9789179499679

R

BE

SE

T

LÖS

A

ID

R

ÄT EL T

Möss och människor

———

JOHN STEINBECK

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopierings­skyddad. Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 46736 ISBN 978-91-7949-967-9 Upplaga 2:1 © John Steinbeck och Vilja förlag 2026 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Box 141, 221 00 Lund Titel: Möss och människor (lättläst) Författare: John Steinbeck Boken är en översatt och bearbetad version av Of Mice and Men (1937) Copyright © John Steinbeck 1937 Copyright © renewed by John Steinbeck 1965 Översatt och bearbetad av Cecilia Davidsson Bild och formgivning omslag: Maja Lindberg Sättning inlaga: RPform Redaktör: Laura Mendez Edkvist Tryckt av Dimograf, Polen 2026

Möss och människor AV JOHN STEINBECK

Bearbetad till lättläst av Cecilia Davidsson

Personer i berättelsen George Milton, lantarbetare som vandrar i sökandet efter tillfälliga jobb Lennie Liten, Georges vän Candy, gammal, skadad lantarbetare Curley, chefens son, gift Curleys unga fru Slim, förman och kusk Crooks, stalldräng Carlson, äldre arbetare Whit, ung arbetare Clara, Lennies moster

Förord Möss och människor av John Steinbeck är en berättelse om människans kamp för att överleva i en grym värld. Den handlar om två lantarbetare, George och Lennie, som drömmer om ett bättre liv.

Romanen utspelar sig på 1930-talet när tiderna är mycket svåra i USA. Efter börskraschen i New York 1929 går många banker och företag i konkurs. Arbetslösheten är hög. Människor tvingas ge sig ut på vägarna för att hitta tillfälliga jobb.

George och Lennie tar olika arbeten på gårdar i Kalifornien. Det särskilda med George och Lennie är att de reser tillsammans. De är inte ensamma. ”Jag har dig som tar hand om mig, och du har mig som tar hand om dig!” säger Lennie. Vännerna har inget eget hem, ingen trygghet. Om chefen inte gillar dem kan de bli av med jobbet.

5

De drömmer om att en dag kunna köpa ett eget ställe, med egen mark och egna djur. Om och om igen får George berätta för Lennie om denna framtidsdröm, då de äntligen ska bli fria. Det viktigaste för Lennie är att de ska ha kaniner som han ska få klappa och sköta om.

Lennie är stor och kraftig, men beter sig som ett litet barn. Han har en utvecklingsstörning och är helt beroende av George. George blir ofta arg på Lennie, men skyddar honom alltid.

Det som ställer till problem har med Lennies styrka att göra. Han vill inte göra någon illa, men när han blir rädd kan han bli farlig.

Möss och människor är skriven som en pjäs.

Det är mycket dialog och få beskrivningar.

Författaren berättar ingenting om personernas tankar och känslor. I stället får vi veta vad de tänker och känner genom vad de gör och vad de säger. Detta är ovanligt för en roman, men typiskt för pjäser och filmer.

Möss och människor kom ut 1937 och blev genast en stor framgång. Den har blivit film flera gånger och spelas som pjäs på teaterscener över hela världen.

John Steinbeck skrev berättelser om den verklighet han såg och upplevde på 6

landsbygden i Kalifornien. Han skrev om orättvisor, om fattiga arbetare och människor utan makt, som Lennie. Utan George skulle Lennie förmodligen inte överleva.

En annan person utan makt är Crooks, en svart man som är dräng på gården. Han får inte bo med de andra männen och blir illa behandlad av chefen, på grund av sin hudfärg.

Crooks är mycket ensam, precis som den unga kvinnan i romanen. När hon söker sig till männen för att få sällskap blir hon kallad slampa.

John Steinbeck är en av 1900-talets stora amerikanska författare. Han föddes 1902 i staden Salinas i Kalifornien och växte upp i en familj från medelklassen. Han fick möjlighet att studera, men det var framför allt författare han ville bli. Under studietiden arbetade han i jordbruket på olika gårdar. 1962 fick han Nobelpriset i litteratur.

Idén till romanens titel fick John Steinbeck när han läste en dikt av den skotska poeten Robert Burns. Dikten handlar om en bonde som råkar förstöra ett bo som en mus har byggt inför vintern. Musens hårda arbete var till ingen nytta. Dikten slutar med 7

”De vackraste och klokaste planer, både av möss och människor, går ofta till spillo”. Så är det för George och Lennie i Steinbecks roman: deras drömmar krossas på ett fruktansvärt sätt.

8

1 Det var en varm kväll vid Salinasfloden i norra Kalifornien. På ett ställe bildade floden en djup damm med klargrönt vatten. Hit kom djur för att dricka i skymningen. Även människor sökte sig till dammen.

Pojkar från gårdarna runt omkring kom dit för att bada, och det hände att luffare övernattade på stranden. En hög med aska låg kvar i sanden efter många eldar.

Buskar och träd växte på ena sidan av floden.

Sanden under träden var täckt av löv, som prasslade när ödlorna kilade fram. På andra sidan floden reste sig höga berg.

Några kaniner hade kommit fram ur buskarna för att sitta i sanden. De satt tysta och stilla som skulpturer.

Plötsligt hördes ljud av fotsteg. Kaninerna flydde för att söka skydd. Två män klev ut ur buskarna.

9

De hade lämnat landsvägen och tagit stigen ner till floden. Männen var lantarbetare, på väg till en gård i närheten.

Båda var klädda i blåa arbetskläder och svarta, slokande hattar. De bar varsin hoprullad filt på ryggen. Den ena mannen var kortväxt och snabb i rörelserna. Hans händer var små och starka. Den andra mannen var lång och kraftig, med stora, bleka ögon och breda, sluttande axlar. Han gick tungt, med hängande armar. Männen var varma och törstiga.

Den stora mannen satte sig genast på knä vid floden och började dricka från vattenytan.

Han sörplade som en häst. Den lilla mannen blev nervös, för han visste att vattnet kunde vara förgiftat.

– Lennie! sa han med hård röst. Lennie, för Guds skull, drick inte så mycket! Du kan bli sjuk.

Lennie stoppade hela huvudet under vattnet, med hatt och allt. Sedan satte han sig upp på stranden. Det rann vatten från hatten ner på hans kläder.

– Drick du också, George. Det är gott.

Han log lyckligt.

– Jag är inte säker på att det där vattnet går att dricka, sa George. Det ser löddrigt ut.

10

Lennie stoppade sin stora hand i vattnet och plaskade. Stänken gjorde ringar på vattnet.

– Titta, George! sa han. Titta vad jag gör!

George tog av sig hatten, satte sig ner på huk vid floden och drack ur handen.

– Verkar vara okej, sa han.

Han sköljde av ansiktet och nacken. Sedan tog han på sig hatten igen och satte sig ner.

Han var på dåligt humör, för busschauffören hade släppt av honom och Lennie för tidigt. De hade varit tvungna att gå i mer än en halvmil.

– George? sa Lennie lite försiktigt.

– Vad vill du?

– Vart är vi på väg, George?

George blängde irriterat på Lennie.

– Har du redan glömt det? Herregud, du är verkligen dum i huvet.

– Jag glömde, sa Lennie mjukt. Jag försökte komma ihåg, jag lovar.

– Jag talar om saker för dig och så glömmer du dem, och så talar jag om dem för dig igen, sa George.

– Jag kommer ihåg om kaninerna.

– Åt helvete med kaninerna! De är det enda du inte glömmer. Lyssna nu, för den här gången måste du komma ihåg vad jag säger.

11

Annars får vi problem igen. Kommer du ihåg att vi var inne på det där kontoret och fick arbetskort och bussbiljetter?

– Javisst, George. Det kommer jag ihåg.

Lennie började leta i sina fickor. Han såg orolig ut.

– George … Jag har inte mitt kort. Jag måste ha tappat det.

Han stirrade förtvivlat i marken.

– Du har aldrig haft nåt arbetskort i fickan, din dumme fan, sa George. Jag har båda här.

Tror du att jag skulle låta dig ha arbetskortet?

Lennie flinade av lättnad.

– Jag trodde jag hade stoppat det i fickan, sa han och gled ner med handen i fickan igen.

George såg strängt på honom.

– Vad har du där?

– Finns inget i fickan, sa Lennie och såg listig ut.

– Jag vet att du inte har nåt i fickan. Du har det i handen. Vad är det du gömmer där?

– Inget alls, George, jag lovar.

– Visa mig!

Lennie gömde handen bakom ryggen.

– Det är bara en mus.

– En mus? En levande mus?

12

– Bara en död mus, George. Jag dödade den inte. Jag lovar! Jag hittade den. Snälla, låt mig ha den, George. Den är så mjuk.

– Ge hit!

Lennie sträckte fram handen, öppnade den långsamt. George tog musen och kastade den över dammen till andra sidan, in i buskarna.

– Hör på nu – vi ska jobba på en gård som den i Weed. Vi ska gå dit och tala med chefen.

Jag ska ge honom arbetskorten, och du ska inte säga nåt. Om han märker hur korkad du är får vi inget jobb. Därför ska du hålla käften.

När han får se hur bra du arbetar så är det lugnt. Då kommer han att vilja ha dig kvar.

Fattar du?

– Javisst, George. Jag fattar.

– Okej, vad ska du göra när vi träffar chefen?

– Eh, jag …

Lennie tänkte efter, spände hela ansiktet för att komma ihåg. Till slut sa han: – Jag ska inte säga nånting.

– Bra. Säg det tre gånger så att du inte glömmer bort det, sa George.

Lennie mumlade för sig själv: – Jag ska inte säga nånting … Jag ska inte säga nånting … Jag ska inte säga nånting …

13

– Okej, sa George. Och så får du inte göra nåt dumt, som du gjorde i Weed.

– Som jag gjorde i Weed? frågade Lennie.

– Jaha, så du har glömt det också, suckade George. Vi var tvungna att fly från stället i Weed. De letade efter oss, men de fick inte tag i oss.

Lennie fnittrade.

– Det har jag inte glömt!

George lade sig på rygg i sanden, med händerna bakom nacken. Lennie gjorde samma sak: lade sig på rygg och stack händerna bakom nacken. Sedan lyfte han på huvudet och tittade på George för att se om han hade gjort rätt.

Timmarna gick, det började skymma. En vattensnok simmade i dammen, med huvudet högt över ytan. Röster hördes på avstånd och det prasslade lätt i löven när en vindpust drog förbi.

Lennie reste sig på knäna och tittade ner på George.

– Ska vi inte få nån kvällsmat? frågade han.

– Visst ska vi det. Gå du och samla ihop några torra grenar till en eld. Jag har tre burkar med bönor. Dem ska vi värma och ha till kvällsmat.

14

– Jag tycker om bönor med ketchup.

– Ja, men vi har ingen ketchup. Hämta grenar nu. Och gå inte vilse. Det blir snart mörkt, sa George.

Lennie kravlade sig upp och gick in i buskarna. George låg kvar och visslade sakta för sig själv. Efter en stund hörde han plaskande ljud neråt floden.

George slutade vissla och lyssnade.

Plötsligt brakade Lennie fram. George reste sig upp.

– Okej, sa han med hård röst. Ge mig musen!

Lennie försökte se oskyldig ut.

– Vilken mus? Jag har ingen mus.

George sträckte fram handen.

– Ge hit den!

Lennie stirrade vilt omkring sig, som om han funderade på att springa sin väg.

– Ge mig musen, annars får du stryk! sa George.

Lennie stack ner handen i fickan.

– Jag förstår inte varför jag inte kan få ha den, sa han med darrande röst. Jag stal den inte.

Den bara låg vid vägkanten.

George knäppte hårt med fingrarna, och då lade Lennie musen i hans hand.

15

– Jag har inte gjort nåt dåligt med den, George. Bara klappat den.

George kastade in musen bland träden.

– Din dumme fan. Trodde du att jag inte skulle märka att du gick över till andra sidan för att hämta musen? Du är ju blöt om benen.

Lennie började snyfta och jämra sig.

– Och nu lipar du som en barnunge!

Herregud! utbrast George.

Lennies läppar darrade och ögonen fylldes av tårar. George gick fram och lade handen på Lennies axel.

– Jag tog inte musen för att vara elak, det förstår du väl. Den var rutten, Lennie. Du ska få en annan mus i stället.

Lennie hängde med huvudet.

– Jag kommer ihåg en tant som brukade ge mig möss, sa han.

– Kommer du inte ihåg vad det var för tant? Det var ju din egen moster Clara. Och hon slutade ge möss till dig. Du dödade dem alltid.

Lennie tittade sorgset på George.

– De var så små, sa han. När jag klappade dem bet de mig i fingret och då tryckte jag bara lite på deras huvuden och så var de döda.

16

Jag önskar att vi kunde få kaninerna snart, George. De är inte så små.

– Åt helvete med kaninerna, sa George.

Hämta veden nu så att vi kan göra en brasa.

Lennie gick bakom ett träd och kom tillbaka med en hög med torra löv och grenar. Han lade ner allt på den gamla askhögen i sanden.

George tände brasan. Sedan tog han fram burkarna med bönor och ställde dem nära elden.

– Jag tycker om bönor med ketchup, sa Lennie igen.

– Men nu har vi ingen ketchup! fräste George. Du vill alltid ha precis det som vi inte har. Gud i himmelen vad bra jag skulle ha det om jag inte behövde släpa på dig. Jag skulle vara fri, inte behöva tänka på nånting. Varje gång jag fick lön kunde jag åka in till stan och roa mig. Jag kunde dricka whisky och spela kort och bo på ett horhus hela nätterna. Varenda jävla månad.

George var rasande. Lennie stirrade på honom över elden, skräckslagen.

– Och vad har jag fått i stället? fortsatte George. Jag har fått dig! Du ställer alltid till 17

med en jävla massa problem, som i Weed.

Hur i helvete skulle flickan kunna fatta att du bara ville känna på klänningen? Det var klart att hon blev rädd och började skrika. Och sen måste vi gömma oss i ett dike hela dan, medan männen letade efter oss. Och smyga därifrån när det blev mörkt. Förbannade idiot! Aldrig får jag en lugn stund med dig.

Ilskan rann plötsligt av honom. Han såg på Lennies ängsliga ansikte, och sedan tittade han ner i elden. Han skämdes.

Efter en stund kröp Lennie försiktigt runt elden fram till George. Han satte sig på knä tätt intill honom. George vände på konservburkarna för att värma dem på andra sidan.

– George, sa Lennie med låg röst. Jag skojade bara. Jag vill inte ha nån ketchup.

George stirrade in i elden.

– Aldrig en lugn stund, muttrade han.

Lennie tittade ut över floden, in i mörkret på andra sidan.

– George, vill du att jag ska gå min väg? frågade han.

– Vart i helvete skulle du ta vägen? sa George.

18

– Ja, jag kunde gå uppför de där bergen, sa Lennie och pekade. Det finns kanske en grotta som jag kunde bo i.

– Jaha. Och hur skulle du klara dig? Du är för dum för att skaffa dig mat.

– Jag hittar nog nåt, George. Jag behöver ingen fin mat med ketchup. Jag skulle ligga i solskenet och ingen skulle vara dum mot mig.

Och om jag hittar en mus så får jag behålla den.

Ingen skulle ta den ifrån mig.

George tittade på Lennie.

– Jag har varit taskig mot dig, inte sant?

– Om du vill kan jag gå med en gång.

– Nej, lyssna nu! Jag skojade bara, Lennie.

Det är klart jag vill att du ska stanna. Vet du, jag ska ge dig en hundvalp så fort jag får tag i en. Det är bättre än möss. Den kan du klappa hårdare.

Lennie såg nöjd ut.

– Berätta för mig – som du gjorde förut, George!

– Berätta vad då? frågade George.

– Om kaninerna, sa Lennie.

– Nä, inte igen, sa George.

– Jo, berätta för mig, snälla. Som du gjorde förut.

19

– Jaja, jag ska berätta, och sen ska vi äta kvällsmat.

George började berätta, med djup röst: – Folk som vi, som går omkring och arbetar på gårdarna, är de ensammaste människorna i världen. De har ingen familj, inget hem. De kommer till en gård och arbetar ihop lite pengar och sen åker de till stan och slösar bort pengarna på krogen. Sen drar de vidare till nästa gård, och nästa. De har inget att se fram emot.

Lennie lyssnade förtjust.

– Så är det! Berätta om oss nu.

– Men för oss är det inte så, sa George. Vi har nån att prata med och nån som bryr sig om oss. Vi behöver inte sitta på krogen och supa upp pengarna. Vi har en framtid, för vi har varandra.

Lennie fortsatte: – Jag har dig som tar hand om mig, och du har mig som tar hand om dig!

Han skrattade lyckligt. Dessa ord hade George lärt honom. Han hade sagt dem många gånger.

– Mera, George! bad han. Berätta hur det kommer att bli.

20

– Okej, sa Lennie. En vacker dag ska vi bo i en liten stuga och ha en bit mark. Vi ska ha en ko och några grisar och …

– Och leva av jordens rikedom! ropade Lennie. Och ha kaniner! Fortsätt, George!

Berätta om vad vi ska ha i trädgården och om kaninerna i burarna och regnet på vintern och värmen från spisen, och hur tjock grädden är på mjölken. Berätta om det, George!

– Varför gör du inte det själv? Du vet allt om det.

– Nej, du ska göra det. Det är inte samma sak om jag säger det. Fortsätt, George!

– Okej, sa George. Vi ska ha ett stort grönsaksland och en kaninbur och höns. Och när det regnar på vintern säger vi till varandra: vi skiter i att arbeta, och går in och tänder en brasa i spisen och sitter där och hör hur det regnar …

George tystnade och tog fram sin fickkniv.

– Jag hinner inte med såna dumheter nu, sa han och körde ner kniven i en av burkarna.

Han skar upp locket och räckte burken till Lennie. Så öppnade han en annan åt sig själv.

Ur innerfickan tog han fram två skedar och gav Lennie den ena.

21

Sedan satt de vid elden och fyllde munnarna med bönor. De tuggade taktfast. Efter en stund viftade George med skeden åt Lennie.

– Lyssna nu, Lennie. Jag vill att du ser dig omkring, så att du kommer ihåg den här platsen. Om du hamnar i trubbel vill jag att du går tillbaka hit och gömmer dig i buskarna.

– Gömma mig i buskarna, sa Lennie mycket långsamt.

– Ja, gömma dig i buskarna tills jag kommer hit. Kan du komma ihåg det?

– Jadå, George, det kan jag. Gömma mig i buskarna tills du kommer.

– Men du låter bli att ställa till med problem, hör du det? Om du gör det får du inte sköta om kaninerna, sa George.

Han kastade den tomma konservburken in bland snåren.

– Jag ska inte ställa till med problem, sa Lennie.

– Bra, sa George.

De rullade ut filtarna på sanden och lade sig ner på rygg och tittade på stjärnorna. Efter en stund sa Lennie: – George, sover du?

22

– Nej, vad vill du?

– Kan vi inte ha olika färger på kaninerna, George?

– Jovisst, sa George sömnigt. Röda och blåa och gröna. Miljoner.

23

Det är 1930-tal och Lennie och George lever på landet i Kalifornien. De arbetar på olika gårdar för att tjäna pengar. Vännerna drömmer om att en dag kunna köpa en stuga med mark, och ha egna djur.

Lennie är snäll och vill aldrig något illa, men om han blir rädd kan han bli farlig för andra. George måste göra allt för att Lennie inte ska få problem.

John Steinbecks klassiker från 1937 är en gripande berättelse om hur vänskap och drömmar skapar mening i en grym värld.

Det här är en bearbetad version av Möss och människor.

Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.

Art.nr 46736