9789179496975

RSIO

straff Ann-Helén Laestadius

N

LÄ

ST

V

E

L TT Ä

E

L ÄT

X

I VÅ

L Ä STN

X

Lix: 22 Lättlästnivå: XX-Large

T

-L A RG

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken.

Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 47104 ISBN 978-91-7949-697-5 Upplaga 1:1 © Ann-Helén Laestadius och Vilja förlag 2024 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Straff Författare: Ann-Helén Laestadius Boken är en bearbetad version av Straff, utgiven på Romanus & Selling 2023.

Enligt avtal med Ahlander Agency AB. Bearbetning: Jenny Lindblad 2024 Omslag: Sara R. Acedo Tryckt av Dimograf, Polen 2024

Bearbetad av Jenny Lindblad

Ordlista áddjá

morfar/farfar

áhkku

mormor/farmor

ándagassii

förlåt

bures

god dag

enná

mamma

gáhkku bröd som steks eller grillas giitu

tack

golggotmánnu

oktober

gunsttar klok kvinna eller man som kan bota sjuka hálddit

underjordiskt väsen

henneha

mild svordom

isá

pappa

unna oabbá

lillasyster

várálaš

farligt

viellja

bror

Personer i boken: Anna, personal på nomadskolan Rita Olsson, husmor på nomadskolan Barn på nomadskolan: Else-Maj Sara, Else-Majs lillasyster Biret, Else-Majs kompis Jon-Ante Nilsa Aslak, Nilsas lillebror Marge Anne-Risten Gustu, Else-Majs man Stella, Marges adopterade dotter Sire, Nilsas fru Hilde, Aslaks flickvän Cecilia, Anne-Ristens dotter Niklas, Anne-Ristens son

PROLOG

Anna gick i strumporna på det kalla golvet i korridoren.

Hon hade bara några minuter på sig att hämta sina saker. Sedan skulle hon lämna skolan och aldrig komma tillbaka. Hon hade inte ens tid att krama barnen farväl.

I de tomma salarna fanns sängar utan lakan och med fläckar på madrasserna.

Barnen kissade på sig ibland och vågade inte alltid berätta.

Hon lyfte Else-Majs kudde till näsan, drog in doften.

5

Så hörde hon en dörr öppnas och stod helt stilla för att inte höras. Hon ville slippa möta husmor igen.

Men stegen försvann bort.

Anna smög en våning ner, till pojkarnas sovsal. Vid lille Jon-Antes plats fick hon fram några ord: – Jag kunde ha gjort mer. Förlåt.

I källaren hämtade hon sina skor och kläder, matlåda och hårborste. På en spik utanför badrummet hängde riset.

Det borde hon elda upp i öppna spisen i allrummet, men då skulle något av barnen få skulden.

Hon stannade till vid ytterdörren.

Där satt en artikel från tidningen där husmor Rita Olsson kallades ”barnens extramamma”.

Anna lade handen på fotot av husmor och klöste en reva i hennes öga.

6

Sedan steg hon ut på trappan för sista gången. Snön blåste upp i ansiktet så att det sved. Hon grät.

7

Else-Maj 1950 Else-Maj satt bredvid Biret i klass­ rummet. De var lika gamla men Biret var ett huvud längre.

Else-Maj nådde inte ner till golvet.

Hon var minst av dem alla.

Men det spelade ingen roll.

När man fyllde sju år fick man inte längre bo kvar hemma. Då måste alla barn till renskötare lämna sina familjer och börja i nomadskolan.

Else-Maj hade fått åka buss från sin hemby till skolan som låg femton kilometer bort.

8

Barnens ansikten var randiga av gråt när bussen kom fram. Personalen som mötte dem stod på rad och log.

Längst fram stod husmor Rita Olsson.

Det var hon som bestämde. Hon log inte.

På skolans område fanns tre gula hus: skolan, internatet där barnen bodde och lärarbostaden. Där bodde de tre lärarna i varsin lägenhet. Husmor bodde på internatet, bredvid flickornas sovsal.

När Else-Maj kom in i sovsalen första gången fick hon tårar i ögonen. En ung kvinna från personalen kom emot henne.

– Kom, lilla vän, sa hon och hjälpte Else-Maj med väskan.

Det var Anna. Hon var rund och mjuk, med fräknar och sneda tänder.

Nu viskade hon på samiska: – Du kan prata med mig om du inte förstår. Men bara när husmor inte är här.

9

Else-Maj kunde inte svenska, men hennes storebröder hade varnat henne för att prata samiska. Reta inte upp husmor, då smäller det hade de sagt innan hon åkte.

Else-Maj kämpade varje dag för att inte råka säga något på sitt eget språk.

Ingen, absolut ingen, sa emot husmor. Hon var lång och stor som en karl, klädd i kjol och kofta och ofta med håret i knut. Munnen var bestämd och ögonen såg farliga ut.

Else-Maj hade sett henne ta fram riset och släpa iväg en pojke. Och hon hade hört skriken.

En storpojke hade sagt att husmor en gång dödat ett barn som talat samiska. Else-Maj försökte att inte synas alls, och höll sig nära Anna.

10

Nu satt Else-Maj i klassrummet i skolhuset och drömde sig bort.

Magistern hette Bertil, men man fick bara säga Magistern. Han var sträng, men inte som husmor.

Else-Maj hatade lektionerna i svenska. Matte gick lättare.

Att säga svenska ord med hela klassen gick bra, då kunde hon mima. Men när de skulle prata högt en och en fick hon inte fram ett ljud och tittade ner i bänken.

Magen kurrade av hunger fast hon nyss ätit frukost.

Plötsligt blev det tyst.

– Else-Maj, det är din tur.

Magistern kom emot henne. Han sa ett ord på svenska, klämde på hennes kinder och försökte få henne att härma honom.

11

Då kissade hon på sig. Det gick inte att hejda. Kisset rann nerför stolsbenen.

– Ut! sa magistern.

Han backade bort från henne och pekade mot dörren.

Snabbt reste sig Else-Maj. Hon sprang ut i korridoren och över skol­ gården.

Anna fångade upp henne i dörren till internatet. De samiska orden bara kom och Anna lade mjukt sin hand över hennes mun.

– Du måste sluta gråta, hon är i närheten, viskade hon.

De gick ner till duschen i källaren och Anna hjälpte Else-Maj att tvätta sig. Sedan gick hon för att hämta nya kläder.

Då hördes de hårda klackarna.

– Vad gör du här? Var är dina kläder?

12

– Förlåt, sa Else-Maj tyst.

Husmor ryckte i henne så att hon tappade sin handduk. Else-Maj försökte vända sig bort. På väggen hängde riset. Skulle hon bli piskad nu?

När Anna kom tillbaka skakade husmor Else-Maj och talade strängt till Anna. Det gjorde ont i armen, och Else-Maj försökte tänka att hon inte var där.

Fast hon ville inte tänka att hon var hemma heller. Tänkte hon på hemma började hon gråta direkt.

Husmor släppte hennes arm och lämnade badrummet.

Nu var Anna snabb och hetsig och ville inte prata mer. Jo, ett ord sa hon: Várálaš. Det betydde ”farligt”.

Anna rev loss papper från toaletten och gav Else-Maj. 13

Else-Maj blev osäker. Skulle hon tillbaka till klassrummet? Skulle hon torka upp kisset inför de andra? Så visade Anna henne uppför trappan igen.

När Else-Maj kom in i korridoren sprang klassen förbi henne, ut på rast.

Någon skrattade och ropade skitunge efter henne.

I klassrummet satt magistern kvar.

Else-Maj gick fram till sin stol och torkade av den. Det luktade illa och hon fick kiss på händerna.

Magistern suckade och hon skyndade sig ut med det våta papperet bakom ryggen.

14

Tack till alla er som varit med om att ta fram just den här boken. Med er hjälp kan vi ge ut lättlästa böcker som väcker lust att läsa.

Lättläst är en rättighet Det här är en lättläst bok från Vilja förlag. Vilja har en övertygelse. Alla måste lära sig läsa.

Genom att läsa utvecklar vi vårt språk. Med språkets hjälp kan vi sätta ord på våra tankar och känslor. Därmed kan vi göra vår röst hörd och bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle.

Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss.

Genom att läsa blir vi helt enkelt klokare och mer toleranta.

Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.

När Else-Maj, Jon-Ante och de andra samiska barnen är sju år gamla tvingas de lämna hemmet och börja i nomadskola. Där väntar en hård tillvaro. Eleverna får inte prata samiska, och husmor slår dem.

Trettio år senare finns minnena från nomadskolan kvar hos barnen som nu vuxit upp. Alla har de överlevt, men ingen har glömt. Och de reagerar starkt när husmor dyker upp igen.

Straff är en berättelse som bygger på verkliga händelser kring den svenska statens svek mot samerna.

Det här är en bearbetad version av Straff.

Art.nr 47104