9789179691899

LiTTLETOWN DÄR MINNENA VAKNAR

Camilla Janols Wedelin

LiTTLETOWN DÄR MINNENA VAKNAR

Av Camilla Janols Wedelin har tidigare utgivits: FRISKARE LIV MED FLOW FENG SHUI, 2009

© 2022 Wedelin, Janols Camilla Omslag: Wedelin, Janols Camilla Omslagsfoton Pexels: Pixabay och Whitfield, Dan och Sorenson, Josh. Omslagsfoton övriga: Wedelin, Emelie Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7969-189-9

”De säger att änglar bara finns i himlen. Det kan inte vara sant för då skulle du inte vara här.”

- Anonymt skrivet av ett barn till ett annat på Instagram

1.

Kroatien november 2010

R

ovinj, torsdagen den 11 november, klockan 19.16. Erik Haag kände hur hjärtat dunkade i bröstet. Rädslan hade visst fått fäste ända in i ryggmärgen. De blodröda jättekloten hade dykt upp lite överallt på jorden, hittills hade han alltid lyckats undkomma dem.

Erik var en av de aurhelier som anlänt till planeten för att rädda människorna från sig själva. De tycktes inte förstå att vansinnet inte fick spridas ut i universum. Han fick verkligen inte dö än, hans syster Sophia behövde honom nu.

Frun Lisa och de två barnen hade han lämnat kvar på hotell Pavić nere i staden. Själv satt han nu i en taxi och var på väg att utföra ännu ett uppdrag. Näsvingarna fladdrade på honom och han försökte stänga av den unkna lukten av svett och inrökt cigarr. Han var på väg upp mot St. Thomaskyrkan och den väntande skogsleden. Den slingrande vägen kantades av gulgröna fält, olivodlingar, cypresser och pinjeträd. Här och var mötte de någon vilsen turist som var på väg tillbaka från en dag vid den 1200-åriga gamla kyrkan.

När de nådde resmålet hade solen för länge sedan gått ned över horisonten. Han blev avsläppt på framsidan av kyrkan. Erik såg när billjuset försvann allt längre bort. Avsaknaden av gatlyktor var uppenbar. Han suckade. Något i bröstet bromsade honom. Han stod kvar och lyssnade. Inga hjärtljud hördes någonstans. Det var visst bara hans eget hjärta som hade ovanligt bråttom i dag. Ända sedan han lämnade Sverige hade han haft en obehaglig molande värk i bröstet, den ville liksom inte släppa. En flyktig tanke for igenom huvudet. Tacksamt konstaterade han att all träning han lagt på att stänga människornas tankepladder ute, verkligen gett effekt. Det var helt tyst nu. Minuterna gick. Det var dags att röra på sig. Sakta började han smyga längs med den trasiga stenmuren som löpte runt 7

kyrkans trädgård. Den överväxta gamla trädgården såg övergiven ut och spindelväven bildade slöjor som snart skulle täckas av dagg och svagt månljus. Det pirrade till i maggropen och han registrerade hur håren började krypa i nacken. På något sätt kändes det ändå säkrare att följa leden rätt ut i mörkret. Med ficklampan lyste han upp stigen som ledde allt längre in i skogen. Pinjeträden gav ifrån sig sin karaktäristiska doft. Efter regnet hade luften ganska hög fuktighet, vilket innebar för honom att doften blev ännu mer pikant. Ett träd hade fallit en bit ut på leden och han fick hoppa över en gren som låg i vägen. Det blev allt mörkare runtomkring honom och värken i bröstet hade nästan blivit outhärdlig. Han stannade upp ett kort ögonblick och vädrade. De känsliga näsvingarna fladdrade. Han vred huvudet åt alla håll och tittade sig omkring.

Han blev medveten om ett hjärtljud längre fram och fick se ljuset av en cykellampa på stigen. Cyklisten åkte visst åt rätt håll, bort ifrån honom. Erik stod alldeles blickstilla, vågade inte röra sig. Han slutade omedelbart att andas. Syret tycktes genast ta slut i hjärnan.

På mindre än en sekund lystes hela platsen upp av ett varmrosa fluorescerande ljus. Sedan var den bara där – den blodröda blixtrande jättekulan. Den var minst tolv meter hög och det såg ut som att den var gjord i flytande glas. Med ett slurpande ljud fick han se hur en två meter hög molnaktig kula gled sakta ut ur den större.

Så det här var slutet.

Erik visste att han inte skulle undkomma. Han såg hela detta jordeliv susa förbi i sitt inre, alla dagar han levt, alla uppdrag han genomfört och alla han älskat. Kroppen började vingla. När den blodröda, varmrosa och fluorescerande molnkulan slukade honom, kände han en smärta han aldrig tidigare upplevt. Smärtan var så intensiv att han nästan svimmade. Det kändes som att varje cell i den fysiska kroppen gick sönder en efter en och han började snurra i en allt högre hastighet. Han kastades mot väggarna inne i klotet.

De kändes märkligt mjuka. Erik kämpade för sitt liv med att hålla kvar den elektroniska blåkopian av den aurheliska kroppen inom människokroppen. Det var inte lätt.

8

Den fasansfulla skräcken höll honom i ett stadigt grepp, när han obarmhärtigt snurrade i molnkulan. Den kröp in genom blodådrorna, ner genom hela nervsystemet och in i hjärtat. När den nått dit, kände Erik att han inget kunde göra mer. Tiden försvann och han visste inte om han befunnit sig i denna outsägliga smärta under en sekund eller en hel livstid. Han bara tömdes på innehåll.

All tankeverksamhet och alla känslor tystnade. Snart fanns där inget mer än den allra sista livslusten; den kärlek som håller kvar en människa längre på planeten än vad som egentligen borde vara möjligt.

Han ville verkligen leva, med Lisa och barnen, och med resten av familjen. Hans syster Sophia fick inte lämnas ensam. Särskilt inte nu, aurhelierna var inte färdiga med sitt uppdrag.

Fruktansvärt starka armar slet och drog i honom och med ett ploppande ljud kände Erik hur den elektroniska kroppen lösgjordes. Det fick inte hända. Nu hade den håriga varelsen full tillgång till hela hans medvetande. Först kände han doften av krossade vindruvor, sedan kände han doften av hav. Var han ute på havet?

Hur hade det gått till? En känsla av något nytt slingrade hastigt förbi i hans inre. Det var doften av avgaser och gräs. Den starka insikten slog hänsynslöst till honom; de var på väg till hotellet. Hans eget medvetande hade avslöjat honom. Han var inte ensam här i Rovinj. Molnkulan hade omedelbart slutat med sitt skakande när Eriks medvetande öppnade sig. Nu åkte den hastigt staden. Raskt befann de sig på hotellet. Skuggan av något brunrött hoppade ut ur molnkulan. Ett morrande och grymtande ljud hördes. Hans älskade, som fridfullt sov i sina sängar, dödades med ett knakande och knastrande ljud. När barnens hjärtan plockades ut, försvann den sista kärleken. ”Maribanna, Soishanna, Oscarion, Emmishanna …

Fader, jag misslyckades. Jag kommer åter …” Erik viskade i sitt inre.

Det sista som hände på det mörka hotellrummet, var när hans kropp spottades ut på golvet, nacken knäcktes och hjärtat plockades ut av varelsen som tycktes utföra detta med sådan glädje. Snart var klotet och det röda ljuset borta för alltid. Enbart en förnimmelse av kyla låg kvar i rummet. Det spred sig ut över hela planeten.

9

2.

Sverige november 2010

S

ophia Haag hade vaknat starkt illamående på fredagsmorgonen hemma i Sjöboda. Något måste ha hänt hennes bror, för hon kände honom inte längre. Han var inte här mer.

Hela dagen hade hon medvetet undvikit att gå in till mamman.

Hon gick runt, runt i vardagsrummet. Hon märkte inte det vackra gamla trägolvet under sina bara fötter eller att höstsolen sken in genom fönstren. Hon gick som i dvala. Huvudet var alldeles tomt och det kändes som att hjärtat redan var på väg att brista. Pyjamasen satt fortfarande på och hon hade inte ätit på hela dagen. Magen värkte, men det fanns ingen hunger. Hon vred sina händer. Inte en tår hade hon fällt sedan hon vaknade och hon var alldeles torr i strupen.

Tvärt hörde hon en bil åka in på gården. Den stannade till på prästgårdens framsida. Sophias lilla hus låg på baksidan av det stora boningshuset. Hon hasade genast fram till vardagsrumsfönstret och tittade ut på gräsmattan.

Mer än väl förstod hon vad de som just nu förmodligen klev ur bilen hade för ärende. De hade kommit nu. De var här för att berätta.

Med en duns sjönk hon ner i fönstersmygen. Hon registrerade i sitt sinne att höstlöven fladdrade omkring ute på den soldränkta gräsmattan. Ett större lönnlöv tog vind och snurrade i en lustig spiral innan det segnade ner på marken. Tårarna sprang upp i ögonen och vällde ner över kinderna på henne. Luften tog nästan slut i bröstet. Sen hörde hon sin mammas skrik ända in i själen. Det var ett djuriskt läte, som Sophia aldrig skulle komma att glömma så länge hon levde.

10

3.

Storbritannien november 2010

D

oktor Dennis Agthoven vid Secure Extraterrestrial Intergalactic Protection and Academy, SEIPA, befann sig på privatflyget till London när han nåddes av nyheten att Erik Haag hade blivit tagen.

Han trodde knappt sina ögon. Han blinkade till en extra gång.

Monitorn han hade framför sig visade tydligt vad som hade hänt.

Det var ingen tvekan. Han var verkligen borta. ”Nej, nej, nej … det här är illa!” Han gastade rätt ut i luften och det vitrufsiga håret stod åt alla håll. ”Han var den högste av dem alla. Det här är verkligen inte bra!

Det är ett helt år kvar tills systern blir aktiverad, men då ska de klara sig. Haags kraft behövs verkligen nu …”

Doktorn tänkte högt och andades ljudligt. Huvudet kändes alldeles tomt och han fick en sprängande huvudvärk som fick honom att kisa. Aldrig tidigare hade han känt ett sådant obehag. Kallsvetten kröp fram i pannan på honom och han kände en kall ilning gå som en stöt igenom hela kroppen. Han ville både vråla rätt ut och gråta som ett litet barn. Hur skulle det bli nu? Han gnuggade tinningarna med händerna och tog några extra andetag.

Monitorn räknade ner. Erik Haags art minskade i allt högre takt. ”Gud hjälpe oss …”

De plingande högtalarna avbröt honom. Det var dags att landa.

När organisationens eget flygplan från Amsterdam taxade in mot Heathrow, var Agthoven redan i full gång med att mejla sina finansiärer om den uppkomna katastrofen.

11

4.

Aurhelia 3039:e dekaden 1092

I

en annan del av universum kom prästinnan Irishanna i all hast springande över borggården. Allvaret grep tag i bröstet på henne, hon snyftade och snubblade till på den grå kullerstenen. Smidigt parerade hon missödet och sprången blev allt längre. Det midjelånga korpsvarta håret fladdrade i vinden och den fotsida utsökt vackra klänningen var en skimrande kaskad i vitt och grönt. Hon påminde hela hon om en underskön sommaräng.

Den här dagen var inte som andra. Prästinnan hade precis besökt konungaborgen och fått veta att konung Barton skulle avlägga audiens vid Prästinnetemplet. En sådan extraordinär händelse hade inte hänt många gånger under den mycket långa tidsepok som konungen varit vid makten. Det var så mycket som behövde förberedas, så många blomdekorationer skulle produceras och de skulle klä sig i sina finaste dräkter. Inte nog med att konungen skulle besöka Prästinnetemplet, där bara rikets kvinnor fick vistas. Han skulle också besöka de nio prästinnorna inne i Den inre kammaren, planetens heligaste plats.

En stund senare stod en mycket upprörd konung framför de nio chockade prästinnorna. Denna dag var han inte sig själv, han hade inte ens knäppt alla tygbeklädda knappar på den smaragdgröna ensemblen han bar. Den guldglimrande manteln hängde vårdslöst över axlarna och den aurheliska guldkronan med de 127 ametisterna hade han glömt att sätta på sig. Barton rev sig i de silverblonda lockarna. Med en allvarlig min blinkade han till och knep ihop läpparna. Bröstet vibrerade av oro. De stora silverblå kristallögonen tårades när han talade. ”Erichon …” Konungen kippade efter andan. ”Hmm … Erichon, Oscarion och Emmishanna är på väg tillbaka. De måste isoleras här 12

under lång tid framöver, tills vi vet hur allvarlig kontamineringen är. Deras hjärtan måste helas innan de träffar någon annan än er.

Den inre kammaren kommer därför att isoleras på obestämd tid.”

Han vände sig till de två prästinnorna som stod längst bort till höger och pekade med handen på den första. ”Ni utser en tillfällig ersättare för er och så åker ni dit och bistår Maribanna. Eventuellt måste prinsessan lämna Gaia nu.”

Därefter pekade han med handen på prästinnan Irishanna och sa med barsk röst: ”Ni behöver också en ersättare för er. Bistå Soishanna under denna besvärliga tid och framkalla hennes minnesgåvor när tiden är mogen! De andra två får vi hantera när deras tid är kommen, om de klarar sig så länge …”

Konungen stönade högljutt, knöt knytnävarna allt vad han kunde och grimaserade av smärta. Sedan tittade han häpet ner på sina tomma händer och vände på klacken så att den vackra manteln glimmade till. Han var borta på ett ögonblick.

Kvar stod de förfärade prästinnorna och grät.

Ringen. Han hade glömt ringen i dag, tänkte prästinnan chockat.

Strax hastade prästinnan iväg, hon skulle träffa ängeln Aurielle från Den vita skogen borta på Gaia. De måste få veta att de skulle ansvara för prinsessan Soishannas säkerhet när hon anlände.

13

5.

USA mars 2011

F

yra månader senare stod Chris Andersson ute på piren och blickade ut mot havet. Han befann sig i den lilla staden Littletown på den nordamerikanska östkusten. Klockan var kvart över sex på morgonen och det var ganska blåsigt där ute. Måsarna skränade som vanligt vid denna tid på morgonen.

Han hade även denna gång låtit benen springa dit de ville. Med en doft av tång och hav i näsan stod han där och drog in andetag efter andetag. Han tittade bort mot viken och fick se en av de gamla fiskebåtarna som numera används för sightseeing på somrarna. Den hade nog varit borta på varvet över vintern.

Blåsten bet i kinderna. Havslukten hade han lärt sig att älska redan när han kom till Kalifornien för första gången. Han hade inte rest alls som barn och när han äntligen haft möjlighet, hade han valt att söka sig till havet det första han gjorde. Men det här var ändå något annat. Östkusten doftade annorlunda.

Han skälvde till och kände en rysning som gick igenom hela kroppen. Han kände sig både varm, ljus och lätt på samma gång.

Han fick en förnimmelse av något fridfullt; något ljust var på väg att komma till dem. Han undrade vad det var.

Klockan åtta på morgonen befann sig Chris tillsammans med Hump Irwing på advokat Dan Goodwins kontor. De var båda klädda i snickarkläder. Dan rafsade raskt undan några hopknycklade papper på det fullständigt överbelamrade skrivbordet, vilket fick dammkornen att flyga omkring i rummet.

Advokaten var en man med pondus. Det mörka lockiga håret hade grånat vid tinningarna och de ljusblå ögonen började få linjer.

Hela ansiktet såg ut att vara fyllt av skratt. ”Ni ser ut att må bra!”

14

”Livet är toppen. Vi har planerat sommaren, vet du, så nu är det bara att se fram emot semestern!” sa Hump och flinade. ”Ska hon äntligen få åka till Rom?” frågade Dan häpet. ”Jajamän, och så ska vi till Venedig och åka gondol.” ”Eliza kommer att bli grön av avund. Ja, jösses. Du då, hur mår du?” Han vände sig till Chris. ”Det är väl okej … hur är det med dig?” svarade Chris försiktigt.

Hastigt vred han ner blicken och tittade på sina valkiga händer. ”Toppen. Hur har ni det på firman då?” Dan vände sig till sin vän.

Hump satte genast igång med att berätta om ett stort renoveringsprojekt de hade på gång uppe i North Town. Hans gyllenbruna Cherokeeansikte blev alldeles uppspelt när han pratade. Han hade ännu inte ett grått hår på sitt svarta huvud och genom att han hade arbetat med kroppen i hela sitt liv, i kombination med ett stort intresse för mat, hade han blivit riktigt grov. Honom muckade man inte gärna gräl med nere i baren på Best.

Chris hamnade återigen i sina egna tankar. Kompositionen trummade som vanligt i hjärtat på honom och tyst memorerade han texten som han genast kände hörde till. Det förbaskade guldblonda skägget kliade och han drog irriterat i den kraftiga manen.

Dan vände sig mot Chris och frågade: ”Hur går det för dig då?

Känns det fortfarande okej att vara i den här hålan?” ”Absolut, jag lär mig nya saker varje dag, det kommer jag att ha nytta av sen …” Ett skevt leende sprang fram på de tidigare sammanbitna läpparna. Han strök med handen bort några axellånga hårstrån som ramlat fram i ansiktet och hans axlar sjönk ihop. Men det var ögonen som avslöjade honom mest – han visste inte om han skulle finna det han sökte här.

Advokaten sträckte lite på ryggen och tittade en lång stund på dataskärmen. Det blev tyst i rummet. Det enda de kunde höra var varandras andetag och ett svagt ljud från någon som pratade i telefon längre bort i korridoren. ”Hör ni, jag tror att någon behöver hjälp av er.” Dan berättade om den lilla damen uppe på höjden som dött på sjukhuset och om 15

den svenska arvingen som skickat instruktioner till honom angående huset. ”Sophia Haag vill ha en oberoende besiktning. Jag har anlitat Pierre Nelson på The Nelson Brothers för detta och sedan vill hon eventuellt ha hjälp av er. Hon har en fundering på att restaurera huset själv och komma hit och bo här under tiden. Kanske upp emot ett år.” Han satte på sig glasögonen igen och började läsa högt från datorn. Det var ett mejl från Sophia som berättade lite om vem hon var och vad hon eventuellt tänkte göra med huset. Hon hade aldrig hört talas om denna släkting förut. Hon berättade att hon var 26 år, född och uppvuxen på prästgården i Sjöboda, som var belägen ute på landsbygden cirka tre timmars bilresa nordväst om Stockholm. Där hade Sophia växt upp med sin storebror, mamma och pappa. Storebrodern Erik arbetade som frilansjournalist och reste världen över, pappan Sven var präst och mamman Maria var hemmafru. Själv var Sophia deltidsreporter på en webbtidning. Till den stora prästgården hörde också två mindre faluröda hus. I det ena bodde Erik tillsammans med sin fru Lisa och de två barnen Oscar och Emma, 5 respektive 4 år gamla, och i det andra bodde Sophia. Dan tystnade och tittade upp från skärmen. Han suckade, gnuggade sig över munnen med en något skakig hand och gav Chris en outgrundlig blick. Blodtrycket såg ut att ha stigit på honom, för han började bli alldeles rosa om kinderna. Det stockade sig i halsen.

Chris funderade på vad som nu skulle komma.

Advokaten fortsatte att läsa på skärmen med en röst som vittnade om att han var djupt berörd. Den 11 november förra året hade livet slagits i spillror för människorna på den gamla prästgården. Brodern Erik hade tagit familjen med sig på en semesterresa till Kroatien, då hade familjen brutalt blivit mördad. Den skyldige var fortfarande på fri fot, skrev Sophia.

Tystnaden lade sig som ett torrt dammtäcke över rummet och en tung hopplöshet spred sig bland de tre männen.

Herregud, tänkte Chris och blundade.

Dan såg upp på sina vänner, sedan harklade han sig och blinkade bort en envis tår ur den rynkiga ögonvrån. Därefter fortsatte han 16