Lix: 22
Lättlästnivå: X-Large
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken.
Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 47502
ISBN 978-91-7949-795-8
Upplaga 1:1
© Karolina Ramqvist och Vilja förlag 2024
Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Alltings början
Författare: Karolina Ramqvist
Boken är en bearbetad version av Alltings början, utgiven på Norstedts 2012.
Bearbetning: Jenny Lindblad
Omslag: Lotta Kühlhorn
Omslagsfoto: Andrea Djerf
Tryckt av Dimograf, Polen 2024
Personer i boken:
Saga, bokens huvudperson
Sagas mor
Pauline, Sagas bästa vän
Julia, vän med Saga och Pauline
Anders, vän med Saga och Pauline
Karl-Johan, vän med Saga
Victor Schantz, festfixare
Pelle, ägare till Bar du Nord
Fredrik Merkel, tidningsmakare
Regissören, teaterregissör
Leona, redaktionssekreterare på morgontidning
Jacob Wäern, författare
PROLOG
Min mor ligger i en säng på förlossningen på Södersjukhuset. Rummet har utsikt mot vattnet.
Snart är det dags att föda.
Hennes ansikte gör grimaser av smärtan. Hon skriker. Ögonen öppnas och stängs, blicken är långt borta, håret blött av svett.
Bara den som har fött barn kan föreställa sig hur det känns.
Vi som ser filmen så här långt efteråt förstår det.
Barnmorskan tar ett steg mot sängen. Det finns fler personer i rummet, man anar dem men ser dem inte.
Min mor gnäller som ett barn och vaggar hit och dit. Hon ger ifrån sig overkliga ljud när barnet, som är jag, åker ur henne.
Hon lutar sig över min lilla bebiskropp och drar tyst upp mig, kladdig av blod och fett, på sitt bröst. Sedan sjunker hon ner mot kuddarna igen.
De vita knästrumporna har åkt ner och ligger knöliga kring min mors vader.
Ingen far står bredvid sängen, navelsträngen ska klippas av sköterskan.
Men just nu sitter vi ännu ihop, min mors stora kropp och min lilla.
Hennes lår ligger slappt isär. Slidan är öppen som ett stort sår, hålet som rymmer en bit av oändligheten.
Barnmorskan stoppar in handen och tar ut moderkakan. *
Min mor var 36 år när hon födde mig, Saga.
Hon hade alltid velat ha barn, men det fanns också annat hon ville göra med sitt liv. Därför fick barnet vänta tills hon inte vågade vänta längre.
Det var i november 1976.
Sex Pistols hade kommit in på Englandslistan, och Jimmy Carter hade blivit president i USA.
Min mor brukar berätta att det inte alls var konstigt att bli filmad när hon födde mig.
Hon var med i en feministisk aktionsgrupp som ville att kvinnor skulle få föda barn på sina egna villkor. Gruppen samarbetade med barnmorskor och gynekologer över hela landet.
Förlossningen skedde utan smärtlindring, och filmaren var en tidigare älskare till min mor (inte min far, tyvärr).
När jag fyllde sju år skickade
filmaren filmen på videokassett till mig. Han skrev att den fortfarande användes på utbildningar och i kvinnogrupper.
Över hela Europa, ja kanske hela världen, har hundratusentals barnmorskestudenter, skolelever och blivande föräldrar studerat min födelse, med block och penna redo.
Håret på mitt huvud som blandas med min mors könshår. Mitt skrik.
Blodet på insidan av låren. Alla intima detaljer om hur allting började.
Det gör mig inget. Men jag tror inte riktigt på min mor när hon säger att det största miraklet i vuxenlivet är att föda barn.
Min mor ansträngde sig för att uppfostra mig till en självständig flicka och en stark kvinna.
Jag förstod inte hur det skulle gå till. Jag såg mig själv som liten, rädd och svag. Hur skulle jag kunna bli som hon?
Men jag litade på henne.
Hon arbetade halvtid som sekreterare på ett kontor, och halvtid som konstnär i sin ateljé. På kvällarna arbetade hon lite till.
Ofta berättade hon för mig om kvinnornas historia och hur lite frihet de haft i alla tider.
När vi gick till förskolan pekade hon på hemmafruar och mammor med barnvagnar och förklarade att de var vita mäns slavar.
Hon brukade säga att vad som än hände fick jag aldrig bli ekonomiskt beroende av en man. Men hon sa aldrig något om att bara vara beroende av en man, utan några pengar inblandade. Utan att få något tillbaka.
Kapitel 1
Första dagen på gymnasiet är första gången jag ser Victor Schantz.
Det är den 23 augusti 1991, en riktigt varm dag. Jag bor med min mor på Södermalm, nära skolan.
Vi har flyttat från förorten till ett sekelskifteshus.
Det är kullerstensgård, kastanjeträd och en mur där någon sprejat orden YUPPIEFRITT SÖDER. Jag är på väg till skolan första dagen.
Mina kläder har jag bestämt sedan flera veckor: Converse, strumpbyxor och en kort, vit klänning med axelband. Tyget i kjolen vippar när jag går.
Folk tittar på mig, och jag vill att de ska se mig. Trottoaren är min catwalk.
Jag svänger in på en mindre gata, går förbi modellagenturen och krukmakeriet. Sedan är jag framme vid skolan.
Den gamla tegelbyggnaden ser allvarlig ut. Det här är en skola där alla vill gå.
Jag är 14 år för jag fick börja skolan ett år tidigare. Det var nog min mor som tyckte att fritids och extranyckel var en praktisk lösning.
Men sedan är jag ju ovanligt intelligent också.
Jag går uppför stentrapporna och in utan att hälsa på någon.
De som går här kommer från hela landet. De har väntat länge på den här dagen, sett framför sig hur ett underbart liv börjar.
På trappan kommer de att stå med en cigarett i handen och en diktsamling i fickan.
Sedan är det vi andra, som ska gå här för att vi råkar bo i närheten. Vi som låtsas att vi inte bryr oss. Jag lär känna en person redan första dagen: Pauline. Efter uppropet kommer hon fram till mig ute på trappan och ber om en cigarett.
Hon är lång och smal och har en pytteliten jeansjacka, precis en sådan som jag vill ha.
Pauline har tjocka streck av eyeliner runt ögonen och sådär mörkt, långt hår som jag också vill ha. Vi säger något om hur tufft det är att röka.
Sedan vill Pauline visa mig en grej. Det är något i stan som hon har tänkt ägna hösten åt.
Vi går ut genom grindarna och nerför Götgatsbacken med dess lampaffärer och pubar.
Pauline säger att hon har hatat skolan senaste året.
– Nu på gymnasiet kan man göra vad man vill, säger hon. Äntligen.
Staden öppnar sig för oss vid Slussen, glimmar dammig i solen. Vi sneddar över Södermalmstorg och går längs vattnet ner mot Skeppsbron.
Kring slottet och Kungsträdgården ligger staden och vilar, som om det fortfarande var semester och inga tider att passa.
Så är det för turisterna som rör sig här. Deras tid börjar nu, när vår är slut.
Vi går förbi Tehuset i Kungsträdgården och fontänen där de säljer gräs och hasch. Drar vidare över Norrmalmstorg och Nybroplan, ut på Strandvägen, förbi skärgårdsbåtarna.
Borta vid Djurgårdsbron står en gammal amerikansk husvagn som är ombyggd till café. Pauline tar tag i mig och säger att snart stänger de för hösten. Men nästa sommar ska vi två vara här varje dag.
När jag ser mig omkring förstår jag vad hon menar. Ett tiotal personer sitter vid borden. De bär solglasögon, de röker och läser.
Stället är litet och saknar en skylt med ett namn. Men det känns som det enda stället i världen där man vill vara.
Ett par pratar intensivt med varandra. Kvinnan har rakat huvud och en vit pitbullterrier i koppel.
Mannen har stora silverringar på fingrarna.
Jag vill ta ett bord till oss, men Pauline säger att vi måste vidare.
Hon drar med mig tillbaka längs Strandvägen, förbi damerna som glor på möbler och inredning i skyltfönstret till Svenskt Tenn.
Vi fortsätter förbi trappan till Dramaten där folk solar och äter glass. Hon stannar vid krogen på hörnet, Vau de Ville, och tittar snabbt in genom fönstret. Sedan nickar hon ivrigt, och vi går arm i arm in genom svängdörrarna.
Vi sätter oss vid ett bord i hörnet och beställer varsin café au lait. Allt ser franskt ut: den stressade hovmästaren i vit skjorta, väggarna av glas, brickorna och vinet.
Pauline pekar i smyg på en man vid fönstret.
– Där, säger hon. Stockholms vackraste man.
Han är lång och smal. Hans ansikte saknar färger, och den tunna mustaschen skulle kunna sitta på en tysk porrstjärna.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men i alla fall inte detta. Att
Pauline ska ägna hösten åt … en man. Jag trodde hon var en cool tjej. – Vad tycker du? viskar hon. Är han inte tjusig?
Hennes ögon glittrar.
Jag nickar.
Det är för tidigt att vara ärlig med Pauline, tänker jag.
– Jag har aldrig sett någon som han, fortsätter hon.
Hon tar upp ett paket Lucky Strike ur väskan, tänder en cigarett och börjar tala lågt och snabbt.
– Jag trodde att jag var en ensam galning. Men det är ett helt gäng sugna damer som sitter i barer och stirrar på honom.
Hon tar ett bloss på cigaretten och fortsätter:
– Vi följer honom från ställe till ställe. Jag undrar om han vet det och jävlas med oss. Han använder krogen som kontor.
– Vad jobbar han med? frågar jag.
Pauline ser chockad ut över att jag inte vet vem han är.
– Det är ju Victor Schantz! Han är festfixare, den hippaste av dem alla. Och han är singel. Aldrig sett honom med någon flickvän.
Jag tittar på Victor Schantz som har möte med en kvinna i mc-jacka. Hon har en stor kalender och en bärbar dator.
Jag kan se mig själv med en sådan kalender, full med viktiga möten.
Servitören kommer till deras bord med en beställning, och jag känner att Pauline har rätt: Alla i rummet tittar på dem, samtidigt som de låtsas att de inte gör det.
Vi lämnar krogen och sätter oss vid busshållplatsen.
På bänken sitter en tjej jag brukar se utanför vårt hus. Hon har bara en sko på sig och ser nästan medvetslös ut.
Det är svårt att inte titta på folk som ser ut att leva på gatan. Jag undrar alltid hur de har hamnat där.
– Stackars tjej, säger jag till Pauline.
– Varför tycker du så synd om henne?
– Hon är ju helt borta.
– Ja, men hon kanske tycker synd om dig och mig som inte är borta. Man vet aldrig.
Vi sätter oss långt bak i bussen och Pauline tar fram en tjock bok ur väskan: Kvinnorummet.
Hon har lånat den av sin mamma och vill inte att den ska ta slut. Jag ljuger och säger att jag läste den på sommarlovet.
När jag kommer hem får jag leta efter boken i över två timmar. Jag vet att jag sett den förut, i konstnärskollektivet där min mor brukade hålla till.
Där satt jag bland bokhyllorna och läste serier och böcker som lärde mig om våldtäkt, och andra som lärde mig onanera.
Jag hittar boken och börjar läsa direkt. Sedan läser jag tills jag somnar i doften av gamla boksidor. *
På morgonen den tredje skoldagen hör jag på radion att Sovjet har kollapsat till slut.
Min mor, sminkad med tjock ögonpenna och knallrött läppstift, lyssnar koncentrerat på Ekot. De har försökt avsätta Gorbatjov och det kan bli inbördeskrig i Ryssland.
Resten av veckan är det vad alla pratar om.
Men våra lärare talar inte gärna om det som händer. Svenskläraren säger att vi inte ska bry oss om Ryssland.
Hon börjar vår kurs i litteraturhistoria med att presentera Hjalmar
Söderbergs Pälsen och delar ut novellen på stencil till oss.
Hemma läser jag en roman om forskare som letar efter en ovanlig glasögonbjörn i skogarna i Sydamerika. Björnen är vaken på natten och sover på dagen, och vill inte alls fångas in för att studeras.
Jag tänker på den där Victor Schantz.
Saga börjar gymnasiet i Stockholm i början av 1990-talet. Nu ska allt hända!
Ihop med sin bästa vän Pauline festar hon och diskuterar feminism.
De lär känna rätt personer och spanar på Stockholms vackraste man, Victor Schantz.
Saga och Victor börjar träffas i hemlighet. Han bestämmer allt och hon kan inte stå emot honom. Fast hon vet att han är helt fel för henne ...
Det här är en bearbetad version av Alltings början.
Art.nr 47502