mig att kunna färdigställa den här publikationen om Göta Kanal och dess omgivningar. Hyllinge i september 2020 Christer Bjäre

Innehållsförteckning Resandet i Sverige innan Göta Kanal .................... Braut Anund 1823 .................................................. Götha Elf ................................................................ Mem 1832 .............................................................. Amiral von Platen 1834 ......................................... Daniel Thunberg 1835 ........................................... Commendör Capten och Östergöthland 1837/1838 Ormen Långe 1837 ................................................ Eric Nordewall 1837 .............................................. Polhem 1838 .......................................................... Thomas Telford 1838 ............................................ Propellerångaren Linköping 1846 ......................... S:t Petersburg-Göta kanal-Hull ............................. Bränder och olyckstillbud ..................................... Södermanlands skärgård ....................................... En vykortsresa Stockholm-Göteborg .................... Östgöta Kanalen 1 ................................................. Östgöta Kanalen 2 ................................................. Östgöta Kanalen 3 ................................................. Norra Vettern ......................................................... Vestgöta Kanalen .................................................. Wenern .................................................................. Göta Elf ................................................................ Horace Marryats kanalresa 1860 .......................... Elias Sehlsteds kanalresa 1865 ............................. Paolo Montegazzas intryck ................................... Vadstena och Omberg ........................................... Trollhättan-kanalvägen genom sjöarna ................. Litteraturförteckning .............................................

8 15 22 24 25 34 41 43 44 46 54 80 101 120 131 132 135 142 151 167 182 192 196 217 226 237 238 245 256

Baltzar von Platen (1766-1829) ”Du kan hvad du vill och när du säger att du kan intet, så vill du intet”. 7

Resandet i Sverige innan Göta kanal Skjutsväsende och diligenser

Förr i tiden reste allmogen sällan utanför den egna socknen. Vägarna var urusla och

övernattningar på gästgivaregårdar var besvärliga och omständiga. Under 1600-talet förbättrades vägarna betydligt för att riket lättare skulle kunna styras. En kungörelse från 1741 stadgade att en resande skulle betala allmogen två öre milen för en vagn och ett öre milen för en kärra, släde eller sadel. Ett nattrum på ett gästgiveri kostade 10 öre och en morgonsup två öre. Skjutslegan för gästgivareskjuts uppgick 1819 till 16 skilling banco per mil.(Jmf: Köpa varor/tjänster för 40 kr år 2019). Att färdas fram på dåliga vägar, fara över stupbranta backar och passera ett stort antal tättstående grindar som måste öppnas och stängas, vänta på skjutshästar och dessutom nattetid få sig tilldelat eventuellt en bänk att sova på, eller att dela en smal säng med en främmande person och säkerligen en del ohyra, är väl inte ett särskilt eftertraktat sätt att färdas på genom landet. Det var inte helt ofarligt att färdas med diligens genom landet. Omvittnat är flera överfall av rövare och även attacker av vilda djur förekom. För dessa eventuella händelser var kuskarna utrustade med piskor av tagel och bly för att kunna försvara ekipaget. På vissa sträckor utrustades postiljonerna med dubbla pistoler. Maten på gästgivaregårdarna var i regel heller inte någon lukullisk upplevelse. Någon resenär skriver att efter att ha väntat i 3 till 4 timmar för att få en häst att genomföra en tröttsam färd på en mil, dessutom vid värdshusen, där man bytte hästar, endast kunde få mjöl och ägg och oftast inget bröd. Publicerade och bevarade reseberättelser återger, i regel främmande resenärer, deras vedermödor vad de mötte i Sverige. Jacob Bircherod som var deltagare i fredsförhandlingarna 1720 med Sverige efter Karl XII:s krig fann ett land som var slaget, skövlat och avbränt. ”Sedan i middags resa vi nu i Södermanland, nytt landskap och nya milstolpar som seden är i detta land.... Sängarna här i värdshuset äro täckta med ett ylletäcke, och i natt har jag ett löst lakan, jag fryser av ångest innan jag går till sängs, och hur skall det då gå för mig, när jag väl är där?” Han skriver vidare att för att komma åt skjutshästar tvingades befälet att ta till hårda nypor och lät ”prygla männen och truga kvinnofolken” för att kunna ”bryta sig in i stallarna”. Den danska historieprofessorn Christian Molbech reste i Sverige 1812 och hade otur med vagnarna. Vid något tillfälle gick vagnen sönder redan efter en kvarts mil och efter att ha vandrat i landsvägsdy tillbaka till gästgivaregården för att söka hjälp. Han fick ingen hjälp. Efter att ordnat en ny vagn, som även den gick sönder, fick han tillbringa natten inuti vagnen. Efter en ytterligare påfrestande natt ankom Molbech på morgonsidan ”sjuk och eländig” till Nyköping. Baron Stael von Holstein reste i november 1815 i Södermanland skriver; ”Då jag kom till Jäder, tog jag av stora vägen inåt Sörmland, åt Vallersta gästgivaregård... I Vallersta låg värden i huset till sängs, krumpen til händer och fötter av gikt...Sådan har han legat i fyra år...Vid ankomsten till mitt nattkvarter Dymmelstad i en dålig bondgästgivaregård, vid en klen spisbras i ett eländigt rum, dricker jag min ölost...”(Ölost är en gammal svensk maträtt bestående av varm svagdricka eller öl blandad med mjölk, som åts som kvällsmat med smörgåsar.)

Fransmannen Alexander Daumont reste under 1830 kring i Sverige och kom flitigt att utnytttja både diligenser och ångfartyg. Hans resa började i Helsingborg där han blev tvingad att köpa ett åkdon. Daumont skriver vidare; ”Jag påskyndade förberedelserna till min resa; jag afsände ett för-bud, det vill säga en skjutsbonde, som skulle beställa ombyte af hästar; han lade mina saker på sin kärra, for af med dem, och jag återsåg dem icke förrän i Jönköping; dessa menniskors pålitlighet

är en känd sak; i Sverige är detta en allmän dygd hos folket, och det är utan exempel att minsta oärlighet i den vägen blifvit begången. Det händer allt ofta att resande förlora eller glömma under vägen någon sak utaf värde; ett enkelt tillkännagifvande deraf, som fortskaffas från håll till håll, till de passerade gästgifvaregårdarna, och slutligen kungöres i kyrkorna af presterskapet, är vanligtvis tillräckligt, för att återfå det förlorade”. ”Landsvägarna äro öfverallt i Sverige, på olika afstånd, tillstängda med grindar, på det ej kreaturen må kunna gå vilse. När en vagn framkommer till en grind, hoppar skjutsbonden af, för att öppna; men vanligtvis finnas små barn i grannskapet, som passa på tillfälle att spara honom detta besvär, och man belönar denna deras tjenstaktighet med en eller par skilling. Jag betraktar med innerlig förnöjelse dessa vackra barn, deras blonda hår, friska purprade hy och milda vänliga uppsyn, huru ifrigt de sprungo fram, för att öppna grinden och emottaga den vanliga lilla gåfvan; icke en enda försummade att visa sin erkänsla med ett jag tackar ödmjukast, som de aldrig uraktläto; så starkt äro höflighetens lagar från barndomen inskärpta inom alla folkklasser i detta land”. På många gästgivaregårdar förekom ganska torftig kosthållning berättas det, men Daumont som på sin resa till Stockholm passerade Värnamo skriver följande om Wernamo gästgivaregård år 1830; ”I Wernamo gjorde jag min första måltid i ett af dessa landt-värdshus; man serverade mig, uti en slags liten salong, en frukost, bestående af kaffe, färskt smör och friska ägg; det nyligen skurade golfvet var beströdt med blommor och granris. Denna landtliga lyx har någonting rörande; den återför minnet till folkets barndom, till dess enkla och gästfria seder. Detta bruk är i sjelfva verket af en ganska hög ålder; man återfinner det i flera sagor, och det är än i dag bibehållet öfver hela Sverige”. ---”Hela verlden åker här i vagn; det finnes knappt en enda bonde, så vida han ej är alldeles utfattig, som icke har ett åkdon och en häst, och på min resa från Helsingborg till Stockholm träffade jag högst sällan några fotgångare. När man kommer till en by, och ser sig föranlåten att afsända ett bud, om än alldrig så kort, spännes genast kampen för kärran; sällan eller aldrig beger sig den utskickade sig af till fots”. Alla värdshus under resan var inte av det prydligare slaget, och mötet av svenskar i den miljön var inte alltid av det trevligare slaget; ”På något afstånd från Linköping, hade jag första gången den förmån, att blifva åskådare till de svenska böndernes dryckenskap; detta hände sig, för att nyttja Madame Sévigne´s uttryck, uti ett litet hundhål till by (dans un petit chien de village), hvarest jag nödsakades att uppehålla mig en stund, för att låta laga ett hjul på min vagn. Rummen i en närbelägen krog voro uppfyllda af druckna bönder, eller sådande, som voro på god väg att blifva det; de klokaste blefvo qvarsittande vid sina ölstångkor och bränvinsglas; de mera tilltagsna, som samlat sig i spridda hopar, bemödade sig, så godt de kunde, att stå på benen och visa sig rediga, och man märkte tydligt all den möda de använde, för att gifva sig ett allvarsamt och förståndigt utseende, hvilket i förhållande stod i föga öfverensstämmande med deras lutande kroppsställning och raglande gång. Hos dem, som stannade qvar vid bordet, rådde mindre förställning; men inga glada sånger hördes inom deras krets, intet muntert glam, inga skrattsalfvor, som så utmärkande karakterisera folkfesterna hos oss och vår nations liflighet; det var i stället ett dryckesgille af tungt allvarligt slag, föga lustigt för den ointresserade åskådaren; också låto de törstiga menniskorna icke störa sig i deras sysselsättning af min närvaro, helst de syntes så för djupade deri, att jag afreste, utan att de ens hade märkt densamma, ehuruväl jag två eller tre gånger gått igenom rummet, der de befunno sig. Svenskarne äro starka drinkare; men det skenbara lugn, hvarmed de gå till väga i denna för dem vigtiga förrättning, hindrar ej, att dryckenskapen hos detta folk, liksom öfverallt annorstäder, har svåra följder; och 9

förteckningarna på brottmålen inom riket bevisa, att nästan alla förbrytelser af gröfre slag äro följder af kroggräl och fylleri”.(Daumont, Alexander: ”Resa i Sverige år 1830”). Friherren och skriftställaren T G Rudbeck (1806-1876) reste 1833 omkring i landet och om diligensen mellan Jönköping och Stockholm hade han följande synpunkter; ”Ett sätt att färdas, som jag första gången på denna resa proberade, var på Diligence, en inrättning, förträfflig i sitt slag, och som mycket kommer att lätta kommunikationen inom landet, då den först en gång blir känd, och i följe deraf begagnad, ty, då man ej har eget åkdon; kan man väl aldrig resa beqvämare eller komma fortare än 12 mil på 16 timmar, om man nemligen ej har för-bud. Afräknar man då den timma på dagen, som afgår för ätning, eller en half timma till frukost och lika lång tid till middag, en tid, som ej är för knapp, emedan bordet är dukadt och allt är färdigt att serveras, då man framkommer till den bestämda stationen, samt ej genereras af dricks-penningar eller krångel med skjutsbönder och betalning för hvarje håll, så tror jag mitt tillräckligen bevisat, det man ej inom Sveriges landamären, till lands kan färdas skyndsammare eller mera beqvämt, än på detta vis. Af fruntimmer bör denna inrättning dessutom med förkärlek omfattas, ty den förskaffar dem den fördelen, att lika så väl utan minsta risque kunna resa med Diligencen ensamme som på en ångbåt, ty förut var ett hederligt fruntimmer oundgängligen tvungen att hafva någon slägtinge eller bekant mansperson med sig, såsom konvoj, i fall någon resa var i fråga, och detta verkade kanhända ofta, att en dotter på hela åratal, ej fick råka sina föräldrar, eller en syster den andre”. (Rudbeck, T G: ”Strödda anteckningar under en resa i Sverige 1831”).

En diligensresa från Stockholm till Helsingborg den här tiden innebar 37 hästbyten och uppemot 8 övernattningar på olika gästgivaregårdar längs vägen.

Vägen mellan Skåne och Göteborg gick över den beryktade Hallandsåsen, med sina branta vägar och stråtrövare som emellanåt slog till mot de passerande skjutsarna. Norra sidan av åsen var brantast. Medan det på den södra sidan fanns det stora gästgiveriet Margretetorp, som kunde erbjuda den resande förhållandevis komfortabelt sängrum och goda måltider. (Litografi ur Berg, J A: ”Sverige framstäldt i taflor” 1856).

En gästgivaregård i Småland 1844. Det var trångt om utrymmet i de svenska gästgivaregårdarna, och två eller tre resenärer tvingades ofta dela säng. Här ses en nyanländ gäst skriva in sig i dagboken, medan skjutsbonden värmer händerna vid den öppna spisen.

(Lavering av Fritz von Dardel).

Kartograf Carl af Forsell reste sommaren 1834 med diligensen från Stockholm till Göteborg, där han sedan fortsatte med fartyg till England. Han återger diligensfärden sålunda; ”För att undvika att taga egen vagn, då man också bör ha egen betjent som kör, hvarigenom resan åtminstone blifvit dubbelt dyrare, begagnades den genom ett Bolag tillvägabrakte diligence mellan Stockholm och Göteborg. Måndagen den 28 Juli, sent på aftonen, skedde ankomsten, efter 4 dygns färd, till Göteborg, hela tiden uti en ovanligt tryckande värme, som gjorde resan i högsta grad oangenäm. Den gamla regeln besannades, att i de kalla länderna bör man resa om vintern och i de varma om sommaren, ty onekligen förstår man vida bättre i Sverige att afvärja köldens olägenheter än värmens. Såsom bidragande orsak till resans obehag var diligencens beskaffenhet, som åtminstone för de begge så kallade bättre eller betäckte platserne, var alldeles för trång, så att man icke kunde räta ut benen. En plats inuti vagnen kostar mellan Stockholm och Göteborg 22 rdr 32 sk banco, samt utanpå 17 rdr, efter nuvarande curs á 128 skilling per Hamburger Riksdaler är således priset på den bästa platsen 8 1/2 riksdaler i silfver; eller efter 12 riksdaler 8 sk för ett pund sterling lika med 1 pund 17 1/2 shilling. För denna betalning får hvarje person medföra en måttlig kappsäck, ett hattfodral och en nattsäck. Man finner derutaf att en resa i England är fyra gånger dyrare än i Sverige. Dessutom tillkommer ett litet item i England, som kallas dricks-penningar, hvilket icke utgör någon betydlighet. Den svenska kusken, som hade kört alla fyra dagarna mellan Stockholm och Göteborg, fann sig ganska belåten med en riksdaler riksgäld eller 1 shilling sterling i drickspenningar. Mina medpassagerare utgjordes af en Holländare, en Fransman, en Irländare, en Israelit och en Svensk. Deras obelåtenhet syntes vara ännu större än min, men att, såsom händelsen var, förklara missnöje med priserna i Sverige dertill vore de i sanning obefogade. (Jmf: 22 riksdaler banco år 1834 kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 2 905 SEK år 2020 mätt med konsumentprisindex).

På Enebackens gästgifvaregård i Mariestads län var middag beställd, och den som känner huru föga anspråk en resande får ha på matanrättningar på en bondegästgifvaregård i Västergötland, i Juli månad, kan lätt finna, att de saker som framsattes voro af tarfligaste beskaffenhet, och sådane huset kunde förmå, d v s ägg, mjölk, skinka, smör och bröd. Priset var också derefter, nemligen 16 sk riksgäld personen eller 4 pence, och den som vet hvad man får för 4 pence i England, Holland eller Frankrike, der de knappt förslå till drickspenningar åt uppassarna, bör åtminstone icke förklara missnöje öfver priserna i Sverige. Den nya diligence-inrättningen, ombesörjd af ett bolag, och tillvägabragdt genom en enskild mans (Grefve Horns) ansträngning och uppoffringar, bör, om den bär sig och kommer att fortfara, blifva af ett ganska väsentligt inflytande på den allmänna rörelsen. Hvarje kommunikation inom Riket som, på bestämda tider fullbordar sina åtagne förbindelser måste ha en välgörande verkan på den inre rörelsen, i synnerhet i ett så vidsträckt och så glest befolkat land som Sverige. En orsak hvarföre diligence-inrättningar ha så svårt att bära sig i vårt land, är vägarnes backiga beskaffenhet. Hästarne blifva derigenom allt för hastigt förkörde och förstörde”. (Forsell, Carl af: ”Anteckningar i anledning af en resa till England i slutet av sommaren 1834”.) ---Från Göteborg har man landvägen över 80 mil till Stockholm; dem tillryggalade vi på 60 timmar, ty man vilar varken natt eller dag. På varje skjutshåll - med ett mellanrum av omkring tre mil - står vid ankomsten ett nytt fyrspann redo - bondhästar, små men starka med raka ben och uthålliga. När inte fler och alltför starka motlut sinkar körningen, springer de 2 mil i timmen. En mycket ändamålsenlig inrättning på de svenska diligenserna är den gaffel - en grov trästör som slutar bakåt i två massiva stålgrenar -som hänger uppbunden under vagnen; när hästarna behöver stanna och pusta litet, eller om de inte skulle orka hålla vagnen, förebygger gaffeln att vagnen går eller rullar baklänges, ty då gud nåde både djur och människor”. (Blicher, Steen Steensen: ”Sommarresa i Sverige år 1836”).

Mycket liv och aktivitet utanför gästgivaregården med hästbyten, avfärder och ankomster. Man kan notera de olika resvagnarna. Akvarell av Fritz von Dardel.

”De svenska värdshusen äro utan undantag snygga och väl hållna. Man är säker att möta ett vänligt emottagande, uppmärksamhet och oegennytta, alla dessa tecken till den karakter af välvilja, som råder hos folket i allmänhet; men vi beklaga den resande, som, vand vid det inom franska och tyska värdshus rådande öfverflöd, väntar sig samma beqwämligheter, när han kommer till Sverige; om han räknar härpå, om han är vän af bordets njutningar, skall han finna sig fullkomligt bedragen; ty han måste i den vägen endast se sig omgifven af alla möjliga försakelser; men om han kan vara belåten med en enkel och i sjelfva verket ganska tillräcklig föda, skall det visa sig, att han just icke har så stor anledning till bekymmer. Jag har ingenstädes på värdshusen funnit så kallade ´table de hote´; aldrig finner man derstädes någon ordentligt serverad middag. Bordet står dukadt i en gemensam sal, der hvarje kommande tar sig plats och väljer efter matsedel. Man kan äfven låta servera sig på sitt rum; men i alla händelser äro dessa anrättningar en bedröflig och torftig tillgång för en person, som har den minsta ansats att vara läckergom”. (Daumont, Alexander; ”Resa i Sverige år 1830”).

När man som resenär efter den obekväma diligensresan anlänt till Stockholm för att företa sig en kanalfärd genom Sverige, eller om man efter kanalfärden stigit i land på Riddarholmen, kunde man vid den här tiden i början av 1800-talet finna det ganska svårt att hitta ett hotellrum i modern bemärkelse. Alla omdömen angående logisidan från besökare var alla likartade. Som exempel kan engelsmannen John Carr som gästade huvudstaden 1804 citeras; ”I Franska Värdshuset finns det visserligen vackra rum, annars måste det väcka förvåning att det i Stockholm finns så få hotell och att de därtill är så dåliga”. (Carr, John; ”A Northern

summer, or travels round the Baltic, through Denmark, Sweden, Russia, Prussia, and part of Germany in the year 1804”).

Carr nämner här ordet hotell, men i verkligheten fanns det inte ett enda ställe vid den här tiden som förtjänade den benämningen. Det var ett antal ”källare” som hade några rum för resande. Vanligast var att det förekom privatpersoner som hyrde ut rum. Den danske resenären Christian Molbech påstår i sin reselitteratur att det fanns ett värdshus i Gamla Stan som hade rum av god klass för resande. Vi låter Molbech själv berätta om hur han kommer resande till Stockholm i en gästgivareskjuts en juninatt 1812. ”Jeg blev tilsidst endog kied af denne Gadekiörsel og var ret glad da vi Klocken tre holdt ved det Bergstrahlske Hus som ligger paa Stora Nygatan omtrent midt i Staden og er et af de beste Vertshuse i Stockholm. Min Skjutskarl, der var her ligesom hemme fik Jomfruen det er Stuepigen, vaekket, og jeg fik et Par meget vakkre Vaerelser anviste, hvor jeg halv undseelig for den klare Morgensol, lagte mig ret udtraettet til Sengs. Efter nogle Timers sövn vaekkedes jeg paa en ikke ubehagelig Maade ved en blaesende Musik paa Gangen udenfor min Dör. Dette var nogle af Gaerdens Musikantere som her have den Skik, paa denne Maade at hilse de ankommende Reisende”. (Molbech, Christian: ”Resa i Sverige åren 1812 och 1813”.)

1832 öppnades i huvudstaden ett hotell värt namnet. Det var hovkonditorn Abraham Christopher Behrens som på adresssen Drottninggatan 3 öppnade Hotel Garni. Det var ett synnerligen elegant och exklusivt litet hotell. Hotel Garni låg i samma kvarter som Rosenbad, och vid invigningen annonserades sålunda; ”I detta smakfullt inredda Hotell, beläget vid Drottninggatan No: 3 finnes i 3ne våningar möblerade Rum för resande, såväl för Familjer som för Enskilte med tillhörige Domestique-rum. Stall- och Vagnsrum äro på stället”.

"Den 26 september 1832 var en stor, en betydelsefull dag för det svenska folket, det var då som Göta Kanal öppnades i hela sin längd för segelfarten, och som århundradets tanke och dröm realiserades, i det att uti slussen vid Mem det första fartyget lopp in för att visa vägen från Östersjön till Kattegatt". Dessa rader skaldade en journalist på den tiden med anledning av Göta kanals färdigställande. Kanalen betraktades då som världens åttonde underverk, och tidigt utkom publikationer i form av reseberättelser och planschverk, som återgav de olika upplevelser av kanalen som författarna uppfattat den. Flera av de utländska kanalresenärerna nedtecknade sina intryck, och lät efteråt publicera dem i bokform på respektive språk i sina hemländer. Detta medförde att Göta Kanal, dess omgivningar och de vackra landskapen i Sverige fick en positiv bild i omvärlden. Böckerna är idag en veritabel guldgruva att gå igenom.

Jag har i denna bok valt att ge reseberättelserna ganska stort utrymme, eftersom de förmedlar dåtidens intryck från vistelsen ombord. Allt ifrån synintryck från den passerande omgivningen under resan och små noteringar kring matsedeln, hytter, reflektioner kring medpassagerarna m.m. Kombinationen med tidsenliga illustrationer ur dåtidens planschverk ger förhoppningsvis läsaren en inblick i hur det var att resa med dåtidens kanalfartyg genom några av våra vackra landskap i Sverige.